MEXICO CITY. När Ecuador går till presidentval i morgon, söndag, är den sittande presidenten, socialisten Rafael Correa, storfavorit. En del menar att han kan bli Hugo Chávez arvtagare som ledare för den mer radikala delen av vänstern i Latinamerika.

– Vi kommer att vinna! Och inte med mindre än 65 procent av rösterna! sade Ecuadors president Rafael Correa självsäkert vid ett valmöte i Quito i veckan.

Han kan mycket väl få rätt. Det mesta tyder på att Correa når de 40 procent av rösterna som krävs för att segra redan i första omgången. Avståndet till den närmaste utmanaren, högerkandidaten Guillermo Lasso, är stort i mätningarna.

När Correa tillträdde presidentposten 2007 hade Ecuador just gått igenom en djup ekonomisk och politisk kris, med byten på presidentposten var och vartannat år. Landet drabbades även hårt av den globala finanskrisen året efter.

Trots det har den universitetsutbildade ekonomen Correa lyckats över förväntan. Ekonomin har stabiliserats, inflationen är förhållandevis låg, utbildningen och sjukvården har förbättrats och fattigdomen minskat från 38 till 29 procent.

Det finns rent av de som tror att Correa kan överta den sjuklige venezuelanske presidenten Hugo Chávez roll som ledare för vänsterströmningen ”21:a århundradets socialism”.

Ändå har en del av Correas tidigare allierade vänt honom ryggen. Vissa av urfolkens rörelser ser presidentens auktoritära ledarstil och återkommande angrepp på oppositionella medier som oacceptabla. Andra menar att hans satsning på gruvnäring och oljeutvinning är ett stort svek.

– Den här regeringen säger en sak och gör en annan, säger Delfin Tenesaca, vars urfolksorganisation Ecuarunari hör till dem som anklagar Correa för att ha brutit mot den nya författningens skrivning om naturens rättigheter.

Denna spänning mellan dem som vill ha en mer miljömässigt hållbar utveckling, och dem som likt Correa prioriterar utvinning av naturresurser, omfördelning och fattigdomsbekämpning i städerna, är i dag högst påtaglig inom den latin­amerikanska vänstern.

Erik de la Reguera

De främsta kandidaterna

Rafael Correa, 49 år, är landets sittande president. Han är USA-utbildad ekonom, socialist och lovar fortsatt omfördelning av resurser, fattigdomsbekämpning och infrastrukturprojekt.

Guillermo Lasso, 57 år, är den ledande högerkandidaten. Han är en före detta bankdirektör och har försökt locka medelklassväljare med hjälp av löften om sänkta skatter.

Alberto Acosta, 46 år, är en tidigare allierad till Correa som nu anklagar presidenten för att ha svikit de socialistiska idealen, vara auktoritär och offra naturen för ekonomisk tillväxt.

–

Publicerat i DN den 16 februari 2013.

MEXICO CITY. I år har det gått 60 år sedan Fidel Castro och hans män angrep kasernerna utanför staden Santiago på Kuba. Attacken blev inledningen på den väpnade revolution som några år senare skulle göra honom till en levande legend för den globala vänstern.

”Fuego!” Eld!

Ordet måste ha smakat ovant i munnen på den 26-årige Fidel Castro när han ropade det den där tidiga julimorgonen 1953. Tillsammans med sin bror Raúl och omkring 130 rebeller hade han förberett sig noga inför attacken mot Moncadaförläggningen i staden Santiago på Kuba, där militären hade sina kaserner.

Trots det misslyckades angreppet fullständigt: militärerna slog tillbaka attacken och minst 27 människor miste livet. Upprorsledaren Fidel och hans bror Raúl greps.

När de släpptes ur fängelse gick de i landsflykt i Mexiko och inledde planerna på en invasion. Rörelsen fick namnet ”Movimiento 26 Julio”, 26-julirörelsen, efter dagen för den misslyckade attacken. Än i dag firas detta datum på Kuba som början på revolutionen.

Det finns gott om teorier varför Fidel blev Fidel. Vissa betonar att han var oäkta son till en stor sockerplantageägare och inte förrän vid 17 års ålder fick laglig rätt till det som han tyckte tillkom honom. Han kan därför åtminstone delvis ha drivits av revanschkänslor.

Men den främsta drivkraften var sannolikt den mest uppenbara: en djup indignation över sakernas tillstånd i hemlandet.

