MEXICO CITY. Venezuelas president Hugo Chávez är död. Det bekräftade landets vicepresident Nicolas Maduro sent i går ikväll. Några timmar tidigare hade han anklagat ”utländska konspiratörer” för att ha förgiftat Chávez och låtit utvisa militärattachén på USA:s ambassad i Caracas.

– President Hugo Chávez är död. Han kämpade tappert mot sin sjukdom i nästan två år, sade vicepresident Nicolas Maduro strax före midnatt svensk tid.

Bara ett par timmar tidigare hade han vid en presskonferens anklagat landets fiender för att ligga bakom sjukdomen.

– Vi har en rad ledtrådar som tyder på att Hugo Chávez insjuknat till följd av en attack. Detta är en allvarlig sak, som kommer att utredas i en sanningskommission, sade en sammanbiten Nicolas Maduro i ett tal till nationen på tisdagskvällen svensk tid.

Nicolas Maduro hävdade att cancersjukdomen, vars exakta diagnos fortfarande är hemligstämplad, varit en del i en plan för att undergräva den socialistiska regeringen i Venezuela.

– Det är inte första gången i historien det sker. Senast var det den palestinske ledaren Yassir Arafat som omkom till följd av en frammanad sjukdom, sade den venezuelanske vicepresidenten, som nu blir landets ledare fram till att nyval kan hållas.

Venezuelas regering har gett få eller inga detaljer om Chávez sjukdom, men de flesta oberoende experter är eniga om att det rört sig om tjocktarmscancer. Efter den senaste operationen i december ska Chávez ha drabbats av en svår inre blödning och flera allvarliga luftvägsinfektioner. Till följd av en trakeotomi i luftstrupen kunde han mot slutet av sitt liv inte längre prata, och så sent som i går eftermiddag meddelade regeringen att presidenten fått nya cellgiftbehandlingar och att hans tillstånd försämrats ytterligare.

Rykten och obekräftade tidningsuppgifter har i flera veckor gjort gällande att presidenten befunnit sig i koma eller rent av förklarats hjärndöd. Och protesterna mot hemlighetsmakeriet har tilltagit.

– Vi vill veta vad som händer med Chávez och hans hälsa! Om han lever eller om han är död. Och vi ha nyval! sade Dario Alberici, som deltog i en stor protest mot regeringen i Caracas i helgen.

Kanske var det de växande protesterna som fick Maduro att börja tala om konspirationer och giftattacker, trots att några konkreta bevis ännu inte lagts fram. Å andra sidan är det inte första gången som dessa misstankar luftas: Chávez ställde själv för ett drygt år sedan den öppna frågan om USA kunde ha utvecklat ”ett nytt biologiskt vapen” som gett honom cancer.

I gårdagens tal lät Maduro också utvisa USA:s militärattaché i landet, David del Mónaco.

Han anklagas för att ha sökt upp missnöjda officerare och mana dem till att genomföra en kupp mot regeringen:

– Señor David del Mónaco har 24 timmar på sig att packa sina väskor och lämna landet.

Någon reaktion från USA:s regering fanns inte att tillgå vid denna upplagas pressläggning.

Erik de la Reguera

Fakta. Sjukdomen

I juni 2011 opererade Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez bort en tumör ”stor som en baseboll” ur mellangärdet. Sedan dess har han genomgått ytterligare tre operationer och flera cellgifts- och strålbehandlingar. Den exakta diagnosen har inte offentliggjorts, men mycket tyder på att det rörde sig om tjocktarmscancer.

Efter den senaste operationen i december förra året hade den annars så mediale Chávez försvunnit ur offentlighetens ljus. Tillståndet uppgavs ha förvärrats av svåra luftvägsinfektioner och blödningar.

–

Publicerat i DN den 6 mars 2013.

MEXICO CITY. Mexikos mäktigaste kvinna, den 68-åriga fackföreningsbossen Elba Esther Gordillo, har gripits misstänkt för att ha förskingrat över en miljard kronor. Bland annat ska hon ha spenderat mångmiljonbelopp på exklusiva designkläder, privata jetplan och lyxvillor i USA.

”De har gripit Elba Esther!”

Budskapet gick som en löpeld på sociala medier i Mexiko natten till onsdagen. Då hade det mäktiga lärarfacket SNTE:s ledare just förts från flygplatsen i Toluca till ett högsäkerhetshäkte i utkanten av Mexico City.

Polisen misstänker Elba Esther Gordillo för penningtvätt, skattebrott och förskingring av 1,2 miljard kronor av lärarfackets pengar under tre års tid.

Som stöd för anklagelserna finns kreditkorts- och bankregister som vittnar om inköp av privatplan, lyxvillor och ett klädkonto på lyxbutiken Neiman Marcus i USA motsvarande 14 miljoner kronor.

Sent i går kväll fanns ännu inte någon kommentar att tillgå från Gordillo eller den fackförening som hon styrt med järnhand. Men Gordillos dotter ska ha haft ett privat möte med Mexikos inrikesminister. Frågan som många ställde sig var: kommer hon verkligen att sitta kvar i häktet?

