SANTIAGO. Högersegern i presidentvalet i Chile kan vara början på slutet för det senaste decenniets vänstervåg i Latinamerika. Flera av vänsterledarna i regionen står just nu inför allvarliga problem, samtidigt som det närmaste årets val kan rita om den politiska kartan i regionen.

En tyst skälvning gick genom Latinamerika då det stod klart att Chile, ett av regionens viktigaste länder, kommer att styras av en högerpresident de närmsta fyra åren. Det är första gången sedan diktatorn Pinochets fall som det sker.

Piñera lyckades på ett tidigt plan distansera sig från den gamla konservativa högern, röra sig in mot mitten på det politiska spektret och framställa sig själv som en underdog i kamp mot ett stelbent vänsteretablissemang. Lite som en chilensk version av Fredrik Reinfeldt, skulle man kunna säga.

Som mediestrategi var kampanjen lysande – och dessutom talande för utvecklingen på resten av kontinenten.

I början av 2000-talet var många väljare i Latinamerika beredda att rösta på mer eller mindre radikala vänsterkandidater, bara de lovade ett slut på den nyliberala politik som dominerat i åratal. Det var bland annat på denna våg av missnöje som Hugo Chávez sveptes till makten i Venezuela 1999.

Men nu förefaller väljaropinionen i Latinamerika vara på väg att vridas mot mitten. Enligt den stora opinionsundersökningen Latinobarometro identifierar sig 43 procent av Latinamerikas väljare som ”mittenväljare”, medan 22 procent ser sig som ”vänster” och 17 procent som ”höger”.

Följden av detta blir att den som vill segra i ett val allt oftare måste placera sig nära denna politiska mittfåra. De vänsterkandidater som kommit till makten det senaste året – Mauricio Funes i El Salvador och José Mujica i Uruguay – har också båda haft budskap som lovat såväl fri och fungerande marknadsekonomi som välfärdsreformer.

Den president i Latinamerika som blivit sinnebilden för denna socialdemokratiska eller socialliberala politik är Brasiliens Lula da Silva. Han är omåttligt populär i sitt hemland. Men trots det kan hans arbetarparti PT förlora makten i höstens presidentval. Orsakerna är två: a) Lula får inte ställa upp till omval och b) när både vänstern och högern söker sig inåt mitten minskar betydelsen av ideologi. Fokus hamnar i stället på kandidaternas personliga egenskaper.

Ett intressant undantag från denna trend är Evo Morales i Bolivia. Han är fortsatt populär, trots sin radikala diskurs. Kanske beror det på att Morales har en så nära relation till de folkrörelser som fört honom till makten. Det minskar behovet av masskommunikation och även känsligheten för politiska ”moden”.

Hugo Chávez i Venezuela ser däremot ut att ha en tung period framför sig. Han har aldrig haft en vidare bred folkrörelsebas och när han nu går in på sitt tolfte år vid makten har fattigdomen visserligen minskat något, men landet plågas också av en 30-procentig inflation och hårt kritiserade elransoneringar. Och det börjar bli ont om syndabockar.

Erik de la Reguera

Vänsterregeringar med problem:

– Kuba
Raúl Castro och kommunistregimen på Kuba är närapå bankrutt. Förödande orkaner, USA:s handelsembargo och en allmänt vanskött ekonomi har tvingat den yngre Castrobrodern att slopa gratisluncher på kubanska arbetsplatser och dra ned på en rad andra subventioner.

– Venezuela
Hugo Chávez har de senaste veckorna tvingats genomföra såväl en omfattande devalvering som impopulära elransoneringar. Landet lider av en inflationstakt på omkring 30 procent per år, vilket framförallt slår mot de fattiga och minskar effektiviteten i Chávez oljefinansierade välfärdsprogram.

– Brasilien
Lula da Silva är omåttligt populär i Brasilien efter snart åtta år vid makten, men författningen hindrar honom från att ställa upp på nytt i presidentvalet i oktober i år. I stället är det den liberale guvernören i Sao Paolo, José Serra, som är favorit till segern.

