Yearly Archive: 2010

…är rejält sönderslaget i kvarteren närmast hamnen. Hundratals hus har förstörts. Och en lite spänd stämning råder på många håll i denna militariserade stad, eftersom hjälpen dröjer. Läs mer här.

CONSTITUCIÓN. En vecka har gått sedan det stora jordskalvet i Chile. Men hjälpinsatserna dröjer, och i den tsunamidrabbade staden Constitución växer missnöjet. Frivilliga gör sitt bästa för att tillgodose de akuta behoven, medan statens närvaro mest märks i form av militärer på gatorna.

– Vi har inte fått någon hjälp alls! För ett par dagar sedan kom ett par personer förbi och frågade vad vi behövde. Sedan dess har inget hänt, säger Rachel Valenzuela, vars kläder fortfarande är leriga sedan hon tvingades fly undan vattenmassorna. Hon och hennes barn lever nu på madrasser i ett garage som de delar med två andra familjer.

De är bara några av de tusentals människor som drabbats i Constitución – först av själva skalvet, som mätte 8,8 på richterskalan, och sedan av de fem stora tsunamivågor som slog in över denna stad med 40 000 invånare.

Nere vid det som tidigare var fiskehamnen är ödeläggelsen total.

Vattnet har dragit sig tillbaka, men leran och bråten finns kvar, plåttak och bilar har knycklats ihop som av en jättes hand och en båt ligger strandad flera hundra meter upp från kajkanten.

Där vid vattenbrynet står en grupp volontärer och försöker stilla den värsta nöden. En av dem är 29-åriga Lorena Gutierrez, som rest hit från San Clemente, några mil inåt landet.

– Jag kände att jag måste göra något, så jag följde med några vänner hit. Och ja, det ser ju ut som i en krigsfilm! säger hon storögt och slår ut med armarna.

Tillsammans med andra frivilliga, varav flera tillhör den lokala scoutkåren, delar Lorena ut mat och vatten till dem som sover i tält eller under uppspända plastskynken utanför resterna av raserade hem. 80-årige David del Carmen Manríquez tar tacksamt emot sin ranson.

– Det här blir det första som jag har fått i magen på tre dagar! säger han och sätter sig ned för att äta ovanpå den kartong han har som enda fasta punkt i tillvaron.

Behoven är stora. Och volontärerna har bara sina egna plånböcker och soppkök att ösa ur.

– Jag måste nog säga att räddningsinsatsen från regeringens sida hittills har varit väldigt långsam, säger Lorena Gutierrez.

Det är hon inte ensam om att tycka. I matvarubutikerna i Constitución och många andra städer gapar hyllorna tomma. Hjälpsändningarna är få och kommer för sent. Dessutom bidrar de märkliga felräkningarna av dödsoffer till att kritiken tilltar mot regeringen.

Plötsligt hörs sirener. En kolonn med militärbilar kommer körande i högsta fart på kajen. De stannar tvärt till vid matutdelningen. Ett fyrtiotal soldater hoppar av flaken och intar stridsposition. Vi ryggar tillbaka.

Några av volontärerna försöker förklara för det högsta militärbefälet att det faktiskt inte rör sig om plundring, utan bara om matutdelning. Officeren granskar dem misstänksamt en stund och konstaterar sedan: ”Jaha, då var det falsklarm.”

När de grönklädda åkt igen fortsätter matutdelningen.

Men ingen vill kritisera soldaterna.

– Sedan de kom hit har plundringarna i alla fall minskat. Det har blivit säkrare på gatorna, säger Lorena Gutierrez några minuter innan utegångsförbudet träder i kraft.

Erik de la Reguera

Har haft fullt upp senaste dygnet, med besök både här i Curicó och i kuststaden Constitución. Personliga rekordet i skak har slagits flera gånger. Och förödelsen vid kusten är stor.

Hinner inte skriva mer just nu – men kolla gärna in texten från Curicó (där vi alltså är tillbaka just nu) som gick i DN i dag.

CURICÓ. I den svårt jordbävningsdrabbade staden Curicó i södra Chile äger ingen plundring rum – tvärtom. Här har en liten radiostation förvandlats till navet i en spontan räddningsinsats med hundratals frivilliga som gör sitt bästa för att lindra katastrofens följder.

Vinden blåser rakt in i radiostationen RTL:s studio, där programledaren Victor Hugo Sánchez sitter och leder eftermiddagssändningen. Bakom honom saknas en vägg. Den försvann i skalvet i lördags.

