Yearly Archive: 2008

Ofta ger massmedier och hjälporganisationer en onödigt ensidig bild av atomiserade människor som handfallet sitter stilla i väntan på hjälp efter att ha förlorat allt i jordbävningen/orkanen/översvämningen.

Min erfarenhet är att människors förmåga att organisera sig och tillsammans ta tag i sina problem ofta är förvånande stor just under sådana extrema förhållanden.

Visst behövs mat, vatten, mediciner, vård och latriner – och det akut – i katastrofsituationer.

Men i Haiti (liksom tidigare på andra håll) mötte jag en massa människor med egna initiativ: pastorn som öppnat sin kyrkas portar för hundratals hemlösa, flyktingarna på en skola som organiserat sig och valt sina representanter, byborna som gett sig ut och lagat vägen själva när inte staten svarat på nödropen. Och så vidare.

Denna lokalsamhällets respons är värd mer plats i rapporteringen från naturkatastrofer. Jag försökte lyfta fram den i mina jobb från Haiti (även om det säkert kunde ha gjorts mer). För när jag ser mig omkring i medielandskapet är det svårt att inte slås av att den gängse bilden är 1) offret som passivt väntar på hjälp, 2) hjälporganisationen som gör vad den kan, men inte har tillräckligt med pengar.

Låt oss ta Mexiko som exempel. Där brukar man ofta tala om ”födelsen” för landets civila samhälle i samband med den förödande jordbävningen 1985, då omkring 9 000 människor omkom och 100 000 lämnades hemlösa i Mexico City med omnejd. När hjälpen dröjde och den korrumperade statsapparaten inte kunde svara upp till behoven gick människor samman och inledde räddningsarbetet på egen hand. Det innebar början på slutet för PRI:s maktinnehav.

Vill man försöka vara optimistisk mitt i den enorma tragedi som Haiti är i dag, kan man därför fokusera på detta civila samhälle som försöker upprätthålla solidariteten och den mänskliga värdigheten mitt i kaoset.

Till sist en liten disclaimer: i dagens pappers-DN gick en något nedstruken text om årets mest omskrivna resväska. Den fullständiga texten finns här.

BUENOS AIRES. I Argentina blir nu den politiska affär som getts namnet ”väskskandalen” allt mer besvärande för president Cristina Kirchner. Enligt nya uppgifter som framkommit vid en rättegång i USA ska hon förra året ha tagit emot omkring 28 miljoner kronor i hemliga kampanjbidrag från Hugo Chávez.

När den venezuelansk-amerikanske affärsmannen Guido Antonini i augusti förra året fastnade i tullen på en flygplats i Buenos Aires var det upptakten till en historia om spioneri, svek och mutor som nu rullas upp i en för Argentinas regering högst pinsam rättegång i Miami.

En nitisk tullanställd, som senare skulle nå stjärnstatus och något oväntat posera i Playboy, upptäckte att något inte stod rätt till i den resväska som Antonini bar på. Han hade då precis anlänt från Caracas med ett litet plan som chartrats av det statliga argentinska energibolaget. I väskan påträffades 800.000 dollar.

Händelsen väckte uppmärksamhet i medierna eftersom Venezuelas president Hugo Chávez skulle besöka Argentina bara ett par dagar senare, bland annat för att visa sitt stöd för Cristina Kirchners presidentvalskampanj. Den utpekade affärsmannen lyckades trots det slingra sig ur situationen och fly till sitt hem i Miami, USA.

Där hade historien kunnat ta slut. Men i stället hade den knappt börjat.

Antonini bestämde sig nämligen för att samarbeta med amerikanska FBI, som fattat intresse för affären. När fyra venezuelaner och en uruguyan senare tog kontakt med Antonini och uppmanade honom att inte berätta för någon vem pengarna varit ämnade för, fastnade det därför på FBI:s inspelningar.

Männen erbjöd Antonini två miljoner dollar för att hålla tyst, och de hotade med repressalier mot hans döttrar om han inte gjorde det. Efter att ha gripits av polisen erkände fyra av de fem männen att de arbetat på uppdrag av den venezuelanska underrättelsetjänsten.

Enligt FBI finns också bevis för att resväskans avsändare var Hugo Chávez och att pengarna var avsedda för Cristina Kirchners presidentvalskampanj. Det har dementerats vid upprepade tillfällen av Argentinas regering, och Cristina Kirchner har i hårda ordalag fördömt den ”amerikanska smutskastningskampanjen”.

Men mängden vittnesmål och inspelningar gör att Kirchner får allt svårare att värja sig. I tisdags var det Antoninis tur att vittna. Han hävdade att resväskan inte varit hans. Och inte nog med det. Det hade funnits en till resväska.

