Jag är en av dem som allt sedan början på juli, då Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien, har manat kolleger att visa mer solidaritet med de fängslade svenskarna. Det självklara argumentet har hela tiden varit att det är viktigt att stå upp för pressfriheten.

Nu har svenska medier glädjande nog reagerat och många har reportrar på plats i Addis Abeba. Flera utmärkta reportage har publicerats i radio, TV och tryckt och digital press.

Men samtidigt är en diskussion på väg att blossa upp om hur de svenska mediernas närvaro kan påverka utfallet i den pågående rättegången. Därför tror jag att det är på sin plats att påpeka vikten av konsekvensneutralitet.

Wikipedias definition av ordet lyder så här:

”Konsekvensneutral även Konsekvensneutralitetsprincipen, att eventuella konsekvenser av publicering av en text, ett reportage eller dylika inslag i ett mediautrymme ej ska avgöra om publicering skall ske eller ej, det vill säga man skall förhålla sig neutral till konsekvenserna utan att låta sig påverkas av dem. De flesta tidningar och medier i Sverige är anhängare av principen och har uttryckligen sagt sig tillämpa principen i sin redaktionella vardag.”

Mot det ska PO:s Pressetiska regler vägas. I dem står dock inget om hur man ska agera när två svenska kolleger är fängslade i ett land som Etiopien, där situationen ”inte påverkas i positiv riktning av negativa skriverier” – om man nu ska tro på den svenske ambassadören i landet.

Ska man vara återhållsam för att undvika repressalier mot de båda åtalade? Ha förståelse för att svenska UD inte vill att man ska intervjua Martin och Johan? Undvika att försöka åka till Ogaden? Sluta granska internationella oljebolags intressen i Etiopien och hålla tyst om människorättsbrotten?

Självklart inte. Det är just det som den etiopiska regeringen vill.

Diplomater och journalister har olika roller. Diplomater representerar nationalstater. Journalister representerar (i bästa fall) universella värden om press- och yttrandefrihet och allmänhetens rätt till saklig och sanningsenlig information. Det är viktigt att hålla isär dessa båda roller och inse att de ibland kan hamna i konflikt.

I Etiopien tar det sig uttryck genom att Sveriges ambassadör (vars främsta intresse just nu är att få de båda svenskarna fria) försöker hindra svenska journalister från att intervjua Schibbye och Persson och antyder att rapporteringen kan skada deras sak.

Men vilken är då Schibbyes och Perssons sak? Låt mig påminna om vad de båda fängslade journalisterna själva skrev i ett brev så sent som i september:

“Det som händer nu är inte bara viktigt för oss, våra familjer och nära mediekollegor, utan för ALLA som tror på pressfrihet och mänskliga rättigheter.”

Rättegången handlar med andra ord inte bara om två svenska medborgare och deras framtida öde, utan om ett direkt angrepp på press- och yttrandefriheten – i såväl Sverige som i Etiopien. Då kan lösningen aldrig vara att utöva självcensur.

MEXICO CITY. En av grundarna av den kubanska oppositionsrörelsen Vita damerna, Laura Pollán, har avlidit efter en tids sjukdom. Dödsfallet kan leda till protester på Kuba, där den senaste tiden präglats av ekonomiska reformer och fortsatt repression mot oppositionella.

Att gå ut på gator och torg i Havanna och demonstrera mot Castroregimen är sedan länge förenat med uppenbar risk för att bli gripen, fängslad eller, som allra minst, få en snabb påhälsning av säkerhetspolisen. Det visste Laura Pollán när hon tillsammans med några väninnor 2003 bildade ”Las Damas de blanco”, Vita damerna, på Kuba.

Hon och de andra hade på nära håll fått se konsekvenserna av opposition på Kuba. De var anhöriga till 75 män som fängslats under 2003 för att bland annat ha deltagit i en namninsamling för konstitutionella förändringar på Kuba – något som i regimens ögon var högförräderi.

Laura Pollán började prata med de andra kvinnorna i väntrummet i fängelset Villa Marista. Tillsammans bestämde de sig för att anordna protester utanför kyrkan Santa Rita i Havanna varje söndag.

Jag rapporterade från en sådan demonstration 2007 och det var en upplevelse jag aldrig glömmer. När man är uppvuxen i ett demokratiskt land tänker man sig lätt att gatuprotester ska se ut på ett visst sett: med slagord, höjda nävar och människor som går mitt i gatan.