Kuba var i början på 1950-talet visserligen ett förhållandevis rikt land, men rikedomarna var mycket ojämnt fördelade. På landsbygden möttes man ofta av en avgrundsdjup fattigdom, samtidigt som den korrupte presidenten Fulgencio Batista och hans vänner i den ekonomiska eliten byggde upp en turistindustri med hjälp av pengar från bland annat den amerikanska maffian.

Det var det Fidel Castro ville ändra på när han tillsammans med sin bror Raúl, argentinaren Ernesto ”Che” Guevara och ett åttiotal and­ra revolutionärer steg ombord på fiskebåten ”Granma” i Mexiko och styrde mot Kuba 1956. Resten är, som det heter, historia.

Ett drygt halvsekel efter Batistas fall är det inte lika enkelt att skriva bokslut över Fidel och Raúl Castros gärning som det hade varit vid mitten av 1960-talet. Då hatades Fidel av konservativa exilkubaner i Florida, retade gallfeber på amerikanska presidenter och älskades av i stort sett hela den globala vänstern.

Den unge Castro och hans vapendragare Che Guevara hade förvandlats till hela världens rebeller och Kuba blivit känt för sin ”karibiska” socialism. Under de första åren förbättrades också livet dramatiskt för de fattiga. Alfabetiseringskampanjer lärde dem att läsa och skriva. Småbönder fick bo i rejäla tegelhus i stället för i skjul. Sjukvården blev gratis och tillgänglig för alla. Även den högre utbildningen öppnades för dem utan egen förmögenhet.

Resultaten syntes snart i stati­stiken: lägre spädbarns- och mödradödlighet, fler med tillgång till rent vatten och elektricitet, längre medellivslängd och så vidare. För detta hyllades Castrobröderna med all rätta.

Men revolutionen hade ägt rum mitt under kalla kriget. Det USA-sponsrade invasionsförsöket i Grisbukten 1961 och nästa års handelsembargo och missilkris – den så kallade Kubakrisen – tvingade in Castrobröderna i Moskvas armar. Till en början försökte de behålla sitt oberoende, men när Kuba anammade en Sovjetlik författning 1976 återstod inte längre några tvivel om relationen till Moskva.

Många kubaner spårar känslan av stagnation till det året. För efter det avstannade reformtakten.

Från första början hade Castros projekt varit byggt på en auktoritär idé om att fiender måste slås ned hårdhänt. I bergen lät han avrätta misstänkta förrädare, och när han kom till makten gick han minst lika hårt fram mot dem som han ansåg hade vanärat landet.

På 1970-talet tilltog kritiken från människorättsorganisationer om samvetsfångar och förföljelser. Men inom den latinamerikanska väns­tern var man fullt upptagen med att fördöma de USA-understödda militärdiktaturer som mördade tiotusentals vänsteraktivister under 1970- och 80-talen.

Sedan kom Sovjetunionens sammanbrott och en ekonomisk chockterapi på Kuba, som än i dag är något av ett trauma i landet. Det var under den perioden som prostitution och klassklyftor åter blev vanliga på Kuba.

I dag är alla revolutionens gamla hjältar över 80 år gamla, landet befinner sig i en djup ekonomisk kris, och det är i praktiken bara Venezue­las subventionerade olja som håller regimen över vatten­ytan.

Många kubaner vill bevara den fria sjukvården, utbildningen och de framgångsrika idrottsakademierna. Men det blir allt svårare för de båda bröderna Castro att legitimera sin oinskränkta makt, när merparten av befolkningen inte ens var född vid tiden för revolutionen.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 3 februari 2013.

MEXICO CITY. När Kuba håller parlamentsval i dag sitter bröderna Castro – 86-årige Fidel och 82-årige Raúl – ohotade i ledningen för kommunistregimen. Men bortom den censurerade offentligheten växer kritiken mot bristen på demokrati och yttrandefrihet.

– Parlamentsvalet? Det är det ingen som bryr sig om här. Många kommer säkert att gå och rösta för att de är rädda om sina jobb och studieplatser. Men det är betydligt fler som pratar om att vattenförsörjningen varit utslagen i en månad, säger baptistpastorn Mario Felix Lleonart när DN når honom på telefon i Taguayabon på Kuba.

I hans lilla samhälle med 4 000 invånare finns inga politiska programförklaringar att ta ställning till i söndagens val. Inga debatter har gått att se på tv. Och några konkreta problem, som Taguayabonbornas vattenförsörjning, har som vanligt inte berörts i valrörelsen.