– När jag släpptes av tullen kom en av tjänstemännen från Venezuelas statliga oljebolag fram och frågade var resten av pengarna tagit vägen. Han sade att det fanns en till resväska, med 4,2 miljoner dollar i, sade Antonini inför rätten.

Uppgifterna kommer olägligt för Cristina Kirchner, som just nu befinner sig i New York för att närvara vid öppningen av FN:s generalförsamling och omförhandla den utlandsskuld som Argentina ställde in avbetalningarna på efter krisen 2001.

Erik de la Reguera

DN 2008-09-25

När jag var i Haiti i förra veckan besöktes landet också av artisten Wyclef Jean (som föddes i Croix-des-Bouquets, nära Port-au-Prince) och skådespelaren Matt Damon. De var där på blixtvisit för att rikta omvärldens uppmärksamhet mot den humanitära kris som uppstått i orkanernas spår.

Jag bodde ett par nätter på samma hotell som dem och hamnade en gång precis bakom Wyclefs karavan av svarta stadsjeepar och polisbilar. Stor uppståndelse. Big star.

Nu är det Mia Farrows tur att besöka detta svårt utsatta land. Skådespelerskan är på plats för Unicefs räkning och säger, enligt nyhetsbyråerna, att ”det behövs hjälp NU!”. Allt medan kamerorna smattrar.

Stjärnornas engagemang och det medföljande mediespektaklet väcker ofta skepsis bland dem som på plats ser cirkusen dra förbi.

Själv ser jag pragmatiskt på saken. Låt oss hoppas att det kan bidra till att FN:s medlemsländer hostar upp de 107 miljoner dollar som organisationen tidigare vädjat om (att jämföras med de 700 miljarder dollar, som den amerikanska bankakuten beräknas kosta). För det behövs verkligen.

När landets regering står som förlamad och inte verkar kunna hjälpa sina medborgare, måste någon annan göra det. Nu varnar flera hjälporganisationer för en förestående livsmedelskris och att tre miljoner kan drabbas av svält.

När jag var i Haiti kom jag själv i kontakt med Läkare utan gränser och Hoppets stjärna, som utför viktiga insatser i en svår situation. Även Röda korset, Rädda barnen och Svenska kyrkan deltar i räddningsinsatsen (påpeka för all del om jag missat någon).

Stöd gärna deras arbete.

Bläddra mellan bilderna med pilarna.

Jag har den senaste veckan varit i svårt orkandrabbade Haiti. Reportagen finns här, här och här (och här dessutom en krönika om våld mot kvinnor i Port-au-Princes kåkstäder).

Logistiken var komplicerad eftersom det redan dåligt underhållna vägnätet slagits ut. Men med viss hjälp (tack, Dennis och ni andra) lyckades jag ändå kryssa mig fram med bil till översvämmade Gonaives i norra delen av landet.

Där sov jag på ett av stans två torra hotell och åt sporadiska mål mat på FN-basen, när jag inte var ute på stan och intervjuade folk i vattnet och leran. Mitt i kaoset fick jag dessutom tag på en duktig tolk, som tolkade från den kreolska som talas i Haiti.

Nu är jag tillbaka i Buenos Aires. Det är skönt att komma hem efter en omskakande vecka.

Men det känns också bra att ha riktat strålkastarljuset mot detta lilla utsatta land i Karibien, när CNN och övriga världsmedier fokuserade helt på ”Ikes” framfart i Texas.

PORT-AU-PRINCE. I Port-au-Prince ökända slumkvarter, Cité Soleil, har en folksamling bildats framför ett av de många plåtskjul som fyller gränderna. Jag och en fotografkollega banar oss väg genom den sorlande människomassan och kommer fram till resterna av det nedbrunna huset.

Ett par meter innanför de svartsotiga plåtarna ligger fyra förkolnade kroppar i förvridna ställningar. En av dem ser ut att ha varit ett litet spädbarn.

Medan vi försöker ta reda på vad som egentligen har hänt, står människorna omkring oss som paralyserande av denna skräckinjagande syn.

– Det var en före detta pojkvän som gjorde det, säger Samantha Bienaime, en granne till den mördade familjen.
Hon sitter en bit ifrån folkmassan och ammar sin lille son.
– Den där killen hade flera gånger hotat att döda dottern i huset, bara för att hon hade lämnat honom. I natt kom han med en bensindunk och hällde ut den innan tände på, berättar hon.

Sen gör Samantha korstecknet och utbrister:
– Jag hoppas vid Gud att familjen får rättvisa!

