Rapporterna från Haiti talar om en närmast ofattbar förödelse och tiotusentals döda. Bland alla byggnader som rasat samman finns Hotel Montana, som jag bodde på hösten 2008. Det känns märkligt att föreställa sig hotellet som en grushög. Men så är det. 200 av gästerna tros ligga begravda under betongen.

Det är ändå bara ett fragment av den katastrof som nu drabbat Haiti.

Min DN-kollega i Washington, Winiarski, har åkt till Port-au-Prince och under tiden har jag fått skriva ett par analyser om landet härifrån Santiago.

Dels om hur de styrande i landet – och IMF – har ett ansvar för den bristande beredskapen, dels om hur Haitis historia som rebellisk slavrepublik präglat landet och det lilla hopp som ändå finns inför framtiden.

Till de av er som undrar varför länkarna inte är externa: många texter i papperstidningen läggs inte ut på nätet, vilket jag tycker är tråkigt. Men det är inte jag, utan redaktionsledningen som bestämmer sånt.

SANTIAGO. Inför Chiles presidentval nu på söndag är det helt jämnt mellan högerkandidaten Sebastian Piñera och den regerande center-vänsterkoalitionens Eduardo Frei. Bland de väljare som kan fälla avgörandet finns tusentals svensk-chilenare. DN har träffat tre av dem på ett kafé i landets huvudstad Santiago.

Sommarkvällen är ljum i stadsdelen Lastarria i Santiago, där vännerna Sebastian Páez , Florencia Donoso och Paulina Bello sitter och pratar på en uteservering. De smälter väl in i mängden, men skiljer sig ändå från andra ungdomar i Chile på åtminstone två sätt. Dels är de födda i Sverige. Dels tänker de faktiskt gå och rösta i söndagens val.

–Ja, jag ska rösta på Eduardo Frei. Men det är högst motvilligt, det erkänner jag, säger Sebastian Páez.

I en park några kvarter från kaféet håller samtidigt center-väns-terkoalitionen Concertación sin kampanjavslutning, med Frei som huvudperson. Medelåldern i publiken är hög och temat för kvällen talande: ”Det spelar visst roll hur du röstar!” Ingen av de tre vännerna på kaféet har några planer på att gå dit och lyssna.

–Nej, för min del handlar valet mest om att hindra högerns Piñera från att komma till makten. Folk från Pinochettiden kan bli ministrar om han blir president. Det vill jag stoppa, säger Sebastian Páez och smuttar på sitt kaffe.

Hans far, en statstjänsteman och uttalad socialist, var en av många som greps och torterades efter general Augusto Pinochets militärkupp 1973. Familjen blev tvungen att fly, fick en fristad i Sverige och bosatte sig i Hägersten i Stockholm, där Sebastian Páez föddes. Florencia Donoso och Paulina Bello har liknande levnadshistorier.

Nu bor de alla tre i Chile sedan ett antal år tillbaka. Liksom många andra unga har de börjat tappa tron på politikerna.

–Det är samma gamla ansikten som för tjugo år sedan. Först tänkte jag inte rösta. Men till sist bestämde jag mig ändå för att rösta på Frei. Det handlar trots allt om vår historia, säger Paulina Bello.

I första valomgången, som hölls i december, var hon en av dem som röstade på den oberoende kandidaten Marco Enriquez-Ominami. Denne 36-årige filmskapare lyckades samla 20 procent av väljarna bakom sig genom att spela på det utbredda politikerföraktet.

Han lovade bland annat att verka för fler folkomröstningar och ökat politiskt deltagande.

–Det sägs att de unga i Chile är apatiska. Men det stämmer inte, det finns mycket engagemang för olika saker. Bara inte i partierna. Så det är politikerna som har isolerat sig själva, säger Florencia Donoso.

Såväl Piñera som Frei har de senaste veckorna försökt locka över Enriquez-Ominami och hans väljare. Och i onsdags kom så beskedet: Enriquez-Ominami ger sitt stöd till Frei. Det återstår att se om det räcker för att Frei ska kunna ta in den procentenhet som Piñera fortfarande leder med.

Erik de la Reguera

ANALYS: Utbrett politikerförakt i numera stabil demokrati

SANTIAGO. Scenerna från militärkuppen i Chile 1973 sitter som etsade i minnet hos många svenskar. Detsamma gäller berättelserna om tortyren, de politiska morden och alla ”försvinnanden”. Men i dag är situationen radikalt förändrad i Chile.

