MEXICO CITY. Fler än 28 000 människor har dödats sedan Mexikos president förklarade krig mot narkotikamaffian 2006. Senaste offret är Edelmiro Cavazo, borgmästare i staden Santiago. En rad tunga röster inom etablissemanget föreslår nu en legalisering av droger.

De senaste veckorna har kritiken mot president Felipe Calderóns krig mot maffian nått närmast stormstyrka i Mexiko. Han kan fortfarande räkna med USA:s stöd för sin strategi med att sätta in federala trupper i kampen mot brottsligheten, men i takt med att dödssiffrorna stiger har hans partikamrater i det konservativa partiet PAN börjat få kalla fötter.

Med 50 000 soldater på gatorna och mindre än två år kvar till nästa presidentval föreslog därför den förre presidenten Vicente Fox nyligen en radikal kursändring: en legalisering av tillverkning och försäljning av droger.

Förslaget och den följande debatten utspelar sig mot en dramatisk fond. I veckan hittades kroppen efter Santiagos borgmästare Cavazo dumpad vid en vägkant.

Mexiko håller i praktiken på att dras in i något som snart kan liknas vid ett inbördeskrig.

– Det är verkligen skrämmande. Tänk om någon i vår familj hade gått ut just när de höll på och dumpa kropparna! Vad hade de gjort med oss då? säger Issac Montero.

Han står och packar matvaror ur sin bil i en fattig förort till miljonstaden Cuernavaca, en dryg timmes färd från Mexico City. På en vägg femtio meter ned längs gatan är tre bokstäver klottrade: CPS.

Det är mördarnas signatur.

– Den där graffitin är det enda som finns kvar. Resten är bortstädat av rättsläkarna och polisen, säger Issac Montero.

De som sprejade de där bokstäverna tillhör knarksyndikatet Cartel del Pacifico Sur (Södra Stillahavskartellen). De var här i gryningen för en vecka sedan och lämnade en bil, en grå Cadillac.

I bilens öppna baklucka låg en blodig manskropp. Dess avhuggna huvud hade rullat i väg någon meter. Ytterligare en stympad manskropp hade slängts i vägrenen intill. I bilens baksäte låg en kvinnokropp med huvudet avsågat.

Över vindrutan var ett skynke utbrett med texten: ”Vi vet vilka ni andra är och kommer att hitta er. Numret ni ringde polisens tipstelefon från var 777 2 514779”.

I denna ödsliga förort har en rad makabra fynd gjorts på senare tid. En kvinna i en butik säger att ”det är hemskt, men det börjar nästan bli rutin”.

Ändå var det relativt nyligen som Cuernavaca drogs in i Mexikos knarkkrig, i december i fjol då en av landets mäktigaste maffiabossar Arturo Beltrán Leyva dödades.

Fram till dess hade Beltrán Leyva-familjen haft en närmast oinskränkt makt i Cuernavaca. Men efter dödsfallet delades organisationen i två fraktioner. Det har lett till att mordfrekvensen fördubblats i staden. Utvecklingen är talande.

För när en kartell försvagas av ett tillslag är alltid någon annan organisation beredd att gå in och ta över marknadsandelar. Följden blir en eskalerande våldsspiral.

– Vi går inte längre ut efter mörkrets inbrott. Polisen visar sig bara när de hämtar kroppar, säget Issac Montero innan han låser om sig.

Erik de la Reguera

Smuggling till USA gör legalisering poänglös

MEXICO CITY. Idén om en legalisering av droger kan ur ett svenskt perspektiv låta radikal. Men i Mexiko har tanken börjat slå rot på allvar.

För ett par veckor sedan publicerade den tidigare presidenten Vicente Fox ett drogliberalt manifest på sin blogg. Det har fått stöd av en rad tunga opinionsbildare, som författaren Carlos Fuentes och medieföretaget TV Aztecas ägare Ricardo Salinas Pliego.

De hoppas att det slopande av straffen för små droginnehav som drevs igenom förra året – då som ett sätt att frigöra resurser inom rättsväsendet – ska bli första steget mot att göra även produktion och försäljning av droger lagligt.