Det här var något annat. Ett fyrtiotal kvinnor klädda i vitt kom ut från en kyrka och gick på led på trottoaren längs en stor aveny. Ingen ropade några slagord. Ingen sa något överhuvudtaget. De bara gick där med blommor i händerna.

Ett hundratal meter bort satt några män i en bil och filmade oss. Det var säkerhetspolisen.

Trots övervakningen, hoten och förföljelserna gav Laura Pollán och de andra kvinnorna aldrig upp. För ett år sedan frigavs slutligen många av de politiska fångar som gripits 2003, efter påtryckningar från EU och katolska kyrkan.

Men Vita damerna har fortsatt kräva demokrati och yttrandefrihet. De har förvandlats till den mest kända oppositionsgruppen på Kuba. Så när beskedet om att Laura Pollán avlidit kom i fredags, var det därför många inom den underjordiska oppositionen som sörjde henne.

I dag befinner sig Kuba i djup ekonomisk kris. Regimen har inlett mindre ekonomiska reformer som gjort det möjligt för hundratusentals kubaner att starta småföretag.

Dessa småföretagare är inte lika beroende av regeringen som anställda i statliga bolag. Och på senare tid har protester börjat bryta ut på Kuba. De är fler nu. Och inte lika tysta. Men risken för att bli gripen av säkerhetspolisen, den finns kvar.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 16 oktober 2011.

MEXICO CITY. Årets vinnare av Stieg Larsson-priset är den nicaraguanska kvinnorättsaktivisten Vilma Nuñez de Escorcia. Hon kämpar för kvinnors rättigheter i ett land där aborter är totalförbjudna och abortläkare kan få långa fängelsestraff.

DN fick en telefonintervju med en glad pristagare som hoppas att hennes tillvaro ska bli lite tryggare av den internationella uppmärksamheten.

-Ärligt talat visste jag inte mycket om Stieg Larsson innan jag fick beskedet häromdagen. Men nu har jag börjat läsa Milleniumtrilogin och visst verkar det finnas ett underliggande budskap i böckerna som har koppling till det vi gör här, säger Vilma Nuñez de Escorcia till DN på telefon.

Stieg Larsson-priset instiftades av Norstedts förlag och författarens far och bror för tre år sedan. I år är det första gången som prissumman på 200 000 kronor går till en person som lever utanför Sveriges gränser.

Den 72-åriga Vilma Nuñez de Escorcia är en veteran inom Nicaraguas kvinnorörelse. Hon stod på sandinisternas sida under störtandet av diktaturen 1979 och blev efter revolutionen utsedd till Nicaraguas första kvinnliga domare i högsta domstolen.

Den röda tråden i hennes engagemang har hela tiden varit kampen för kvinnors rättigheter.

– Redan som barn insåg jag att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor.

I dag leder hon organisationen Cenidh, som arbetar för att minska våldet mot kvinnor.

– Enbart i år har 65 kvinnor mördats i Nicaragua, en mycket hög siffra i ett så litet land.

För fyra år sedan kom sandinisternas ledare Daniel Ortega tillbaka till makten via valurnorna. Men Vilma Nuñez de Escorcia är numera en av hans fränaste kritiker.

– Ortega vann valet tack vare en pakt med den katolska kyrkan. Resultatet har blivit att abort i dag är totalförbjuden, säger hon.

Minst ett hundratal kvinnor dör varje år i Nicaragua till följd av illegala aborter. Kvinnor som gör abort och deras läkare kan dömas till långa fängelsestraff. Men mycket tyder på att Ortega väljs om i presidentvalet den 6 november.

– Hans styre blir alltmer auktoritärt. På senare tid har personangreppen mot mig ökat i de statliga medierna och de regelrätta hoten likaså. Så jag ser faktiskt det här priset som ett slags sköld, säger Vilma Nuñez de Escorcia.

Stieg Larsson-priset delas ut i Stockholm den 9 november.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 15 oktober 2011.

MEXICO CITY. I dag är det ett år sedan de 33 gruvarbetarna i San Joségruvan i Chile undsattes i en av de mest spektakulära räddningsaktioner världen skådat. Omar Reygadas är liksom många andra fortfarande märkt av upplevelsen – och missnöjet växer med att säkerheten inte förbättrats mer i gruvorna.

– Länge led jag av svåra mardrömmar. De har avtagit nu, men det händer ofta att jag blir liggande vaken och tänker på vad som hade kunnat hända med oss där nere, säger Omar Reygadas.