Landet har i tjugo års tid styrts av center-vänsterkoalitionen Concertación, den ekonomiska tillväxten har varit hög och fattigdomen minskat. Chile är numera en av Latinamerikas mest stabila demokratier. Bara 6 procent av befolkningen tror att en statskupp skulle kunna inträffa på nytt.

Kanske är det därför som kraven på en reformering av det demokratiska systemet börjat höras allt tydligare.

Att det finns ett missnöje bland stora delar av befolkningen står klart. Inte minst bland de unga. Inför valet på söndag har knappt 10 procent av dem som är under 29 år registrerat sig som väljare. Och det trots att denna grupp utgör nära en tredjedel av alla väljare.

Missnöjet handlar om flera saker. Men framför allt rör det sig om ett utbrett politikerförakt. Många är också frustrerade över att det är så svårt att delta aktivt i demokratin.

Det unika majoritetsvalssystem som utformades av Augusto Pinochets junta inför övergången till demokrati fungerar så att det alltid skapas två stora block. Det har bidragit till politisk stabilitet. Men småpartier och gräsrotsinitiativ stängs ute, medan kohandeln i kongressen lätt framstår som ett cyniskt realpolitiskt spel.

Det var detta system som Marco Enriquez-Ominamis utmanade när han lanserade sig som oberoende kandidat i första valomgången. Frågan som alla ställer sig nu är om hans väljare är villiga att lägga sin röst på en av de ”gamla vanliga” kandidaterna. Och i så fall på vem?

Erik de la Reguera

Fakta 1: Sverige blev en fristad för chilenare i exil

På 1970-talet gav den svenska regeringen en fristad till tusentals chilenska flyktingar, varav omkring 27 000 fortfarande lever i Sverige. Därutöver har cirka 20 000 svenskar minst en förälder som är född i Chile.

Efter demokratiseringen 1990 har tusentals svensk-chilenare (7 000–9 000 är den vanligaste uppskattningen) flyttat åter till Chile. En del gör det för en kortare tid, kanske för att studera på universitet eller arbeta i något projekt. Andra stannar i Chile för gott.

Enligt forskaren Erik Olsson vid Stockholms universitet är detta flöde mellan Sverige och Chile cirka 300 personer per år. Ungefär lika många strömmar dock åt andra hållet varje år.

Fakta 2: Två kandidater är kvar i slutstriden

Eduardo Frei är den regerande center-vänsterkoalitionen Concertacións kandidat. Han tillhör det kristdemokratiska partiet och har tidigare varit president åren 1994–2000. Den avgående presidenten Michelle Bachelets är mycket populär och Frei lovar utveckla hennes välfärdsprogram (Bachelet får inte ställa upp till omval).

Freis far, med samma namn, var en framstående oppositionspolitiker och avled 1983. Misstankar finns om att han i själva verket förgiftades av militärjuntan.

Sebastián Piñera är högerns kandidat. Han är en mångmiljardär med aktier i en rad tunga chilenska företag.

Bland annat är han en stor ägare i flygbolaget LAN, en lokal tevestation och privata apotek.

Han vill ge näringslivet en större roll i ekonomin på statens bekostnad och lovar att skapa en miljon nya jobb på fyra år.

Publicerat i Dagens Nyheter den 15 januari 2010.

SANTIAGO. Finns det något sätt för Haiti att resa sig efter denna katastrof? Med tanke på de senaste årens facit är det lätt att bara skaka på huvudet. Men såväl Haitis som andra länders historia visar på exempel hur denna sorts kriser kan vändas till något konstruktivt.

Det är lätt att tro att Haiti alltid har varit fattigt. Så är inte fallet.

Under 1600- och 1700-talen var denna del av ön Hispaniola en av de förmögnaste kolonierna på hela den amerikanska kontinenten.

Franska godsägare tjänade storkovan på socker- och kaffeodling. Men de gjorde det tack vare afrikanska slavar, som bokstavligen slet ihjäl sig på fälten.

1804 hände något unikt: slavarna gjorde uppror – och tog makten. Det kunde ha varit början på ett nytt, rikt och rättvist Haiti.

Men i stället isolerades den nya republiken av omvärlden. De franska och spanska kolonialherrarna ville sända en tydlig signal.

Slavuppror kunde inte tolereras. De fick med sig ledarna i USA, som inledde ett långvarigt handelsembargo mot Haiti.

Det var bara den första i den långa rad av amerikanska interventioner (vissa humanitära, andra militära) som varar ända fram till i dag.

Hade det fria Haiti fått en ordentlig chans i början på 1800-talet kunde mycket ha sett annorlunda ut i dag.

