MEXICO CITY. Ett år har gått sedan Honduras demokratiskt valde president Manuel Zelaya sparkades ut ur landet av militär. Sedan dess har ett omstritt presidentval hållits. Men Zelaya har inte kunnat återvända och förföljelserna av oppositionella fortsätter.

– Den nya presidenten Porfirio Lobo har levt upp till löftet om att inleda en försoningsprocess, och en sanningskommission har bildats, sade nyligen USA:s utrikesminister Hillary Clinton i ett försök att bryta den diplomatiska isolering som Honduras hamnade i efter statskuppen.

Men trots detta stöd är Honduras regering fortsatt utfryst i Latinamerika. Bara ett fåtal högerregeringar har erkänt den. Och samtidigt strömmar det in rapporter om politisk förföljelse från detta fattiga centralamerikanska land.

Minst nio oppositionella har mördats av okända män sedan valet i november förra året, enligt Interamerikanska människorättskommissionen, IACHR. Bland de döda finns såväl fackliga representanter som ledande aktivister för homosexuellas rättigheter.

Till dessa brott kommer morden på sju journalister, varav de flesta tros ha dödats till följd av kritisk rapportering. Polistutredningarna är lagda på is, om de ens har inletts.

Det kan till viss del bero på den allmänna rättsrötan i Honduras, ett land där det varje år begås omkring 4000 mord och bara en bråkdel av gärningsmännen grips. Men människorättsaktivister ser också ett mönster som påminner om de mörka åren på 1980-talet, då många oppositionella fängslades, dödades eller försvann.

– Visst, det finns oroande likheter. Men den stora skillnaden är att det i dag har vuxit fram en stor och bred rörelse som kräver demokrati och mänskliga rättigheter. Det tror jag faktiskt inte att de militärer, oligarker och religiösa ledare som låg bakom kuppen hade räknat med, säger människorättsaktivisten Bertha Oliva till DN.

Denna demokratirörelse upplever sig vara utestängd från den försoningsprocess som president Porfirio Lobo talar om. Sanningskommissionen kritiseras för att ha fått ett alldeles för snävt mandat, Zelaya lever fortsatt i exil och en rad oberoende organisationer väntas därför i nästa vecka presentera en alternativ kommission med internationella människorättsjurister.

Erik de la Reguera

Kuppen som skakade Latinamerika

28 juni 2009. Militär stormar presidentpalatset i Honduras huvudstad Tegucigalpa. President Manuel Zelaya sätts på ett plan till Costa Rica.

Juli 2009. Efter stöd av samarbetsorganisationen OAS försöker Zelaya återvända. Men kuppregimen stänger flygplatserna.

21 september 2009. Zelaya tar sig i smyg över gränsen och får en fristad på Brasiliens ambassad.

29 november 2009. I ett presidentval som bojkottas av Zelayas anhängarna får den konservative Porfirio Lobo flest röster. Den nya regeringen erkänns av USA, men vänsterregeringarna i Latinamerika vägrar godta valet.

Januari 2010. Zelaya ges fri lejd och får en tillfällig fristad i Dominikanska republiken. President Lobo har sedan dess erbjudit honom att återvända, men Zelaya anser att han inte fått tillräckliga säkerhetsgarantier.

Publicerad i Dagens Nyheter den 28 juni 2010.

MEXICO CITY. I Mexiko är förväntningarna stora inför dagens åttondelsfinal mot Argentina. Och det trots att många mexikaner är medvetna om att deras landslag ”El Tri” räknas som underdogs. DN har pejlat stämningen i ett fotbollstokigt Mexico City.

Utanför tunnelbanestationen Zapata har försäljaren Fernando Muñoz bråda dagar i sitt marknadsstånd. Kunder kommer ständigt fram och frågar hur mycket de mexikanska landslagströjorna kostar.

– De säljer bra. Polisen har gjort razzior mot piratförsäljarna den senaste veckan så nu finns i stort sett bara den här originalversionen kvar, säger Fernando Muñoz.

Priset är 650 pesos (400 kronor) för den grönvita och 1000 pesos (600 kronor) för den svarta bortatröjan. Och trots att en månadslön i Mexiko ofta bara ligger på runt 2500 kronor är det många som gräver djupt i plånboken.

För det råder fotbollsfeber i Mexico City.

I min bekantskapskrets har personer som annars är totalt ointresserade av sport börjat diskutera Giovani dos Santos tvåfotsdribblingar. Fester med ”tema fotboll” arrangeras, där Shakiras ”Waka waka” spelas intill gryningstimmarna. Och just nu är samtalsämnet framför andra givetvis kvällens match mot Argentina.

– Inget lag är omöjligt att slå. Som jag ser det är varken Messi eller Maradona det största hotet mot Mexiko, utan vår förbundskapten Javier Aguirre. Vi behöver mer explosivitet och snabbhet i anfallet, så ”Chicharito” (Ärtan) Hernández borde få spela i stället för Guillermo Franco, säger Fernando Muñoz.

Det är en åsikt han delar med många av de experter som uttalar sig i lokala medier. Men det som dominerar i Mexiko, ett land som aldrig gått längre än till kvartsfinal i VM, är ändå talet om psykologi. Lagkaptenen Rafael Marquez sa häromdagen att laget och fansen nu äntligen ”vågar tro” på framgång.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 27 juni 2010.

Många av er har säkert noterat att Juan Manuel Santos segrade i söndagens val. Trots lågt valdeltagande fick Santos fler röster än någon tidigare presidentkandidat i landets historia.

