MEXICO CITY. På lördagen tog Kubas expresident Fidel Castro plats i det kubanska parlamentet, där hans stol stått tom sedan han insjuknade i en mystisk åkomma 2006. Han har därmed även formellt återvänt till Kubas politiska liv.

Castro välkomnades med stående ovationer av ledamöterna i det kommunistiska parlamentet. Han talade i tolv minuter, med lugn, klar röst och varnade bland annat för att USA kan utlösa ett kärnvapenkrig i Mellersta Östern.

Den förre diktatorn fyller 84 år i nästa vecka och har den senaste tiden visat sig i offentlighetens ljus vid ett flertal tillfällen. Enligt egen utsaga är han nu ”fullständigt återställd”.

Hans fem år yngre bror Raúl Castro har tagit över som president. I dag, söndag, debatterar parlamentet hans teori om ett nära förestående kärnvapenkrig.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 8 augusti 2010.

MEXICO CITY. En miljon statliga jobb ska bort på Kuba. Samtidigt öppnar kommunistregimen för mer av egenföretagande och andra ”strukturella förändringar”. Men någon chockterapi och fullständig omställning till en kinesisk marknadsmodell blir det sannolikt inte tal om.

När det kubanska parlamentet inledde sitt arbete natten till måndag bekräftade president Raúl Castro det som många siat om: att förändringens vindar blåser på Kuba.

– Ministerrådet har beslutat utöka egenföretagandet, utfärda tillstånd för privat försäljning av en rad olika produkter och göra anställningsformerna mer flexibla, sade Raúl Castro.

I dag kontrollerar staten över 90 procent av ekonomin på ön. Undantag har sedan tidigare gjorts för ett växande antal småjordbruk, som visat sig vara mer effektiva än de statligt styrda jordbrukskollektiven.

Men en djup ekonomisk kris har tvingat fram fler förändringar. Slopade gratisluncher för de flesta statligt anställda har redan drivits igenom. Ransoneringskorten sägs vara på väg ut. Och nu ska en miljon arbeten i den statliga sektorn bort.

Samtidigt kommer ersättningen till arbetslösa troligen att sänkas eller försvinna helt nästa år.

– Vi måste en gång för alla utrota idén om att Kuba är det enda land i världen där man inte behöver arbeta för att kunna leva, sade Raúl Castro.

En ny sorts rädsla har därför börjat gro på Kuba: fruktan för massarbetslöshet. Den stillades knappast av Raúl Castros löfte om att ”ingen kommer att lämnas åt sitt öde”, men möjligen av hans besked om att småföretagande kommer att tillåtas inom fler yrken och att dessa småföretagare ska få rätt att anställa arbetskraft.

Raúl Castros äldre bror och tillika landets expresident Fidel Castro var inte på plats för att lyssna. Den enligt egen utsaga numera ”helt återställde” Fidel träffade i stället Kinas utrikesminister inom lyckta dörrar, måhända för att diskutera den kommuniststyrda kapitalismens för- och nackdelar.

Runt år 2000 tryckte Fidel bromspedalen i botten för det försök med mer av marknadsekonomi som inletts efter Sovjetunionens fall. Argumentet den gången var att de ekonomiska klyftorna som uppstått mellan framgångsrika småföretagare och vanliga arbetare var oacceptabla.

När en ekonomisk kris nu än en gång tvingar regimen till marknadsekonomins rand förefaller Fidel hålla viss distans. Och det trots att förslagen om ökat privat företagande är populära bland många kubaner.

Sedan flera år finns en stor svart marknad för olika tjänster på Kuba. Taxichaufförer, mekaniker och andra grupper har länge vädjat om ett friare företagande, så att de inte riskerar att kastas i fängelse.

Raúl Castro är en vän av effektivitet och har tagit till sig en del av denna kritik, om än stående under galgen. Men han är också noga med att påpeka att reformerna inte är någon eftergift till USA.

Trots omfattande ineffektivitet inom såväl byråkrati som industri satsar därför regimen på att den ekonomiska krisen ska kunna lösas utan att helt överge socialistisk planekonomi. Hoppet ställs i stället till ökad turism och nya intäkter från oljefyndigheterna i Mexikanska golfen.

Erik de la Reguera

Kubanerna varnas för att protestera

MEXICO CITY. De ekonomiska reformerna till trots verkar inte någon demokratisk upptining vara på gång. Raúl Castro varnar tvärtom dissidenterna på Kuba för att genomföra demonstrationer eller andra protester.