I första hand handlar det om att legalisera marijuana. Men även kokain finns med i diskussionen.

Till skillnad från de drogliberaler som hävdar individens rätt att bestämma över sin kropp är dock Vicente Fox och hans kolleger utpräglade pragmatiker.

De menar att om det går att försvaga maffian och minska våldet genom en legalisering, kan det vara värt att acceptera ett ökat antal missbrukare. En vanlig referens är förbudstiden i USA, då maffialedare som Al Capone växte sig starka genom illegal spritförsäljning – tills alkohol blev lagligt igen.

Än är en majoritet av Mexikos befolkning skeptisk. Oron för folkhälsan, liksom – åtminstone från katolska kyrkans sida – den ”moraliska förflackning” som skulle kunna följa väger tungt.

President Felipe Calderón har gått med på att inleda en nationell debatt, men invänder att hela idén är orealistisk.

– Så länge inte USA legaliserar, spelar det ingen roll om vi gör det, sade presidenten nyligen.

Han har en poäng i det. Den riktigt stora affären för maffian ligger i smugglingen till USA och Europa. Omkring 75 miljarder kronor tros ha tvättats vita i Mexiko förra året och större delen av dessa pengar smugglades från USA. En del kritiker påpekar att det därför borde utkrävas ett större moraliskt ansvar av droganvändare i rika länder.

Men efter 40 år av krig mot knarket måste det till betydligt mer än retorik från Barack Obama för att de som i decennier fått bära den tyngsta bördan ska börja tro på förändring.

Drogpengarna utgör förvisso ett välbehövligt tillskott i Mexikos ekonomi. Vissa menar att maffian aldrig kan besegras om inte även den finansiella delen av brottsligheten bekämpas.

Men den utbredda fattigdom som garanterar maffian dess arbetskraft och de få framgångarna i Calderóns krig har fått allt fler att söka efter en mirakellösning som inte slår mot ekonomin. En del ser denna lösning i en legalisering. Andra varnar för att det kan leda raka vägen till en katastrof.

Erik de la Reguera

Motståndarna oroliga för folkhälsan

En fullständig legalisering av droger innebär att samtliga produktionsled – från odling och tillverkning till distribution och försäljning – blir lagliga. Lagar reglerar hur, var och till vilka droger får säljas.

Legaliseringsförespråkare menar att detta skulle kunna slå undan benen på maffian och att skatteintäkter från försäljningen sedan skulle kunna slussas till missbrukarvård.

Kritiker invänder att konsekvenserna av ett sådant experiment är svårförutsägbara och att risken är stor att det leder till en allvarligt försämrad folkhälsa. Missbrukare skadar inte bara sig själva, utan också sin närmaste omgivning, menar de.

Då droghandeln är internationell krävs sannolikt att en legalisering sker i ett stort antal länder, vilket gör den än mer riskabel.

Publicerat i Dagens Nyheter den 20 augusti 2010.

MEXICO CITY. Alltsedan Columbus stötte på land för 518 år sedan har blandningen av europeiska influenser och urfolkens kulturer präglat södra Amerika. Det har inte alltid varit ett helt harmoniskt möte.

Men på Museo de Arte Moderno i Mexico City går det just nu att se några av de många kreativa uttryck som denna korsbefruktning också gett upphov till.

I utställningen Latitudes, som turnerat i en rad länder, ingår 41 verk av konstnärer från 11 länder som alla levt i Latinamerika under 1900-talet. De tre stora mexikanska muralisterna Diego Rivera, David Alfaro Siqueiros och Clemente Orozco finns representerade, liksom deras samtida kollega Frida Kahlo.

Men även Colombias Fernando Botero och en rad andra latinamerikanska konstnärer har verk med i utställningen, som pågår fram till den 20 september i museets lokaler i den stora Chapultepec-parken.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 15 augusti 2010.

MEXICO CITY. Mer än ett halvsekel har gått sedan Fidel Castros skäggiga kubanska revolutionärer kom ned från bergen och blev förebilder för marxister över hela Latinamerika. Och när den gamle revolutionsledaren i dag fyller 84 år är han fortfarande i högsta grad en viktig spelare i regionen.