– Det enda vi har fått reda på är kandidaternas namn, yrke och en kort biografi. Inte vad de tycker i sakfrågor. Att rösta är mest ett sätt att bekräfta den rådande ordningen och hålla sig väl med myndigheterna, säger Lleonart, som i likhet med många andra på Kuba börjat tröttna på denna minst sagt begränsade form av demokrati.

Kalla kriget är över, Sovjetunionen har kollapsat och polariseringen mellan öst och väst har avtagit kraftigt. I Latinamerika har en väns­tervåg fört en lång rad presidenter till makten i fria och allmänna val. Fidel Castros gamla argument om att statlig censur och hårda tag mot ”infiltratörer” är ett nödvändigt ont för att stå emot USA:s ”destabiliseringsförsök” ekar ihåligt.

Men när det kommer till demokratiska reformer verkar tiden stå still på Kuba. Varför?

– En del äldre känner fortfarande en tacksamhetsskuld till Fidel och Raúl. Men den viktigaste anledningen är nog att systemet lyckats fostra folk till att vara passiva. De allra flesta kubaner lever sitt liv som privatpersoner, inte som medborgare. Många är också rädda för repressalier, säger Mario Felix Lleonart, som själv gripits flera gånger för sin frispråkighet, samtidigt som hans fru tvingats lämna sitt jobb som sekreterare.

Sedan 2008 är det Raúl Castro som är Kubas president. Men hans fyra år äldre bror Fidel utövar fortfarande stort inflytande i landets ledning. Runt dessa båda grånade herrar finns en hård kärna av veteraner som slogs med dem i revolutionen 1959. Det är i den skaran den reella makten finns. När yngre politiker försökt bryta denna ”historiska generations” dominans har de i flera fall blivit utrensade för påstådd korruption.

Möjligen kan det vara på väg att ändras nu. Det ryktas att det nya parlamentet kan komma att utse den 52-årige politbyråmedlemmen Miguel Diaz-Canel eller den 55-årige utrikesministern Bruno Rodriguez till ny förste vicepresident i vår, vilket skulle vara en antydan om vem som är Castrobrödernas tilltänkta efterträdare.

Under tiden fortsätter den kubanska ekonomin att gå kräftgång. Castro har gett tillstånd till fler småföretag, dragit in gratisluncher för arbetare och gett grönt ljus för privat försäljning av bilar och lägenheter. Men någon olja har inte hittats i vattnen utanför Havanna, som Castrobröderna hade hoppats. Och den man som i praktiken hållit dem under armarna på 2000-talet – Venezuelas president Hugo Chávez – ligger i en sjukhussal i Havanna med svåra andningsproblem.

Trots det avfärdas fortfarande kritiken om bristande demokrati.

”Våra val är den absoluta motsatsen till dem som äger rum i USA. Där är det viktigaste att vara så rik som möjligt och ha stöd av dem som har pengar”, skrev Fidel Castro nyligen i regeringsorganet Granma.

Det var den sortens retorik som gjorde honom till en ikon för väns­tern på 1960-talet. Men för dem som växt upp på Kuba, som den 37-åriga bloggaren Yoani Sánchez, är det intressantare att diskutera problemen på hemmaplan.

– Det kubanska valsystemet är konstruerat för att ge ett demokratiskt intryck, med grannskapsråd som väljer representanter. Men det räcker att man skrapar på ytan för att hyckleriet ska bli uppenbart. De omkring 300 kandidater som sållas ut från de tusentals som nomineras passerar genom ett hårt åsiktsfilter, säger Yoani Sánchez.

Resultatet är talande: Kuba är ett av få länder i världen där kongressen aldrig röstar emot ett förslag från landets regering. I praktiken styr bröderna Castro landet genom dekret.

Finns det då inga tecken på en förändring på kort sikt? Jo, menar Sánchez, kanske de nya regler som gör det lättare för kubaner att resa utomlands. Regeringen hoppas att de ska generera intäkter i utländsk valuta när kubaner skickar hem pengar till sina familjer. Men de kan även få andra, oanade följder.

– Jag fick ut mitt pass i onsdags! Vi är många som längtat efter att resa utomlands. Inte för att gå i exil, utan för att vittna om situationen på Kuba och öka trycket på regimen, säger Yoani Sánchez till DN.