– Ingen straffrihet kommer att ges till fosterlandets fiender, sade Raúl Castro under sitt tal i det kubanska parlamentet på söndagen.

Budskapet till den underjordiska oppositionen kunde knappast göras klarare: de lagar som likställer öppet ifrågasättande av enpartistaten med landsförräderi kommer även i framtiden att tillämpas.

– Det är i strikt överensstämmelse med våra lagar som 21 kontrarevolutionärer har frigetts de senaste dagarna, innan de lämnat vårt land, sade Castro i den första officiella kommentaren till de senaste veckornas frigivningar av samvetsfångar.

Ytterligare 31 samvetsfångar väntas släppas inom de närmaste månaderna, sedan EU och katolska kyrkan nått en överenskommelse med regimen.

Kyrkan är den aktör i det kubanska samhället som just nu verkar kunna yttra sig mest frispråkigt. I senaste numret av dess tidskrift står det att läsa att regimen inte bör begränsa medborgarnas yttrandefrihet – en uppmaning som annars inte brukar gå ostraffad på Kuba.

Men även en rad kulturpersonligheter med nära band till kommunistpartiet, bland dem vissångaren och poeten Silvio Rodriguez, har de senaste månaderna uppmanat Castro-bröderna att lätta på censurens grepp om samhället.

Raúl Castro försökte därför dra ett slags gräns mellan olika sorters kritik i sitt tal:

– Enighet utesluter inte ärligt menad kritik, utan förutsätter att olika idéer möts och debatteras. Men dessa idéer måste ha samma mål om social rättvisa och nationellt oberoende, sade Castro.

Alla som bor på Kuba vet dock att den som avgör vem som har rätt ”mål” är den politiska polisen i landet. Och att det inte finns någon möjlighet att överklaga dess beslut.

Erik de la Reguera

Turismen viktig

Statsskick: Socialistisk republik (enbart kommunistpartiet är tillåtet).

Befolkning: 11 miljoner (cirka en miljon kubaner bor i USA).

Yta: 100 860 kvadratkilometer.

Språk: Spanska.

Ekonomi: Staten kontrollerar 90 procent av ekonomin. Intäkter kommer huvudsakligen från turismen och export av kvalificerad arbetskraft till allierade länder i Latinamerika (bland annat läkare). Venezuela stöder dessutom Kuba med kraftigt subventionerad olja.

Publicerat i Dagens Nyheter den 3 augusti 2010.

Under hela 1980-talet var Latinamerika hett i svenska medier. Sandinisternas revolution i Nicaragua, inbördeskrigen i El Salvador och Guatemala och demokratirörelsernas envisa kamp mot militärregimerna i Sydamerika skapade rubriker och rörde upp känslor bland gräsrötter i Sverige. Solidaritetsrörelser växte fram, studieresor arrangerades och tiotusentals chilenare, argentinare och andra latinamerikaner gavs asyl.

Så kom 90-talet med kommunismens fall i Europa och fredsavtal och demokratiseringsprocesser i Latinamerika. Ett relativt lugn lade sig över kontintenten – trots att de sociala problemen och orättvisorna bestod – och många av de svenska mediernas bevakning avtog.

Från slutet på 90-talet och fram till mitten på 2000-talet hamnade Latinamerika i närmast total medieskugga i Sverige. SVT och en rad tidningar fanns bland dem som drog ned på bevakningen, och det trots att intresset hos många läsare inte nödvändigtvis hade avtagit.

Jag var själv en av de där frustrerade läsarna/tittarna/lyssnarna. När jag blev Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika 2007 ville jag därför försöka göra något åt saken.

Efter tre år som korrespondent kan jag konstatera att det generella medieintresset för kontinenten förefaller ha ökat. Och det ganska markant.

Det kan självklart fortfarande bli bättre. Men trenden har vänt.

Detta tilltagande intresse har en rad olika orsaker. Händelseutvecklingen i Latinamerika, med en ny stark vänstervåg i centrum, har naturligtvis spelat in.

Förhoppningsvis har jag också själv haft någon liten del i trendbrottet, tillsammans med mina korrespondentkollegor Lars Palmgren (SR), Henrik Brandão Jönsson (Sydsvenskan/GP), Claes Aronsson (TT), och utmärkta frilansjournalister som Magnus Linton, Julia Svanberg och Erik Halkjaer.

