Yearly Archive: 2010

MEXICO CITY. En enda sak står i fokus när Sebastián Piñera i dag, torsdag, svär presidenteden i Chile: återuppbyggnadsarbetet efter jordbävningskatastrofen. Men i bakgrunden finns också frågan om vilken Chiles roll i Sydamerika ska vara i framtiden.

Mer muskler och mindre fett. Så har miljardären och högerpolitikern Sebastián Piñera sagt att han vill att hans regering ska uppfattas jämfört med center-vänster-koalitionen Concertación, som styrt Chile de senaste tjugo åren.

I denna liknelse finns nyckeln till att förstå denne 60-årige före detta företagsledare: han vill minska de statliga utgifterna, effektivisera statsapparaten och stimulera det privata näringslivet. Piñera vill med andra ord banta staten.

Men att festligheterna på torsdagen är hållna till ett minimum beror inte på denna nyliberala ideologi, utan på realpolitik. Ett maktövertagande med allt för mycket pompa och ståt skulle kunna sticka i ögonen på de tusentals chilenare som förlorat sina hem efter det förödande jordskalvet den 27 februari.

Vilken den slutliga dödssiffran efter skalvet blir vet man ännu inte, men det står klart att det rör sig om hundratals omkomna. Notan för den materiella förstörelsen tros hamna på omkring 30 miljarder dollar (240 miljarder kronor).

– Mina tre första år vid makten kommer att präglas av återuppbyggnadsarbetet, slog Piñera fast i förra veckan.

Han vill ge det privata näringslivet mycket av ansvaret för detta arbete. Men regeringen tvingas ändå stå för det mesta av pengarna, något som gör det svårt för den nyvalde presidenten att infria sitt vallöfte om en slimmad stat.

Paradoxalt nog kan detta komma att stärka honom politiskt. Överenskommelser över blockgränsen underlättas om Piñera positionerar sig i den politiska mitten.

En säker förändring väntar dock: inom utrikespolitiken. Chile lämnar vänsterregeringarnas läger på kontinenten. I likhet med Colombia, Mexiko och Peru kommer landet att ta avstånd från Hugo Chávez och andra radikala vänsterledare i Sydamerika. Chiles stöd för det regionala integrationsprojektet Unasur kan också komma att svikta.

Erik de la Reguera

I Chiles mest berömda vindistrikt har många odlare drabbats hårt. Vi har träffat en 90-årig veteran i branschen som förlorat 300 000 liter vin. Läs mer om jordskalvets följder för vinindustrin.

Och själv har jag nu landat i Mexico City efter några skakiga och intensiva dagar i södra Chile. Det är skönt att att få pusta ut. Coyo är lika vackert som alltid.

Men hey, kom gärna med idéer till reportage och saker som borde skrivas om – här i DF eller var som helst i Latinamerika!

SAGRADA FAMILIA. Chiles vinproducenter drabbades hårt av det stora jordskalvet för en vecka sedan. DN har besökt en av många vingårdar där byggnader och lagringskärl gått förlorade och hundratusentals liter vin runnit ut i avloppet.

– Jag har kämpat i sju decennier för att bygga upp den här vingården. Och så slås det i spillror på bara två minuter! säger Daniel Guell frustrerat.

Stödd på sin käpp går den 90-årige vinodlaren runt och inspekterar sitt livsverk. Han möts av nedrasade väggar, krackelerade vinbehållare och tusentals flaskor som gått i kras. En frän doft av vin hänger över lagerlokalen. Många av de trätunnor och ståltankar som de olika vinerna lagras i – en del av dem dyra årgångsviner – gick sönder den där natten för en dryg vecka sedan när allt började gunga och skaka. Omkring 300 000 liter rödvin, vitt vin och mousserande vin rann rakt ut i avloppet.

– Våra Chardonnay Sauvignon, Syrah, Malbec… Så mycket arbete till ingen nytta. Men vi är ändå lyckligt lottade, åtminstone jämfört med många av de andra gårdarna här i regionen, säger Daniel Guell.

Hans vingård La Fortuna ligger i Chiles mest berömda vindistrikt, inte långt från städerna Curicó och Sagrada Familia. Stora, kända vinmärken som Concha y Toro och Miguel Torres har mycket av sin produktion förlagd hit. Även de har drabbats hårt.

Enligt de chilenska vinodlarnas federation har omkring 12,5 procent av landets vintillverkning slagits ut. Med det är fortfarande högst preliminära siffror. Kommunikationerna har varit dåliga efter skalvet och när DN åker runt mellan vingårdarna är många mindre odlare oroade för att de ska tvingas sälja sitt land.

– Under mina år i industrin har jag upplevt fyra stora skalv – men inget har varit så starkt och förödande som det här, säger Daniel Guell.

Hans familj beräknar kostnaden för återuppbyggnaden av deras vingård till omkring en och halv miljon dollar (cirka 11 miljoner kronor). Det är en stor kostnad för dem. Men Daniel Guell hoppas ändå att han inte ska behöva säga upp någon av de omkring 350 arbetare som arbetar på vingården.

– Vårt mest akuta problem är att skörden börjar nu om en vecka. Själva vinodlingen har ju inte skadats, men vi vet inte vad vi ska göra med alla druvorna. Det är en kamp mot tiden, säger Daniel Guell.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. Kritiken växer mot Chiles president Michelle Bachelet sedan plundringar och kaos rapporterats från de områden som drabbats värst av jordbävningen. I bakgrunden finns dock en i Chile mycket laddad fråga: den om militärens roll som lagens väktare.

