PUERTO ESCONDIDO. En av Mexikos mest inflytelserika politiker, Diego Fernández de Cevallos, är ”försvunnen” sedan i fredags kväll. Mycket tyder på att han blivit kidnappad. Det är det senaste i en rad fall där politiker tros ha fallit offer för maffian i det pågående knarkkriget.

Den 69-årige Diego Fernández de Cevallos har i flera decennier varit en ledande kraft i det regerande högerpartiet PAN i Mexiko. 1994 var han partiets presidentkandidat och under 2000-talet gjorde han sig känd som hårdhudad förhandlare i senaten. Men nu vet ingen var han är.

I lördags morse hittades Fernández de Cevallos övergivna bil strax utanför infarten till den stora ranch i delstaten Querétaro där han brukar tillbringa helgerna. Förardörren var öppen. Hans glasögon låg slängda på bilgolvet. Och på marken utanför hittades blodspår.

Polisen är förtegen om vad som hänt men lokala medier är övertygade om att det rör sig om en kidnappning. Att även president Felipe Calderón tar saken på största allvar visade sig på lördagen genom att han lät skjuta upp sin avresa till ett toppmöte i Spanien ett par timmar, i väntan på mer information. Under tiden pågick en massiv polisinsats i olika delstater.

I president Calderóns innersta krets finns flera personer – däribland den mäktige inrikesministern Fernando Gómez Mont – som haft Diego Fernández de Cevallos som mentor. Mardrömsscenariot är att en av narkotikakartellerna kidnappat honom för att kräva eftergifter i kriget mot maffian.

Det är fortfarande oklart varför Fernández de Cevallos färdades utan livvakter på fredagskvällen. Liksom varför ingen lade märke till att han saknades förrän på morgonen efter försvinnandet.

Men en sak är säker: våldet mot politiker har tilltagit i Mexiko på senare tid. Så sent som i torsdags dödades PAN:s kandidat till borgmästarposten i staden Valle Hermosa i delstaten Tamaulipas. I samma delstat rapporteras även partiet PRD:s kandidat till borgmästarposten i Nuevo Laredo ha ”försvunnit”, efter att hennes hus först satts i brand. Det är bara två exempel på de allt vanligare attentaten mot politiker.

Bakgrunden är det krig mellan olika narkotikasyndikat som pågår i Mexiko. Kartellerna försöker kontrollera myndigheterna genom att tillsätta ”sina” kandidater. De politiker som inte lyder maffian – eller som misstänks ha allierat sig med någon annan grupp i den undre världen – råkar ofta illa ut.

Situationen ser liknande ut på flera håll i landet. Inför de viktiga lokalvalen i tio olika delstater i juli riskerar därför våldet att förvärras ytterligare.

Erik de la Reguera

Många civila offer i kampen mot maffian

När Mexikos president Felipe Calderón kom till makten 2006 förklarade han krig mot maffian – sannolikt som ett sätt att stärka sin position politiskt efter ett omstritt val som han vunnit med knapp marginal.

Tanken var att försvaga kartellerna med hjälp av militären. Men resultatet blev i stället en snabbt eskalerande våldsspiral.

Sedan 2006 har fler än 23 000 människor dödats i det pågående knarkkriget, där två stora allianser av karteller kämpar om kontrollen över smugglingsrutter till USA och Europa. Allt fler civila drabbas.

Kartellerna har infiltrerat delar av poliskåren. Även militären har börjat visa tecken på att svikta, medan en rad ledande politiker visat sig ha band till den organiserade brottsligheten.

Publicerad i Dagens Nyheter den 17 maj 2010.

PUERTO ESCONDIDO. Först kallade han internet för en rövarkula där konspirationer smiddes. Sedan lät han skapa ett konto på det sociala nätverket Twitter. Nu – drygt två veckor senare – är Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez landets i särklass populäraste twittrare.

Att Hugo Chávez har talang när det gäller kommunikation genom massmedier är ingen nyhet. Han har i flera år byggt mycket av sin popularitet i Venezuela på den folkliga tv-talkshowen ”Aló Presidente”.

