Paraguay tror på Gud och vänstern

ASUNCIÓN. Gud och Marx fungerar fortfarande ihop - i Latinamerika. På söndag kan vänsterledaren och förre biskopen Fernando Lugo bli Paraguays president. DN:s Erik de la Reguera har träffat honom i Asunción.

”Jag har en tro! Jag har en tro på att alla människor i det här landet kan få rätt till sjukvård, utbildning och rättvisa! Jag har en tro på att korruptionen och straffriheten kan få ett slut!” ekar Fernando Lugos inspelade röst från en högtalare på ett lastbilsfl ak utanför hans valhögkvarter.

Grupper av kvinnor kommer gående i dammet på gatan för att delta i det valmöte som några kvinnoorganisationer anordnar i de slitna lokalerna. Många av dem kommer från enkla förhållanden, men här finns också en och annan representant för medelklassen.

”Viva Lugo” ropar kvinnorna om och om igen, så att det skälver i väggarna, och efter en stund kommer den skäggige, 57-årige före detta biskopen ut från en skrubb och vinkar till publiken.

– Buenas noches, säger han försiktigt i mikrofonen och möts av jublande talkörer.

Fernando Lugo är ett fenomen. Inför söndagens presidentval i Paraguay leder han med mellan fem och tio procentenheter i opinionsundersökningarna och har lyckats med det som ingen annan lyckats med på 61 år: att på allvar hota det korrupta men statsbärande Coloradopartiets maktinnehav.

Lugo leder en brokig allians av sociala rörelser och vänster- och mittenpartier som enats kring hoppet om ett maktskifte, trots att de antagligen får svårt att komma överens om ett regeringsprogram om de vinner.

Men Fernando Lugo är inte någon vanlig politiker och heller inte någon talare i traditionell bemärkelse.

Den här kvällen lyssnar han länge tålmodigt på kvinnorna och pratar sedan en kort stund om hur mycket han saknar sin mor, som han ”lärde sig så mycket av”.

Han låter som en lågmäld bypräst snarare än en politisk demagog. Men det är också det som många av hans anhängare tycker om. I ett land där politikerföraktet är större än kanske i något annat latinamerikanskt land, litar de flesta betydligt mer på katolska kyrkan än på politikerna. Och i sin kampanj hymlar inte Fernando Lugo med att han är en kyrkans man. Ändå har Vatikanen stängt av honom som straff för att han sade upp sig från biskopsämbetet för drygt tre år sedan och gav sig in i politiken.

Lugo är dessutom alltid mån om att föra fram kärnan i sitt budskap: att landet behöver förändring, mer av demokrati och social rättvisa – och att den politiska klass som berikat sig i årtionden på landets tillgångar måste bort.

Mycket i hans retorik låter som taget ur befrielseteologin, den teologiska inriktning som växte fram i Latinamerika på 1960- och 70-talen och då nästan alltid gick hand i hand med en marxistisk samhällsanalys och revolutionära rörelser.

Sedan kalla krigets slut har denna strömning varit på tillbakagång och gått igenom en intern omstöpning, men när jag får en kort pratstund med Fernando Lugo efter valmötet bekräftar han utan omsvep att han är djupt inspirerad av befrielseteologin.

– Vi använde oss av dess metoder när vi byggde upp de omkring tusen basgrupperna i det stift i San Pedro som jag var biskop i. Och sedan jag blev presidentkandidat har vi gjort två stora turnéer runt landet, då vi först lyssnade till hur folk såg på sina problem – utan att jag talade – och sedan tog emot deras förslag på hur problemen skulle lösas, säger Fernando Lugo.

Inspirationen kommer från befrielseteologins idé om att låta de fattiga formulera sina vardagliga problem och sedan reflektera tillsammans, för att till sist nå förslag på lösningar och agera. Allt för att skapa ”Guds rike på jorden”.

– Vi måste föra det här landet mot en verklig demokrati! Ropar Lugo och möts av applådåskor från publiken.

Många av befrielseteologins förgrundsgestalter är i dag åldrade och har gått i pension, medan deras yngre adepter länge velat undvika att bli stämplade som bråkmakare av ledningen i Vatikanen, som varit starkt kritisk till strömningen ända sedan 1980-talet. Men idéerna har levt vidare i det tysta.

I en förort till huvudstaden Asunción visar Luz Maria Carrero stolt runt i sitt nya hus som hon och hennes man byggt.

– Jag är så glad över att vi höll ut och gjorde det här tillsammans med de andra! Förr bodde jag hemma hos min mamma, för det var för dyrt för oss att skaffa bostad någon annanstans, men nu har vi ett eget hus!

