Till alla er som bor i utlandet – eller som tillhör de allt fler svenskar som föredrar att läsa sina böcker på en läsplatta, Ipad, mobiltelefon eller datorskärm – vill jag tipsa om att Lasse Wierups och min bok Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman nu finns att köpa i digitalt format.
Ladda hem boken i formaten pdf, Epub, Mobipocket eller MsReader. Och kommentera sedan gärna här på bloggen.
MEXICO CITY. Kvarlevorna av minst 40 mördade och lemlästade människor har hittats i en övergiven silvergruva i Mexiko. Bland de döda finns en fängelsechef som nyligen rapporterades försvunnen. Misstankarna riktas mot en av narkotikakartellerna i landet.
Rättsläkare utrustade med syrgastuber – för att stå ut med stanken av förruttnelse – har de senaste dagarna arbetat långa pass i en gammal silvergruva utanför staden Taxco i centrala Mexiko.
Där, nere i en klyfta på 180 meters djup, har hittills minst 40 kroppar påträffats. Många av dem lemlästade. De flesta med ögonen täckta med industritejp. Och samtliga kallblodigt mördade innan de dumpats i gruvschaktet.
Det makabra fyndet gjordes i lördags. Men än har bara ett fåtal av kropparna kunnat bärgas, eftersom det tar rättsläkarna cirka sex timmar att hissa upp varje enskild liksäck.
Vissa av kvarlevorna har legat där i minst ett år. Andra kastades ner för bara några dagar sedan. Bland de döda finns den tidigare fängelsechefen i staden Iguala, Daniel Bravo, som ”försvann” spårlöst den 24 maj i år.
– Vår uppskattning om 40 döda är baserad på fotografier. Men det kan röra sig om betydligt fler, förklarade en polistalesman i måndags.
Arbetet kompliceras av att en rad huvuden har hittats utan kropp.
Polisen fick information om massgravens existens sedan man gripit 15 medlemmar i ett av de narkotikasyndikat som utkämpar ett blodigt krig om smugglingsrutterna till USA.
Vilken kriminell organisation som är ansvarig för just denna massgrav är oklart. Men sedan president Felipe Calderón kom till makten 2006 har omkring 23 000 människor dödats i det alltmer upptrappade kriget mellan brottskarteller, polis och militär.
En del människorättsorganisationer varnar för att det utbredda maffiavåldet också kan dölja en tilltagande politisk repression.
Enbart i delstaten Guerrero har 77 personer rapporterats saknade det senaste året. Mörkertalet kan vara stort eftersom stora delar av befolkningen misstror polisen.
Erik de la Reguera
Publicerad i Dagens Nyheter den 3 juni 2010.
MEXICO CITY. Ett hundratal människor har omkommit i Centralamerika i spåren av årets första tropiska storm, ”Agatha”. Detta oväder befaras vara upptakten till en ovanligt intensiv orkansäsong, som kan få katastrofala följder för såväl människor som miljö i regionen.
När ”Agatha” drog in över Centralamerika i helgen märktes det i första hand av i form av ihållande skyfall, så kraftiga att hela bergssidor kollapsade och bäckar förvandlades till vrålande forsar.
I det land som drabbats värst, Guatemala, uppges 100 millimeter regn ha fallit på bara tolv timmar. Det blev kulmen på en redan mycket dramatisk vecka, då också ett vulkanutbrott skakat detta fattiga land. Ask- och sandregn från vulkanen rapporterades från huvudstaden Guatemala City strax innan stormen nalkades.
Det var därför en dyster president Álvaro Colom som mötte internationell press sent på söndagskvällen.
– Minst 82 människor har omkommit och ett femtiotal personer saknas fortfarande, sade Colom, som lade till att drygt 100 000 invånare evakuerats.
Många av dödsoffren uppges ha krävts sedan hus begravts under lermassor. Som vanligt drabbades den fattigare delen av befolkningen särskilt hårt. Flera av de döda uppges vara barn.