Denne lågmälde 57-åring är tredje generationens gruvarbetare och bor fortfarande kvar i staden Copiapó, bara några kilometer från den numera igenbommade San Joségruvan. Han är en av de 33 överlevarna från den dramatiska olyckan förra året.

– Jag har arbetat i gruvnäringen i hela mitt liv. Har alltid tyckt om det. Men San Joségruvan var den mest vanskötta gruva jag sett. Folk förlorade armar och ben i olyckor, det var tillbud i stort sett varje dag. Gruvbolaget brydde sig inte om annat än att göra vinst, säger Omar Reygadas.

För ett drygt år sedan rasade berget ned över Omar Reygadas och de andra 32 männen i hans arbetslag. De tog sig till ett skyddsrum på 688 meters djup. Där insåg de snart att de var helt avskurna från omvärlden.

Nödprovianten var snålt tilltagen: den dagliga ransonen blev två matskedar tonfisk per person.

– Jag förlorade nästan 20 kilo i vikt. Så var det för oss alla, säger Omar Reygadas.

Samtidigt inleddes en dramatisk räddningsoperation ovanför dem. Chiles regering satsade miljonbelopp på att få upp gruvarbetarna. Efter 69 dagar och nätter – den längsta tid som någon överlevt ett gruvras – kunde till slut samtliga hissas upp oskadda.

Omar Reygadas blev den sjuttonde arbetaren som fick kliva ur hissburen ”Fenix” och möta strålkastare, tevekameror och Chiles president Sebastian Piñera. En miljard tevetittare följde dramat.

Året som gått sedan dess har varit turbulent. Till en början översköljdes gruvarbetarna av presenter och gratis resor, som inte sällan var ett slags förtäckta produktplaceringar. Efter några månader falnade dock stjärnglansen.

I dag kan bara en handfull av männen försörja sig på att ge föreläsningar. Övriga är arbetslösa, sjukskrivna eller tar ströjobb som grönsakshandlare och annat.

– Gruvbolagen vet att vi inte accepterar dålig säkerhet – och att vi har kontakt med journalister. Så vem skulle vilja anställa oss? säger Omar Reygadas.

Han och de andra sätter hoppet till intäkterna från en kommande bok och Hollywoodfilm som är under produktion. Men exakt hur mycket pengar det kan ge dem är oklart.

Fjorton av männen har lyckats förhandla till sig en mindre förtidspension av hälsoskäl. Men rättsprocessen mot ägarna till San Joségruvan har knappt inletts. Samtidigt har männen bestämt sig för att kräva skadestånd även av staten.

– Självklart är vi tacksamma mot regeringen för räddningsinsatsen. Men myndigheterna gjorde inte de kontroller som man borde ha gjort före raset, förklarar Omar Reygadas.

Än i dag är säkerheten bristfällig i många gruvor. Första halvåret i år omkom 13 människor i gruvolyckor i Chile. Regeringen pekar på att det är något mindre än tidigare år, men överlevarna från San Josegruvan är långtifrån nöjda.

– Det är tungt att se att så lite har förändrats. Vi hoppades att medieuppmärksamheten skulle leda till bättre säkerhet. Men många privata bolag struntar i föreskrifterna och tyvärr är fackföreningarna svaga i de små gruvorna häromkring, säger Omar Reygadas.

Erik de la Reguera

Längsta tid som någon överlevt ras i en gruva

Den 5 augusti 2010 rasade enorma mängder sten och bråte ned på olika nivåer i San José-gruvan, där guld och koppar outvinns. 33 av gruvarbetarna rapporterades saknade.

Drygt två veckor senare skickade de genom ett borrhål, som räddningsmanskapet borrat, upp med en lapp där det stod ”Vi lever och mår bra – alla 33 i skyddsrummet”. Männen hade tagit skydd på 688 meters djup och överlevt på reservmatransoner.

En intensiv räddningsinsats inleddes, men det var först när president Sebastian Piñera satsat hela sitt förtroendekapital och stora ekonomiska resurser som de 33 arbetarna kunde undsättas efter att ha varit instängda i 69 dagar. Den längsta tid som någon överlevt ett ras i en gruva. Gruvan stängdes efter raset, men rättsprocessen mot bolaget har knappt inletts.

Publicerat i DN den 13 oktober 2011.

MEXICO CITY. Tortillan öppnar sig i min handflata och tar emot köttet och lökskivorna. Några droppar citronsaft och en liten skopa röd chilisås faller över den, innan jag slutligen kan föra tacon mot min mun, full av det mexikanska kökets aromer.