Men även de så kallade nya medierna har varit viktiga. De allt fler bloggande svenskarna på plats i Latinamerika bidrar till att höja ribban för vad som är acceptabelt från en korrespondents penna. Många specialintresserade söker numera sin information från dem eller från utländska medier på internet, vilket gör att den tid då korrespondenten fick stå oemotsagd som sin världsdels uttolkare definitivt är över (som tur är).

Under senare år har jag flera gånger hört svenska redaktörer förvånat konstatera att artiklar om Latinamerika ligger mycket högt i läsarfrekvens i nätupplagorna (där det är lättare att mäta sådant). Intresset är med andra ord fortsatt stort.

Detta märks också av genom att hybrider av bloggar och tidskrifter, som utmärkta Latinamerika.nu eller Fredsobservatörerna, har en trogen och växande publik. Steget från att skriva där till att arbeta professionellt som journalist är inte särskilt stort, vilket ökar kompetensen inom kåren.

Men ibland undrar jag vad som händer med alla svenska LA-bloggare som återvänder hem. Många av er som bloggat medan ni studerat vid en resande folkhögskolekurs eller arbetat som biståndsarbetare, fredsobservatörer eller inom den privata sektorn sitter på en så stor kunskapsbas att den borde utnyttjas bättre. Kanske någon typ av forum eller facebookgrupp (är själv inte medlem) kunde vara ett sätt? Tipsa mig gärna om det redan finns sådana forum.

MEXICO CITY. President Hugo Chávez har försatt Venezuelas väpnade styrkor i högsta beredskap, sedan en ny incident vid gränsen till Colombia spätt på misstron mellan länderna.

En colombiansk helikopter flög häromdagen in över Venezuelas luftrum, uppgav Chávez i fredags kväll. Helikoptern återvände till den colombianska sidan efter bara fem minuter, men i det känsliga läge som just nu råder i norra Sydamerika verkar minsta incident kunna få oanade följder.

– Ett antal av våra förband har positionerat sig för att försvara vår suveränitet i händelse av en aggression. Det rör sig om enheter inom flygvapnet, luftvärnet och infanteriet, sade Chávez, som lade till att hans presidentkollega i Colombia, den avgående Álvaro Uribe, är ”kapabel till allt och full av hat”.

– Vi noterar med oro att de colombianska flygningarna längs gränsen har ökat med hundra procent. Och då talar vi om de amerikanskbyggda spionplan vars uppgift är att spana mot Venezuela, hävdade Chávez.

Den colombianska regeringen höll denna gång tand för tunga. Men den uppflammande krisen mellan länderna har fått nytt bränsle sedan Colombia i förra veckan presenterade påstådda bevis för att marxistgerillorna Farc och ELN fått en fristad i Venezuela.

Enligt dessa underrättelseuppgifter, som lades fram vid ett möte med Organisationen för Amerikas Stater (OAS), finns minst 75 gerillaläger och 1 500 gerillakrigare på venezuelansk mark, varifrån attacker tros förberedas mot Colombia.

Colombia anklagar Venezuelas regering för att bistå gerillan och vill att OAS utser en kommission för att utreda saken. Bland andra USA har gett sitt stöd till idén, men socialistregeringen i Caracas säger blankt nej.

Samtidigt gör Farcgerillan sitt bästa för att positionera sig inför maktskiftet i Colombia. Nästa helg ska Juan Manuel Santos svära presidenteden, och i en ny videoinspelning uppmanar Farcs högste ledare Guillermo Sáenz, alias ”Alfonso Cano”, honom att sätta sig vid förhandlingsbordet.

– Hombre, låt oss talas vid! Farc har ända sedan 1964 sagt att den här konflikten måste få en politisk lösning, säger gerillaledaren.

Utspel av detta slag är dock närmast rutin vid maktskiften i Colombia och sannolikheten att den förre försvarsministern Santos lyder uppmaningen är inte särskilt stor.

Han väntas i stället fortsätta Álvaro Uribes militäroffensiv mot gerillorna, en politik som har stöd i breda folklager, men som också fått kritik av människorättsorganisationer till följd av arméns övergrepp mot civila.

Erik de la Reguera

Smugglar kokain

Den pågående konflikten i Colombia inleddes 1964, då den marxistiska Farcgerillan förklarade krig mot staten. Några år senare gjorde den mindre ELN-gerillan detsamma.