Även i det centralamerikanska landet El Salvador har ”Agatha” orsakat omfattande skador. Där valde regeringen i söndags att ställa in de festligheter som planerades inför årsdagen av president Mauricio Funes makttillträde. I stället utlystes katastroftillstånd, sedan minst nio människor omkommit till följd av stormen.
Åtta människoliv krävdes också i Honduras, ett land där befolkningen fortfarande har den förödande orkanen ”Mitch” i färskt minne. 1998 krävde den omkring 11 000 dödsoffer och slog sönder mängder av broar, byggnader och annan viktig infrastruktur.
En sådan katastrof är varje regerings mardröm. Och i år förefaller det inte vara alltför osannolikt, eftersom en rad forskare varnar för att den orkansäsong som inletts i och med ”Agatha” väntas bli ovanligt intensiv.
Enligt USA:s statliga vädertjänst NOAA kommer mellan 14 och 23 tropiska stormar att bildas fram till november i år, varav 8–14 tros nå orkanstyrka. Vattentemperaturerna i Atlanten och Stilla havet uppges ligga på rekordnivåer, vilket ökar risken för stormar.
Efter ett relativt lugnt 2009, då det cykliska väderfenomenet El Niño bidrog till ett minskat antal oväder, väntas därför årets säsong bli en av de värsta i mannaminne. Sällan har tajmningen varit sämre.
På Haiti, som ligger mitt på orkanernas autostrada i Karibien, lever tiotusentals människor fortfarande i tältläger efter den förödande jordbävningen i januari. Så sent som 2008 drabbades landet av fyra kraftiga stormar som krävde hundratals människoliv. Få hjälparbetare vill därför ens tänka på vad som skulle hända om en kraftig orkan nu drog in över Port-au-Prince.
En kraftig orkan skulle också kunna orsaka stora miljöskador längs kusterna i Mexikanska golfen, eftersom stormvindar och stora vågor skulle kunna föra det enorma oljeutsläppet från BP:s oljerigg närmare land.
Erik de la Reguera
Dödsoffer vid orkaner och tropiska stormar är inte oundvikliga. Det finns en rad saker som kan göras för att förebygga förluster av människoliv, men i Centralamerika och Karibien har ofta korrupta regeringar och stora underskott i statsfinanserna satt käppar i hjulen för sådana insatser.
Risken för dödsfall förvärras av alltför utbredd skogsavverkning i bergiga områden. Detta kan motarbetas genom effektiv stadsplanering och skogsplantering i utsatta områden. Även ett effektivt system för evakuering, som till exempel det på Kuba, är centralt för att undvika dödsoffer.
Undermåliga byggnormer och utbredd fattigdom bidrar också till att öka risken för dödsfall.
Publicerad i Dagens Nyheter den 1 juni 2010.
MEXICO CITY. En ”grön våg” sköljer över Colombia inför dagens presidentval. Mannen bakom denna våg heter Antanas Mockus och är en excentrisk före detta universitetsrektor och borgmästare som på kort tid förvandlats till ett hot mot regeringspartiets väloljade valmaskineri.
– Jag har privatiserat kommunala bolag, sagt upp byråkrater och blivit kallad för nyliberal. Men jag har även höjt skatter på ett sätt som ingen nyliberal någonsin skulle göra och stöttat satsningar för att minska inkomstklyftorna, sade Antanas Mockus tidigare i veckan.
Uttalandet är typiskt för denne 58-årige man med sitt karaktäriska helskägg, lite omständliga sätt att tala och svårbestämda ideologiska hemvist. Han har länge setts som en udda figur inom colombiansk politik på grund av sin bakgrund som matematiker och filosof och sin professorslika utstrålning.
Men trots, eller kanske just på grund av det, är han i dag en het kandidat till segern i presidentvalet.
Mockus nybildade Gröna parti har gjort en sensationellt bra valkampanj. För någon dryg månad sedan låg han på omkring 1 procent i opinionsmätningarna. Nu har han seglat upp jämsides med regeringspartiets kandidat, den förre försvarsministern Juan Manuel Santos, med 35 procent av väljarsympatierna.
