MEXICO CITY. En leende Fidel Castro som återvänder till offentlighetens ljus. Regimtrogna ”bloggare” som lägger ut bilder på honom på internet. Det blir självklart en nyhet i världens medier. Men den gamle comandantens comeback handlar betydligt mindre om hans hälsotillstånd, än om noggrant uttänkt propaganda.

Fyra år har gått sedan Fidel Castro insjuknade i en mystisk sjukdom och försvann från världens strålkastarljus.

Men i helgen – samtidigt som de första av de 52 samvetsfångar som nu ska friges uppgavs ha fått lämna sina celler – fanns han plötsligt där ute bland folk på nytt. Ja, eller åtminstone i medierna. För det räcker med att snegla på publiceringsdatum för att inse att 83-åringens utflykt var allt annat än spontan.

Bilderna togs i onsdags, en dag innan beskedet om samvetsfångarna gavs. Men trots det väntade de båda bloggarna ända till i helgen med att lägga ut bilderna på sin idol på nätet. Nog för att internetuppkopplingarna kan vara långsamma på Kuba, men knappast till den graden.

Fidels återuppståndelse ska därför i stället ses som ett sätt för regimen att sända politiska signaler.

Dels handlar det om att hålla rättning i ledet i kommunistpartiet, där en del hökar skulle ha kunnat ifrågasätta frigivningarna av samvetsfångar om inte revolutionssymbolen Fidel visat sitt stöd genom sin blotta närvaro.

Dels handlar det om en pr-kampanj riktad till utlandet. Regimen vill framställa Kuba som ett land där yttrandefriheten är ohotad och informationen flödar fritt – inte minst på bloggar.

Man försöker indirekt dra nytta av det faktum att den inhemska oppositionens främsta röst är bloggaren Yoani Sánchez, och göra det till något slags bevis för regimens toleranta inställning.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Yoani Sánchez har visserligen lyckats undgå att fängslas, men hon har utsatts för förföljelser och fått se de statliga censorerna blockera hennes blogg för kubanska surfare.

Att gå ut och demonstrera är förenat med uppenbar risk att kastas i fängelse. Samma sak för den som vill bilda en oberoende fackförening. Och den inhemska pressen är en ständigt pågående parodi på journalistik.

En del optimister ser frigivningarna som ett tecken på att Castrobröderna är beredda att ändra på detta. Men risken finns också för att EU (och senare USA) tar tillfället i akt och börjar behandla Kuba efter samma modell som Kina, Saudiarabien och en rad andra ”vänskapliga diktaturer”. Det vill säga, att man låter ekonomiska intressen gå före demokrati och mänskliga rättigheter.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 12 juli 2010.

MEXICO CITY. Våldsamma oroligheter skakar sedan flera dagar det centralamerikanska landet Panama. Minst en person har dödats och ett hundratal har skadats i sammandrabbningar mellan polis och strejkande bananarbetare. Enligt obekräftade uppgifter ska ett trettiotal svenskar vara strandsatta mitt i konfliktområdet.

Strejkande bananarbetare har den senaste veckan blockerat vägar i västra Panama, ett land som i omvärlden mest är känt för Panamakanalen, färdigställd 1914.

Arbetarna protesterar mot att det lokala bananföretaget Bocas Fruit Company inte betalat ut deras löner på flera veckor. De vänder sig också mot en rad nya lagar, som de menar urholkar strejkrätten.

I torsdags gjorde polisen ett försök att bryta upp vägblockaderna, vilket ledde till våldsamma kravaller i provinsen Bocas del Toro. Skott avlossades, byggnader sattes i brand, sten och molotowcoctail kastades mot ordningsmakten. Minst ett hundratal personer skadades svårt.

Fackförbundet Sitrabanas hävdar att fyra av dess medlemmar dödades under dessa sammandrabbningar. Men från myndigheternas sida har man hittills bara bekräftat ett dödsfall – fackföreningsledaren Antonio Smith. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara.

Utegångsförbud har införts i staden Changuinola, men oroligheterna fortsätter och det uppges vara förenat med livsfara att färdas på vägarna i området.

Enligt en uppgiftslämnare som är på plats men inte vill uppge sitt namn hade 30 svenskar på lördagen tagit skydd nära vattenkraftverket i Changuinola. Där skulle även ett trettiotal danska medborgare ha barrikaderat sig.

Kraftverket i Changuinola är under konstruktion och bland underleverantörerna finns svenska Vattenfall och det danska företaget Pihl. På Vattenfalls pressavdelning i Sverige kunde man på lördagen dock varken bekräfta eller dementera uppgifterna. Inte heller på Sveriges ambassad i Colombia, med ansvar för Panama, hade man någon information om några strandsatta svenskar.

