MEXICO CITY. Kyrkklockor ringde och bilar tutade runt om i Argentina och i andra länder i Latinamerika när det stod klart att en man från denna världsdel, där nära hälften av världens alla katoliker bor, för första gången utsetts till påve.

Den argentinske fotbollsstjärnan Lionel Messi var en av många som uttryckte glädje över Jorge Mario Bergoglio valts till påve.

– En argentinsk påve! Vilken lycka! Jag skulle mer än gärna tillägna honom ett VM-guld 2014, sade Messi.

Inom kyrkan hoppas nu många att regionens troende ska ta Franciskus – som den nye påven valt till sitt namn – till sina hjärtan på ett helt annat sätt än vad som varit fallet med Benedictus XVI, vars uppenbara svårigheter att leva upp till Johannes Paulus II:s popularitet bidragit till att evangeliska kyrkor vunnit mark.

Men valet av Bergoglio är långtifrån okontroversiellt. Han var öppet kritisk mot likställandet av äktenskap för hetero- och homosexuella i Argentina 2010 – något som då fick president Cristina Kirchner att hävda att kyrkan ”fastnat i medeltiden och inkvisitionen”.

I går lyckönskade Kirchner visserligen Bergoglio, men lade till att hon hoppas att han ska ”leda kyrkan i riktning mot ökad jämlikhet”.

Den nye påven är precis som sin föregångare motståndare till abort, även i de fall då moderns liv är i fara, något som inte uppskattas av kvinnorörelsen på kontinenten.

Dessutom har anklagelser riktats mot honom för att ha gått militärjuntans ärenden i Argentina under 1970-talet, vilket dock hittills inte har kunnat styrkas med bevis.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 14 mars 2013.

Jag landar i ett Caracas som befinner sig i chock. Människor ser skakade, uppbragda ut. Det är som att de inte riktigt förstått vad som har hänt: att landets president – fixstjärnan i den sydamerikanska vänstervågen, mannen som dominerat landets politik fullständigt i 15 år – gått bort efter två års kamp mot cancern.

Utanför militärsjukhuset är det hett och kaotiskt. Hjärtskärande scener utspelar sig när folket tar farväl av sin president. Denna kortege är det starkaste minnet jag kommer att bära med mig från mina fyra dagar i Caracas.

Men man bör naturligtvis vara försiktig med ord som ”folket”. Människor i ett land är individer, och det finns ofta lika många åsikter som det finns individer. I den fattiga förorten Petare möter jag Rusmery Barrios. Hon tycker att idoldyrkan av Chávez är på väg att gå alldeles för långt. Och hon är inte ensam om det. När jag några timmar senare nås av beskedet om att Chávez ska balsameras och förvaras i en glaskista ”för all framtid”, är det som om hennes ord stryks under med spritpenna.

Dagen efter står tusentals människor i kö för att ta farväl av Chávez. De väntar tålmodigt i timme efter timme utanför militärhögskolans lokaler i utkanten av Caracas. Många har stått här i nästan ett dygn. Samtidigt pågår statsbegravningen där inne med en minst sagt udda uppsättning gäster – där finns Irans Mahmoud Ahmadinejhad, Vitrysslands Alexandr Lukasjenko och Kubas Raúl Castro, bland många andra.

Men det var inte allianserna med ”fiendens fiende” som gjorde Chávez så populär. För att förstå hur det kom sig att så många venezuelaner såg honom som en landsfader, är det klokare att stanna bland människorna i kön utanför militärakademin.

”Viktigast av allt var nog att han gav oss värdighet”, säger den 48-årige mekanikern Luis Osorio eftertänksamt.

” För de rika har vi alltid varit osynliga eller något slags störande element. Men nu är det vi som har makten. Och det är upp till oss att ta vara på det Chávez lämnar efter sig.”

Fortsättning följer.

CARACAS. Hugo Chávez statsbegravning präglades av ett värdigt lugn. Medan ett trettiotal statschefer tog avsked av presidenten inne på militärhögskolan i Caracas, köade tusentals människor utanför för att få en glimt av sin avlidne ledare – som inte lämnade någon oberörd.

– Jag tyckte alltid mycket om skolan när jag var barn, och jag hade bra betyg, säger den 31-åriga Angela Arroyo och fläktar sig lite med handen för att lindra hettan i solgasset utanför militärhögskolan, där presidenten ligger på lit de parade.

– Men tidigare var man alltid tvungen att ha en ”palanca” (hög kontakt) eller mycket pengar för att få en studieplats. Och i min familj var vi fattiga. Min pappa var byggnadsarbetare och min mamma hemmafru. Så utan Hugo Chávez hade jag nog aldrig kunnat studera till advokat – eller något annat heller, för den delen, säger hon sakligt.

