ASUNCIÓN. Gud och Marx fungerar fortfarande ihop – i Latinamerika. På söndag kan vänsterledaren och förre biskopen Fernando Lugo bli Paraguays president. DN:s Erik de la Reguera har träffat honom i Asunción.

”Jag har en tro! Jag har en tro på att alla människor i det här landet kan få rätt till sjukvård, utbildning och rättvisa! Jag har en tro på att korruptionen och straffriheten kan få ett slut!” ekar Fernando Lugos inspelade röst från en högtalare på ett lastbilsfl ak utanför hans valhögkvarter.

Grupper av kvinnor kommer gående i dammet på gatan för att delta i det valmöte som några kvinnoorganisationer anordnar i de slitna lokalerna. Många av dem kommer från enkla förhållanden, men här finns också en och annan representant för medelklassen.

”Viva Lugo” ropar kvinnorna om och om igen, så att det skälver i väggarna, och efter en stund kommer den skäggige, 57-årige före detta biskopen ut från en skrubb och vinkar till publiken.

– Buenas noches, säger han försiktigt i mikrofonen och möts av jublande talkörer.

Fernando Lugo är ett fenomen. Inför söndagens presidentval i Paraguay leder han med mellan fem och tio procentenheter i opinionsundersökningarna och har lyckats med det som ingen annan lyckats med på 61 år: att på allvar hota det korrupta men statsbärande Coloradopartiets maktinnehav.

Lugo leder en brokig allians av sociala rörelser och vänster- och mittenpartier som enats kring hoppet om ett maktskifte, trots att de antagligen får svårt att komma överens om ett regeringsprogram om de vinner.

Men Fernando Lugo är inte någon vanlig politiker och heller inte någon talare i traditionell bemärkelse.

Den här kvällen lyssnar han länge tålmodigt på kvinnorna och pratar sedan en kort stund om hur mycket han saknar sin mor, som han ”lärde sig så mycket av”.

Han låter som en lågmäld bypräst snarare än en politisk demagog. Men det är också det som många av hans anhängare tycker om. I ett land där politikerföraktet är större än kanske i något annat latinamerikanskt land, litar de flesta betydligt mer på katolska kyrkan än på politikerna. Och i sin kampanj hymlar inte Fernando Lugo med att han är en kyrkans man. Ändå har Vatikanen stängt av honom som straff för att han sade upp sig från biskopsämbetet för drygt tre år sedan och gav sig in i politiken.

Lugo är dessutom alltid mån om att föra fram kärnan i sitt budskap: att landet behöver förändring, mer av demokrati och social rättvisa – och att den politiska klass som berikat sig i årtionden på landets tillgångar måste bort.

Mycket i hans retorik låter som taget ur befrielseteologin, den teologiska inriktning som växte fram i Latinamerika på 1960- och 70-talen och då nästan alltid gick hand i hand med en marxistisk samhällsanalys och revolutionära rörelser.

Sedan kalla krigets slut har denna strömning varit på tillbakagång och gått igenom en intern omstöpning, men när jag får en kort pratstund med Fernando Lugo efter valmötet bekräftar han utan omsvep att han är djupt inspirerad av befrielseteologin.

– Vi använde oss av dess metoder när vi byggde upp de omkring tusen basgrupperna i det stift i San Pedro som jag var biskop i. Och sedan jag blev presidentkandidat har vi gjort två stora turnéer runt landet, då vi först lyssnade till hur folk såg på sina problem – utan att jag talade – och sedan tog emot deras förslag på hur problemen skulle lösas, säger Fernando Lugo.

Inspirationen kommer från befrielseteologins idé om att låta de fattiga formulera sina vardagliga problem och sedan reflektera tillsammans, för att till sist nå förslag på lösningar och agera. Allt för att skapa ”Guds rike på jorden”.

– Vi måste föra det här landet mot en verklig demokrati! Ropar Lugo och möts av applådåskor från publiken.

Många av befrielseteologins förgrundsgestalter är i dag åldrade och har gått i pension, medan deras yngre adepter länge velat undvika att bli stämplade som bråkmakare av ledningen i Vatikanen, som varit starkt kritisk till strömningen ända sedan 1980-talet. Men idéerna har levt vidare i det tysta.

I en förort till huvudstaden Asunción visar Luz Maria Carrero stolt runt i sitt nya hus som hon och hennes man byggt.