Erik de la Reguera

Så går valet till

Valet till Kubas parlament föregås av en process där tusentals kandidater nomineras av olika grannskapsråd och lokalsamhällen. Dessa folkligt utsedda kandidater grans­kas av en valkommission, bestående av representanter för icke-statliga massorganisationer, varav många dock i praktiken har nära band till staten och kommunistpartiet. Politiska partier får inte delta.

En lista med drygt 600 namn tas fram, omkring hälften av dessa är de ursprungliga kandidaterna och den andra hälften utgörs av personer som utmärkt sig i samhällslivet. Fidel och Raúl Castro finns vanligtvis med på denna enda valbara lista, som väljarna i praktiken bara har att godkänna.

Parlamentet utser Kubas president och förste vicepresident, och har – åtminstone i teorin – inflytande över budgetfrågor och utnämnandet av domare i högsta domstolen. Normalt sett röstar dock parlamentet alltid för regeringens förslag.

Rösträtt har alla över 16 år.

–

Publicerat i DN den 3 februari 2012.

MEXICO CITY. Sökandet efter överlevande fortsatte på fredagen i rasmassorna efter den kraftiga explosionen i det mexikanska oljebolaget Pemex högkvarter i Mexico City. Minst 32 människor dödades och ett hundratal skadades. Misstankar finns om att det kan ha varit ett attentat.

– Klockan var tio i fyra och jag hade just kommit tillbaka till kontoret från en sen lunch. Plötsligt hördes en enorm smäll och allt började skaka. Jag trodde först att det var en jordbävning, men så såg jag för­ödelsen i byggnaden mittemot, säger den 53-årige Raul Gomez, som arbetar som ingenjör på Mexikos statliga oljebolag Pemex.

DN möter honom utanför avspärrningarna runt den 52 våningar höga skyskrapan som är Pemex högkvarter i centrala Mexico City. Raul Gomez evakuerades tillsammans med 3 500 andra anställda efter explosionen.

– Det är väldigt otäckt. Jag känner flera som arbetade där inne och jag vet inte vad som hänt dem, säger han.

Källaren, bottenvåningen och hela första våningen i sidobyggnaden ödelades helt av tryckvågen. Minst 32 människor dödades – de flesta var kvinnor som arbetade på oljebolagets personalavdelning – och ett hundratal skadades svårt. Sökandet efter överlevande fortsatte på fredagen.

Orsaken till explosionen är hittills okänd, men att myndigheterna är så tystlåtna och säkerhetspådraget enormt gör att spekulationer växer om att det kan ha rört sig om ett attentat.

– Explosionen inträffade i källaren, och jag vet att det fanns gastuber där. Så det kan ha varit en olycka. Men å andra sidan berättade en vän till mig som arbetar med räddningsinsatsen att alla tuber är intakta, säger Raul Gomez.

Händelsen är den första rejäla utmaningen för Mexikos president Enrique Peña sedan hans makttiltträde i december förra året. Om det visar sig att det var ett bombattentat är det en dramatisk upptrappning av det våld som de senaste sex åren krävt minst 50 000 liv och lett till att staten de facto förlorat kontrollen över vissa delar av landet.

Mexico City har hittills varit en fredad zon i det mexikanska knarkkriget. Men oljebolaget Pemex, som står för en tredjedel av statens totala intäkter, har mycket av sin verksamhet ute i provinserna, där det drabbats av såväl storskaliga stölder som utpressningsförsök.

Kriminella organisationer som Zetas och Golfkartellen har velat ta del av oljeindustins stora intäkter, och det är inte osannolikt att de mutat eller hotat sig till kontroll över delar av bolaget, som haft problem med korruption i det förflutna. Men det kan även finnas andra, mer politiska motiv bakom ett eventuellt attentat. 2007 genomförde vänstergerillan EPR flera mindre sprängdåd mot Pemex installationer i olika delar av landet.

Gerillan har sin främsta bas på landsbygden i den fattiga sydliga delstaten Guerrero och har inte gjort mycket väsen av sig på sistone. Men dess ledning har anklagat Peña för att ha kommit till makten genom valfusk och oljebolagets framtid har varit starkt omdebatterad i Mexiko de senaste veckorna, eftersom vänsteroppositionen anklagar regeringen för att vilja privatisera Pemex.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 2 februari 2013.