Gordillo har spelat en central roll i Mexikos politiska liv i drygt 20 år och hållit en rad presidenter under armarna. Den nyligen avgångne presidenten Felipe Calderón förlitade sig på hennes förmåga att mobilisera miljontals röster på landsbygden, där magisterns röst ännu väger tungt.

Samtidigt har många mexikaner kommit att se Gordillos plastikopererade nuna som en symbol för korruption och maktfullkomlighet. När det 2008 avslöjades att hon delat ut monsterbilar av märket Hummer till 59 medarbetare, skojade hon bara bort det och utlyste ett ”Hummerlotteri” bland medlemmarna.

Hon har också anklagats för att hindra reformer av landets utbildningssystem och försvara absurda förmåner, som att barn till lärare kan ärva deras anställning.

När en reform av utbildningssystemet ändå röstades igenom för en månad sedan, ledde det till stora protester från lärarfacket – vilket kan förklara att gripandet kommer nu. Mycket talar för att en hård strid väntar inom den politiska eliten, där Gordillos kontakter är många och spridda över partierna.

Erik de la Reguera

Leder största fackföreningen

Gordillo leder sedan 1989 det mexikanska lärarfacket SNTE. Med 1,9 miljoner medlemmar är det Latinamerikas största fackförening. Av tradition är den extremt toppstyrd, präglad av korruption och närstående det gamla maktpartiet PRI.

Gordillo har tidigare varit parlamentsledamot för just PRI (som nu återvänt till makten), men sedan början på 2000-talet har hon slutit allianser med politiker från en rad andra partier.

Hon har upprepade gånger varit inblandad i korruptionsskandaler, men aldrig gripits av polis – förrän nu.

—

Publicerat i DN den 28 februari 2013.

MEXICO CITY. Minst 149 per­soner – och möjligen hundratals fler – har försvunnit spårlöst de senaste sex åren efter att ha kidnappats av militär eller polis i Mexiko, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch.

Organisationen talar om den allvarligaste krisen vad gäller ”påtvingade försvinnanden” i Latinamerika på flera årtionden i spåren av en konflikt mellan kriminella organisationer och militären i landet.

– Det handlar inte längre om några enskilda fall, säger organisationens Amerikachef José Miguel Vivanco till New York Times.

Offren är långtifrån bara misstänkta kriminella, utan även politiska aktivister, journalister eller vanliga medborgare som på ett eller annat sätt hamnat i vägen för myndighetsutövare, politiker eller maffian.

I 60 av de fall som Human Rights Watch studerat är förövarna poliser som i praktiken varit allierade med den organiserade brottsligheten, något som illustrerar en tilltagande trend i Mexiko: att de vattentäta skotten mellan ordningsmakt och kriminella försvinner.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 22 februari 2013.

MEXICO CITY. För första gången på åratal finns nu en tilltänkt arvtagare till de åldrande bröderna Castro på Kuba. Nu har den 52-årige Miguel Díaz-Canel utsetts till förste vicepresident på ön, vilket formellt sett gör honom till Kubas nummer två. Men många frågetecken återstår att räta ut kring honom.

Ett inbitet Beatlesfan. En lojal Castroanhängare. En humoristiskt lagd politiker som tidigare haft för vana att cykla runt i shorts i sin hemprovins.

Så beskrivs Miguel Díaz-Canel i internationell press. Men sanningen är att få på eller utanför Kuba vet vem denne gråsprängde 52-åring egentligen är eller vad han står för rent politiskt.

– Díaz-Canel har visat upp en solid ideologisk ståndaktighet, sade Raúl Castro i söndags, bara några sekunder efter att han lovat avgå efter den nya mandatperiodens slut 2018.

En tydligare signal om vem som är tilltänkt tronarvinge går knappast att sända på det kommunistiska Kuba.

Det är första gången sedan revolutionen 1959 som någon utanför ”den historiska generationen” av gerillakrigare utses till förste vicepresident. Ett skifte började dock bli närmast oundvikligt, eftersom både bröderna Castro och det övriga ledarskiktet är över 80 år gamla.

Miguel Díaz-Canel anses vara en lojal partifunktionär som gått den långa vägen till makten. Han är utbildad ingenjör och började sin politiska bana som lokalpolitiker i Holguín på centrala Kuba. Det var där han gjorde sig känd för att cykla runt och prata med lokalbefolkningen.

Sedan dess har han avancerat steg för steg och utsetts till både utbildningsminister och medlem i politbyrån. Men hans utstrålning är allt annat än revolutionär: Díaz-Canel är en medelålders, gråsprängd man som i intervjuer ger ett närmast gemytligt intryck. Till och med när han håller brandtal förefaller han läsa innantill.