Tillsammans med sin väninna Yohana Gonzales, 36, har Angela åkt buss hela natten från staden Barquisimeto i västra Venezuela. Båda har kunnat avsluta sina juridikstudier, tack vare de studiestöd och lokala högskolor som Chávez regering etablerade 2003. Och nu har de köat här i tre långa timmar. För att visa sin tacksamhet.

– Han gjorde verkligen mycket för de fattigaste. Men viktigast av allt var nog att han gav oss värdighet, säger den 48-årige mekanikern Luis Osorio, som står en bit längre bak i kön.

– För de rika har vi alltid varit osynliga eller något slags störande element. Men nu är det vi som har makten. Och det är upp till oss att ta vara på det Chávez lämnar efter sig. Men först måste vi stödja Nicolás Maduro, för Chávez utsåg ju honom till sin efterträdare, säger Luis Osorio.

Denna närmast pliktskyldiga formulering är talande för hur många chavistas ser på den 50-årige Nicolás Maduro, som tidigare var vicepresident och utrikesminister. Han är nu interimpresident i väntan på det nyval som väntas hållas inom en månad, och i vilket han kommer att vara socialistpartiets kandidat.

Maduro har inte alls samma karisma som Chávez och ger ibland intryck av att bara upprepa olika fraser som den avlidne presidenten yttrade genom åren. Det återstår därför ännu att se i vilken riktning han vill styra Venezuela.

Det som troligen är hans första riktigt självständiga beslut – att balsamera Chávez kropp och visa upp den i en glaskista i ett maosoleum, ”precis som de gjorde med Lenin och Mao”, som Maduro uttryckte det – kan dock redan vara på väg att slå tillbaka mot honom.

– Jag tycker inte om det. Alla har rätt till en sista vila. Och jag minns att Hugo Chávez sade att han ville bli begravd i sin hemstad Sabaneta. Då tycker jag att man ska respektera det, säger den 35-åriga biografägaren Maryoly Rojas.

Det går givetvis att höra ännu starkare kritik mot Maduro inom den nära hälft av befolkningen som röstade mot Chávez i valet förra året. Men den här dagen är det svårt att hitta någon utanför militärhögskolan som har ett ont ord att säga om den avlidne presidenten.

– Men mig då, vill du inte intervjua mig?

Det är 13-årige Alonso Gonzales som vill svara på frågor. Han bor i slumområdet som ligger några kvarter från militärhögskolan och säger att han är här för att se den man som varit president i hela hans liv.

– Jag hann aldrig se honom i levande livet. Bara på tv. Men många i mitt bostadsområde stöder honom. Och jag har fått gå till tandläkaren gratis, tack vare honom.

Så vad händer nu? Alonso rycker på axlarna och ser lite osäker ut när han får frågan. Hans kroppsspråk är en bild så god som någon av dagens Venezuela och den känsla av vilsenhet som Hugo Chávez bortgång lämnat efter sig.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 9 mars 2013.

MEXICO CITY. När Hugo Chávez statsbegravning äger rum i dag är han i praktiken redan helgonförklarad av regeringen. I den fattiga Caracasförorten Petare avbildas han sida vid sida med ikoner som Jesus och frihetshjälten Simón Bolivar. Men långtifrån alla är bekväma med det.

– Det är givetvis tragiskt att Chávez dött. Han gjorde en del bra saker för de fattiga. Men inte tillräckligt för att jämföras med Jesus eller Simón Bolivar på det här viset, säger den 49-åriga tupperwareförsäljerskan Rusmery Barrios och skakar på huvudet när hon går förbi den stora väggmålningen utanför tunnelbanenedgången i förorten Petare.

Några av traktens socialister har avbildat en fromt leende Chávez, sida vid sida med Jesus och Simón Bolivar. En av de rödklädda aktivisterna, musikern Adrian Mayita, 74, förklarar:

– Chávez är den ende presidenten i vår historia som brytt sig om de fattiga. För mig är han den störste någonsin. De andra har bara försökt hålla folk i schack genom att fördumma dem.

Rusmery Barrios nickar trött. Alla har rätt till sin åsikt, säger hon. Men hon låter sig inte övertygas. Rusmery är en av allt fler i Caracas fattiga områden som börjat tröttna på storvulen socialistisk retorik.

– För mig är det största problemet här den ökande brottsligheten. Jag har själv blivit rånad flera gånger. Och polisen gör inte sitt jobb – de är korrupta, säger hon.

I Venezuela mördades omkring 21 000 människor förra året, enligt organisationen Observatorio Venezolano de la Violencia. Landet har under 2000-talet gått från att vara relativt säkert till att i dag räknas som ett av Sydamerikas allra farligaste.