När Michelle Bachelet i går lovade hårda tag mot de kriminella grupper som försökt dra fördel av förödelsen och kaoset i södra Chile, var det till viss del en eftergift till dem som menar att hennes regering agerat alldeles för svagt och långsamt för att få stopp på brotten. Men hon var noga med att lägga till att insatserna mot plundrare skulle ske inom det som är ”tillåtet i lag”.

Bachelet var en av dem som greps och utsattes för tortyr av militären under Augusto Pinochets diktatur 1973–90. Än i dag finns det många Pinochettrogna officerare inom militären, och socialistregeringen vill därför undvika att ge de grönklädda alltför stora befogenheter.

Denna komplicerade relation blev tydlig på måndagen, då regeringen krävde en förklaring av den högste befälhavaren i regionen Bío-Bío, general Guillermo Ramírez, sedan denne gjort uttalanden som tytt på att han ansåg att undantagstillstånd nu rådde.

Starka krafter inom regeringen har också varit ovilliga att stämpla plundrarna som kriminella. Eftersom priserna på mat och vatten stigit kraftigt har en del av plundringen kunnat ses som ett sätt att stilla basbehov.

Men när uppgifter kom om ligor med uppemot 50 personer som drev runt och rånade människor, bröt sig in i folks hem och tände eld på köpcentrum blev Bachelet tvungen att sätta ned foten.

Hittills har utegångsförbud införts om natten i de hårdast drabbade regionerna och militär patrullerar gatorna i Concepción och andra städer. Men högerpolitikern Sebastian Piñera, som tillträder posten som Chiles president den 11 mars, finns bland dem som tycker att dessa åtgärder dröjt för länge.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 3 mars 2010.

…är verkligen närmast förintat av tsunamin. Men nu börjar invånarna i den och andra hårt drabbade fiskebyar att så smått försöka resa sig. Läs mer om det här.

Kvällen innan, när fotografen Nicolas och jag återvänt från Constitución och tog in på hotellet i Curicó, stötte vi ihop med kollegorna Lars Palmgren från SR och Henrik Brandão Jönsson från Sydsvenskan. Roligt – och lite absurt, liten värld ibland! Kvällen präglades av ett antal starka efterskalv som kunde göra vem som helst nojig. Badrumsdörren stod och smällde som om ett osaligt spöke fått fnatt.

Trots det sov jag gott. Och nästa morgon var det alltså fiskebyarna som gällde.

ILOCA. Tsunamin som följde på den stora jordbävningen i Chile var av allt att döma betydligt större än vad som först rapporterades. Vattenmassorna slog sönder allt i sin väg i de små fiskebyar som ligger vid kusten. Som tur var hade många då hunnit ta skydd på högre höjd.

– Ljudet var fruktansvärt. Det lät som om tusentals plankor slogs mot varandra och knäcktes som tändstickor. Vi satt här och stirrade ned på det i fullmånens sken, säger Lorena Acevedo, som fortfarande bor på den kulle där hennes familj tagit skydd.

Ingen tsunamivarning nådde dem, men de flesta av invånarna i byn Iloca visste ändå vad de skulle göra den där natten för en vecka sedan.

– I skolan får man lära sig att om det skakar till rejält – då gäller det att dra iväg snabbt som attan, förklarar Lorena Acevedo.

Även en annan, global inlärningsprocess verkar ha påverkat utgången av denna katastrof: den som följde efter tsunamin i Asien 2004.

– Jag minns att vi såg en dokumentär om den tsunamin på teve förra året. Så när det skakade så där kraftigt visste jag och många andra att det kunde komma en stor våg, säger Lorenas bror Andrés Acevedo.

Familjen sover här på den kala marken, under plastskynken som spänts upp som tak. Och inte bara de. Hela byn lever uppe på höjden. Mängder av tält och skynken i blått, rött och gult skymtar i skogen.

Efter de första dagarnas rädsla för efterskalv har dock ett visst lugn återvänt. Fiskaren Paulo Valenzuela är en av flera som vågat återvända ned till sin by under dagtid. Han står och letar efter sina ägodelar. Det enda han hittar är en docka som tillhör hans tvååriga dotter. Den är lerig och tovig.

Allt annat i hans hus – väggar, tak, möbler och andra ägodelar – sveptes ut till havs.

– Jag såg två enorma vågor som slog in från olika håll i bukten. De krockade flera hundra meter upp på land – pooooosh (slår upp med händerna i luften). Sedan började vattnet långsamt sugas ut till havs igen, berättar Paulo Valenzuela.

– Det var tur att det dröjde en knapp timme efter skalvet. För om det gått snabbare hade vi varit döda allihop, säger han.

Bakom honom skymtar ett pariserhjul som slungats ut på en väg. Bilvrak har kastats upp på tak. De flesta av byggnaderna är antingen helt utraderade eller svårt skadade.

Trots det började ett visst hopp tändas på fredagen. När DN besöker byarna Iloca och Duao landar de första räddningshelikoptrarna med mat och vatten. Ett läkarteam har börjat sätta upp en sjukvårdsklinik. Och lite senare anländer ett trettiotal unga volontärer från en frivilligorganisation som ska bygga provisoriska bostäder.

Detta skedde samtidigt som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon besökte landet och en stor tevegala hölls för att samla in pengar till de värst drabbade.

– Jag ska nog försöka hitta jobb i en stad längre inåt landet. Det ska nog gå, säger fiskaren Paulo Valenzuela, innan han fortsätter leta efter ägodelar.

Erik de la Reguera