MEXICO CITY. Farcgerillans näst högste ledare Jorge Briceño, alias Mono Jojoy, är död. Gerillarörelsen har därmed lidit ännu ett svårt nederlag, samtidigt som en av de största bromsklossarna för allvarligt menade fredsförhandlingar försvunnit.

Minst 30 stridsflygplan och 27 helikoptrar deltog enligt den colombianska armén i den massiva attacken mot den betongbunker i södra Colombia där Jorge Briceño befann sig.

Efter tre anfallsvågor med fjärrstyrda bomber raserades bunkern och inte ens flyktvägarna till grottorna i bergen intill kunde rädda honom.

Den 57-årige Briceños kropp visades senare upp för medier i huvudstaden Bogotá. Han räknades som nummer två i Farcs interna struktur, bara Alfonso Cano var överställd honom. Ytterligare minst ett tjugotal gerillasoldater dödades i attacken.

Frågan är vad som nu väntar i Colombia. De senaste veckorna har en rad gerillaattacker krävt ett fyrtiotal soldaters och polisers liv.

President Juan Manuel Santos stod under hård press att slå tillbaka – något som han nu alltså lyckats med.

Briceño var operativ ledare för mycket av Farcs dagliga verksamhet, och det är sannolikt att gerillan därför väljer att beordra en taktisk reträtt.

Inte minst som militären säger sig ha funnit datorer och usb-minnen i bunkern, vilka så klart kan innehålla känslig information.

Kriget är långt ifrån slut. Farc har fortfarande 8 000–11 000 man i vapen.

Men Jorge Briceño anses ha varit den mest hårdföre i Farcs ledarskikt. Han var fruktad för sin brutalitet såväl bland fiender som hos sina egna. Vittnesmålen är många om hur han låtit avrätta dussintals av desertörer och misstänkta infiltratörer.

En viss ironi kan skönjas i att det av allt att döma var en avhoppad Farcsoldat som ledde militären på rätt spår.

Briceño kan sägas ha varit samma typ av gerillakrigare som Farcs långvarige ledare Manuel Marulanda: född fattig småbonde, gerillasoldat från barnsben, mer lagd åt maktspråk än för ideologiska diskussioner, inga skrupler vad gäller kidnappningar och med en tendens att se kriget som normaltillstånd.

Alfonso Cano och de andra som nu är kvar i Farcs högsta ledning är inte nödvändigtvis mindre brutala, men i allmänhet välutbildade och ideologiskt skolade marxister från städerna.

På sikt kan det öppna för någon typ av dialog. Dels för att de inte ser ett egenvärde i att hålla sig kvar i bergen. Dels för att regeringen aldrig skulle ha gått med på att sätta sig ned och förhandla med Jorge Briceño.

Men hoppet om fred är verkligen inte stort. Det är det sällan i Colombia.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 september 2010.

En grupp fördrivna triquikvinnor och deras barn från San Juan Copala i södra Mexiko (som jag tidigare har skrivit om här) har nu inlett en hungerstrejk i ett sista desperat försök att få omvärlden att reagera.

Trots att alla ansvariga politiker har lovat ett slut på våldet, så fortsätter nämligen de av delstatsregeringen understödda paramilitärerna i området att terrorisera San Juan Copalas invånare.

I helgen genomfördes en regelrätt stormning av kommunhuset av paramilitärerna. En man, en kvinna och en minderårig dödades (obs, preliminära uppgifter). Ytterligare tre civilpersoner – en kvinna och två män – rapporteras vara försvunna.

Många av invånarna i San Juan Copala uppges ha flytt hals över huvud för att undvika att bli massakrerade. Ett femtiotal personer har dock av olika skäl blivit kvar. De tvingas nu leva under paramilitärernas terror.

Hela staden har alltså i praktiken nästan tömts på sin befolkning. Vill man använda militära termer (trots att det rör sig om ett civilt obeväpnat samhälle) skulle man kunna säga att San Juan Copala är på väg att falla. Eller intas, beroende på vilken sida man håller på.

Detta sker medan delstatsguvernören Ulises Ruiz sitter och ser på. Ingen polis eller annan ordningsmakt ingriper. Och Mexikos president Felipe Calderón är tyst som en mus.

Bra att ni reagerar i Sverige. Demonstrationer runt om i landet. Men det krävs också organisering. Och att folk slutar vara rädda för det kollektiva, mötet med den andre, konflikt och demokratiska beslut.