Hon är medlem i ett kooperativ med 300 familjer, som efter hårt arbete och stöd av bland andra svenska Kooperation utan gränser lyckats skapa ett närmast idylliskt bostadsområde i de annars så våldsamma, fattiga och ogästvänliga förorterna.

– Han där borta har varit viktig, han har varit med och hjälpt oss från början, säger Luz Maria Carrero och stegar fram till den pensionerade jesuitprästen Ramón Cardoso och dunkar honom i ryggen.

Ramón Cardoso arbetar för en ekumenisk organisation som använt sig av befrielseteologins metoder för att uppmuntra dessa fattiga familjer att gå samman och lösa sina problem på egen hand. Inget konstigt med det, menar han.

– Så arbetar präster över hela landet. Om du frågar dem om de ser sig som befrielseteologer kommer de säkert att skaka på huvudet, men i praktiken tillämpar de samma metoder som utvecklades på 1960- och 70-talen.

I Paraguay förföljdes befrielseteologins anhängare, liksom alla andra oppositionella, under diktatorn Alfredo Stroessners 35 år vid makten. Många tvingades i exil på 1970-talet, bland andra Fernando Lugos två äldre bröder som fick asyl i Sverige.

Men sedan 1989 har Paraguay långsamt börjat gå mot demokrati. Coloradopartiet kontrollerar fortfarande statsapparaten, men utrymmet för missnöjesyttringar har ökat och sociala rörelser har växt fram.

Dessa rörelser har i många fall fått stöd av radikala präster och biskopar, bland dem Fernando Lugo.

Samtidigt har det senaste decenniets politiska vänstervåg i Latinamerika fört en rad politiker till makten som använder sig av en religiöst kryddad retorik.

I Nicaragua har Daniel Ortega slutit en pakt med kyrkan, i Venezuela missar Hugo Chávez inte ett tillfälle att hävda att Jesus var socialist, och i Ecuador fick Rafael Correa mycket av sin politiska skolning av befrielseteologen Leonidas Proaño under sin tid som socialarbetare på landsbygden.

I vissa fall, som Nicaragua, går dock denna politiskt färgade religiositet hand i hand med det som feminister och sekulära vänstergrupper kritiserat befrielseteologerna för: abortmotstånd.

I Paraguay föredrar Fernando Lugo att tala om andra saker än abort, som bristen på arbetstillfällen, utbildning och hälsovård. Den akuta frågan för honom nu är om Coloradopartiet och de starka intressen som finns bakom det kommer att acceptera att lämna över makten till en ”röd biskop”.

– Valfusket har redan börjat. Det har kommit tidningsrapporter om förikryssade valsedlar och vallängder som fyllts på med döda personer, säger Fernando Lugo till DN.

Men när han sedan går ut och sätter sig i sin svarta Mercedez-Benz är det inte utan att man undrar om denne man kommer att orka stå emot den korruption som är mer regel än undantag i Paraguay.

Med Guds hjälp, kanske?

Erik de la Reguera

Fakta: Befrielseteologin

Befrielseteologin föddes i Latinamerika på 1960-talet och har sedan dess kommit att spela en viktig om än kontroversiell roll i den romersk-katolska kyrkan. Marxistiskt inspirerade teologer som Gustavo Gutierrez och Leonardo Boff menade tidigt att solidaritet med de fattiga var trons främsta uttryck och kyrkans huvuduppgift, ty Gud fanns hos de fattiga. De såg ingen skillnad mellan andligt och profant, politiskt och kyrkligt. I praktiken blev de präster som anslöt sig till befrielseteologin ofta nära bundsförvanter till mer eller mindre radikala vänsterrörelser, inte sällan i allians mot militärregimer.

Efter Berlinmurens fall 1989 inleddes en intern rannsakningsprocess som ledde till att många befrielseteologer delvis tog avstånd från marxismen, då den sågs som alltför begränsad för att förstå förtryck på etnisk, könsmässig eller sexuell grund. Miljöhänsyn blev en del av teologin, samtidigt som den spred sig till andra kontinenter.

Se – analysera – agera är den trestegsmetod som används av
befrielseteologiska präster, vilket i praktiken ofta tar sig uttryck i att gudstjänstdeltagare delas in i smågrupper som får analysera en bibeltext utifrån sina vardagliga erfarenheter, sedan försöka finna en praktisk lösning på de vardagsproblem som identifierats, och slutligen agera tillsammans.

Den nuvarande påven Benedictus XVI var på 1980-talet en
av befrielseteologins fränaste motståndare. I dag har Vatikanen en något mer avslappnad relation till denna strömning, delvis på grund av att den kan minska medlemstappet till de protestantiska kyrkorna.

DN 2008-04-18