Analys: Castros comeback en genomtänkt pr-kupp

MEXICO CITY. En leende Fidel Castro som återvänder till offentlighetens ljus. Regimtrogna ”bloggare” som lägger ut bilder på honom på internet. Det blir självklart en nyhet i världens medier. Men den gamle comandantens comeback handlar betydligt mindre om hans hälsotillstånd, än om noggrant uttänkt propaganda.

Fyra år har gått sedan Fidel Castro insjuknade i en mystisk sjukdom och försvann från världens strålkastarljus.

Men i helgen – samtidigt som de första av de 52 samvetsfångar som nu ska friges uppgavs ha fått lämna sina celler – fanns han plötsligt där ute bland folk på nytt. Ja, eller åtminstone i medierna. För det räcker med att snegla på publiceringsdatum för att inse att 83-åringens utflykt var allt annat än spontan.

Bilderna togs i onsdags, en dag innan beskedet om samvetsfångarna gavs. Men trots det väntade de båda bloggarna ända till i helgen med att lägga ut bilderna på sin idol på nätet. Nog för att internetuppkopplingarna kan vara långsamma på Kuba, men knappast till den graden.

Fidels återuppståndelse ska därför i stället ses som ett sätt för regimen att sända politiska signaler.

Dels handlar det om att hålla rättning i ledet i kommunistpartiet, där en del hökar skulle ha kunnat ifrågasätta frigivningarna av samvetsfångar om inte revolutionssymbolen Fidel visat sitt stöd genom sin blotta närvaro.

Dels handlar det om en pr-kampanj riktad till utlandet. Regimen vill framställa Kuba som ett land där yttrandefriheten är ohotad och informationen flödar fritt – inte minst på bloggar.

Man försöker indirekt dra nytta av det faktum att den inhemska oppositionens främsta röst är bloggaren Yoani Sánchez, och göra det till något slags bevis för regimens toleranta inställning.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Yoani Sánchez har visserligen lyckats undgå att fängslas, men hon har utsatts för förföljelser och fått se de statliga censorerna blockera hennes blogg för kubanska surfare.

Att gå ut och demonstrera är förenat med uppenbar risk att kastas i fängelse. Samma sak för den som vill bilda en oberoende fackförening. Och den inhemska pressen är en ständigt pågående parodi på journalistik.

En del optimister ser frigivningarna som ett tecken på att Castrobröderna är beredda att ändra på detta. Men risken finns också för att EU (och senare USA) tar tillfället i akt och börjar behandla Kuba efter samma modell som Kina, Saudiarabien och en rad andra ”vänskapliga diktaturer”. Det vill säga, att man låter ekonomiska intressen gå före demokrati och mänskliga rättigheter.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 12 juli 2010.