Farc har omkring 11 500 man i sina led, medan ELN mönstrar 1 500 man. De senaste åren har de pressats tillbaka av en USA-stödd militäroffensiv som letts av den avgående presidenten Álvaro Uribe. Men tack vare intäkterna från framför allt kokainsmuggling har gerillan överlevt i periferin.

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 augusti 2010.

MEXICO CITY. En av Mexikos mäktigaste maffiabossar, Ignacio ”Nacho” Coronel, har dödats av soldater i staden Guadalajara. Hans död innebär en välbehövlig framgång för president Felipe Calderón i det krig mot maffian som krävt 24 000 dödsoffer på bara drygt tre år.

En regelrätt belägring inleddes vid middagstid på torsdagen i den exklusiva förorten Zapopan i Guadalajara. Hundratals tungt beväpnade militärer lät spärra av ett stort område i förorten, där två bostäder stod i centrum för insatsen.

Sedan följde skottlossning. Boende i området vittnar om explosioner från granater, höga skrik och intensiv automateld.

När dammet slutligen hade lagt sig låg en av den mäktiga Sinaloakartellens högsta ledare där i sitt eget blod: Ignacio ”Nacho” Coronel. Även minst en soldat miste livet.

Den 56-årige Coronel har kallats King of Ice för sin dominerande roll på USA-marknaden för metamfetamin. Men hans avdelning inom Sinaloakartellen misstänks också ha smugglat stora mängder kokain till USA.

Mexikansk polis hade utlyst en belöning på 2,3 miljoner dollar för uppgifter som kunde leda till hans gripande. Amerikanska antidrogpolisen DEA erbjöd fem miljoner dollar.

Coronel inledde sin brottskarriär i början på 90-talet som underhuggare till Juárezkartellens ledare Amado Carrillo Fuentes, ”Skyarnas herre”. Efter dennes död bildade Coronel en egen organisation, vilken kom att bli en del av en ny federation av karteller med säte i delstaten Sinaloa.

Med tiden blev denna federation känd som Sinaloakartellen. I dag räknas den som Amerikas största brottssyndikat.

Dess främste ledare är Joaquín ”El Chapo” Guzmán, som förra året listades som en av världens mäktigaste män av affärstidskriften Forbes. Hans förmögenhet uppskattas till omkring sju miljarder kronor.

Men Ignacio ”Nacho” Coronel stod inte långt efter ”El Chapo”. Han räknades som den tredje mäktigaste ”capon” inom Sinaloakartellen, omsatte tiotals miljoner dollar varje år och hade upprättat sin bas i mångmiljonstaden Guadalajara.

Enligt källor inom amerikanska DEA som citeras i tidskriften Proceso var Coronels stjärna i stigande, och det till den grad att han utan problem skulle ha kunnat bryta sig loss från Sinaloakartellen och bli sin egen.

Spekulationer om en splittring inom Sinaloakartellen har följt. Möjligen kan orsaken till Coronels fall sökas där, eftersom han annars utmärkt sig för att ha högt uppsatta beskyddare inom polis och militär.

Mexikos president Felipe Calderón vill dock inte kännas vid några sådana förklaringar. Efter tre och ett halvt år av öppen konfrontation med kartellerna, drygt 24 000 dödsoffer och en alltmer infiltrerad statsapparat var det en lättad president som på plats i Guadalajara kunde bedyra:

– Vi viker oss inte en tum i kampen mot maffian!

Erik de la Reguera

Miljarder i potten för mäktiga karteller

MEXICO CITY. Den huvudsakliga skiljelinjen i kriget i den mexikanska undre världen går mellan två mäktiga organisationer: Sinaloakartellen och Zetas. Med hjälp av halshuggningar, massavrättningar och oheliga allianser försöker de sätta skräck i sina fiender.

Det mexikanska knarkkrigets fragmenterade geografi kan lätt ge ett kaotiskt intryck, med minst sju olika brottssyndikat som utkämpar slag på platser runt om i landet.

Men bakom detta våld finns en strikt affärsmässig logik.

Mellan 15 och 25 miljarder dollar per år ligger i potten för den som kontrollerar drogsmugglingen från Mexiko till USA. Ytterligare miljardbelopp kan tjänas på att smuggla vidare en del av dessa droger till Europa. De främsta konkurrenterna på denna illegala marknad är två:

Sinaloakartellen, ledd av Joaquín ”El Chapo” Guzmán och ”El Mayo” Zambada. Deras organisation har sitt starkaste fäste i delstaten Sinaloa vid Mexikos Stillahavskust, men har utsända i minst ett tjugotal länder på tre kontinenter. Fram till sin död var Ignacio ”Nacho” Coronel nummer tre i denna organisation.