Santos har regeringspartiets hela valmaskineri i ryggen. Men Mockus har entusiastiska supportrar på sociala nätverk som Facebook och Twitter, och en förmåga att engagera sina anhängare till att arbeta ideellt.
Det mesta tyder på att dessa båda kandidater kommer att mötas i en andra valomgång i slutet av juni (50 procent krävs för att segra i första omgången) för ingen av de övriga sju kandidaterna ser ut att vara i närheten av att kunna utmana dem.
Politiska analytiker i Colombia är förbryllade över att regeringspartiets kandidat inte lyckats dra ifrån, trots att den avgående presidenten Álvaro Uribe har popularitetssiffror på över 70 procent.
Paradoxalt nog förefaller den förbättrade säkerhetssituationen i Colombia – vilken såväl Uribe som Santos gärna tar åt sig äran av – vara en av de huvudsakliga anledningarna. Med mindre av våldsdåd från gerillans sida i de större städerna är väljarna där mer benägna att lyssna till tal om satsningar på skola, sjukvård och fattigdomsbekämpning, liksom ett stärkande av rättsstaten.
Antanas Mockus uppfattas också av många väljare som ofläckad av korruption, något som är ovanligt i Colombia. Detta samtidigt som Álvaro Uribe och Juan Manuel Santos har fullt sjå med att värja sig mot en rad skandaler som briserat runt regeringen.
Under Mockus två perioder som borgmästare i huvudstaden Bogotá sjönk brottsligheten och han kom att göra sig känd för en rad okonventionella grepp. Bland annat bytte han ut alla trafikpoliser mot mimare, som med komiska gester pekade ut regelbrytande bilister. Frågan är om denna kreativa talang nu ska föra honom ända till presidentposten.
Erik de la Reguera
MEXICO CITY. Dagens val avslutar en epok i Colombias historia. Den avgående presidenten Álvaro Uribe har under sina åtta år vid makten stöpt om landet i grunden. Han respekteras för att ha förbättrat säkerheten i städerna. Men anklagelser om utbredda människorättsbrott och avlyssning fläckar anseendet.
När Álvaro Uribe kom till makten 2002 befann sig den colombianska staten på gränsen till sammanbrott, inbördeskriget skördade tusentals dödsoffer varje år, gerillorna kontrollerade nära 40 procent av landet och de lokala eliterna hade bildat miliser – ”paramilitärer” – vars terror slog mot alla som kunde tänkas vara vänstersympatisörer.
Uribe utlovade hårda tag mot vänstergerillorna. Han fick 6 miljarder dollar i stöd från USA, vilket gav möjlighet att öka antalet reguljära trupper med 70 procent.
Tusentals paramilitärer avväpnades. Antalet mord och kidnappningar minskade. De stora städerna och vallfartsvägarna blev säkrare. Och – framför allt – gerillorna drevs ut i periferin.
Detta har gjort Uribe populär i breda folklager. Men hans styre har också präglats av en rad skandaler.
Uppemot 70 av hans lojala ledamöter i kongressen har gripits eller utreds för nära samröre med paramilitärerna.
Arméns utomrättsliga avrättningar och andra människorättsbrott har ökat påtagligt, menar människorrättsorganisationer: hundratals unga män har dödats och klätts i gerillauniformer de senaste åren.
Dessutom har säkerhetstjänsten DAS avlyssnat domare i högsta domstolen, journalister och oppositionella politiker.
Uribes eftermäle som president kommer därför att bero på hur colombianerna väger dessa skandaler mot hans framgångar.
I dag kan utfallet förefalla givet mot bakgrund av hans höga popularitetssiffror. Men i grannlandet Peru finns ett exempel på en annan hårdför ledare som även han blev omåttligt populär efter att ha fört krig mot vänstergerillor (under 1990-talet). Hans namn är Alberto Fujimori. Och förra året dömdes han till 25 års fängelse för grova människorättsbrott. Det återstår att se om Uribe riskerar att drabbas av ett liknande öde.