Många av morden äger rum i Caracas. Och inte minst i kåkstaden Petare, där en halv miljon människor bor på liten yta. Beväpnade gäng har här i praktiken infört utegångsförbud efter klockan nio på kvällen.

Satsningarna på närsjukvård, vuxenutbildning och subventionerad mat är fortfarande populära, och anledningen till att många nu klär sig i rött för att hedra ”El Comandante”.

Men reformtakten har avstannat, och den politiska klyfta i Venezuela som tidigare framför allt gick mellan välmående medelklassområden som Altamira och fattiga stadsdelar som Petare är i dag inte längre enbart en klassfråga.

I förra årets presidentval röstade 53 procent av väljarna för oppositionens kandidat Henrique Capriles här i Petare.

– Idoldyrkan är på väg att gå alldeles för långt. Jag är rädd att socialisterna ska försöka använda sig av den för att hålla sig kvar vid makten för evigt. Då kan det bli otäckt, säger Rusmery Barrios.

Erik de la Reguera

Chávez ska balsameras

I dag hålls statsbegravningen av Venezuelas president Hugo Chávez, som i tisdags avled till följd av en längre tids
sjukdom. Chávez blev 58 år gammal.
Ett stort antal statschefer från Latinamerika och resten av världen väntas delta vid begravningen, bland andra Irans
president Mahmoud Ahmadinejad och Vitrysslands ledare Aleksandr Lukasjenko.
Sent i går kväll meddelade regeringen att Chávez kropp ska balsameras och visas upp permanent i ett mausoleum. Enligt vicepresident Nicolas Maduro ska det bli ”precis
som med Lenin och Mao”.

–

Publicerat i DN den 8 mars 2013.

CARACAS. Hundratusentals människor kantade gatorna i Caracas när Hugo Chávez kvarlevor fördes i kortege genom staden i går. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara, men många av hans anhängare vill upphöja honom till nationalhelgon.

”Alla är vi Chávez! Alla är vi Chávez” ropar de tusentals männen och kvinnorna runt omkring mig med spruckna, upprörda röster.

Det är hett, avgaserna från motorcyklarna sticker i ögonen, och det intensiva tutandet till den döde presidentens ära bildar tillsammans med slagorden en kompakt ljudmatta utanför militärsjukhuset i Caracas, där Hugo Chávez avled i tisdags.

Ännu är omständigheterna kring hans dödsfall något oklara till följd av regeringens hemlighetsmakeri, men det mesta tyder på att det var tjocktarmscancer som tog hans liv.

Mitt i kakafonin står den 44-årige lantbrukaren Rafael Díaz med rödsprängda ögon. Han försöker behålla fattningen medan han tålmodigt spanar efter kistan i kortegen.

– Chávez gjorde så mycket för de fattiga och utsatta. Billiga lån till oss bönder, fri och bättre sjukvård. Det får bara inte bli som det var förut. Det vore en katastrof! Vi måste kämpa, kämpa, för att hålla ihop vårt land…

Sedan brister Rafael Díaz ut i gråt. Flera kraftiga män i socialistpartiets röda t-tröjor börjar också gråta efter att ha hört hans ord. Smärtan och sorgen ligger precis under ytan av sammanbitet lugn.

Många av dem jag talar med i folkmassan verkar ha en närmast personlig relation till Hugo Chávez. Det är som om de förlorat en nära anhörig. En vän. En veckas landssorg har utlysts. Och mig påminner det om när Olof Palme dog i Sverige.

– Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant. Jag är i chock, tror jag. Han räddade oss från den individualism som länge rådde i Venezuela. Han lärde oss att förstå vår frihetshjälte Simón Bolívar, säger den 33-åriga musikläraren Susana Romero.

Bredvid henne står 40-åriga Cleide Flores och nickar:

– Ja, han enade oss. Och han lärde oss så mycket. Vi var ett obildat folk tidigare, men aldrig att vi låter borgarna komma tillbaka till makten!

Den så kallade enigheten kan förefalla närmast total en dag som den här, då kondoleanser strömmar in från hela världen. Men i Venezuela vet alla att lugnet inte kommer att vara länge.

Nyval måste enligt författningen hållas inom 30 dagar efter en presidents död, och det är långtifrån säkert att Chávez handplockade efterträdare Nicolás Maduro går segrande ur det.

Oppositionens kandidat blir troligen Henrique Capriles, som gjorde en stark valrörelse förra året och har lyckats hålla en relativt låg profil de senaste månaderna, vilket troligen gynnar hans image som en försoningens man.

– Jag kommer att rösta på Capriles. För vi behöver en förändring nu. Det är för mycket korruption. Chávez ville nog väl, men han omgav sig med dåligt folk. Och den där Maduro – honom litar ju inte ens chavisterna på, säger den 62-årige José Edgar Párraga.