Liksom alla andra här i Cité Soleil vet hon att chanserna att rättvisa skipas är små. Gärningsmannen tillhör ett av de beväpnade, kriminella gäng som sedan många år styr i denna förortsslum, med omkring 300 000 invånare.

Ett trettiotal gäng har delat upp kvarteren mellan sig och polisen vågar inte ge sig in i området, eftersom de ofta blir beskjutna. I stället är det FN-styrkan Minustah som med tungt beväpnade soldater försöker upprätthålla någon sorts lag och ordning. De kommer fram strax efter oss men ser vilsna ut, och de är misstrodda av många av invånarna sedan allt för många civila dödats i strider mellan gängen och FN-soldaterna.

Människorna som bor i Cité Soleil och i de andra slumområdena i Haiti är de fattigaste av de fattiga. Här finns inga vettigt fungerande avloppssystem, få skolor och nästan ingen elektricitet. I stort sett alla överlever på mindre än en dollar per dag.

Våldet är vardag, och inte minst kvinnor är hårt utsatta. Våldtäkter, misshandel och mord förekommer dagligen och bestraffas på sin höjd genom interna uppgörelser mellan gängen.

Men i hela Haiti har våld mot kvinnor länge varit närmast tabubelagt. Kvinno- och människorättsorganisationer har arbetat hårt för att föra upp frågan på dagordningen i detta Latinamerikas fattigaste land.

– Sedan ett par år tillbaka verkar polisen åtminstone tycka att kvinnomisshandel är ett brott värt att ingripa mot. Så var det inte tidigare, säger Pierre Espereance som är ordförande för ett nätverk av människorättsorganisationer.

I Cité Soleil finns dock inte någon polis att vända sig till när man känner sig hotad. Så när folkmassan börjar skingras vet alla att det här kan hända igen, kanske redan i morgon.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 22/9 2008.

GONAIVES. Vissa ifrågasätter om Haiti över huvud taget kan kallas en stat. Den senaste tidens stormar och orkaner är ytterligare ett slag mot Latinamerikas fattigaste nation. DN rapporterar från ett land på gränsen till sammanbrott.

I solnedgången syns små fladdrande ljus på taket till gymnasieskolan i Gonaives, när hundratals människor står och kokar mat över eldar som får sitt bränsle från sönderslagna skolbänkar.

De är några av de många som har tagit sin tillflykt till offentliga byggnader för att komma undan de vatten- och lermassor som begravt deras hem.

Någon har kommit över en säck ris, en annan några grönsaker, en tredje en flaska matolja. Tillsammans försöker de dela maten rättvist. Men det råder brist på allt.

– I förra veckan kom en organisation och gav oss lite mat. Men den räckte bara ett par dagar, säger Paul Renét, som valts till representant för skolans nya invånare.

I salarna ligger mängder av halvslumrande människor på bänkar och golv. Och ingen verkar veta hur länge de kommer att bli kvar här.
Omkring 80 procent av Gonaives 300.000 invånare tros ha förlorat sina hem i den senaste månadens stormar och orkaner. De som har tagit sig till skolan är lyckligt lottade jämfört med de tiotusentals som fortfarande sitter på hustak mitt ute i den enorma insjö som bildats i stadens södra delar. Till dem når nästan inte någon hjälp fram alls.

– När våra mobila läkarteam rör sig i de områdena överväldigas de av mängden patienter. I stället för att behandla 20-30 patienter per team har de blivit tvungna att behandla fem eller sex gånger så många, säger Loris De Filippi, som leder Läkare utan gränsers insats i Gonaives, till DN.

Hittills tros omkring 500 människor ha dött i spåren av ovädren ”Fay”, ”Gustav”, ”Hanna” och ”Ike”. Uppemot 800.000 sägs vara hemlösa.

De bruna och smutsiga vattenmassor som täcker Gonaives luktar illa av avföring och räcker ibland ända upp till bröstet när man vadar genom dem. Men många har inget annat val än att dricka av vattnet, eftersom det är den enda vätska som finns att tillgå.

– Risken för epidemier växer, det råder det ingen tvekan om, säger Loris De Filippi.
Om man lyfter blicken bär bergen ovanför staden vittnesmål om vad som har skapat denna humanitära kris. Vita ärr skär genom de gröna bergen på oräkneliga ställen, där tonvis med grus och lera slitits loss från bergsidorna av regnvattnet.

Inte många träd syns till på dessa sluttningar. Den tidigare tropiska regnskogen har under årens lopp omvandlats till träkol, det i särklass populäraste bränslet på Haiti. I dag återstår bara 2 procent av det ursprungliga skogsbeståndet.

