MEXICO CITY. I går började den jättelika borrmaskinen Strata 950 gräva sig ned i marken vid San José-gruvan i Chile. Den ska borra det hål som är tänkt att bli räddningen för de 33 nödställda gruvarbetare som nu suttit instängda i djupen i nära en månad.

Ett massivt dundrande störde på tisdagsmorgonen lugnet utanför San José-gruvan i norra Chile. Oväsendet innebar en lättnad för de instängda gruvarbetarnas anhöriga, som i en vecka väntat otåligt medan jätteborren Strata 950 anlänt i delar till Atacamaöknen.

Nu är tanken att först borra ett 33 centimeter brett hål ned till skyddsrummet på 700 meters djup där gruvarbetarna befinner sig. Sedan ska hålet vidgas successivt tills det mäter 66 centimeter och kan tjäna som evakueringskanal.

Även om allt går enligt planen kommer gruvarbetarna inte att kunna lämna skyddsrummet förrän tidigast om tre till fyra månader.

Trots det förefaller stämningen bland de nödställda vara relativt god.

Fem av dem uppges lida av någon form av depression, men merparten av männen har visat gott hopp efter det att kontakten återupprättades med dem för en vecka sedan. Det rapporteras till och med om allsång i djupen.

Tre små hål som vart och ett mäter cirka 10–15 centimeter i diameter har gjort det möjligt för räddningsledningen att sända ned mat, vatten och andra förnödenheter till skyddsrummet.

Räddningsledningen håller också på att förbereda en ”plan b” om jätteborren Strata 950 mot förmodan skulle stöta på problem. Denna alternativa plan innebär att man försöker vidga något av de tre mindre hålen.

En borrmaskin av typen Schramm T-130 ska inleda arbetet med denna vidgning i slutet av veckan.

På tisdagen anlände fyra experter från den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa till San José-gruvan för att bistå med råd om hur arbetarna under tiden ska stå ut med den mentala och rumsliga isoleringen.

Vissa likheter finns med astronauters isolerade liv på rymdstationen ISS.

– Omgivningen är en annan, men de mänskliga reaktionerna är desamma, sade Nasas läkare Michael Duncan före avresan.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. En av Mexikos mest jagade män, maffiabossen Edgar ”Barbie” Valdez, har gripits. Han visades upp för nationell och internationell press i går, men få vågar hoppas att det ska få våldsspiralen i landet att avstanna.

Det var en brett leende Edgar ”Barbie” Valdez som fördes fram mot fotografernas kameror på tisdagen. Vad han log åt vet bara han själv. För runt honom stod maskerade polismän.

Denne 37-årige yrkesmördare arbetade fram till helt nyligen för den mäktiga Beltrán-Leyvafamiljen. Men när dess ledare Arturo Beltrán Leyva i december förra året sköts ihjäl av marinsoldater, enligt rykten efter ett förräderi av ”Barbie”, bröt han sig ut och bildade en egen organisation.

Smeknamnet ”Barbie” fick han för sin ljusa hys skull. Det anspelar egentligen på barbiedockan Ken.

Barbie föddes i en relativt välbärgad familj i Texas och har medborgarskap i både Mexiko och USA, vilket gjort honom något apart i den mexikanska undre världen.

Det sätt som han avancerat på inom maffian är dock långtifrån unikt. Valdez namn blev först känt 2004, då han ledde Sinaloakartellens attack mot ärkefienderna Zetas i den strategiska gränsstaden Nuevo Laredo. Han och hans män tvingades till slut retirera efter hundratals dödsoffer på båda sidor.

Ett par år senare kom uppgifter om att han slagit sig ned i närheten av badorten Acapulco och där börjat arbetat för Beltrán-Leyvafamiljen. När denna maffiafamilj sedan bröt sig ur Sinaloakartellen 2008 och i stället allierade sig med Zetas, hamnade ”Barbie” på samma sida som sina gamla dödsfiender.

Det kan förefalla ironiskt. Men i den cyniska affärsverksamhet som narkotikasmugglingen till USA och Europa är finns bara två lojaliteter: pengar och rå vapenmakt.

Erik de la Reguera

Publicerad den 1 september 2009.

Jag tycker att det är dags att svenska folket ser sanningen i vitögat: det finns rasister mitt i bland er. Och de är ganska många.

Min kollega Martin Ezpeleta i Argentina är en av de som öppnat ögonen och nu försöker öppna andras. Läs gärna hans blogg och krönikor. Men vi måste vara fler som säger ifrån. Så börja tala med varandra, vänner, innan det är för sent.

Visst finns det sociala problem även i Sverige, men det går inte att lösa dem genom att piska upp rädslor och hat. Det gick inte på 30-talet. Och det går inte nu. Inte om man vill bevara demokratin.