Han äger en transportfirma och står en bit från kortegens väg och ser lite skeptiskt på all uppståndelse.

– Det blir allt svårare att driva företag här. De verkar vilja göra allt statligt. Och brottsligheten bara ökar. Nej, vi behöver verkligen förändring.

I bakgrunden ekar slagord från kortegen: ”No volverán.” – Aldrig att de får komma tillbaka.

Många av de Chávez-anhängare som DN talar med vill att han ska begravas bredvid 1800-talets stora frihetshjälte Simón Bolivar. Det skulle ge Chávez status av nationalhelgon.

Men helgon eller inte helgon. Hugo Chávez är död. Och Venezuelas framtid är plötsligt mycket oviss.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 7 mars 2013.

MEXICO CITY. Hugo Chávez kommer att gå till historien som den politiker som banade väg för 2000-talets stora vänstervåg i Sydamerika. Tillsammans med andra vänsterledare på kontinenten lyckades han bryta USA:s sekellånga dominans och åtminstone delvis återupprätta socialismen som politisk ideologi.

Han ser rakt in i tv-kameran med en sådan självklarhet att tittarna får känslan av att de sitter mitt framför honom – inte i ett skjul på landsbygden eller i Caracas slumkvarter. Utstrålningen är okonstlad. Tonen är en nära väns.

”Jag växte upp i min mormors lilla skjul med palmbladstak, jordgolv och lerväggar. Det var hon som lärde mig att läsa och skriva. ’Du måste lära dig saker, Hugo’ brukade hon säga, min kära mormor…”

Det är denne Hugo Chávez som i dag kommer att sörjas av miljoner venezuelaner. Fattigpojken som tog värvning och gjorde uppror mot överheten. Rebellen som benådades av de uppsuttna och blev politiker, men som aldrig glömde var han kom ifrån. Tv-mediets okrönte mästare som räddade socialismen från historiens sophög, gav de fattiga hopp och blev Venezuelas landsfader.

Han var både älskad och hatad. Men hans betydelse för Latinamerikas moderna historia kan svårligen överskattas.

När Hugo Chávez kom till makten 1999 ville han inte ta ordet socialism i sin mun. Han föredrog att kalla sig nationalist. Bara några år hade gått sedan Sovjetunionens sammanbrott och marknadsekonomin spreds snabbt över världen. Latinamerika präglades av ekonomiska chockterapier, inte helt olika dem som Grekland och andra sydeuropeiska länder utsätts för i dag.

Den rådande vänsteranalysen var att den reella makten flyttats till internationella organisationer som IMF och Världsbanken. Men Chávez, som svepts till makten av en våg av missnöjesröstande, valde att återigen sätta staten i första rummet.

Han stötte snart på motstånd: ett kuppförsök ägde rum 2002. Men Chávez höll sig kvar vid makten, anklagade USA för att ha legat bakom kuppen och utmanade på så vis en drygt sekellång amerikansk dominans i regionen. Samtidigt närmade han sig kommunistregimen på Kuba och lovade stöda olika vänsterprojekt med Venezuelas oljepengar.

Radikaliseringen fick det att gå som en skälvning genom hela Latinamerika. 2002 kom fabriksarbetaren Lula da Silva till makten i Brasilien. Nästa år Néstor Kirchner i Argentina. Sedan följde Evo Morales i Bolivia, Rafael Correa i Ecuador, och så vidare.

Chávez var länge den självklara fixstjärnan i denna vänstervåg. Inte minst på grund av att den extrema fattigdomen mer än halverats i Venezuela, utan att det demokratiska styrelseskicket föreföll vara allvarligt hotat.

Men 2007 lät Chávez utlysa en folkomröstning om en socialistisk grundlag, som i ett slag skulle ha gjort landet mer likt det kommunistiska Kuba. Resultatet blev ett nej.

Personkulten kring presidenten, det alltmer politiserade rättsväsendet och det direkta motarbetandet från myndighetshåll av oppositionen och kritiska pressröster, ledde till en växande oro bland dem i Venezuela som värdesätter demokrati och pluralism lika mycket som social rättvisa.

Hög inflation, ett misslyckat förstatligande av elmarknaden och Chávez insjuknande i cancer 2011 gjorde att stjärnglansen falnade ytterligare. Socialdemokratiskt styrda länder som Brasilien och Uruguay har i dag övertagit rollen som förebilder för merparten av den partipolitiska vänstern i regionen.

Trots det lär Hugo Chávez förbli en politisk referens i decennier framöver. Dels för att han visat att staten har en roll att spela även i globaliseringens tidevarv. Dels för drömmen om ett oberoende Sydamerika, inspirerad av frihetshjälten Simón Bolivar, en dröm som för några år sedan fick ett konkret uttryck i samarbetsorganisationen Unasur.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 6 mars 2013.