Erik de la Reguera
Antanas Mockus är 58 år, född i Bogotá och har tidigare varit universitetsrektor och borgmästare i Bogotá under åren 1995–97 och 2001–03. Hans föräldrar är från Litauen. Redan som tvååring lärde han sig läsa, vilket gjorde att han då utsågs till ”underbarn”. Nyligen avslöjades att han lider av Parkinsons sjukdom, vilket snarast verkar ha ökat stödet för honom i opinionen.
Juan Manuel Santos är 58 år och född in i en av Colombias mäktigaste familjer. Klanen Santos äger en rad av de stora mediehusen i landet och har under de senaste åren haft en nära relation till regeringen Uribe. Juan Manuel Santos var tidigare försvarsminister och ledde då flera framgångsrika operationer mot Farc-gerillan. Nyligen åtalades han i Ecuador för sin roll i attacken mot ett Farc-läger i landet i mars 2008.
Ytterligare sju kandidater deltar, men anses inte ha någon chans.
Colombia har 45 miljoner invånare och en yta som är ungefär tre gånger så stor som Sveriges.
Huvudstaden Bogotá har strax över 7 miljoner invånare. Staden ligger på ungefär 2 650 meters höjd.
Medellivslängden är drygt 71 år.
90 procent av befolkningen är katoliker.
Landet har i årtionden plågats av väpnade konflikter och inbördeskrig. Numera är de stridande parterna de marxistiska gerillorna Farc och ELN, en rad paramilitära högermiliser och regeringens reguljära trupper. De illegala grupperna finansierar mycket av sin verksamhet genom kokaintillverkning.
Landets politik präglades i många år av ett auktoritärt tvåpartisystem, som i praktiken stängde ute andra partier. Det senaste decenniet har dock systemet luckrats upp och en rad mindre partier på såväl höger- som vänsterkanten har växt fram.
Publicerad i Dagens Nyheter den 30 maj 2010.
OAXACA.”Jag vill att pappa ska komma hem”, säger Gabriela Antonio. Hon är ett av tusentals barn i Mexiko som har en av sina föräldrar på andra sidan av den hårdbevakade gränsen till USA.
– Yellow… blue… green…, mumlar Gabriela medan hon knappar in de för henne främmande orden på sin lilla leksaksdator.
Hon sitter på en avsats i den gränd som leder fram till familjens port i staden Oaxaca i södra Mexiko. Väggarna runt henne är målade i starka, klara färger.
Att Gabriela Antonio, vars modersmål är spanska, nu vill lära sig dessa färger på engelska har en förklaring som på intet sätt är ovanlig i denna del av Mexiko.
– Pappa bor i Wisconsin, i en liten stad utanför Chicago. Han brukar säga att det är viktigt att jag lär mig engelska. Så jag försöker lära mig några fraser och ord på egen hand, även om det är svårt, berättar Gabriela.
Hennes far är en av de omkring 12 miljoner mexikaner som lever i USA. Bakom sig har de ofta lämnat familjemedlemmar som det kan dröja år eller årtionden innan de får återse. Särskilt om de har tagit sig över gränsen illegalt, som fallet är med Gabrielas far.
Han heter Joel och tog sig genom Arizonaöknen för snart tio år sedan i jakt på ett någorlunda välavlönat jobb. Sedan dess har han inte återvänt. Men han försöker ändå hålla kontakten.
– Ibland ringer pappa på fredagar.Ibland på lördagar. Då brukar han säga att jag ska vara snäll mot mamma och att jag ska göra mina läxor. Och att han älskar mig, säger Gabriela, som bara sett sin far på de fotografier som han skickar då och då.
Hon berättar att han arbetar som mekaniker några dagar i veckan. Och att han brukar skicka hem pengar regelbundet.
Dessa försändelser är, vid sidan av oljeintäkterna och turismen, Mexikos främsta källa till utländsk valuta. Men det senaste året har den ekonomiska krisen gjort att försändelserna minskat. Det gäller även för Gabrielas familj.
– I vintras tvingades pappa ta jobb som snöskottare. Han säger att det kom väldigt mycket snö, vilket var tur, för på så sätt fick han ändå jobba en del, säger Gabriela.