MEXICO CITY. En av ägarna till den nattklubb som eldhärjades i Santa Maria i södra Brasilien greps i går, tillsammans med två av musikerna i det band som spelade när tragedin inträffade. Samtidigt ställs frågan om landet kan garantera säkerheten vid arrangemang som VM i fotboll 2014 och OS 2016.

– Det är så sorgligt. Tretton eller fjorton av mina kurskamrater omkom i branden. En nära vän dessutom … Alla som jag känner visste att det skulle ordnas en fest på det där diskot, säger studenten Felipe till nyhetsbyrån AFP innan han går in på en av de många begravningar som hålls i Santa Maria nu i dagarna.

Befolkningen i denna universitetsstad av Malmös storlek är i chock. De flesta av offren var studenter vid Santa Maria-universitetet (UFSM), där olika studentföreningar hade kallat till fest i lördags kväll. Men enligt lokala medier fanns också en del minderåriga i publiken, som troligen släppts in med falska id-kort eller på grund av bristande kontroll.

Några nödutgångar fanns inte, så den enda räddningen när lågorna började sprida sig var att ta sig snabbt till huvudingången. Men trängseln där gjorde att många försökte ta skydd inne på herr- eller damtoaletterna, där de fångades i en dödsfälla när den giftiga, svarta röken vällde in.

Minst 231 personer omkom i branden. De flesta av dem av rökförgiftning. Ytterligare 80 personer vårdades i går på sjukhus för allvarliga skador.

Enligt lokala medier hade den lokala brandskyddsinspektionen dragit in nattklubbens tillstånd redan för ett år sedan. Hur den ändå kunde hålla öppet är oklart – men mycket tyder på att skälet var korruption.

Den ena ägaren till nattklubben greps i går, misstänkt för att ha orsakat katastrofen genom bristande underhåll. Även en av hans medarbetare har gripits, liksom två av medlemmarna i det band vars fyrverkerishow troligen utlöste eldsvådan.

– Vi måste se till att ändra lagen. Det är helt oacceptabelt att en nattklubb i dag kan anordna den här typen av fyrverkerier inomhus, säger Tarso Genro, guvernör i delstaten som Santa María ligger i.

Polisen utreder också vittnesuppgifter om att säkerhetsvakterna på nattklubben först inte ville släppa ut de panikslagna gästerna, eftersom de trodde att de försökte undvika att betala. Dyrbara sekunder kan på så vis ha gått till spillo.

Eldsvådan är den allvarligaste som drabbat Brasilien sedan 1961, då fler än 500 människor omkom i en cirkusbrand. Men brott mot säkerhetsföreskrifter är än i dag närmast vardagsmat på många av landets nöjesetablissemang. Inte sällan kringgås reglerna med hjälp av just mutor och korruption.

Bland dem som skickat kondoleanser till Brasiliens president Dilma Rousseff och hennes regering finns internationella fotbollsförbundet Fifa och Internationella olympiska kommittén IOK. Dessa båda organisationer kommer säkert också att ställa en del oroliga frågor när den värsta chocken väl har lagt sig.

För samma dag som nattklubben eldhärjades invigdes den första av de många arenor som är på väg att byggas inför VM i fotboll 2014 och OS i Rio de Janeiro 2016. Uppgifter i brasiliansk press hävdar att dessa byggen i många fall kostat betydligt mer än de borde ha gjort – ett klassiskt tecken på korruption.

Rousseff har gjort sig känd som en järnlady som inte accepterar excesser av sina medarbetare, och hon kommer säkert också att göra allt för att garantera brandsäkerheten på de nya arenorna. Men trots det har katastrofen i Santa Maria satt i gång en debatt om hur såväl korruptionen som de stora klyftorna i Brasilien bidrar till ökade missförhållanden och risker.

Som redaktören för dagstidningen Folha de São Paulo uttrycker det i en kolumn: ”Även om de utländska besökarna inte stöter på problem på våra nya arenor, som är tänkta att symbolisera det moderna Brasilien, räcker det med att de går bara några kvarter för att de ska möta den verklighet som ledde fram till katastrofen i Santa Maria.”

Erik de la Reguera

Ögonvittnen berättar:

Folk skrek: ”Det brinner, det brinner!” Men vakterna trodde inte på dem. De fortsatte att hålla dörrarna stängda. De verkade tro att det rörde sig om ett slagsmål eller att någon ville lämna lokalen utan att betala. Vi var fem sex personer som till slut lyckades trycka upp dörrarna, för det var enda vägen ut.