Följderna blir dramatiska. När inte trädens rötter längre håller fast jorden, sköljs den lätt bort av de piskande regn som följer i de tropiska stormarnas spår.

Forskare varnar samtidigt för att den globala uppvärmningen skapar kraftfullare orkaner än tidigare. Minst tre omfattande studier stödjer denna hypotes, vilket är illavarslande för Haiti, som ofta får ta första smällen på orkanernas väg genom Karibien.

Det räcker dock med att jämföra med grannländerna för att det ska stå klart att Haitis utsatthet inte bara kan ha med miljön att göra.

– I det här landet tar inte alla sitt ansvar. Regeringen gör inte vad den borde, säger prästen Joshua Auguste sammanbitet.

Han sitter ute på bakgården till den lilla kyrka där han och hans kollega, pastor Robert Ilveste, har skapat en fristad för 285 hemlösa efter orkanen. De har inte någon mat att erbjuda dem, men säger att familjerna gärna får sova på träbänkarna i kyrkan.

En av dem som fått härbärgera sig i den lilla kyrkan är Mariana Josephe. Hon står och vaggar sin nyfödda dotter Jamaica i armarna och ser bedrövad ut.

– Jamaica föddes samma natt som orkanen kom. Jag låg i värkar medan min man var på väg hem från sitt jobb som lastbilschaufför. Men vattnet tog allt. Min man överraskades och dödades där på vägen. Och allt i vårt hus gick förlorat i vattenmassorna, berättar hon.
I dag har Mariana Josephe inte ätit något, och det trots att det är sen eftermiddag och hennes nyfödda dotter ständigt vill ha mat.

Varken hon eller någon annan i den lilla kyrkan säger sig ha fått någon hjälp från FN eller någon av de frivilligorganisationer som verkar i staden. Än mindre av regeringen.

En dryg vecka efter att denna stad av Malmös storlek ställts under vatten finns inga ambulanser, polisbilar, brandbilar eller nationella räddningshelikoptrar på plats. Bara väldigt mycket vatten. Och en påtaglig frånvaro från myndigheternas sida.

– Hjälpen kommer inte fram, konstaterar prästen Joshua Auguste med frustration i rösten.

– Ingen ur regeringen har ens varit här! lägger han till ilsket.

Den sittande presidenten Réne Préval har all anledning att lyssna till dessa ord. Allt sedan självständighetsrörelsen för drygt 200 år sedan har de flesta revolter i Haitis historia inletts i norra delen av landet, där Gonaives ligger.

Senast var det 2004, då dåvarande presidenten Jean-Bertrand Aristide drevs i landsflykt efter ett väpnat uppror som förenade drogbaroner med militärer, och som då började i Gonaives. Den socialt engagerade men också korruptionsanklagade Aristide påstod senare att USA hade orkestrerat upproret, vilket tillbakavisas av Bush­administrationen.
På Haiti är det dock främst Aristides kritik av Internationella valutafonden som lever vidare i samhällsdebatten.

– De privatiseringsreformer som genomfördes på 1990-talet skedde helt och hållet efter IMF:s önskemål. Det var inte i Haitis intresse, säger Pierre Esperance, som är ordförande för ett nätverk av människorättsorganisationer och en av landets tyngsta debattörer till DN.

– Problemet i dag är att varken presidenten eller FN litar på institutionerna på Haiti. Visst finns problem med korruption och straff-
frihet, men lösningen är knappast att gå runt dem helt, säger han.

Haiti är närmast en väktarstat, där väktarna utgörs av omkring 9.000 FN-soldater som ska garantera lag och ordning. I stort sett all samhällsservice, som sjukvård och utbildning, är privatfinansierad, medan grundläggande infrastruktur, som vägar och elnät, fungerar undermåligt.

En västdiplomat som DN talat med uttrycker det så här: ”Det är tveksamt om Haiti över huvud taget kan kallas för en stat.” Detta förklarar också varför så få åtgärder vidtas för att hindra katastrofer av det slag som nu drabbat Haiti.

Efter åratal av dåliga erfarenheter av den haitiska byråkratin föredrar många biståndsgivare att ge sina pengar direkt till mindre, oberoende organisationer. Det skapar en ond cirkel, där statens förmåga att ge service till sina medborgare undergrävs, vilket i sin tur leder till ökad misstro och i förlängningen också en risk för ett abrupt slut för landets sköra demokrati.

I bakgrunden finns starka intressen som gärna vill fortsätta ha en svag, korrumperad och lätt­kontrollerad statsapparat. Bland annat den maffia som kontrollerar narkotikasmugglingen till USA.

Erik de la Reguera

DN 2008-09-19