Fidel är mentor för Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez; Bolivias ledare Evo Morales kallar honom”farfar” och nu förefaller han dessutom ha återfått hälsan.

Men det var inte länge sedan som många förutspådde Fidel Castros snara död. 2006 insjuknade han i en mystisk magåkomma och inledde det som bäst kan liknas vid en utdragen kurragömmalek med världens medier.

Varje siktning av den sjuklige kommunistledaren utlyste en massmedial tjurrusning. Förutom på Kuba, vill säga, där de bilder som offentliggjordes av regimen bara i undantagsfall visades i den hårt censurerade statstelevisionen.

På fotografierna poserade en utmärglad Fidel Castro i Adidas- eller Nikeoveraller. Någon enstaka gång sågs han också i en Pumaoverall.

Varför han på det viset valde att göra reklam för kapitalistiska varumärken är en gåta. Men nu är klädkoden på väg att ändras: i veckan syntes Fidel Castro klädd i kakiskjorta vid ett av flera offentliga framträdanden som visat upp en tillfrisknad expresident på senare tid. En expresident som dessutom inte verkar vilja lämna politiken helt bakom sig.

Något brandtal om hur Kuba ska ta sig ur sin djupa ekonomiska kris lär det inte bli på födelsedagen. Av hänsyn till sin fem år yngre bror Raúl Castro, som tagit över som president, lägger sig Fidel inte längre i inrikespolitiska frågor.

Men han ägnar sig gärna åt att skriva så kallade reflektioner om internationell politik, som den om ett ”nära förestående kärnvapenkrig” i Mellanöstern som i helgen debatterades av Kubas parlament.

Bortom mediernas rampljus har Fidel också behållit ett ansenligt inflytande över Kubas politiska liv: han är fortfarande ordförande i kommunistpartiet.

Ingen av de demokratiskt valda vänsterledarna i Latinamerika skulle drömma om att öppet kritisera honom, trots bristen på organisations- och yttrandefrihet på Kuba.

Men i hemlighet skulle säkert många av de mer moderata vänsterledarna välkomna Fidel Castros frånfälle. Inte bara för att det skulle beröva högern ett rött spöke, utan även för att det skulle kunna slå hål på den myt om behovet av starka ledare och revolutionära förtrupper som fortfarande är vid liv i Latinamerika.

Erik de la Reguera

Fidel Castro tog makten 1959 när diktatorn Batista tvingades fly

Fidel Castro föddes den 13 augusti 1926 på östra Kuba, där han växte upp i en relativt välbeställd familj med sockerplantager. Under studenttiden blev han en del av den växande studentrörelse som vände sig mot korruptionen och maktmissbruket på Kuba.

Efter att diktatorn Batista kuppat sig till makten tog Fidel Castro till vapen. 1953 ledde han en attack mot Moncada-garnisonen, efter vilken han tvingades gå i exil. Från Mexiko organiserade han sedan nästa steg: en båtexpedition på vilken bland andra argentinaren Ernesto ”Che” Guevara fanns med.

Efter landstigningen på Kuba 1956 lyckades gerillan växa snabbt tack vare missnöjet med Batista. Den 1 januari 1959 tvingades diktatorn fly och rebellerna kom till makten.

Det var inte förrän efter maktövertagandet som Fidel Castro började tala öppet om socialism. Pressad av USA tvingades han välja sida i kalla kriget. Någon demokratisering ägde aldrig rum, men välfärdsreformer på 60-talet gjorde Kuba till en förebild för revolutionärer över hela världen.

Publicerad i Dagens Nyheter den 13 augusti 2010.

50 kilo sprängmedel exploderar mitt i ett av Bogotás affärsdistrikt, precis utanför Radio Caracols lokaler. Minst nio skadade och relativt omfattande materiella skador. Hittills inga döda.

Är det här månne Farcs sätt att kommentera tisdagens tal om mer samarbete mellan Colombia och Venezuela? Eller finns det andra som kan ha intresse av att sätta käppar i hjulen för ett närmande mellan Santos och Chávez? Kanske rent av ett hot riktat mot Caracol?