– Jag är så glad över att vi höll ut och gjorde det här tillsammans med de andra! Förr bodde jag hemma hos min mamma, för det var för dyrt för oss att skaffa bostad någon annanstans, men nu har vi ett eget hus!

Hon är medlem i ett kooperativ med 300 familjer, som efter hårt arbete och stöd av bland andra svenska Kooperation utan gränser lyckats skapa ett närmast idylliskt bostadsområde i de annars så våldsamma, fattiga och ogästvänliga förorterna.

– Han där borta har varit viktig, han har varit med och hjälpt oss från början, säger Luz Maria Carrero och stegar fram till den pensionerade jesuitprästen Ramón Cardoso och dunkar honom i ryggen.

Ramón Cardoso arbetar för en ekumenisk organisation som använt sig av befrielseteologins metoder för att uppmuntra dessa fattiga familjer att gå samman och lösa sina problem på egen hand. Inget konstigt med det, menar han.

– Så arbetar präster över hela landet. Om du frågar dem om de ser sig som befrielseteologer kommer de säkert att skaka på huvudet, men i praktiken tillämpar de samma metoder som utvecklades på 1960- och 70-talen.

I Paraguay förföljdes befrielseteologins anhängare, liksom alla andra oppositionella, under diktatorn Alfredo Stroessners 35 år vid makten. Många tvingades i exil på 1970-talet, bland andra Fernando Lugos två äldre bröder som fick asyl i Sverige.

Men sedan 1989 har Paraguay långsamt börjat gå mot demokrati. Coloradopartiet kontrollerar fortfarande statsapparaten, men utrymmet för missnöjesyttringar har ökat och sociala rörelser har växt fram.

Dessa rörelser har i många fall fått stöd av radikala präster och biskopar, bland dem Fernando Lugo.

Samtidigt har det senaste decenniets politiska vänstervåg i Latinamerika fört en rad politiker till makten som använder sig av en religiöst kryddad retorik.

I Nicaragua har Daniel Ortega slutit en pakt med kyrkan, i Venezuela missar Hugo Chávez inte ett tillfälle att hävda att Jesus var socialist, och i Ecuador fick Rafael Correa mycket av sin politiska skolning av befrielseteologen Leonidas Proaño under sin tid som socialarbetare på landsbygden.

I vissa fall, som Nicaragua, går dock denna politiskt färgade religiositet hand i hand med det som feminister och sekulära vänstergrupper kritiserat befrielseteologerna för: abortmotstånd.

I Paraguay föredrar Fernando Lugo att tala om andra saker än abort, som bristen på arbetstillfällen, utbildning och hälsovård. Den akuta frågan för honom nu är om Coloradopartiet och de starka intressen som finns bakom det kommer att acceptera att lämna över makten till en ”röd biskop”.

– Valfusket har redan börjat. Det har kommit tidningsrapporter om förikryssade valsedlar och vallängder som fyllts på med döda personer, säger Fernando Lugo till DN.

Men när han sedan går ut och sätter sig i sin svarta Mercedez-Benz är det inte utan att man undrar om denne man kommer att orka stå emot den korruption som är mer regel än undantag i Paraguay.

Med Guds hjälp, kanske?

Erik de la Reguera

Fakta: Befrielseteologin

Befrielseteologin föddes i Latinamerika på 1960-talet och har sedan dess kommit att spela en viktig om än kontroversiell roll i den romersk-katolska kyrkan. Marxistiskt inspirerade teologer som Gustavo Gutierrez och Leonardo Boff menade tidigt att solidaritet med de fattiga var trons främsta uttryck och kyrkans huvuduppgift, ty Gud fanns hos de fattiga. De såg ingen skillnad mellan andligt och profant, politiskt och kyrkligt. I praktiken blev de präster som anslöt sig till befrielseteologin ofta nära bundsförvanter till mer eller mindre radikala vänsterrörelser, inte sällan i allians mot militärregimer.

Efter Berlinmurens fall 1989 inleddes en intern rannsakningsprocess som ledde till att många befrielseteologer delvis tog avstånd från marxismen, då den sågs som alltför begränsad för att förstå förtryck på etnisk, könsmässig eller sexuell grund. Miljöhänsyn blev en del av teologin, samtidigt som den spred sig till andra kontinenter.