Nu är jag hemma i Mexico City igen. Men innan jag lämnade Bogotá skrev jag en analys av valet och Colombias framtid som kan läsas här.

BOGOTÁ. Valet av Juan Manuel Santos till president i Colombia har fullbordat den styrande klassens ideologiska rockad. Men två högst konkreta problem återstår att lösa: den utbredda fattigdomen och kokainekonomin.

I drygt 150 år var Colombias politiska liv dominerat av två stora partier – de liberala och de konservativa – som antingen låg i krig med varandra eller turades om att sitta vid makten på ett vis som stängde ute alla övriga politiska alternativ.

När den oberoende kandidaten Álvaro Uribe kom till makten 2002 bröts denna tradition. På några år lyckades Uribe med det som ingen av hans företrädare gjort: att ge staten kontroll över merparten av landet.

Det kunde ske med hjälp av omfattande amerikanskt stöd och en säkerhetspolitik som i praktiken innebar att armén begick grova brott mot mänskliga rättigheter.

Det tycks dock inte ha bekommit Uribes väljare på landsbygden, där många tvärtom är tacksamma för det relativa lugn som infunnit sig sedan gerillans och paramilitärernas makt minskat.

Det hela påminner om Thomas Hobbes, som på 1600-talet skrev om envåldshärskaren som upprätthåller lagen och skyddar befolkningen från krig och kaos. Men själv skulle denne härskare inte vara underställd lagen.

Att Uribe och hans U-parti inspirerats av Hobbes är sannolikt, inte minst mot bakgrund av presidentens ständiga konflikter med rättsväsendet. Och när Uribes förre försvarsminister Juan Manuel Santos, den direkt ansvarige för den omstridda säkerhetspolitiken, i söndags fick fler röster än någon annan presidentkandidat i Colombias historia, tolkades det av dessa nyhobbesianer som grönt ljus för mer av samma politik.

En annan filosof, Karl Marx, skulle dock ha påpekat att varaktig fred aldrig kan uppnås i ett samhälle där 46 procent lever i fattigdom.

Marx apostlar i Colombia, oavsett om de tillhör den demokratiska vänstern eller gerillorna Farc och ELN, stärks därför snarast i sina övertygelser av valet av Santos. Och socialistregeringarna i Venezuela och Ecuador förbereder sig för vad som i värsta fall kan bli ett storkrig.

Det som de ideologiskt renläriga i båda lägren blundar för är hur all politik i Colombia förvridits av kokainets intäkter de senaste trettio åren. Det var den korruptionen som förloraren i söndagens val, Antanas Mockus, vände sig mot.

Mockus nybildade Gröna parti bygger sin politik på statsvetenskapens tal om stärkande av institutioner, rättsstat och ansvarsutkrävande av politiker och militärer. Det gör att de gröna hamnar på kollisionskurs med ”uribismen”. Men det återstår att se om de kan bilda en tredje politisk kraft i detta polariserade och av kokainmaffian präglade Colombia.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 22 juni 2010.

BOGOTÁ. Juan Manuel Santos vann som väntat söndagens presidentval i Colombia. Den tidigare försvarsministern fick närmare 70 procent av rösterna.

Det stora försprånget för regerande U-partiets kandidat Santos gjorde att valmyndigheten sent i går kväll svensk tid utsåg honom till segrare redan när lite drygt hälften av rösterna var räknade.

Utmanaren, det Gröna partiets Antanas Mockus, hade då fått runt 27 procent av rösterna.

På söndagsförmiddagen besökte DN vallokaler i huvudstaden Bogotá där tusentals köade under regntunga skyar.

– Jag tänker rösta på Juan Manuel Santos, för han lovar att fortsätta med regeringen Uribes säkerhetspolitik. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av gerillans kidnappade befrias, säger den 30-årige Jesus Correra till DN medan han ruskar av sig vätan från regnet.

Enligt de sista opinionsmätningarna var Santos storfavorit till segern, mycket tack vare den uppbackning han fått av den populäre men omstridde presidenten Álvaro Uribe.

En annan faktor var sannolikt att Juan Manuel Santos familj har starka intressen i såväl den största dagstidningen i landet, El Tiempo, som i landets mest inflytelserika tidskrift, Semana.

Under dagen var mängder av poliser och militärer ute på gatorna i landets större städer. De senaste åren har armén lyckats pressa tillbaka marxistgerillorna i landet, men på söndagen attackerade ELN en poliskonvoj i provinsen Norte de Santander med minst sju döda poliser som följd. Ytterligare två attentat förhindrades i sista stund, uppgav militärkällor.

Den spända stämningen tilltog också efter rapporter om misstänkt valfusk. För ett par dagar sedan bekräftades att Santos fram till för bara ett par år sedan satt i styrelsen för det privata företag som getts ansvar för distribution av valsedlar i Colombia. Personer i Santos närmaste krets uppges fortfarande ha band till företaget.

Mot bakgrund av vad som skedde i första valomgången, då de sista opinionsmätningarna gav Santos omkring 35 procent av rösterna men valresultatet ändå blev 46 procent, har det väckt misstankar i Mockuslägret.

Samtidigt har bland annat den oberoende organisationen Global Exchange rapporterat om hur regeringens stödprogram för fattiga används för att köpa röster – såväl till lokala kandidater till kongressen som till Santos.

I Santoslägret hoppades man därför på att valdeltagandet skulle bli högt och segermarginalen stor för att kunna undvika ifrågasättanden av valets legitimitet.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 21 juni 2010.

Följ med och hör vad tre av Bogotás sju miljoner invånare tänker om dagens presidentval i Colombia. Läs mer här.