Men nu blev det inte så. Landet kastades i stället in i den destruktiva spiral som fortfarande pågår. De fria slavarnas församlingar ersattes av diktatorer, drömmen om självständighet blev en mardröm och landet drevs ned i djup misär.

Sedan demokratiseringen för tjugo år sedan har Haiti tvingats utstå såväl militärkupper mot demokratiskt valda ledare, som en aidsepidemi, förödande naturkatastrofer och gått igenom ett nyliberalt stålbad iscensatt av Internationella valutafonden, IMF.

Analfabetismen är fortsatt skyhög och fattigdomen så djup att man på landsbygden kan se folk äta bröd gjort på lera, salt, vatten och en gnutta mjöl.

Det råder ingen tvekan om att den lokala politiska eliten har vanskött landet å det grövsta.

Men det finns ändå hopp för Haiti. Det hoppet finns i de män och kvinnor som nu anmäler sig som frivilliga och gräver fram sina medmänniskor. De som organiserar sig för att dela matransonerna rättvist. De som – precis som de haitier som jag mötte efter de katastrofala orkanerna för drygt ett år sedan – kämpar på mot alla odds, utan att ge upp sin medmänsklighet.

I andra länder har sådant lett till politiska omvälvningar.

I Mexiko blev 1985 års stora jordbävning början på demokratiseringen av landet.

Kanske kan något sådant också ske i Haiti. För hjälpsändningar är inte nog – det krävs att haitierna själva får vara med och ställa saker och ting till rätta.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 15 januari 2009.

SANTIAGO. Jordbävningskatastrofen i Haiti drabbar ett redan hårt prövat land. Men när dammet lagt sig kan det finnas anledning att utkräva ansvar av landets styrande elit för att beredskapen varit så dålig. Liksom av delar av världssamfundet.

För ett drygt år sedan var det orkaner som orsakade förödelse i detta Latinamerikas fattigaste land. Som DN:s utsände slogs jag då av hur långsam räddningsinsatsen var. Människor tvingades vada fram i översvämmade hem i dagar, ibland i veckor, innan de evakuerades. Sjukdomar spred sig när kroppar låg och ruttnade på gatorna, allt medan statens representanter var påtagligt frånvarande: inga ambulanser, polisbilar eller räddningshelikoptrar syntes till.

I dag, efter jordskalvet, förefaller landets regering stå lika handlingsförlamad.

Delvis beror det så klart på bristande resurser. Med en BNP per capita på 614 dollar – att jämföra med till exempel Brasiliens 6 842 eller USA:s 45 594 dollar – är Haiti sedan länge beroende av omvärldens stöd.

Men Haitis styrande elit har också ett ansvar. Ända sedan diktatorn François ”Papa Doc” Duvaliers dagar har den präglats av nepotism och ineffektivitet. Demokratiseringen i början på 1990-talet ledde visserligen till att brotten mot mänskliga rättigheter minskade, men många biståndsgivare såg (och ser fortfarande) de haitiska institutionerna som svarta hål där pengar försvann ned i ledande politikers fickor.

Därför var det många i världssamfundet, inte minst Internationella valutafonden, IMF, som uppmanade Haitis regering att privatisera skolor, sjukvård och annan statlig service. Resultatet blev en extremt slimmad stat. Men korruptionen har bestått och den tydligaste följden är att Haiti, trots åratal av bistånd, i dag inte kan förse sina invånare med grundläggande samhällsservice. Eller för den delen katastrofhjälp.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 januari 2010.

Jag landar i Santiago efter elva timmar i luften, checkar in på hotellet, går ut och äter lite mat – och när jag kommer tillbaka har alla planer vänts upp och ned. Av ett skalv på Haiti.

Så är det ibland i det här jobbet. Det kan man inte gräva ned sig över.

Men ack så tragiskt att Haiti, detta redan så hårt prövade land, nu också råkat ut för en jordbävning. Taket på presidentpalatset i Port-au-Prince har rasat in, säger de på CNN. Själv undrar jag hur det ser ut i förortsslummen Cité de Soleil. Besökte den under rätt dramatiska omständigheter hösten 2008. Tveksamt om ett enda skjul står kvar där, skulle jag säga.

Det året, 2008, var det orkaner som orsakade förödelse på Haiti, vilket jag rapporterade om här, här och här.

Men det blir nog inget återbesök i detta Latinamerikas fattigaste land. Inte den här gången iallafall. För flighterna är fulla. Och jag är hopplöst strandad i Santiago.