Flodvågen krossade byn – nu bor de i tält i skogen

ILOCA. Tsunamin som följde på den stora jordbävningen i Chile var av allt att döma betydligt större än vad som först rapporterades. Vattenmassorna slog sönder allt i sin väg i de små fiskebyar som ligger vid kusten. Som tur var hade många då hunnit ta skydd på högre höjd.

– Ljudet var fruktansvärt. Det lät som om tusentals plankor slogs mot varandra och knäcktes som tändstickor. Vi satt här och stirrade ned på det i fullmånens sken, säger Lorena Acevedo, som fortfarande bor på den kulle där hennes familj tagit skydd.

Ingen tsunamivarning nådde dem, men de flesta av invånarna i byn Iloca visste ändå vad de skulle göra den där natten för en vecka sedan.

– I skolan får man lära sig att om det skakar till rejält – då gäller det att dra iväg snabbt som attan, förklarar Lorena Acevedo.

Även en annan, global inlärningsprocess verkar ha påverkat utgången av denna katastrof: den som följde efter tsunamin i Asien 2004.

– Jag minns att vi såg en dokumentär om den tsunamin på teve förra året. Så när det skakade så där kraftigt visste jag och många andra att det kunde komma en stor våg, säger Lorenas bror Andrés Acevedo.

Familjen sover här på den kala marken, under plastskynken som spänts upp som tak. Och inte bara de. Hela byn lever uppe på höjden. Mängder av tält och skynken i blått, rött och gult skymtar i skogen.

Efter de första dagarnas rädsla för efterskalv har dock ett visst lugn återvänt. Fiskaren Paulo Valenzuela är en av flera som vågat återvända ned till sin by under dagtid. Han står och letar efter sina ägodelar. Det enda han hittar är en docka som tillhör hans tvååriga dotter. Den är lerig och tovig.

Allt annat i hans hus – väggar, tak, möbler och andra ägodelar – sveptes ut till havs.

– Jag såg två enorma vågor som slog in från olika håll i bukten. De krockade flera hundra meter upp på land – pooooosh (slår upp med händerna i luften). Sedan började vattnet långsamt sugas ut till havs igen, berättar Paulo Valenzuela.

– Det var tur att det dröjde en knapp timme efter skalvet. För om det gått snabbare hade vi varit döda allihop, säger han.

Bakom honom skymtar ett pariserhjul som slungats ut på en väg. Bilvrak har kastats upp på tak. De flesta av byggnaderna är antingen helt utraderade eller svårt skadade.

Trots det började ett visst hopp tändas på fredagen. När DN besöker byarna Iloca och Duao landar de första räddningshelikoptrarna med mat och vatten. Ett läkarteam har börjat sätta upp en sjukvårdsklinik. Och lite senare anländer ett trettiotal unga volontärer från en frivilligorganisation som ska bygga provisoriska bostäder.

Detta skedde samtidigt som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon besökte landet och en stor tevegala hölls för att samla in pengar till de värst drabbade.

– Jag ska nog försöka hitta jobb i en stad längre inåt landet. Det ska nog gå, säger fiskaren Paulo Valenzuela, innan han fortsätter leta efter ägodelar.

Erik de la Reguera