I den styr Chávez landet i direktsändning, talar med ”vanligt folk” och ger sina ministrar order om att följa upp det ena eller andra problemet.

Men med internet har det varit annorlunda. Sociala nätverk som Facebook och Twitter är sedan länge bastioner för oppositionen i landet, inte minst den oppositionella studentrörelsen. Därför har Chávez blickat misstänksamt mot nätet.

En förlupen kommentar om ondsinta konspirationer fick nyligen hans kritiker att varna för att internetcensur av samma typ som den på Kuba kunde vara på väg att införas i Venezuela. Farhågorna tycktes inte helt ogrundade eftersom en rad regeringskritiker just hade gripits, bland dem ägaren till den största oppositionella tv-kanalen Globovisión.

Kanske var det den kritikstormen som fick Chávez att ändra sig. Eller så var det bara lockelsen av att få utlopp för sin politiska talang i ännu ett medium.

Faktum är i alla fall att han helt sonika öppnade ett eget twitterkonto.

Sedan dess har över 300 000 personer börjat följa hans skriverier på kontot ”chavezcandanga”. Han har blivit landets populäraste twittrare och fått över 50 000 meddelanden på bara två veckor.

Många vädjar till honom om hjälp. ”Ge mig ett jobb” eller ”ge oss tak över huvudet”, kan det stå. För att hantera denna flod av ”tweets” har Chávez tvingats skapa en stab med 200 anställda.

Oppositionspolitiker menar att presidenten borde ägna sig mindre åt twittrande och mer åt den höga inflationen, brottsligheten och de många elavbrotten i landet.

Men för Chávez är denna nya direktkanal till väljarna välkommen inför kongressvalet i september, då det avgörs om hans socialistparti PSUV får behålla sin majoritet.

Det återstår att se om presidentens twittrande då kan övertyga dem av hans sympatisörer som börjat tvivla och få dem att rösta på socialistpartiet ännu en gång.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 maj 2010.

I dag, fredag, klockan 13.30 chattar jag med läsarna på dn.se. Men det går att ställa frågor redan från klockan 09.00. Gör gärna det – klicka här om du har en fråga.

När chatten är slut går det självklart som vanligt bra att ställa frågor, föreslå artiklar eller komma med synpunkter här på bloggen.

Uppdatering 16.00: Nu är chatten slut. Många frågor – kul att det är så stort intresse för Latinamerika! Hann tyvärr inte svara på riktigt alla frågor, men ni som vill följa upp nåt eller har något annat att fråga om får som sagt gärna göra det här på bloggen.

PUERTO ESCONDIDO. Ett brittiskt oljebolag har hittat olja utanför Falklandsöarna i södra Atlanten. Fyndet väcker liv i den långdragna diplomatiska konflikten mellan Storbritannien och Argentina, som bägge gör anspråk på ögruppen – och nu även på oljetillgångarna.

– Detta är en illegal handling som strider mot internationell rätt och FN:s resolutioner, sade Argentinas utrikesminister Jorge Taiana när det i förra veckan blev känt att det brittiska oljebolaget Rockhopper Exploration hittat olja i havsbottnen utanför Falklandsöarna.

Oljan sägs vara av god kvalitet och fyndigheten uppskattas till omkring 200 miljoner fat, vilket med dagens oljepris blir omkring 190 miljarder kronor i potentiella intäkter. ”Rätt mastigt”, som en källa inom oljeindustrin förklarade det för tidningen Times.

Företagets aktiekurs har därefter stigit kraftigt, trots att det ännu är oklart om det är kommersiellt lönsamt att utvinna oljan.

En brittisk studie antyder att detta bara kan vara början: upp till 60 miljarder fat olja ska enligt British Geological Society finnas i området, vilket innebär fyndigheter av samma storlek som de i Nordsjön.

