Hjälpen når inte fram efter skalvet

CONSTITUCIÓN. En vecka har gått sedan det stora jordskalvet i Chile. Men hjälpinsatserna dröjer, och i den tsunamidrabbade staden Constitución växer missnöjet. Frivilliga gör sitt bästa för att tillgodose de akuta behoven, medan statens närvaro mest märks i form av militärer på gatorna.

– Vi har inte fått någon hjälp alls! För ett par dagar sedan kom ett par personer förbi och frågade vad vi behövde. Sedan dess har inget hänt, säger Rachel Valenzuela, vars kläder fortfarande är leriga sedan hon tvingades fly undan vattenmassorna. Hon och hennes barn lever nu på madrasser i ett garage som de delar med två andra familjer.

De är bara några av de tusentals människor som drabbats i Constitución – först av själva skalvet, som mätte 8,8 på richterskalan, och sedan av de fem stora tsunamivågor som slog in över denna stad med 40 000 invånare.

Nere vid det som tidigare var fiskehamnen är ödeläggelsen total.

Vattnet har dragit sig tillbaka, men leran och bråten finns kvar, plåttak och bilar har knycklats ihop som av en jättes hand och en båt ligger strandad flera hundra meter upp från kajkanten.

Där vid vattenbrynet står en grupp volontärer och försöker stilla den värsta nöden. En av dem är 29-åriga Lorena Gutierrez, som rest hit från San Clemente, några mil inåt landet.

– Jag kände att jag måste göra något, så jag följde med några vänner hit. Och ja, det ser ju ut som i en krigsfilm! säger hon storögt och slår ut med armarna.

Tillsammans med andra frivilliga, varav flera tillhör den lokala scoutkåren, delar Lorena ut mat och vatten till dem som sover i tält eller under uppspända plastskynken utanför resterna av raserade hem. 80-årige David del Carmen Manríquez tar tacksamt emot sin ranson.

– Det här blir det första som jag har fått i magen på tre dagar! säger han och sätter sig ned för att äta ovanpå den kartong han har som enda fasta punkt i tillvaron.

Behoven är stora. Och volontärerna har bara sina egna plånböcker och soppkök att ösa ur.

– Jag måste nog säga att räddningsinsatsen från regeringens sida hittills har varit väldigt långsam, säger Lorena Gutierrez.

Det är hon inte ensam om att tycka. I matvarubutikerna i Constitución och många andra städer gapar hyllorna tomma. Hjälpsändningarna är få och kommer för sent. Dessutom bidrar de märkliga felräkningarna av dödsoffer till att kritiken tilltar mot regeringen.

Plötsligt hörs sirener. En kolonn med militärbilar kommer körande i högsta fart på kajen. De stannar tvärt till vid matutdelningen. Ett fyrtiotal soldater hoppar av flaken och intar stridsposition. Vi ryggar tillbaka.

Några av volontärerna försöker förklara för det högsta militärbefälet att det faktiskt inte rör sig om plundring, utan bara om matutdelning. Officeren granskar dem misstänksamt en stund och konstaterar sedan: ”Jaha, då var det falsklarm.”

När de grönklädda åkt igen fortsätter matutdelningen.

Men ingen vill kritisera soldaterna.

– Sedan de kom hit har plundringarna i alla fall minskat. Det har blivit säkrare på gatorna, säger Lorena Gutierrez några minuter innan utegångsförbudet träder i kraft.

Erik de la Reguera