I den mexikanska gränsstaden Ciudad Juárez står den 23-årige Shohn Huckabee och hans 36-årige vän Carlos Quijas åtalade för marijuanasmuggling.

De uppger att militären gripit dem på oklara grunder och att marijuanan som beslagtogs i deras bil den 18 december förra året hade placerats där av soldater. Dessutom berättar de att de fick ögonen förbundna, att de torterades med elchocker och till och med hotades med avrättning.

Med andra ord utsattes de för det som förefaller ha varit militärens ”standard operating procedure” i Ciudad Juárez under de två år då de grönklädda kunnat göra vad de velat i kriget mot maffian (från mars 2008 och fram till helt nyligen, då federal polis tog över – och de senares människorättsfacit har tyvärr inte varit bättre).

Vi är flera korrespondenter här i Mexiko som har försökt göra omvärlden uppmärksam på denna enorma och växande rättsröta i vilken minst 400 personer (troligen flera tusen) – och många helt oskyldiga – har utsatts för utstuderat grym tortyr.

Se bland annat här, här och kapitel 11 i min bok Kokain.

Det som är udda i detta fall är de gripnas nationalitet. De är nämligen amerikanska medborgare. Naturligtvis kan det, som militären hävdar, röra sig om ett sätt för de gripna att slippa ta ansvar för sina eventuella brott.

Men historien låter så bekant – jag har hört den berättas av mängder av Juárez invånare – att det är svårt att avfärda den som påhitt. Kanske kan det här fallet få lagstiftarna i Washington att vakna. Läs mer i Wall Street Journal.

MEXICO CITY. Flera av Farcgerillans högsta ledare har fått en fristad i Hugo Chávez socialistiska Venezuela. Det hävdar Colombias regering, som nu kräver att omvärlden agerar. Chávez har svarat med att bryta de diplomatiska förbindelserna med grannlandet.

– Jag ser mig nödgad att bryta förbindelserna med Colombia för att rädda vårt lands värdighet. Till det internationella samfundet vill jag säga att vi inte kommer att acceptera något intrång på vårt lands territoriella suveränitet. Om vi måste gå ut i krig mot Colombia, så gör vi det, även om det sker med gråten i halsen, sade Venezuelas president Hugo Chávez i torsdags.

Då hade Colombias representant vid ett extrainsatt möte med de amerikanska staternas samarbetsorganistation OAS just anklagat Venezuela för att ge den av USA och EU terrorstämplade Farc-gerillan en fristad.

Anklagelsen mot Venezuela är inte ny, utan har upprepats av Colombia i ett par års tid. Men denna gång presenterades också ett antal fotografier, filmer och vittnesmål som bevisföring.

På bilderna, som enligt Colombia tagits av avhoppade Farc-soldater, syns några av gerillans ledare i vad som uppges vara gerillaläger i Venezuela. Vilken sida av gränsen som det faktiskt rör sig om är dock svårt att avgöra utifrån bilderna.

Colombias president Álvaro Uribe hävdar att hans regering har exakta koordinater för de platser där Farc-ledarna uppehåller sig och vill att OAS skickar en kommission för att utreda saken. Venezuela, å sin sida, vägrar gå med på detta och menar att Uribe bara försöker skylla sina tillkortakommanden i kampen mot Farc på andra.

Men egentligen handlar inte denna konflikt om huruvida Farc-gerillan finns på plats i Venezuela eller ej. Att så är fallet är numera ett relativt väldokumenterat faktum.

Den stora knäckfrågan är i stället om Venezuelas regering känt till och underlättat gerillans närvaro.

Gränsen mellan Venezuela och Colombia är 220 mil lång och mycket svårövervakad, vilket länge utnyttjats av colombianska väpnade grupper.

Bland dem finns såväl högerextrema paramilitärer som renodlade knarksyndikat och vänstergerillor. Gemensamt för dem är att de ser Venezuela som ett närmast idealiskt transitland vid kokainsmuggling till USA och – i allt högre grad – Europa.

Colombia menar att Farc särbehandlas av venezuelanska myndigheter. Som bevis anförs e-postkorrespondens från två beslagtagna bärbara datorer, i vilka Farcledare diskuterar diverse aktiviteter i Venezuela.

Problemet är att dessa datorer beslagtogs i samband med en oanmäld räd mot ett Farc-läger i grannlandet Ecuador 2008, vilket närapå utlöste ett regionalt krig. Fruktan för en ny sådan attack är grunden för Venezuelas kraftiga diplomatiska protester.

De flesta bedömare tror dock inte att det går så långt som till väpnad konflikt. Álvaro Uribe ska snart lämna presidentposten och hans efterträdare Juan Manuel Santos har hittills skickat mer försonliga signaler till sina socialistiska kolleger i grannländerna.

Erik de la Reguera

Nära krig mellan länderna för två år sedan

Den 1 mars 2008 attackerade colombiansk militär ett Farc-läger ett par kilometer in på ecuadorianskt territorium. Farcs utrikespolitiske talesman Raúl Reyes och 24 andra personer dödas.