Reaktionerna i Argentina har inte låtit vänta på sig. Landets regering kräver ett omedelbart stopp för utvinningen av ”Argentinas icke-förnybara naturtillgångar” och sanktioner har införts mot fartyg som fraktar materiel till oljeplattformarna.

Så sent som 1982 ledde konflikten om ögruppen till ett krig som krävde hundratals dödsoffer på båda sidor. Storbritannien vann det kriget, men Argentina har aldrig gett upp sina territoriella anspråk. När nu olja läggs till denna infekterade konflikt höjs insatserna avsevärt.

”Vi har en tillräckligt stor militär styrka för att avskräcka en attack”, varnade därför Jan Cheek, medlem i den lokala regeringen på Falklandsöarna, som i dag har begränsat självstyre under brittiska kronan.

Något nytt krig är dock knappast sannolikt, åtminstone så länge Cristina Kirchner sitter vid makten i Argentina. Hennes regering vill i stället lösa konflikten på diplomatisk väg.

Argentina har hittills fått stöd för sina territoriella anspråk av bland andra Unasur, den sydamerikanska motsvarigheten till EU.

Erik de la Reguera

En källa till konflikt i över ett århundrade

Falklandsöarna (eller Malvinas, som ögruppen kallas i Argentina) ligger i södra Atlanten och har omkring 3 000 invånare. Inkomsterna kommer främst från fårskötsel och försäljning av fiskerättigheter.

Dessa vindpinade öar har varit en källa till konflikt mellan Storbritannien och Argentina i över ett århundrade. Argentina grundar sina territoriella anspråk på den geografiska närheten (det är 50 mil mellan Falklandsöarna och Argentina, medan Storbritannien ligger 1 400 mil bort) och på att öarna var en spansk koloni fram till 1833.

Storbritannien å sin sida hävdar att det har rätt till ögruppen eftersom befolkningen är brittiskättad och vill tillhöra landet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 12 maj 2010.

Nu när recensionsfloden så smått börjar sina kan jag konstatera att min och Lasse Wierups bok Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman (Norstedts, 525 sidor) har fått ett övervägande positivt bemötande i svenska medier.

Här ett urval av omdömena:

”Arg, övertygande och oupphörligt spännande” Dagens Nyheter

”En bok det inte går att sluta läsa!” Östersundsposten

”Inte bara bra, utan lysande journalistik”
Journalisten

”Lärorik och viktig”
Tidningen Kulturen

”Den journalistiska tekniken för hela tiden berättelsen framåt. Den resonerande stilen är oerhört effektiv. Det är mycket befriande att författarna är modiga nog att ifrågasätta om kokain verkligen är så farligt som drog.”
Meny.nu (Nerikes Allehanda)

”En idealtypisk reportagebok”
Svenska Dagbladet

”Tillsammans […] skriver [de] ’ Kokain’ som om de skrev en roman och den dokumentära texten fylls ut så den trots grundligt förarbete och tillförlitliga hårdfakta som ger läsaren en bild av hur saker och ting hänger ihop, också är underhållande och läsbehaglig. Bra gjort.”
Gefle Dagblad

”Bland det mest angelägna du kan läsa just nu”
Östgöta Correspondenten

Och så till sist en något oväntad, men självklart välkommen rekommendation av Anna Anka.

—

Men boken har också väckt en hel del debatt. Den högerliberale ledarskribenten Johannes Forssberg kritiserade vår påstått ”Facebook-aktivistiska lösning på kokainproblemet” i sin recension i Expressen, medan Björn af Kleen, som tidigare bloggat på Stureplan.se, tyckte att vi skrivit ”en partisk folkhälsostudie” (Sydsvenskan).

Sedan gick den brittiske författaren Tom Feiling till attack på Expressens debattsida. ”Att använda skuld som strategi för att få folk att sluta köpa droger är både bedrägligt och kontraproduktivt”, skrev han.

Vårt svar till Tom Feiling på Expressens debattsida är ett försök att få till stånd en mer konkret och nyanserad debatt.

