Jordbävningen i Mexiko inträffade på dagen 32 år efter ett annat förödande skalv. Då ledde regeringens svaga hantering av krisen till en proteströrelse och demokratisering av landet. Men precis som då uppvisar nu många vanliga mexikaner en beundransvärd handlingskraft.
Det är svårt att skriva den här texten. Jag har precis fått veta att min svärmors lägenhet i staden Cuernavaca är illa däran. Ingen befann sig i lägenheten när skalvet kom, som tur var. Men familjen får inte komma in i byggnaden, eftersom hela huset kan rasa när som helst.
Min fru och jag har ett helt bohag där inne.
Möbler. Böcker. Minnen.
Tryggheten som en lägenhet innebär.
Allt ser ut att gå förlorat.
Ändå vet jag att vi långtifrån är de värst drabbade.
Tisdagens våldsamma jordbävning hade sitt epicentrum bara några mil sydost om Mexico City, en av världens största och mest dynamiska städer. Uppemot 30 miljoner människor – nära tre gånger så många som i hela Sverige – bor i det område i och runt Mexico City som skakades om rejält.
En väninna i Cuernavaca befann sig på andra våningen i sitt hus, tillsammans med sin tvååriga son.
– Allt gungade och skakade så mycket att jag hade svårt att röra mig över huvud taget. Jag kastades hela tiden hit och dit, så det tog tid att ta sig nedför trappan. Jag trodde först inte att vi skulle hinna ut, berättar hon.
Vattnet i tvättmaskinen skvalpade ut på golvet. Men jag är innerligt tacksam att hennes väggar och tak höll.
Skalvet hade magnitud 7,1 – en siffra som nog inte säger så mycket för någon som inte bott i jordbävningsdrabbade länder. Men i Mexiko har alla en relation till den sortens siffror.
”Det var bara en femma”, kan man få höra – trots att magnituder på omkring 5,0 inte sällan leder till katastrofer i länder i Sydeuropa.
Efter det stora skalv som inträffade 1985 skärptes byggnadsstandarderna kraftigt. Evakueringsövningar hålls årligen – eller ibland oftare – på alla skolor och arbetsplatser. De mindre (eller större) skalv som inträffar minner om allvaret i övningarna.
Jag har själv flera gånger greppat det lilla jag kunnat få tag i och sprungit ned för trapporna och ut på gatan. En gång stod jag där i morgonrock och med schampo i håret. Dråpligt, kan tyckas. Men ingen skrattade eller pekade finger. Det var ju ”en sjua”.
Även tisdagens skalv var en sjua, men med epicentrum närmare Mexico City. De värst utsatta områdena i huvudstaden är stadsdelar i centrum som La Condesa, Roma och Zona Rosa, där medelklassen samlas på mysiga restauranger, barer och kaféer.
Aztekernas huvudstad Tenochtitlán var länge omgiven av en sjö och ett kanalsystem. Men när spanjorerna anlände såg de med sedvanlig finess till att successivt fylla upp sjön med skräp, jord och bråte. Resultatet blev att stora delar av centrala Mexico City byggdes på gammal sjöbotten, med lerig, lättrörlig jord.
Längre söderut, närmare epicentrum, vakar vulkanen Popocatepetl över förödelsen. ”El Popo” hostade till under skalvet, och en rökpelare steg mot skyn. Förhoppningsvis kommer ingen fortsättning.
Men i små städer som Juchitan tycks förödelsen redan vara närmast total.
En sak är säker: när det lugnat sig kommer myndigheternas insats att granskas in i minsta detalj – inklusive eventuellt tvivelaktiga bygglov. 1985 ledde regeringens och myndigheternas bedrövliga, närmast icke-existerande agerande till att civilbefolkningen i stort sett fick klara sig själv – och till att demokratiseringen av landet inleddes.
Då bildades också organisationer som Mullvadarna (”Topos”) med frivilliga räddningsarbetare, vilka nu deltar för fullt i sökandet – sida vid sida med tusentals andra volontärer.
Det är värmande och hoppingivande att se den styrka som vanliga mexikaner visar upp. Men ändå: så många människor har förlorat nära och kära. Barn har begravts i rasmassor. Då finns bara ett enda ord.
Katastrof.
Erik de la Reguera