När vi hade kommit ut försökte vi hjälpa de andra. Men det var svårt, för det var fullt av rök och ett fullständigt kaos, alla knuffades och klev över varandra. Jag lyckades ändå rädda en ung kvinna genom att dra henne i håret.

Murilo de Toledo Tiecher, 26 år, student.

–

Det var fruktansvärt. Vi hittade inga nödutgångar, och jag tappade bort min vän i förvirringen. Senare fick jag veta att han dött där inne. (…) En ung kvinna dog i mina armar. Jag kände hur hennes hjärta slutade att slå. Jag trodde sånt bara hände på film.

Mattheus Bortolotto, tandläkare.

–

Jag befann mig i VIP-rummet när elden började. En person hade bjudit in mig där så att jag kunde ta några bilder av konserten. Det gav mig en god överblick över lokalen. När jag först hörde skriken trodde jag att det var ett slagsmål. Men sedan såg jag elden och röken och förstod att jag måste ta mig ut snabbt.

Fernanda Bona, fotograf

—

Publicerat i DN den 29 januari 2013.

MEXICO CITY. Säkerhetsvakter på nattklubben i staden Santa María i södra Brasilien, där över 200 ungdomar omkom i en brand natten till söndagen, ska enligt uppgift ha vägrat släppa ut besökarna när branden bröt ut.

Klockan var omkring halv tre på natten när branden startade inne på den stora nattklubben ”Kiss” i staden Santa María i södra Brasilien, några tiotal mil från gränsen till Uruguay och Argentina. Minst 232 människor omkom i eldhavet som ödelade nattklubben.

Omkring 500 personer tros ha befunnit sig i lokalen – de flesta ungdomar. Panik utbröt när det visade sig att antalet nödutgångar var betydligt färre än vad som krävdes för evakueringen.

– Allt gick så otroligt snabbt. En vän gjorde mig uppmärksam på att det hade börjat brinna i taket. Min syster tog tag i min arm och drog mig mot utgången. Full panik utbröt bara några sekunder senare, och jag ramlade flera gånger. Men till sist kom vi ut och kunde ställa oss på andra sidan gatan, där vi såg hur hostande människor flydde röken som vällde ut bakom dem, säger 23-åriga Luana Santos Silva till TV-kanalen Globo News.

Den exakta brandorsaken är inte fastställd, men enligt vittnesuppgifter började branden kort efter att sångaren i ett band tänt en bengalisk eld som en del i en scenshow. Troligen tog isoleringsmaterialet i taket eld, vilket skulle kunna förklara den giftiga rök som sedan fyllde lokalen. Klubben uppges ha varit helt övertänd på bara tre minuter.

Många av offren dog av rökförgiftning i trängseln som uppstod nära huvudingången. Enligt BBC tvingades brandmän slå sig in genom en vägg för att över huvud taget kunna nå fram till de som fastnat i eldhavet.

– Vi undersöker vittnesuppgifter om att säkerhetsvakterna på klubben först vägrade släppa ut de flyende gästerna, troligen på grund av att inte alla hade betalat inträde, sade ledaren för räddningsinsatsen, Guido Pedroso de Melo, till tidningen O Globo på söndagen.

Omkring 90 procent av offren hittades inne på toaletterna, dit de troligen flytt undan rökutvecklingen, men sedan fångats i en dödsfälla.

Dödssiffran befaras stiga ytterligare, eftersom identifieringsarbetet är mödosamt. 117 personer vårdas också på sjukhus efter branden.

I går ringlade en 500 meter lång kö med förtvivlade anhöriga utanför den byggnad där identifieringen pågår. Många var upprörda över att klubben inte följt säkerhetsföreskrifterna.

Den lilla staden Santa Maria, med omkring 270 000 invånare, har aldrig förr drabbats av något liknande. Många av de döda var universitetsstudenter från utbildningar i pedagogik, agronomi och zoologi som kallade till gemensam fest på klubben på lördagskvällen.

Med anledning av händelsen lämnade Brasiliens president Dilma Rousseff ett toppmöte i Chile, där hon på söndagen skulle ha träffat ledare för EU och Latinamerika.

– Det här är en tragedi för oss alla. Till det brasilianska folket och invånarna i Santa Maria vill jag säga att vi alla står tillsammans i denna stund.

– Vi bär en stor sorg nu, men vi kommer att ta oss igenom den, sade Rousseff.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 28 januari 2013.