Se – analysera – agera är den trestegsmetod som används av
befrielseteologiska präster, vilket i praktiken ofta tar sig uttryck i att gudstjänstdeltagare delas in i smågrupper som får analysera en bibeltext utifrån sina vardagliga erfarenheter, sedan försöka finna en praktisk lösning på de vardagsproblem som identifierats, och slutligen agera tillsammans.

Den nuvarande påven Benedictus XVI var på 1980-talet en
av befrielseteologins fränaste motståndare. I dag har Vatikanen en något mer avslappnad relation till denna strömning, delvis på grund av att den kan minska medlemstappet till de protestantiska kyrkorna.

DN 2008-04-18

ASUNCIÓN. Tyska 60-talsschlager skrålar från radion på mitt lilla hotell, ett gökur gör sig berett att gala och en man sitter i allrummet och bläddrar förstrött i lokaltidningen Aktuelle Rundschau.

Scenen är som tagen från Tyskland, Schweiz eller Österrike. Men det här inte är Europa, det är Paraguays huvudstad Asunción.

Få länder i Latinamerika har ett så tydligt germanskt avtryck som Paraguay. De första tyskspråkiga invandrarna anlände i slutet av 1800-talet och sedan dess har de utgjort en liten men inflytelserik invandrargrupp.

En ström av medlemmar i den religiösa sekten mennoniterna, mängder av andra lycksökare och en och annan gammal nazist har enligt offciella siffror lett till att omkring 40.000 paraguayare i dag talar tyska som första- eller andraspråk. Det finns dock betydligt fler paraguayaner än så som har sina rötter i norra eller centrala Europa.

När man går på gatorna i Asunción stöter man ibland på märkliga företeelser som påminner om ett mörkt förflutet. Ett par leksaksaffärer har av någon anledning avsatt särskilda avdelningar till antikviteter – och inte vilka antikviteter som helst.

Här finner man järnkors och diverse nazistiska klenoder som SS-officerare i exil sålt av för att få in lite extra pengar. Nyligen ska en närmast perfekt vaximitation av Adolf Hitlers skalle ha sålts till en anonym samlare.

En rad högt uppsatta nazister flydde efter andra världskriget hit via Argentina. Bland dem fanns Josef Mengele, den nazistiska läkare som verkade i koncent­rationslägret Auschwitz-Birkenau och blev ökänd för sina sadistiska experiment på judiska fångar.

– Jaja, men det där är bara några få. Kom ihåg att de allra flesta tyskättlingar redan fanns här före kriget, säger Claude Hurard, den schweizisk-paraguayare som driver hotellet jag bor på.

Och visst, det är sant. Men en diplomat jag talar med säger samtidigt att det finns gott om nynazistiska kretsar i Asuncións elit.

Den mest beryktade av tyskättlingarna i Paraguay är Alfredo Stroessner, som styrde landet med järnhand under sin tid som diktator 1954-1989.

Stroessner är död sedan flera år, men fortfarande sitter hans politiska maktapparat Coloradopartiet vid makten. Nu på söndag kan partiet dock gå mot förlust för första gången, då den tidigare biskopen Fernando Lugo leder i opinionsundersökningarna inför presidentvalet.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-17

ASUNCIÓN. Elva ”försvunna” och ett fyrtiotal skadade uppges vara saldot efter helgens sammandrabbningar i södra Bolivia mellan storgodsägare och anhängare till Evo Morales regering.

En konvoj med guarani-indianer och småbönder, i vilken även landets vice jordbruksminister färdades, drabbade på söndagen samman med storbönder i provinsen Santa Cruz, i samband med en utmätning av jordar som skulle delas ut i regeringens jordreform.

Båda sidor skyller våldsamheterna på motparten, men de flesta skadade och samtliga saknade uppgavs på måndagen finnas bland regeringsanhängarna.

Den allt vålsammare konflikten mellan Evo Morales regering och hans motståndare i de rika provinserna såg därmed ut att förvärras.
Den oppositionelle guvernören i provinsen Santa Cruz har utlyst en lokal folkomröstning om självstyre den 4 maj, som svar på den nya socialistiska grundlag som Evo Morales vill att landet ska ta ställning till senare i år.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-15

ASUNCIÓN. Den allt blodigare kampen mellan narkotikakarteller och regeringstrupper i norra Mexiko har under årets första månader krävt omkring 850 människoliv. Maffian använder sig av en militär arsenal och manar nu även soldater att desertera.