De socialistiska presidenterna i Ecuador och Venezuela reagerade genom att beordra trupp till gränsen mot Colombia. Under några dagar befann sig norra Sydamerika vid randen av ett storkrig.

Ett toppmöte i Dominikanska republiken lyckades gjuta olja på vågorna för en tid, men misstroendet mellan högerregeringen i Colombia och socialistregeringarna i grannländerna har levt kvar.

Colombia har presenterat e-postmeddelanden från Raúl Reyes datorer i vilka höga venezuel-anska militärer sägs hjälpa Farc. Venezuela har kontrat med att anklaga regeringen Uribe för att ha nära band till paramilitära dödsskvadroner.

Publicerat i Dagens Nyheter den 24 juli 2010.

Nu finns ett RSS-flöde för mina artiklar. Det går att följa här: [Erik de la Reguera – Artiklar].

Sedan tidigare finns RSS för bloggen, men eftersom jag inte vill sitta och länka till artiklarna i inläggen tänkte jag att det kunde vara bra med ett nytt flöde enbart för artikelarkivet.

Använd gärna dessa flöden för länkar på era bloggar eller liknande.

MEXICO CITY. En före detta diktator och kokainsmugglare har valts till president i det sydamerikanska landet Surinam. Människorättsaktivister varnar för att det kan sätta stopp för den historiska rättegång som inletts om militärens mord på oppositionella.

Med 36 röster av 51 utsågs den 64-årige Dési ”Bouta” Bouterse till ny president av Surinams parlament i tisdags.

Sedan dess har detta Sydamerikas minsta självständiga land – stort som Tunisien och inklämt mellan Brasilien och Guyana – hamnat i världens strålkastarljus på ett sätt som få av nationens halva miljon invånare kan ha önskat sig.

Anledningen är Bouterses bakgrund. Under hela 1980-talet var denne tidigare arméofficer, vars förebilder sägs vara Che Guevara och Fidel Castro, de facto Surinams diktator. Åren 1980 och 1990 ledde han militärkupper mot demokratiskt valda regeringar som vågade utmana hans befallningar.

Anklagelser om grova människorättsbrott har förföljt Bouterse, trots att han efter demokratiseringen försökt rentvå sitt namn. 2007 inleddes en rättsprocess – som ännu pågår – mot honom och elva av hans underhuggare.l
Ex-militärerna står åtalade för ”decembermorden” 1982, då femton oppositionsledare sköts till döds. Men Bouterse har konstant vägrat infinna sig i rättegångssalen.

Människorättsorganisationer befarar därför att han kommer att försöka sätta stopp för rättegången efter sitt tillträde som president i augusti. Något som avvisas bestämt av en talesman för Bouterse.

– Den valde presidenten kommer att garantera att rättssystemet fortsätter att fungera oberoende, sade talesmannen till nyhetsbyrån AP.

Men de kanske mest graverande anklagelserna mot Bouterse handlar om något annat. 1999 dömdes han i sin frånvaro till elva års fängelse av en domstol i Nederländerna. Brottsrubriceringen: kokainsmuggling.

Den nederländska domstolen fann Bouterse skyldig till att ha uppmanat chefer inom tullmyndigheten som varit lojala mot honom att blunda för vissa känsliga försändelser till Europa. Den därpå följande Interpolefterlysningen har gjort det omöjligt för Bouterse att resa fritt utanför Surinam.

Erik de la Reguera

Sydamerikas minsta självständiga land

Land: Surinam.

Yta: 163 270 kvadratkilometer.

Antal invånare: 490 000 .

Religion: Hinduer 27 procent, protestanter 25 procent, katoliker 23 procent, muslimer 20 procent och inhemska religioner 5 procent.

Språk: nederländska (officiellt språk och modersmål för 60 procent av befolkningen), engelska, sranang tongo (surinamiska), urdu, javanesiska och mandarin.

Statsskick: Republik (fram till självständigheten 1975 var landet en nederländsk koloni och gick under namnet Nederländska Guyana).

Främsta exportvaror: Bauxit, socker, guld, olja och bananer.

BNP per capita: 5 675 dollar (kan jämföras med Sveriges 37 526 eller Brasiliens 9 837 dollar).

Publicerad i Dagens Nyheter den 22 juli 2010.

MEXICO CITY. Attacker mot civila har de senaste månaderna blivit allt vanligare i Mexikos knarkkrig. Ett skrämmande bevis för det kom i söndags när minst 18 människor dödades av okända män på en födelsedagsfest i miljonstaden Torreón.

Klockan var halv två på natten när åtta stadsjeepar stannade till utanför en festlokal i Torreón i norra Mexiko. Fyrtiotalet gäster var då på plats i lokalen och stämningen var god.

Bildörrarna svängde upp och en grupp svartklädda män rusade in i lokalen beväpnade med automatvapen. Någon skrek en order: ”Skjut på allt som rör sig!”