Kort därefter gick Bogotábaserade journalisten Magnus Linton till angrepp mot Per Svenssons recension av vår bok i DN. Jo, ni läste rätt, mot recensenten, inte mot oss. Det är visserligen lätt att missuppfatta inlagan som en attack mot boken i sig, men Linton siktar faktiskt in sig på just Svenssons slutsatser.

Texten har en del bra poänger, inte minst att den djupa fattigdomen bidrar till våldet och ökar maffiornas makt, något vi också gestaltar – och dokumenterar – på en rad ställen i boken. I slutordet argumenterar vi dessutom för en helt ny utvecklingsmodell, vilket ska ses som systemkritik.

I sin text tar Linton inte tydligt ställning till om kokain bör legaliseras (alternativt en avkriminalisering av små innehav) i en värld där 80 procent av befolkningen överlever på mindre än 10 dollar per dag. Det är lite synd.

Han ger inte heller något klart svar på frågan om han tycker att det är okej att köpa kokain så länge drogen är olaglig. Det vill säga: om det är okej att ge sina pengar till människoföraktande maffior.

Jag vill betona att jag är glad att denna diskussion kommit igång. Det är verkligen på tiden att svensk narkotikadebatt höjer näsan över toasitsen, om ordvalet ursäktas.

Men det gäller då att vara ärlig och så konkret som möjligt diskutera såväl risker som möjligheter med en legalisering av kokain. Liksom vad det får för följder att konsumera olagligt producerat kokain i Sverige i dag.

I boken för vi ett ganska utförligt och sökande resonemang om detta. Läs gärna det och kommentera.

Slutligen vill jag tipsa om ett par av de intervjuer som jag gav i samband med boklanseringen för ett par veckor sedan:

– Gokväll i SVT den 15 april. En längre intervju med mig finns cirka fem minuter in i programmet.

– TV4 Nyhetsmorgon den 15 april. Klipp med intervju om boken.

Har du ännu inte läst Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman och vill köpa den, kan du göra det hos bland annat Bokus och Adlibris nätbokhandlar. Eller ännu hellre: stöd någon av de oberoende bokhandlarna.

Ni som faktiskt har läst boken: ge för all del konstruktiv kritik här i kommentarsfältet, om ni vill (osakliga personangrepp och rena förolämpningar censureras).

Med detta sagt ska jag nu försöka undvika fler inlägg om boken. Det blir lätt så egotrippat. Men självklart vill jag att så många som möjligt läser den och tycker till – här och i sin vardag!

En 33-årig finländsk man och en mexikansk kvinna, båda människorättsaktivister, sköts till döds i tisdags i Oaxaca, Mexiko. Jag har skrivit en artikel om det i DN i dag, som finns att läsa här.

Bakgrunden till dådet är den utdragna politiska konflikten i delstaten, där PRI-guvernören Ulises Ruiz lyckats hålla sig kvar vid makten trots utbredda och grova människorättsbrott.

Detta är givetvis en tragedi för offrens vänner och anhöriga. Men risken finns också för att händelsen kan bli gnistan som får krutdurken Oaxaca att explodera.

Attacken mot bilkonvojen innebär en mycket oroande upptrappning av de förföljelser som oppositionella i Oaxaca länge tvingats utstå. Utländska människorättsobservatörer har tidigare sällan utsatts för våld. Men nu verkar inte ens de gå säkra.

En lång rad svenskar har arbetat som observatörer i Mexiko genom åren. Många av dem i delstaten Chiapas, men en del också i Oaxaca. För tillfället har Kristna fredsrörelsen en grupp observatörer på plats i Chiapas. De har en läsvärd blogg på adressen http://fredsobservatorerna.wordpress.com/.

Arbetet som observatörerna och deras mexikanska kollegor utför är viktigt. De ger utsatta och hotade människor, såväl i städerna som på landsbygden, ett slags andrum. Utan det andrummet skulle den mexikanska demokratin vara ännu mer kvävd än den redan är.

Det är därför viktigt att ge stöd till observatörerna. Och till de vars röster riskerar att tystas.