Någon sekund senare bränner det till mitt på tungan. Hettan sprider sig snabbt. Svetten tränger fram i min panna, ögonen tåras och blicken söker desperat efter vatten.

– Här, ta lite salt, det hjälper, säger min vän Xochitl och räcker fram karet.

Hon borde veta, tänker jag, och skakar snabbt ut salt i handen. Det hjälper, branden i gommen släcks tillfälligt. Men på papptallriken framför mig väntar nästa smakexplosion.

Upplevelsen jag just haft kallas för att ”enchilarse”. Någon exakt översättning från spanskan finns inte, men att ”chilifiera sig” kommer rätt nära. En utlänning kan lätt få för sig att det bara beskriver ett obehagligt tillstånd som helst bör undvikas. Men för många mexikaner är det tvärtom en känsla man söker efter, och som då kallas för att ”enchilarse rico”.

– Det är en balansgång. För mig handlar det om både njutning och smärta. Om man ska få maximal njutning gäller det att ligga nära gränsen för vad man klarar av, säger min vän Xochitl med ett snett leende, medan hon tillreder nästa taco.

På restaurangen vi sitter på, liksom alla andra matställen med självaktning i Mexiko, finns salsa roja (röd chilisås), salsa verde (grön chilisås) och helst också guacamole och lök med habanero utställt bredvid salt- och pepparkaren. Och även om alla mexikaner inte är lika förtjusta i chili som Xochitl, skulle många ändå hålla med henne om det hon säger en stund senare:

– Bränner det inte, så smakar det inget. Så enkelt är det.

I Mexiko har chilipeppar varit en central del av matkulturen i tusentals år. Olika typer av chili har odlats av ursprungsfolken sedan 5200 år före Kristus. När spanjorerna anlände till dalen där Mexico City ligger i dag var det därför inte oväntat stark och smakrik mat som väntade vid aztekernas bord.

Besökare lär sig snabbt att den minsta chili kan innehålla enorm hetta. Men det kan ändå vara svårt att hålla den där berömda balansen. För det finns fler än 150 sorters chili att välja på och de kommer i alla tänkbara färger och storlekar och med mycket varierande smakstyrka.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 8 oktober 2011.

MEXICO CITY. Den mexikanska maffians nya måltavlor är bloggare och twittrare. Två torterade och vanställda kroppar har hittats hängande från en bro i staden Nuevo Laredo vid gränsen till USA – bredvid ett anslag med hotelser mot nätaktivister.

Det makabra fyndet gjordes i tisdags kväll. De dödas identitet är ännu okänd, men myndigheterna uppger att rör sig om en kvinna i 20-årsåldern och en något äldre man.

Offren uppvisade tecken på bestialisk tortyr och föreföll ha blivit kallblodigt avrättade. Två dygn efter fyndet har ännu inte någon anhörig hört av sig till myndigheterna.

Ett anslag var uppsatt i närheten av liken. På det stod att läsa:

”Så här kommer det att gå för alla som publicerar lustiga saker på nätet. Det är bäst att ni lyssnar. För vi kommer att ta er.”

Specifika hot riktades mot bloggen ”Blog del Narco” och ett nätforum som fungerat som informationskanal för människor i delstaten Tamaulipas, som Nuevo Laredo tillhör.

Underskriften på anslaget gick heller inte att misstolka: ”Z” för Zetas. Det är ett brottssyndikat som bildades för ett tiotal år sedan av före detta elitsoldater. Numera är Zetas en av Mexikos mäktigaste kriminella organisationer, med närvaro längs hela den mexikanska och amerikanska östkusten, liksom i Centralamerika.

Basen för denna kriminella organisation är delstaten Tamaulipas. Där har de lokala medierna mutats och hotats till tystnad sedan flera år tillbaka.

Men situationen har förvärrats sedan ett krig mellan Zetas och deras tidigare allierade i Golfkartellen bröt ut i början på 2010. Tusentals har dödats i detta maffiakrig.

Bristen på tillförlitlig information har gjort Twitter och bloggar till medborgarnas bästa resurser när de söker trygghet i en brutal vardag. På twitterhashtags som #reynosafollow delar användare med sig av information och varningar.

Utan nätaktivisterna skulle mycket av det som pågår i Tamaulipas och andra delstater aldrig nå ut till omvärlden.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 17 september 2011.