Något tog slut igår. Något annat påbörjades.

Nu är det dags att visa att riksdagen inte är den enda arenan för demokratin.

SÃO PAULO. Brasilien är på god väg att uppfylla FN:s millenniemål om att alla barn ska börja skolan. Det framgångsrika fattigdomsbekämpningsprogrammet Bolsa Familia är en starkt bidragande orsak till det.

– Jag tycker verkligen att skolan är rolig. Särskilt gillar jag historia och biologi. I förra veckan fick vi göra ett projektarbete om fjärilar och det var jättekul! säger Maria Eduarda Silva och tittar upp från läxböckerna vid köksbordet.

Hon är sju år gammal och bor hemma hos sina morföräldrar i en ”favela”, en av de fattiga förorter som omger mångmiljonstaden São Paulo i Brasilien.

Det går inte att ta miste på hennes entusiasm över skolarbetet. Men för bara några år sedan hade Maria Eduarda kanske inte kunnat börja skolan alls.

Hon växer upp i en av de 12 miljoner brasilianska familjer som numera ingår i fattigdomsbekämpningsprogrammet Bolsa Familia. Detta program kom till 2003 när president Lula da Silva slog ihop en rad tidigare stöd och gav dem ökade anslag och det uttalade målet om ”noll hunger”.

Ett av kraven för att få denna Brasiliens variant av socialbidrag var att barnen skulle gå i skolan – inte arbeta.

Det har gett resultat. Andelen barn mellan 7 och 14 år som går i skolan har ökat från 78 till 95 procent mellan 1992 och 2010. Brasilien kommer med största sannolikhet att ha uppnått nummer 2 av FN:s millenniemål 2015: att alla barn ska börja skolan.

Även fattigdomen har minskat kraftigt: andelen brasilianer som lever på mindre än en dollar per dag har minskat från 25 till 5 procent sedan 1990. Delvis på grund av att minimilönen höjts kraftigt. Men 20 procent av de senaste årens minskning tros också bero på Bolsa Familia.

Maria Eduardas mormor Edilene Tavares understryker betydelsen av de cirka 300 kronor som hon får varje månad (varav 80 kronor är villkorat mot att Maria Eduarda går i skolan).

– Det är klart att det är ett välkommet tillskott i hushållskassan. Jag och min man är båda arbetslösa och Maria Eduardas föräldrar är skilda och har svårt att hitta jobb. Pengarna går till hennes skolböcker och kläder. Och den gratis skollunch som hon får är också viktig, säger Edilene Tavares.

Pengarna sätts in på ett kontokort som ges till en kvinna i hushållet. För de allra flesta av de som får Bolsa Familia är detta bankkort det första de någonsin haft. Kortutbetalningarna minskar risken för korruption och gör det lättare för myndigheterna att följa upp och systematisera stödet.

Kritiker menar dock att utbildningens kvalitet har försämrats när fler elever tagits emot. Andra hävdar att Bolsa Familia inte ändrat något i grunden, utan bara skapat ett bidragsberoende som cementerar klyftorna i det brasilianska samhället.

Men enligt en undersökning från Världsbanken finns det inget empiriskt stöd för att viljan att arbeta skulle ha minskat bland dem som fått Bolsa Familia – snarare tvärtom.

De mest positiva effekterna märks av på landsbygden i de fattiga nordöstra delarna av Brasilien. I storstäder som São Paulo är situationen något mer komplex. Där läggs frånvarande föräldrar, kriminalitet och droger till den materiella fattigdomen.

Den favela som Maria Eduarda bor i styrs i praktiken av en boss för ett narkotikasyndikat. I gränden utanför hennes familjs hus hänger crackrökande unga män som blänger misstänksamt på oss när vi passerar.

-Jag låter inte Maria Eduarda gå en meter utan mig! säger hennes mormor.

Låg- och mellanstadieskolan i området har låsta gallergrindar vid alla ingångar.

-Det är enda sättet att hålla objudna gäster borta, säger rektorn till DN.se.

Men trots det vittnar flera äldre elever om hur illegala droger både säljs och konsumeras på skolan.

Kontrasten mot överflödet i São Paulos välbärgade områden är slående; Brasilien är fortfarande ett av världens mest ojämlika länder. Men klyftorna är nu på väg att minska: landets ginikoefficient – ett vanligt sätt att mäta ekonomisk ojämlikhet – har minskat från 0,58 till 0,54 sedan 2003.