Men eftersom Joel lever illegalt i USA – liksom miljoner andra mexikaner – kan han inte resa hem på semester. I stället försöker familjen ordna visum för att kunna åka och hälsa på honom i USA. Det är dock lättare sagt än gjort. Visumreglerna är stränga och hittills har alla deras försök varit förgäves.
– Ibland blir jag väldigt ledsen när jag tänker på att han är så långt borta. Jag vill att han ska komma hem nu, för den där stunden varje vecka när han ringer är den enda gången då jag känner att jag är riktigt, riktigt glad, säger Gabriela.
Erik de la Reguera
Född: 18 april.
Familj: Mamma, pappa och syskonen Rafael, 12 år, Lesly, 21, och Erika, 25.
Bostad: Lägenhet i utkanten av staden Oaxaca, Mexiko.
Vad är det roligaste du gjort i dag?
– Jag spelade fotbollsspel på Xbox med min bror och min kusin.
Vad gör du helst när du är ledig?
– Leker ute med min sparkcykel, hoppar hopprep eller ser på tv.
Vem är din bästa kompis?
– Andrea. Hon är ett år äldre än jag, men vi går ändå i samma klass för hon har fått gå om ett år.
Har du något djur?
– Nej, men förut hade vi en cockerspaniel som hette Enano.
Hur många lek-saker har du?
– Många, haha. Jag vet inte hur många, faktiskt.
Vad är det finaste du har?
– Mina Barbiedockor. Jag samlar på Barbies.
Har du egen dator?
– Inte en egen. Men vi har en laptop i familjen och ibland får jag använda internet hos min moster.
Har du egen mobiltelefon?
– Nej, inte längre. Jag fick en telefon i present för ett tag sedan, men den tappade jag bort.
Vad vill du bli när du blir stor?
– Jag vet inte. Men jag tycker om att sjunga och dansa och har varit med i ett par föreställningar på skolan.
Vad är du rädd för?
– Stora hundar. En gång när jag var på väg till fotbollsplanen blev jag jagad av en stor hund. Den bet tag i min tennissko. Till slut lyckades jag slita mig loss.
Vad är ondska?
– Att göra dåliga saker, som att göra min mamma arg.
Vad är godhet?
– Att göra bra saker, som att ge pengar till fattiga.
Finns Gud?
– Ja. Jag är inte så religiös, men jag går ändå i kyrkan då och då.
Vad åt du till frukost?
– Vanligtvis äter jag flingor med mjölk. Men i dag lagade min syster tazajo (ett slags grillat kött) och kikärtsröra till frukost.
Vad önskar du dig i elvaårspresent?
– Att min pappa skickar pengar till min födelsedagsmiddag, som han brukar göra.
Omkring 400 000 mexikaner beräknas ta sig illegalt över gränsen till USA varje år. Tidigare var det framför allt yngre män som gjorde den riskfyllda resan, men på senare år har andelen kvinnor ökat stadigt. Totalt uppskattas 12 miljoner mexikaner leva i USA.
Bakgrunden är den mexikanska ekonomins kräftgång. Tillväxten har knappt hållit jämna steg med befolkningstillväxten det senaste decenniet.
Frånvarande föräldrar och syskon har blivit en del av många barns vardag i Mexiko. Situationen kompliceras av att de som bor i USA ofta känner ett ekonomiskt ansvar för sina kvarlämnade familjer, men samtidigt kan ha inlett nya kärleksförhållanden efter några år och bildat familj även där.
Publicerad i Dagens Nyheter den 24 maj 2010.
I måndags deltog jag vid Dagens Nyheters utrikesdag i Konserthuset i Stockholm. Lasse Wierup och jag talade på stora scenen om kokainets väg till Sverige, detta med anledning av vår nya bok ”Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”.
Boken kan beställas här och här.
Jag vill passa på att tacka alla er som var där och lyssnade eller som kom fram och ställde frågor. Det är alltid lika upplyftande att se hur insatta och kunniga ens läsare är.
För de av er som missade Utrikesdagen finns ytterligare en chans. SVT:s Kunskapskanalen eftersänder hela evenemanget den 11 juni klockan 16-19.