Samtidigt föreföll konflikten vara nära att sprida sig till resten av landet. En sympatimanifestation i huvudstaden Panama City slogs häromdagen ned av polis, vilket har fått en rad fackliga företrädare att mana till generalstrejk i nästa vecka.

De fackliga organisationernas allt frostigare relationer till Panamas högerregering beror på en serie nya lagar som gör det lättare för arbetsgivare att motarbeta fackföreningar. Ett år efter sitt tillträde ser därför den konservative presidenten Ricardo Martinelli ut att stå inför sitt svåraste prov hittills.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 11 juli 2010.

MEXICO CITY. 52 samvetsfångar ska friges på Kuba de närmaste månaderna. Det har landets katolske ärkebiskop låtit meddela, efter en längre tids dialog med Castroregimen. Beskedet möts av viss vantro och försiktig hoppfullhet bland dissidenterna på ön.

– Jag blir naturligtvis väldigt rörd och hoppfull av det här, säger aktivisten Alida Viso efter att ha fått beskedet att hennes make, journalisten Ricardo González, och ytterligare 51 samvetsfångar ska släppas.

DN når henne på telefon i Havanna, där hon är aktiv i den oppositionella gruppen Damas de blanco, De vita damerna. Under flera år har de varje söndag genomfört en tyst manifestation utanför en kyrka i staden, med krav på att deras anhöriga – samtliga politiska fångar – ska friges.

För det har Alida Viso och de andra kvinnorna förföljts: de har blivit utfrysta socialt och ekonomiskt och tvingats utstå offentlig förnedring i form av ”Actos de repudio”, ett slags stora mobbar med statligt stöd.

På senare tid har förtrycket tilltagit, framför allt efter det att samvetsfången Orlando Zapata avled till följd av en hungerstrejk i februari i år. Beskedet om frigivningarna väcker därför både glädje och misstro bland de anhöriga.

Ärkebiskopen Jaime Ortega träffade i onsdags president Raúl Castro, utrikesminister Bruno Rodriguez och Spaniens utrikesminister Miguel Angel Moratinos i Havanna. Efter mötet förklarade biskopen att fem fångar skulle friges omedelbart och ytterligare 47 under de närmaste tre till fyra månaderna.

Något officiellt uttalande lämnades inte, men att de hårt censurerade statliga medierna lät publicera kyrkans kommuniké uppfattas på Kuba som ett slags bekräftelse.

Bakgrunden är den dialog som pågått mellan Castro och katolska kyrkan de senaste månaderna. Den har handlat om att förbättra situationen för samvetsfångarna, 167 till antalet. Men fram till i onsdags hade den bara resulterat i två frigivningar och i att ett tiotal fångar förflyttats till fängelser som ligger närmare deras hem.

Enligt katolska kyrkan tillhör de 52 som nu väntas släppas den grupp av 75 dissidenter som greps 2003 i samband med ett stort tillslag. Sedan tidigare har ett tjugotal av dem av hälsoskäl fått tillstånd att avtjäna sitt straff i hemmet.

Men minst lika viktig som kyrkans medling har de internationella påtryckningarna varit. Kuba är i dag i stort behov av utländskt ekonomiskt stöd – och inte minst i form av investeringar från EU.

– Spanien är villigt att ta emot dessa före detta politiska fångar, sa den spanske utrikesministern Miguel Angel Moratinos.

Han har de senaste åren varit en stark anhängare av att göra EU:s politik mindre inriktad på utfrysning och mer på en ”jämbördig dialog” med kommunistregimen.

Kritiker pekar på att de kommande frigivningarna sannolikt bara är ett slags utvisningar – vilket i så fall inte kommer att leda till någon förändring på Kuba.

Den kubanske dissidenten och ekonomen Oscar Espinosa Chepe höjer också ett varningens finger när DN når honom i Havanna:

– Dessa frigivningar är en bra början. Men de måste följas av demokratiska och juridiska reformer. Annars finns risken att fler grips. Och då kan vi ha det mångdubbla antalet samvetsfångar här om bara något år.

Erik de la Reguera

Valet mellan piska och morot dilemma för EU

MEXICO CITY. Att Castroregimen beslutar att frige en del av de politiska fångarna på ön bara någon månad innan EU-länderna ska utvärdera sin gemensamma Kubapolitik är ingen slump. Men dilemmat som EU:s ledare nu ställs inför är om piska eller morot är bästa sättet att främja en demokratisering.

Sedan 1996 har EU en så kallad gemensam ståndpunkt angående Kuba, vilken gör gällande att nya handels- och biståndsavtal ska gå hand i hand med mer av demokrati och mänskliga rättigheter på ön.