När maskingevärssalvorna hade tystnat var 17 civilpersoner döda (12 män och 5 kvinnor). Ytterligare en kvinna avled senare av inre blödningar.

Ett tjugotal personer rapporteras ha skottskadats, flera av dem så allvarligt att deras liv fortfarande på måndagen hängde på en skör tråd.

Motivet till massakern är än så länge okänt. Polisen misstänker en uppgörelse i den undre världen och en regeringstalesman fördömde dådet som ”barbari”.

Det faktum att festlokalen från början hade bokats för en gayfest, vilken ställdes in på grund av dåligt väder, antyder att det också skulle kunna röra sig om ett hatbrott.

Men oavsett motivet är det få bedömare i Mexiko som tvekar om vilka förövarna är. Allt tyder på att de tillhör någon av de olika narkotikakarteller som utkämpar ett brutalt krig i landet.

Sedan i december 2006, då president Felipe Calderón tillträdde, har minst 24 000 människor dödats i detta krig, vilket i första hand handlar om kontroll över smugglingsrutter för droger till USA och Europa.

Enligt regeringen har cirka 1 000 civila dödats i korseld, i massakrer eller på annat sätt de senaste tre åren. Och trenden är tydlig: i takt med att kriget trappas upp drabbas civila allt oftare.

Granatattacker mot polisstationer och civila byggnader sker i stort sett dagligen. I förra veckan detonerade dessutom en bilbomb för första gången i Ciudad Juárez, ett av detta krigs blodigaste slagfält. Och resultatet är talande: en läkare fanns bland de fyra dödsoffren.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 20 juli 2010.

MEXICO CITY. Argentina blir första land i Latinamerika att erkänna homosexuella äktenskap i lag. Det står klart sedan den argentinska kongressen röstat igenom en ny och epokgörande lag efter en maratondebatt.

Ett par timmar var kvar till gryning i Buenos Aires när omröstningen slutligen kunde ske på torsdagen. Då hade debatten, som direktsändes i argentinsk teve, pågått i nära femton timmar och positionerna föreföll mer låsta än någonsin.

Utanför kongressbyggnaden väntade tusentals människor som demonstrerat såväl för som emot den nya lagen. Och när så rösterna hade räknats var saken klar: Argentina blir första land i Latinamerika – det tionde i världen – att likställa hetero- och homosexuella äktenskap.

– Tänk att jag får uppleva detta i mitt land! jublade regissören José ”Pepito” Cibrián Campoy, en av dem som i timtal väntat nervöst ute i kylan.

Frågan fick liv förra året, då guvernören i provinsen Tierra del Fuego utfärdade äktenskapsbevis till två män i trots mot den då rådande lagstiftningen, vilken slog fast att ett äktenskap ingås av ”en man och en kvinna”.

Internationella profiler som artisten Ricky Martin har sedan dess gett stöd till de aktivister i Argentina som kämpat för homosexuellas rätt till äktenskap.

Motståndet har framför allt letts av katolska kyrkan, vars företrädare särskilt har provocerats av att den nya lagen öppnar för att homosexuella kan få adoptera.

– Jag oroas inte i första hand av att dessa homosexuella personer gifter sig, utan de följder som det kan få för andra – och då särskilt för barnen, sade senatorn Liliana Negre de Alonso under debatten.

Frågan har skurit genom partilinjerna och flera tunga namn som stått nära regeringen har motsatt sig lagförslaget. Att röstsiffrorna blev 33 för, 27 mot och 3 nedlagda visar hur delat landet varit.

Men center-vänsterpresidenten Cristina Kirchner, själv tillhörande peronistpartiet, förklarade snabbt att ett veto från hennes sida är uteslutet.

– Den här lagen gör Argentina till ett föregångsland, sade Kirchner.

Homosexuellas rättigheter, abort och andra frågor om individens makt över sin kropp har de senaste åren blivit centrala i den rörelse mot mer av sekulär lagstiftning som präglar latinamerikanska storstäder. Det har bland annat tagit sig uttryck i att homosexuella äktenskap numera är tillåtna i Mexico City men inte i Mexiko som helhet.

Katolska kyrkan har dock fortfarande ett starkt grepp om landsbygden i Latinamerika, vilket förklarar varför lagarna ofta ger intryck av att släpa efter stadsbornas mer liberala attityder.

Erik de la Reguera

Godkänt även i Mexico City

– Argentina blir det första landet i Latinamerika att godkänna homosexuella äktenskap på riksnivå. Länder som i andra delar av världen har antagit liknande lagar är Belgien, Holland, Spanien, Sydafrika, Kanada, Portugal, Island, Norge och Sverige.

– I USA har hittills Washington DC och fem andra delstater lagstiftat om homosexuella äktenskap. Även i Mexico City har homosexuella numera rätt att gifta sig, men det gäller inte i delstater utanför Mexikos huvudstad.

– Uruguay är det enda land i Latinamerika där homosexuella par som har registrerat partnerskap får adoptera barn. Än har dessa par dock inte fått rätt att gifta sig i landet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 16 juli 2010.