En viktig del i utvecklingen är just att alla får tillgång till grundläggande utbildning.

-Jag vet inte riktigt vad jag vill bli när jag blir stor. Men jag vill iallafall läsa och studera mycket, för det är så roligt! säger Maria Eduarda Silva och återgår till läxorna.

Erik de la Reguera

DN 2010-09-14

Svenska Tatjana Markus och Jyri Jaakolos finska föräldrar Raimo och Eeva-Leena Jaakola är i Mexiko för att kräva rättvisa.

I dag, söndag, publicerar finska Hufvudstadsbladet mitt rep och analys om triqui-indianerna i San Juan Copala och Jyri Jaakolas föräldrars besök i Mexiko (texterna är än så länge inte utlagda på HBL:s webbplats).

Tidigare i veckan publicerades samma jobb i Dagens Nyheter (huvudtexten finns på nätet här).

För den som vill hålla sig uppdaterad om vad som händer i San Juan Copala har den autonoma kommunen bland annat en egen blogg här.

De av er som vill framföra åsikter eller vädjanden till de mexikanska myndigheterna gör det lämpligast till ambassaderna i Finland och Sverige. Eller via direkt kommunikation med federala eller lokala myndigheter (här allmänna epost-adresser till PGR, CNDH och t–r–e relevanta myndigheter i Oaxaxa). Jag besvarar också gärna frågor här nedan i kommentarsfältet.

MEXICO CITY. I det tysta pågår i södra Mexiko en blodig konflikt. Indianerna i San Juan Copala är belägrade av paramilitärer och ett tjugotal personer har dödats. Bland offren finns den finländske människorättsaktivisten Jyri Jaakola, vars anhöriga nu kräver att myndigheterna agerar.

– Jag har blivit beskjuten av paramilitärerna flera gånger. Vattenledningarna har saboterats, så vi kvinnor måste gå till floden varje dag för att hämta vatten. Enda sättet är att springa så fort det bara går, fylla hinkarna med vatten och sedan rusa tillbaka med dem, säger Mariana Flores.

Hon är triqui-indian och bor i San Juan Copala, i delstaten Oaxaca i södra Mexiko.

Sedan början av året har invånarna i detta lilla samhälle varit belägrade av beväpnade män som skjuter mot dem från bergen runt omkring.

Vägarna har blockerats med stenblock, vatten- och elledningarna har skurits av och varken lärare eller sjukvårdspersonal tillåts passera.

– De senaste veckorna har det varit skottlossning dygnet runt. Ingen vågar gå ut, säger Mariana Flores.

DN möter henne i Mexico City, dit hon tagit sig för att vittna om vad som pågår.

Egentligen skulle hon ha haft en hel delegation med sig, men eftersom tre av samhällets män dödades kvällen före avresan fick hon smyga i väg på egen hand.

– Enda sättet att ta sig in eller ut är på små stigar i bergen. Det är farligt. Paramilitärerna skjuter på allt, säger hon.

Konflikten började 2007 när invånarna i San Juan Copala lät sig inspireras av zapatisterna och andra indianrörelser och skapade en så kallad autonom kommun, samtidigt som de tog avstånd från etablerade partier.

– Vi ville styra oss själva. De gamla partierna har bara använt oss som röstboskap och vi har aldrig haft något att säga till om, säger Mariana Flores.

Idén uppskattades inte av delstatsguvernören Ulises Ruiz och hans parti PRI, som mobiliserade sina anhängare i regionen. Det är dessa grupper som de senaste månaderna har terroriserat invånarna i San Juan Copala.

Minst tjugo personer har dödats i år. Ytterligare ett tiotal har skadats. Och bland offren finns även en finländsk medborgare.

Den 27 april sköts den 33-årige Åbobon Jyri Jaakola till döds när han deltog i en bilkaravan som hjälporganisationer ordnade för att frakta mat och andra förnödenheter till San Juan Copala.

Utan förvarning öppnade beväpnade män eld mot bilarna. Jyri Jaakola och den mexikanska människorättsaktivisten Bety Cariño dödades av skotten. Flera andra personer skadades.

Allt tyder på att attentatsmännen tillhörde samma paramilitära grupp som i dag terroriserar invånarna i San Juan Copala. Men polisutredningen går långsamt. Fyra månader efter morden har ingen gripits.