Spanien, vars historiska band till Kuba gör att landet har stora ekonomiska intressen där, vill att denna ståndpunkt skrotas, så att Castroregimen kan behandlas som vilken regering som helst i regionen.

Men Tyskland, Sverige och en rad andra EU-länder stretar emot, trots de ekonomiska vinster som är förknippade med förbättrade diplomatiska relationer.

När den gemensamma EU-politiken mot Kuba ska utvärderas i augusti-september väntar därför en politisk strid i Bryssel.

Spanien kommer att finnas bland dem som lockas av de senaste årens oljefynd på kubanska vatten, för att inte tala om de intäkter som skulle komma inom turistindustrin på Kuba efter ett möjligt hävande av USA:s reseförbud.

Båda sidor i konflikten är medvetna om att Kuba är inne i en djup ekonomisk kris, vilket gör bröderna Castro ovanligt mottagliga för utländska påtryckningar.

Men kubanerna kommer inte att göra några eftergifter om det inte sker i utbyte mot något – som till exempel ett politiskt erkännande i form av ett slopande av den gemensamma ståndpunkten.

Frågan som många inom EU ställer sig är dock om kommunistregimen verkligen har kommit till en punkt då den på allvar är beredd att inleda en demokratisering. Om inte så är fallet, riskerar ett slopande av den gemensamma EU-politiken att i stället cementera förtrycket.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 9 juli 2010.

MEXICO CITY. Långt inne i mangroveträsken i norra Ecuador har polis hittat en regelrätt ubåt. Den tros ha byggts av kokainsmugglare och kan bära omkring tio ton i lasten. Amerikanska experter kallar fyndet för en ”game changer” i kampen mot maffian.

Den 30 meter långa ubåten ska i praktiken ha varit klar att sjösättas när den hittades nära gränsen till Colombia. Enligt polisen fanns också ett övergivet läger vid platsen, där omkring femtio arbetare tros ha bott.

Ubåten var byggd i glasfiber, driven av dubbla dieselmotorer och försedd med periskop, luftkonditionering och kojar för sex besättningsmän. Med en maxfart på upp till åtta knop kunde den göra en enkel resa till Mexikos stillahavskust på omkring tio dagar utan att behöva tankas om.

Men det verkligt unika med denna farkost, vars prislapp tros vara fyra miljoner dollar, är att den kunde dyka ned till omkring 30 meters djup.

Det skiljer den på ett markant vis från de andra miniubåtar, eller snarare ”nedsänkningsbara” båtar, som kokainsmugglare redan använt sig av i fem sex år i Stilla havet.

Även dessa nedsänkningsbara båtar tillverkas i glasfiber och kan bära upp till tio ton i lasten. Men eftersom de inte har förmågan att dyka puttrar de fram precis under vattenytan – långsamt på dagen och betydligt snabbare om natten – och med bara ett litet kontrolltorn som sticker upp. Det gör dem mycket svårupptäcka på radar.

Besättningsmännen på dessa båtar har för vana att dra ur proppen om de stöter på patrull. Såväl båten som kokainet – till ett värde av hundratals miljoner kronor – sjunker då till havets botten, medan de själva kan utge sig för att vara nödställda sjömän.

Omkring 75 sådana nedsänkningsbara båtar med omkring 5–10 ton i lasten går resan från Sydamerikas kuster till Mexiko varje år, varifrån kokainet sedan smugglas vidare in i USA via landvägen.

Det senaste året har dock amerikanska myndigheter försökt svara på detta med finjusterad sonarutrustning och flygspaning som letar efter de minimala avtryck på vattenytan som båtarna lämnar efter sig. Sannolikt är det för att skydda sig mot detta som kokainsmugglarna nu valt att satsa på regelrätta miniubåtar.

Redan år 2000 avslöjades en plan på att bygga en större ryskdesignad ubåt i Colombia, men denna ubåt var inte särskilt praktisk eftersom såväl konstruktörer som besättning var tvungna att ha expertkunskaper, vilka sällan är tillgängliga i djungelområden.

Den enklare ubåt som nu hittats i Ecuador ska dock kunna manövreras även av personer som inte gått marinofficersutbildning.

Amerikanska antidrogpolisen DEA ser fyndet som en ”drastisk förändring” av förutsättningarna för kampen mot smugglarna. Men även terroristexperter oroas, eftersom dessa farkoster skulle kunna användas för att frakta såväl sprängmedel som terrorister till USA:s och Europas kuster.