– Paraguay
Fernando Lugo hyllades som en demokratikämpe när han bröt det korrupta Coloradopartiets långa maktinnehav 2008. Men hans forna allierade i det liberala partiet har tagit avstånd från hans vänsterpolitik och nu florerar allt ihärdigare kupprykten i landet.

– Argentina
Cristina Kirchner kämpar mot dalande popularitetssiffror och oppositionens anklagelser om korruption. Även centralbankschefen har sällat sig till hennes fiender, sedan Kirchner försökt sparka honom för att kunna använda valutareserven till att betala av på Argentinas utlandsskuld.

Segraren i Chile

Segraren i söndagens presidentval i Chile, Sebastian Piñera, är en miljardär som profilerat sig som moderat högerpolitiker. Därmed förlorar center-vänsterkoalitionen Concertación makten för första gången sedan diktatorn Augusto Pinochets fall 1990.

I dagens pappers-DN har jag en text om att vänstervågen i Latinamerika kan vara på väg att gå mot sitt slut. På sikt, alltså.

Men rubriken blev ändå tvärsäkra: ”Högersegern i Chile slutet på Latinamerikas vänstervåg”.

Den rubben rår jag inte för. Men synpunkter om själva innehållet i texten tas gärna emot, här eller via mejl.

SANTIAGO. Chiles nästa president heter Sebastian Piñera. Det står klart sedan den regerande center-vänsterkoalitionens kandidat Eduardo Frei erkänt sig besegrad på söndagskvällen lokal tid. Piñera blir den förste demokratiskt valde högerpresidenten i landet på 52 år.

Gatorna i centrala Santiago fylldes på söndagskvällen av tutande bilar och flaggviftande Piñeranhängare som firade triumfen.

– Äntligen är det slut! ropade en kvinna som vevade den chilenska flaggan i vinden.

Med omkring 60 procent av rösterna räknade hade Sebastian Piñera fått 51,8 procent, medan Frei fick 48,2 procent av väljarstödet. Tendensen ansågs omöjlig att vända och det var därför en nedstämd Eduardo Frei som gick ut för att möta sina anhängare.

Inte sedan diktatorn Augusto Pinochet lämnade ifrån sig makten 1990 har center-vänsterkoalitionen Concertación förlorat ett presidentval.

– Det här är bara ett uppehåll på vägen. Chile av i dag är i betydligt bättre skick än det Chile vi tog över 1990. Det är bättre såväl när det gäller social rättvisa, som frihet och mänskliga rättigheter, sa Eduardo Frei.

Nu väntar sannolikt ett hårt rannsakningsarbete för center-vänsterkoalitionen, vars avgående president Michelle Bachelet paradoxalt nog är den populäraste i Chiles historia. Frei uppfattas av många chilenare som en grå och trist företrädare för etablissemanget, men i kampanjen har han gjort sitt bästa för att ta till vara på Bachelets höga popularitetssiffror.

Efter ett uselt valresultat i första valomgången (29 procent) var det nära att leda hela vägen fram. Men nu väntar alltså ändå en högerregering i Chile.

Sebastian Piñera är en förmögen företagare, som lovat skapa en miljon nya jobb och positionerat sig längre in mot mitten på det politiska spektret än den chilenska högern normalt sett gör.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 18 januari 2010.

SANTIAGO. Hur mycket av Pinochet finns det i högerns kandidat Piñera? Den frågan kan komma att avgöra Chiles presidentval i dag, söndag. Många chilenare söker svaret i sin allra mest privata sfär: i sovrummet.

”Har ni dagen-efter-piller här?” frågar jag på ett av apoteken i centrum av Chiles huvudstad Santiago.

Kvinnan på andra sidan disken ser trött på mig och säger: ”Ja, men du måste ha ett recept. Gå till en läkare och kom tillbaka sen.”