– Jyri var en person som alltid ville lösa konflikter genom dialog. Han skulle aldrig underblåsa en konflikt, tvärtom. Vi är här för att kräva rättvisa, säger Eeva-Leena Jaakola och ser ut över det stora Zocalotorget i Mexico City.

I förra veckan lyckades hon tillsammans med sin man Raimo Jaakola och familjens svenska vän Tatjana Markus skapa rubriker i mexikansk press med kraven på rättvisa för sin son och bättre skydd för människorättsaktivister – krav som fått stöd av bland andra Amnesty International.

De har träffat den federala polisens utredare och oppositionspolitikern Gabino Cué, som i juli segrade i guvernörsvalet i Oaxaca.

Många människorättsaktivister hoppas att de paramilitära grupperna runt San Juan Copala ska förlora sin straffrihet när Cué tillträder makten i december.

Men för de utsatta triqui-indianerna är det den internationella uppmärksamhet som följt i spåren på mordet på Jyri Jaakola som ger dem störst hopp.

– Vi vet att våra döda aldrig kommer att få rättvisa. Men kanske kan Jyri och Bety få rättvisa. Det skulle sända en tydlig signal till paramilitärerna. Det är det vi hoppas på. Så att vi i alla fall kan få återgå till ett normalt liv, säger Mariana Flores.

Erik de la Reguera

Analys: Regeringen blundar för övergrepp

MEXICO CITY. Rättsstatens kris i den mexikanska delstaten Oaxaca är inte begränsad till San Juan Copala. Landets regering har i flera år blundat för guvernören Ulises Ruiz övergrepp, i utbyte mot hans partis röster i kongressen.

I juni 2006 slogs en lärarstrejk brutalt ned av polis i Oaxaca. Massiva folkliga protester och krav på guvernören Ulises Ruiz avgång följde.

Den lokala elitens svar blev att skapa en regeringstrogen milis – i praktiken ofta polismän i civila kläder – som förde bort männi-skor till tortyr och sköt ned oppositionella på öppen gata.

Det ledde till något som närmast kan liknas vid krigstillstånd, med gatstenskravaller och unga svartklädda män och kvinnor som byggde barrikader och tände eld på byggnader, samtidigt som ett myller av oppositionella rörelser samlades under paraplyorganisationen Appo.

Bland dessa rörelser fanns triqui-indianerna i San Juan Copala.

Mexikos avgående president Vicente Fox satte in federal kravallpolis och slog ned upproret. Ulises Ruiz fick sitta kvar, trots omfattande människorättsbrott.

När sedan Felipe Calderón tillträdde presidentposten i december 2006 hade han ett val. Han kunde stå upp för rättsstaten, tvinga fram Ulises Ruiz avgång och kräva en utredning av övergreppen. Eller sluta en pakt med Ulises Ruiz parti PRI för att säkra en majoritet i kongressen.

Calderón valde det senare. Oaxacas befolkning fick vänta.

I juli i år segrade slutligen oppositionskandidaten Gabino Cué i guvernörsvalet, mycket tack vare det uppdämda missnöjet. Han har dock sina rötter i den gamla eliten och det är därför inte förvånande att triqui-indianerna i San Juan Copala sätter större hopp till omvärldens påtryckningar än Cués löften om att återupprätta rättsstaten.

Erik de la Reguera

Triqui ett av över 50 ursprungsfolk

Triquifolket är ett av drygt 50 olika ursprungsfolk i Mexiko (totalt utgör de cirka 12 procent av landets befolkning).

De flesta av dessa triqui-indianer lever i västra delen av delstaten Oaxaca, cirka 30 000.

Fattigdomen är extrem i denna otillgängliga region och de statliga hjälpprogrammen är högst begränsade.

För många triquis är den viktigaste inkomstkällan pengar som skickas hem av familjemedlemmar som lyckats ta sig till USA.

Frånvaron av en fungerande rättsstat har gjort att konflikter i åratal har lösts genom blodshämnd.

Det var för att få ett slut på konflikterna och för söka nya demokratiska samförståndslösningar på gemensamma problem som en majoritet av invånarna skapade en så kallad autonom kommun med säte i San Juan Copala 2007.

Traditionella politiska partier hade ingen plats i den autonoma kommunen. Det provocerade maktpartiet PRI, som det senaste halvåret förefaller ha gett sina supportrar fria tyglar för att sätta stopp för experimentet – och det oavsett hur det sker.

Publicerat i Dagens Nyheter den 2 september 2010.