Deras ärkefiende är Zetas, ett brottssyndikat anfört av före detta elitsoldater som alltmer har kommit att likna en renodlat paramilitär organisation.

Zetas bildades 1997 och var då en livvaktsstyrka åt den dåvarande ledaren för Golfkartellen, Osiel Cárdenas. Men i början på 2000-talet tog exmilitärerna i Zetas över det mesta av drogförsäljningen på östkusten – såväl i Mexiko som i USA – och har nu även etablerat band till ’Ndraghetamaffian i Italien.

De övriga brottssyndikaten i Mexiko är vart och ett allvarliga säkerhetshot, men i det pågående kriget tvingas de ofta agera dotterbolag. De har att välja mellan att antingen liera sig med Sinaloakartellen eller med Zetas.

Allianserna skiftar ofta och snabbt. Bara en sak förenar dem alla: den totala bristen på respekt för människoliv.

Erik de la Reguera

24 000 har dött i kampen mot maffian

När Felipe Calderón kom till makten i Mexiko i december 2006 valde han att sätta in militären i kampen mot maffian. Sedan dess har omkring 24 000 människoliv krävts i en allt värre våldsspiral.

Hittills i år har drygt 7 000 personer dödats. Andelen civila dödsoffer ökar i takt med att brottssyndikaten tar till terrortaktiker som bilbomber och massakrer på barer eller restauranger som använts för att ”tvätta” fienders intäkter.

En rad fall av poliser, militärer och politiker som mutats eller hotats till lydnad har uppdagats. Anklagelser har riktats mot regeringen för att inte ha förföljt Sinaloakartellens ledare i samma utsträckning som andra maffialedare. Detta argumentet förlorar dock något i styrka efter den senaste insatsen mot ”Nacho” Coronel.

Publicerat i Dagens Nyheter den 31 juli 2010.

MEXICO CITY. I Mexiko följer man utvecklingen i Arizona noga, eftersom miljontals mexikaner har släktingar eller vänner som lever papperslösa i USA. DN har träffat några av dessa oroliga anhöriga i Mexico City.

Slagord skallar i det strilande regnet utanför USA:s ambassad i tjugomiljonersstaden Mexico City. I flera dagar har demonstranter vakat i detta kvarter, där oräkneliga mexikaner fått avslag på sina visumansökningar genom åren.

Att nu motivet för deras vrede – den omstridda Arizonalagen – tillfälligt har stoppats är visserligen en lättnad för dem, men knappast något betryggande besked.

– Min svåger har bott i Arizona i sju år. För bara en knapp månad sedan kände han sig tvungen att ta sitt pick och pack och flytta till Chicago i stället. Men vi är oroliga för att den här sortens lagar ska sprida sig över hela USA, säger Laura Avila, en av dem som trotsar regnet.

Omkring sex miljoner mexikaner lever papperslösa i USA. De utgör därmed omkring hälften av alla illegala invandrare i landet. Räknar man även med dessa mexikanska migranters barn, varav de flesta är amerikanska medborgare, är det totala antalet omkring det dubbla.

Massutvisningar från delstater som Arizona skulle kunna leda till att många familjer splittras, något som den mexikanska regeringen varit noga med att påpeka i sina diplomatiska protester mot den omstridda lagen.

Men det finns även ekonomiska skäl till oron. De pengar som varje år skickas hem till anhöriga i Mexiko uppgår till omkring tio miljarder dollar, vilket är jämförbart med landets intäkter från oljan och turismen.

Även om den ekonomiska krisen i USA har haft en dämpande effekt på utvandringen, väntas omkring 300 000 mexikaner försöka ta sig över gränsen i år. I takt med att gränskontrollerna hårdnar rör sig denna ström av människor allt längre ut i den svårövervakade Arizonaöknen.

Enbart i juli månad har 57 personer hittats döda i detta karga landskap, ofta till följd av uttorkning. De fall som upprör mest i Mexiko är dock de där flyende migranter skjuts till döds av gränspolisen.

Som pensionären Santos Ortega uttrycker det utanför USA:s ambassad:

– Vad har dessa pojkar gjort för att förtjäna att avrättas på det viset? Och vilken rätt har den där guvernören i Arizona att göra skillnad på folk efter deras hudfärg?

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 juli 2010 (som en del i ett större paket om Arizonalagen).