Det är dock lättare sagt än gjort. Det kan vara både dyrt och krångligt att boka tid hos en läkare i Chile. Dessutom gäller det att man går till en läkare som inte är motståndare till akuta p-piller. Både katolska kyrkan och den yttersta högern kallar dem för abortpiller.

Den avgående presidenten Michelle Bachelet har försökt göra dagen-efter-pillren mer lättillgängliga. Men olika rättsinstanser har stretat emot, vilket högern firat som stora segrar.

I söndagens val kan det dock slå tillbaka mot högerkoalitionens presidentkandidat Sebastian Piñera. Denne miljardär försöker framställa sig själv som en mittenkandidat med bakgrund i näringslivet. Han är charmigt självironisk, liberal i ekonomiska frågor och säger att han egentligen inte har något emot dagen-efter-piller.

Men Piñera är också en uttalad abortmotståndare i ett land med en av världens mest restriktiva abortlagstiftningar. Denna abortlag stiftades av diktatorn Augusto Pinochet 1989 och tillåter inte ens abort i de fall då läkarna säkert vet att barnet kommer att födas dött.

Center-vänsterkoalitionens kandidat Eduardo Frei menar därför att Piñera hycklar och i själva verket är en ulv i fårakläder – ett slags Pinochets arvtagare. Högerkandidaten försvarar sig med att han röstade mot Pinochet i den folkomröstning som ledde till demokratiseringen för tjugo år sedan.

Få väljare verkarpå allvar tro att gamla tiders mörker kan återvända. Men desto fler är bekymrade över att staten och katolska kyrkan har så stort inflytande i deras sovrum. Det kan fälla avgörandet i ett läge då tiondelar av en procent skiljer kandidaterna inför valdagen.

Erik de la Reguera

Mångmiljardär står mot expresident

Sebastian Piñera är högerns kandidat. Han är mångmiljardär, storägare i flygbolaget LAN, en tevestation och en rad andra företag. Piñera söker sig retoriskt inåt mitten i det politiska fältet, lovar mer företagande och mindre statliga åtgärder, och har också distanserat sig något från gamla tiders Pinochetanhängare.

Eduardo Frei är den regerande center-vänsterkoalitionens kandidat och ses av många väljare som en representant för etablissemanget. Han var president åren 1994–2000 och lovar att fortsätta bygga ut den avgående presidenten Bachelets välfärdsprogram. I första valomgången fick han rekordlåga 29 procent av rösterna. Men i de sista opinionsmätningarna ligger han i praktiken jämsides med sin motståndare.

Publicerad i Dagens Nyheter den 17 januari 2010.

Redaktörerna på världens medier har nu kommit fram till den punkt i dramaturgin då det förväntas utbryta anarki på Haiti. Därför dyker rubriker upp om ”plundring, ”laglöshet”, ”beväpnade gäng” (som inte är någon nyhet i Haiti) och så vidare. Och det trots att omfattningen av oroligheterna inte förefaller vara särskilt stor än, åtminstone inte jämfört med katastrofens enorma mått.

Vad viktigare är: ordvalet är helt galet. Hur kan man tala om ”plundring” när någon i desperation tar mat från hyllorna i en matbutik sedan ett helt land kollapsat, staten upphört att fungera och de internationella hjälpinsatserna dröjer? Är den privata äganderätten så helig att det inte spelar någon roll om folk hungrar och törstar ihjäl utanför ett fullt varulager?

Visst kan väpnade gäng och andra kriminella dra fördel av situationen, allt medan desperata nödställda förser sig med vad de kan. Men plundring? Är inte det snarare vad kolonialmakten Frankrike ägnade sig åt i många år? Eller vad USA sysslade med under början på 1900-talet på Haiti? Eller vad den lokala, korrupta eliten i landet gjort länge?

Dags att se över vokabulären kanske.

Mitt i jordbävningskatastrofen är det val på gång här i Chile. Har skrivit om det för DN: Jämn valspurt i Chile, med särskilt fokus på de många svensk-chilenarna i landet. Checalo.

Uppdatering 16 jan: nu är texterna utlagda på dn.se, se här och här.