Vad tror ni?

MEXICO CITY. De trätande regeringarna i Colombia och Venezuela såg på tisdagen ut att ta ett första steg mot försoning. De diplomatiska relationerna mellan länderna väntades återupptas efter ett toppmöte mellan presidenterna Santos och Chávez.

Platsen för mötet var den colombianska hamnstaden Santa Marta, dit båda ledarna anlände i går kväll svensk tid. Ett omfattande säkerhetspådrag höll staden i ett järngrepp.

Överläggningarna pågick ännu sent på tisdagskvällen, men en del detaljer om den förestående uppgörelsen aviserades.

– Om presidenterna kommer överens återupptas de diplomatiska förbindelserna mellan länderna, sade Colombias utrikesminister och lade till att agendan för mötet sträckte sig från handelsfrågor till gemensamma säkerhetsproblem.

I lördags svor Juan Manuel Santos presidenteden i Colombia. Hans ton var då betydligt mer diplomatisk gentemot grannländerna än den som hans företrädare Álvaro Uribe använt sig av de senaste veckorna.

Uribe anklagar Hugo Chávez för att ge Farc- och ELN-gerillorna en fristad på den venezuelanska sidan gränsen. Foton, videor och en rad vittnesmål har lagts fram som bevis. Enligt Uribe rör det sig om 1 500 gerillakrigare i cirka 75 läger, vilka den colombianska militären uppges ha koordinaterna till.

Chávez har tillbakavisat uppgifterna och anklagat Uribe för att vara ”full av hat” och i färd med att förbereda en attack mot Venezuela. Han bröt de diplomatiska förbindelserna med grannlandet den 22 juli.

Misstroendet ledarna emellan har lett till tillfälligt stoppad gränshandel och truppmobiliseringar, en utveckling som Juan Manuel Santos nu säger sig vilja sätta stopp för.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 11 augusti 2010.

MEXICO CITY. Colombias nya ledare Juan Manuel Santos sträckte ut en försoningens hand till grannländerna Venezuela och Ecuador när han natten till söndagen svor presidenteden. I veckan möts sannolikt Santos och den venezuelanske presidenten Hugo Chávez.

– Ordet ”krig” finns inte i min ordlista. Ett av mina mål som president blir att återupprätta relationerna med Venezuela och Ecuador, liksom det ömsesidiga förtroendet mellan våra länder, sade Juan Manuel Santos efter att ha övertagit makten från den populäre, men också omstridde, Álvaro Uribe.

Svaret kom snabbt från Hugo Chávez, som nyligen lät bryta alla diplomatiska förbindelser med grannlandet efter anklagelser om att han gett colombianska rebeller en fristad:

– Jag är beredd att vända blad. Om Santos inte kan komma hit de närmaste tre fyra dagarna, är jag beredd att möta honom i Colombia, sade Chávez.

Juan Manuel Santos var försvarsminister i Uribes regering och lovade i sin valkampanj att fortsätta den kompromisslösa säkerhetspolitik som drivit ut Farc- och ELN-gerillorna i periferin. Några överdrivet vänskapliga toner gentemot gerillorna var därför inte att vänta.

Men den colombianska konflikten, som krävt tiotusentals dödsoffer de senaste 20 åren, har på senare tid visat tecken på att vara på väg att internationaliseras.

För två år sedan attackerade colombiansk militär ett gerillaläger några kilometer in på Ecuadors territorium, vilket då var nära att utlösa ett storkrig i hela norra Sydamerika.

Nästa kris kom förra året, sedan ett antal svensktillverkade pansarskott av typen AT-4 hittats i Farc gerillans läger i Colombia. Dessa pansarskott hade ursprungligen sålts till Venezuela.

De senaste veckorna har de diplomatiska relationerna ansträngts på nytt till följd av att Colombia presenterat påstådda bevis i form av fotografier och videoinspelningar för att Farc och ELN har ett femtiotal läger i Venezuela.

Dispyten är knappast löst. Men i sitt tal betonade Santos något som kan komma att skilja honom från Uribe:

– Jag föredrar en rak och öppen dialog med våra grannländer.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 9 augusti 2010.