Troligen är det just det som bröderna Castro fallit för. De vill ha någon som kan symbolisera kontinuitet – och som kan styras från kulisserna efter ett eventuellt maktskifte. Några demokratiska reformer lär utnämningen därför knappast leda till. Åtminstone inte på kort sikt.

Díaz-Canel gör också klokt i att inte ta något för givet. En rad yngre förmågor har genom åren förpassats till anonymitet eller vanära på Kuba, efter att ha närmat sig maktens innersta.

En av dem som lyckats hålla sig kvar allra längst är nationalförsamlingens talman Ricardo Alarcon. Men i söndags entledigades även han från sin post och ersattes av partisekreteraren Esteban Lazo.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 26 februari 2013.

MEXICO CITY. Maffian i norra Mexiko trappar nu upp terrorn mot aktivister och medborgarjournalister på sociala medier. I förra veckan fick administratören för den populära Facebooksidan Valor por Tamaulipas veta att vederbörande fått ett pris på sitt huvud: 350 000 kronor.

”Den senaste timmen har vi fått rapporter om maskerade män som rånar bilister vid järnvägskorsningen utanför Ciudad Victoria.”

Varningar av det slaget utgör det huvudsakliga innehållet på Facebooksidan Valor por Tamaulipas (mod för Tamaulipas), där även rapporter om skottlossningar och mord i den nordliga delstaten Tamaulipas publiceras.

Tidningar, tv och radio i denna del av landet är i praktiken helt censurerade. Hot och åtskilliga mord på journalister har helt tystat offentligheten, i spåren av en blodig konflikt mellan brottssyndikaten Zetas och Golfkartellen.

Tusentals har dödats. Landets militär får allt större problem att hävda sin territoriella kontroll.

Lokalbefolkningen har därför sökt sig till sociala medier som Facebook och Twitter för att få grundläggande information om säkerhetsläget. Men inte ens det accepteras nu längre av den organiserade brottsligheten.

I förra veckan spreds ett hotfullt flygblad i staden Ciudad Victoria med texten:

”600 000 pesos (350 000 kronor) till den som ger exakta uppgifter om personen som driver Valor por Tamaulipas, eller om dennes familjemedlemmar.”

Flygbladet avslutades med ett nummer till en tipstelefon.

Den mediala blackouten gör det svårt att avgöra hur trovärdigt hotet är, men de senaste åren har flera twittrare och bloggare hittats mördade i norra Mexiko – med huvudet avhugget.

Den anonyma administratören för Valor por Tamaulipas – som i dag har 150 000 följare – tar hotet på största allvar:

”Det går inte att vara räddare än jag är nu”, skriver han eller hon i ett öppet brev till redaktioner i Mexico City, där pressfriheten ännu existerar.

Någon hjälp från regeringen förväntar sig dock inte administratören.

”Jag litar inte på delstatsregeringen. Den kontrolleras helt av de kriminella. Och den federala regeringen kan inte agera fritt här.”

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 20 februari 2013.

MEXICO CITY. Ökad reformtakt och en fördjupning av ”medborgarrevolutionen” i Ecuador. Det utlovar landets socialistiske president Rafael Correa efter att ha blivit omvald med bred marginal i söndags. Men bland hans kritiker finns också en oro för att pressfriheten kan vara i fara.

Redan innan den 49-årige Rafael Correa blev omvald med 57 procent av rösterna i söndags stod det klart att han var historisk, som den politiker som suttit längst på presidentposten i detta sydamerikanska land vars förflutna annars inte direkt kännetecknats av politisk stabilitet.

Årtiondet innan han kom till makten skakades Ecuador av en rad kriser, signerade en inkompe­tent och korrupt politisk elit bestående av bland annat bananplantageägare. Men efter maktskiftet 2007 har den socialistiske Correa höjt minimilönen, infört stödprogram för de fattigaste, satsat rekordbelopp på sjukvården och utbildningen, och stimulerat ekonomin med vägbyggen och andra infrastruktursatsningar.

Fattigdomen har minskat – och storsegern i söndags visar att det finns ett utbrett stöd för denna politik bland landets fattiga och delar av medelklassen.

Satsningarna har delvis möjliggjorts av höga råvarupriser eftersom Ecuador är ett olje- och mineralrikt land. Men Correa är också den ledare i regionen som kanske allra mest kompromisslöst satt fattigdomsbekämpningen i första rummet.

Denna kompromisslöshet är dock också hans största svaghet, menar hans kritiker. För presidenten gillar inte att bli motsagd.

Verbala attacker på journalister och en rad nya medielagar har gjort livet svårt för oppositionella medier. I valrörelsen ledde milli­meterkrav på lika behandling av kandidater till att tidningen El Universo i protest lämnade sidor blanka när den inte fick intervjua presidenten.

Risken för stämningar och höga böter har lett till en alltmer utbredd självcensur som i förlängningen kan hota landets demokrati. Och när Correa nu lovar en fördjupning av ”medborgarrevolutionen” finns det de bland hans kritiker som fruktar att även denna del av politiken ska intensifieras.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 19 januari 2013.