MEXICO CITY. Nya videobilder på de 33 nödställda gruvarbetarna i Chile visar dem vid gott mod i det lilla skyddsrum som de sitter fångna i. Men de står inför en enorm psykologisk utmaning: att behålla sans och vett i de fyra månader räddningsoperationen beräknas ta.

Bilderna kom från den lilla videokamera som firats ned genom det decimeterbreda hål som borrats till gruvarbetarnas skyddsrum, 700 meter under jord. De visar samtliga de 33 arbetarna vid liv.

För många anhöriga var det förs-ta gången de fick ett säkert livstecken från sina nära sedan raset för tre veckor sedan. Lättnaden var därför stor – inte minst eftersom gruvarbetarnas sinnesstämning förefaller vara relativt god.

– Vi håller möten varje dag och planerar och ber tillsammans… och vi ser till att alla 33 är överens om de beslut som tas”, hörs den arbetare säga som sköter kameran samtidigt som hans kamrater ler i halvdunklet på bilderna.

Då hade de ändå just fått reda på att det större hål som ska borras ned till skyddsrummet väntas ta minst 120 dagar att färdigställa. Visserligen har de en två kilometer lång gruvgång att röra sig i, men själva skyddsrummet är bara cirka 50 kvadratmeter stort.

Många av männen på bilderna hade tagit av sig kläderna på överkroppen på grund av hettan och deras magra kroppar och ringar under ögonen är talande för hur de senaste 22 dagarna varit för dem.

Fram till för bara några dagar sedan överlevde de enbart tack vare vattnet som droppar från taket i skyddsrummet. Räddningsledningen uppskattar att var och en av dem förlorat i genomsnitt tio kilo i vikt sedan raset.

Efter att kontakten återupprättades för några dagar sedan har arbetarna fått paket med vatten, mat och annat nedskickade till sig genom det lilla borrhålet. Men utöver att tillfredsställa dessa basala fysiska behov gör också räddningsledningen sitt bästa för att hålla dem vid någorlunda god hälsa mentalt. Att utbyta brev och videobilder med anhöriga är en del i det.

Lika viktigt som kontakten med ytan är dock att de 33 männen lyckas hålla sams och finner en daglig rutin som gör väntan uthärdlig.

På den 45 minuter långa videofilmen försöker arbetarna förklara hur de tänker lösa det.

– Här har vi hygienhörnan. Allt är ordentligt organiserat: alkohol, mediciner, deodoranter, tandkräm, berättar männen.

De säger sig även ha ordnat underhållning för varandra, trots de spartanska omständigheterna. En man har skapat ett slags ”kasino”, där de andra kan spela improviserade spel. En annan arbetare, Victor Segovia, har börjat skriva ned sina erfarenheter och förvandlats till något av gruppens krönikör.

Experter på denna typ av extrema situationer betonar att det är viktigt att separera utrymmen och skapa så mycket ordning det går. Arbetarna har också fått rådet att hålla ordning på tiden, så att skillnaden mellan dag och natt – åtminstone i teorin – finns kvar i deras medvetanden.

Erik de la Reguera

Instängda på 700 meters djup

Den 5 augusti inträffade ett stort ras i San Joségruvan nära staden Copiapó i norra Chile. 33 gruvarbetare rapporterades som saknade efter raset.

Räddningsoperationen komplicerades eftersom tunneln ned till det skyddsrum på nära 700 meters djup där man hoppades att arbetarna tagit skydd, var nedrasad på en rad ställen.

I stället började man borra små hål från ytan för att försöka etablera kontakt med skyddsrummet. Det lyckades till slut den 22 augusti, då en av borrarna kom upp med en lapp klistrad på sig som hade texten: ”Vi lever alla 33”.

Sedan dess har kommunikation upprättats med arbetarna och mat och vatten har skickats ned.

Nu borras ett större hål som arbetarna kan hissas upp genom. På grund av rasrisken går dock borrandet långsamt och beräknas inte vara klart förrän om cirka 120 dagar.

Publicerat i Dagens Nyheter den 28 augusti 2010.

Blev häromdagen angripen av Magnus Linton på hans privata blogg, vilket ledde till ett stundtals hätskt, men – tror jag – ändå för andra ganska underhållande och informativt replikutbyte. Mellan de hårda orden handlade debatten om våra respektive böcker, drogpolitik och den något märkliga historia som ledde till att det blev två böcker i stället för en. Kan läsas här i kommentarerna.

Observera att detta inte är någon recension av Lintons bok. Och att min medförfattare Lasse Wierup inte kunnat bemöta de anklagelser som han utsätts för. Tycker dock ändå att det bitvis var hyfsat klargörande i sakfrågorna, trots de retoriska övertrampen.

Två dagar i rad har jag rapporterat om det otäcka som hänt i delstaten Tamaulipas. Först nyhetstexten om massakern på 72 papperslösa i torsdags och sedan analysen av dådet och migranternas situation i fredagstidningen.