På måndagen fick soldaterna i gränsstaden Nuevo Laredo till sin förvåning se en banderoll som trotsigt uppmanade dem: ”Desertera! Hos oss får ni garanterat annat än pulversoppa!”, med ett telefonnummer att ringa om de var intresserade.

Avsändaren var ”Zetas”, en paramilitär grupp som arbetar som lönnmördare åt en av kartellerna.

Samtidigt utfärdade USA:s utrikesdepartement en varning till amerikanska medborgare som funderar på att korsa gränsen till Mexiko, då ”sammandrabbningarna eskalerar och liknar strider mellan smärre militära förband”.

Minst 2 500 personer dödades förra året i president Calderóns offensiv mot maffian och hittills i år har omkring 850 människor mist livet.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-15

COLONIA. Den olympiska elden fortsatte på fredagen sin skandalomsusade färd runt jordklotet med ett stopp i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Men facklan fick klara sig utan Diego Maradonas hjälp, allt medan protester mot OS-arrangören Kina genomfördes i staden.

Omkring 3.000 poliser var på fredagen utkommenderade på Buenos Aires gator för att undvika oroligheter liknande dem som inträffade i San Fransisco och London tidigare i veckan, då Tibetaktivister försökte hindra OS-facklans väg till Peking.

Några handgripligheter ägde inte rum i Buenos Aires, men trots det blev stafetten knappast någon PR-framgång för den nu hårt prövade Internationella Olympiska Kommittén (IOK).

Tusentals demonstranter samlades på Plaza de Mayo-torget i staden för att protestera mot den kinesiska arméns tillslag mot tibetanska aktivister, allt medan höstsolen täcktes av ett grått rökdis från gräsbränder runt staden
Fotbollslegenden Diego Maradona lämnade också i sista stund återbud till att delta i OS-stafetten. Han hade först lovat bära OS-facklan i den hand som han en gång kallat ”Guds hand”, men av oklara skäl lämnade han inte Mexico City i tid för att hinna hem till stafetten. I stället blev det fotbollsspelaren Gabriel Batistuta och en rad andra idrottsstjärnor som löpte fram längs gatorna med den olympiska elden.

OS-facklans 137.000 kilometer långa färd inleddes i Grekland för knappt tre veckor och har blivit allt annat än ett triumftåg för den olympiska rörelsens ideal om brödraskap och fred. Protester mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter och dess stöd till regimerna i Sudan och Burma har ägt rum i Paris, London, San Fransisco och nu alltså även i Buenos Aires.
Aktivister har lyckats släcka facklan flera gånger och tvingat arrangörerna att använda så kallade ”reserveld”.

Efter att ha besökt Buenos Aires kommer OS-facklan nu att göra en rad olika stopp i Afrika och Asien, bland annat New Delhi i Indien, där det finns starka krafter som är kritiska mot Kinas politik i Tibet.

I Indonesiens huvudstad Jakarta, dit den olympiska eldens särskilda flygplan anländer den 22 april, har den planerade fackelrutten kortats ned för att undvika oroligheter. Flera länder överväga att göra detsamma.

Även i Kina väntas liknande säkerhetsåtgärder. När OS-facklan ska föras genom Hongkong den 2 maj, första stoppet när den återvänder till Kina, kommer den planerade stafettrutten att vara kortare än vad som ursprungligen var tänkt.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-12

Ett blekt gryningsljus faller in genom vardagsrumsfönstren. På gatan nedanför bullrar bussarna förbi fyllda med morgontrötta pendlare.

Det var en stjärnklar natt och när nu solen långsamt häver sig upp över Buenos Aires takåsar blir himlen först blekgrå, sen generat röd och till sist skimrande ljust blå.

Medan ögonen vänjer sig vid ljuset funderar jag på om jag ska sätta på kaffet eller vänta lite. Bestämmer mig för att avvakta.

Jag är uppe tidigt. Det var dags att vrida till dygnsrytmen, sedan både ni och vi ändrat tid.

Nu är det fem timmars skillnad, mot tidigare tre. Och det kommer att bli mer. Resor västerut är under planering. Ut i det okända på nytt, skulle Gulliver ha sagt.

Om han nu inte rent av hade dragit till med:

”I am not a little pleased that this work of mine can possibly meet with no censurers: for what objection can be made against a writer who relates only plain facts that happened in such distant countries, where we have not the least interest with respect either to trade or negotiations?”