Erik de la Reguera

Sex män får plats

n Miniubåten som hittats i Ecuadors djungel är 30 meter lång, dieseldriven och kan bära 10 ton kokain i lasten.

n Byggnadsmaterialet är i första hand glasfiber. Periskopet tros härröra från en vapentillverkare, men varifrån är okänt.

n Maxfart är åtta knop och ubåten kan göra resor på omkring tio dagar utan att tankas om.

n Priset är cirka fyra miljoner dollar, vilket kan jämföras med en ”nedsänkningsbar” båt som kostar runt en miljon dollar på den svarta marknaden i Colombia.

Publicerad i Dagens Nyheter den 7 juli 2010.

MEXICO CITY. Spaniens utrikesminister Miguel Ángel Moratinos reste på måndagen till Kuba för att försöka förmå Raúl Castros regering att frige de omkring 200 politiska fångarna på ön. Samtidigt såg tillståndet ut att förvärras för den hungerstrejkande regimkritikern Guillermo Fariñas.

Efter en vår då den redan snålt tilltagna yttrandefriheten på Kuba krympt till obefintlighetens gräns, verkar det nu finnas ett litet hopp om en upptining.

Kuba är i stort behov av ökade utländska investeringar, och på grund av USA:s långvariga handelsbojkott har inflödet av kapital från Europa blivit särskilt viktigt. Men sedan 1996 har EU en så kallad gemensam ståndpunkt angående Kuba, vilket hindrar en fördjupning av diplomatiska och ekonomiska relationer så länge människorättssituationen är allvarlig på ön.

Denna ståndpunkt ska tas upp till diskussion i augusti och den spanske utrikesministern Moratinos är en stark anhängare av att häva den. Men han är också väl medveten om att en rad länder, däribland Sverige, först kräver tydliga steg mot mer yttrandefrihet.

Moratinos besök är tänkt att ge stöd till den dialog som katolska kyrkans ledare på Kuba försöker hålla i gång med Castroregimen och som syftar till att förbättra levnadsförhållandena för de politiska fångarna och ge dem friheten åter.

Hittills har dock resultaten varit blygsamma: två frigivna regimkritiker och ett tiotal fångar som förflyttats till fängelser som ligger närmare deras hem.

Samtidigt uppges en av samvetsfångarna, Guillermo Fariñas, vara nära att dö till följd av den hungerstrejk som han nu uthärdat i nära fyra månader.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. En ny politisk karta träder fram i Mexiko efter söndagens viktiga lokalval. Det gamla maktpartiet PRI stärker sin ställning i landet, vilket kan få stor betydelse för presidentvalet 2012. Men samtidigt förlorar PRI också makten i tre delstater som länge varit dess främsta bastioner.

En knapp tredjedel av Mexikos befolkning var kallad till valurnorna när borgmästare och guvernörer skulle utses på söndagen. Den fråga som dominerat valkampanjen var det maffiavåld som krävt drygt 22 000 människoliv sedan den sittande presidenten Felipe Calderón kom till makten 2006.

Under kampanjen har brottskartellernas makt gjort sig påmind i form av morden på tolv kandidater som visat sig vara misshagliga för olika maffiabossar. Även på själva valdagen krävdes dödsoffer i maffiauppgörelser – omkring 20 i landet som helhet – men av allt att döma utan direkt koppling till själva valet.

Den strategi som Calderón använt sig av för att bekämpa den organiserade brottsligheten har fått hård kritik av oppositionen och lett till sviktande stöd för hans regerande parti PAN. Något som också avspeglade sig i söndagens val.

Vid denna upplagas pressläggning tydde allt på att oppositionspartiet PRI (Institutionaliserade revolutionens parti) gått starkt framåt och segrat i 9 av 12 delstater. Bland annat vann PRI i delstaten Tamaulipas, där partiets kandidat Rodolfo Torre mördades för en vecka sedan. Nu valdes i stället Torres bror till guvernör.

Men PRI, denna ideologiska kameleont som härskade oavbrutet i Mexiko från år 1929 till 2000, förlorar samtidigt makten i tre av sina traditionella fästen: Oaxaca, vars sittande guvernör Ulises Ruiz misstänks för tiotals politiska mord; Puebla, där PRI-guvernören Mario Marin lät fängsla journalisten Lydia Cacho 2006 för hennes avslöjanden om pedofilnätverk; Sinaloa, där PRI regerat i symbios med olika brottssyndikat i årtionden.

Att dessa tre delstater nu hamnar utanför PRI:s kontroll är följden av en allians mellan det regerande högerpartiet PAN och center-vänsterpartiet PRD. Denna märkliga förbrödring mellan de båda ärkefienderna i mexikansk politik – vänsterflygeln i PRD anklagar fortfarande Calderón för valfusk – kan enligt en del analytiker också vara en försmak av vad som väntar inför presidentvalet 2012.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 6 juli 2010.