– Efter jordbävningen fungerade ingenting här. Det fanns ingen el, inga telefonledningar, vi hade ingen sändare. Så vi tog oss upp på den där kullen, säger Victor Hugo Sánchez och pekar upp mot en höjd.

Där satte han och ett par kolleger snabbt upp en provisorisk radiosändare och kopplade den till en laptop och en mikrofon. En halvtimme efter jordbävningen var radion i gång igen.

– Med en komradio i ena handen och mikrofonen i den andra spred vi den lilla information vi hade, säger han.

Snart ordnade någon en elgenerator, så att de kunde återvända till den nu halvt raserade stationsbyggnaden. Då började också informationen flöda in. Från invånarna i staden.

– Folk kom gående och efterlyste sina anhöriga, de förklarade att det behövdes hjälp med att gräva fram försvunna, att det behövdes vatten, mat och så vidare. Det var så det började – helt spontant, säger han.

Medan vi talas vid pågår en febril aktivitet utanför stationen. Hundratals frivilliga är i gång med olika sysslor. Människor skänker vatten, socker, ris, matolja, bensin, tomatsås, hygienprodukter och allt möjligt annat. Andra kör i väg varorna till drabbade, såväl här i Curicó som ute vid kusten.

På stationens bottenvåning står ett tjugotal volontärer och packar kartonger i snabb takt.

– Jag stod inte ut med att bara sitta hemma och göra ingenting. Flera nära släktingar till mig bor ute vid kusten och drabbades hårt av tsunamin, så när jag hörde att det behövdes frivilliga var det självklart för mig att gå hit, säger Janeth Salgado, som till vardags arbetar som hembiträde.

De senaste dagarna har hon ägnat alla lediga timmar till att stå och stuva ned varor här. En annan som gör samma sak är juriststudenten Roxana Gorraz.

– Det är slående att så många av dem som hjälper till är fattiga, som vill ge av det lilla de äger. Hela staden visar verkligen solidaritet, det är stort, säger hon.

Omkring 90 procent av den gamla stadskärnan i denna stad med 130 000 invånare är antingen helt eller delvis raserad. Trots det är många mer oroliga för situationen vid kusten, där tsunamin orsakat enorm förödelse.

Läkaren Juan Nuñez har samlat ihop ett improviserat sjukvårdsteam. De är på väg till kuststaden Iloca, där de ska sätta upp en fältklinik.

– Utan de mediciner och förband som folk skänker här hade det aldrig gått, säger han.

Framför sin mikrofon tar samtidigt radioprataren Victor Hugo Sánchez emot mängder av samtal, eftersom telefonerna så smått börjat fungera igen. De som ringer är oroliga anhöriga som efterlyser släktingar, människor som vädjar om hjälp och – inte minst – personer som undrar vad de kan hjälpa till med.

Erik de la Reguera

Framme i Santiago. Landade i skymningen. Terminalen var helt stängd, krossat glas låg runt den nedsläckta byggnaden. Vi fick gå av 50 passegerare i taget och ställa oss längs ett vid streck på betongen på landningsbanan.

”Lägg ned alla era saker på marken framför er – och ta ett steg tillbaka” ropade en kvinna i en megafon. Kändes lite som att komma till ett arbetsläger. Men när knarkhunden sniffat runt bland våra saker fick vi plocka upp dem igen, leta upp resväskorna bland alla dem som lastats av planet och gå till passkontrollen.

Den var också utomhus. Ett tiotal passkontrollanter satt på rad längs ett bord med laptops framför sig. Vi passagerare köade tålmodigt i strålkastarljuset. Många var oroliga chilenare som återvänt hem från Mexiko för att söka rätt på sina anhöriga.

Nu befinner jag mig på ett litethotell. Av en slump är det även Röda korsets tillfälliga sambandscentral. Ska sova ett par timmar innan fotografen Nico och jag drar söderut. Om jag inte väcks av något av de många efterskalven, vill säga.

Nyss skakade tavelramen snett och garderobsdörren lät ”tak-tak-tak-tak-tak” i 20 sekunder. Visade sig vara 6,1 på Richterskalan. Personligt rekord. Men ingenting jämfört med lördagens skalv, som mätte 8,8 på Richter.

Återstår att se effekterna av det i morgon.

Ser ut som om jag kanske äntligen kommer iväg till Chile i dag, efter mycket strul. Flygplatsen i Santiago har varit stängd, som bekant.

De av er som har tips på personer att intervjua eller leta upp i de södra, hårt drabbade delarna av landet får gärna skicka ett mejl (se ovan under ”kontakt”) med telefon- och adressuppgifter etc.

Även mer generella tips tas tacksamt emot.