MEXICO CITY. Drygt 500 migranter från Latinamerika och Asien har påträffats i två långtradare i södra Mexiko. Migranterna var på väg mot USA och färdades under förhållanden som de lokala myndigheterna beskriver som ”inhumana”.

Lastbilarnas hemliga last upptäcktes i tisdags med hjälp av röntgenutrustning vid en av migrationspolisens kontroller i delstaten Chiapas. Det går bara att föreställa sig hur de tätt sammantryckta människorna på flaken kände sig när de stängda lastbilarna sedan började kränga och skaka under den korta biljakt som följde.

Vid jaktens slut kunde en av förarna gripas. Den andre lyckades undkomma.

När polisen öppnade dörrarna till flaken fann de 513 mycket trötta, rädda och törstiga resenärer från Latinamerika och Asien. Omkring en tiondel av dem var kvinnor och barn.

Några uppgav att de betalt 7 000 dollar för resan till USA. Med rätt pass hade det räckt till flyg i första klass. Men nu hamnade dessa människor i stället på lastbilsflak, så tätt packade att de tvingades stå upprätt, krampaktigt hållande i remmar som var fastsurrade i taket.

Planen var att färdas i nära tjugo timmar, innan ett fordonsbyte väntade i staden Puebla i centrala Mexiko. Smugglarna hade borrat några lufthål i taken, men de var långtifrån tillräckliga. Luften uppgavs vara på väg ta slut när upptäckten gjordes.

Ändå är detta inte något särskilt ovanligt i Mexiko. Varje år passerar en halv miljon migranter genom landet för att försöka ta sig illegalt till USA. Eftersom Mexiko inofficiellt accepterat rollen som ”buffertland” för USA grips många redan innan de kommit fram till den 300 mil långa gränsen. Mexikos agerande påminner på så sätt om en rad länder i Nordafrika, som samarbetar med EU.

De faror som migranterna ställs inför längs vägen är många. Det pågående knarkkriget i Mexiko har gjort dem till enkla måltavlor för lokala maffior som behöver fylla på sina kassakistor genom kidnappningar. En del tvångsrekryteras också som fotsoldater.

Exakt hur många som dödas eller omkommer i olyckor längs vägen norrut är det ingen som vet, då det är lätt att försvinna i statistiken som ”oidentifierad”. Och med rader av fall av korruption inom migrationspolisen är inte myndigheternas ”räddning” nödvändigtvis någon garanti för en säker resa hemåt.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 19 maj 2011.

Nu på måndag den 23 maj anordnas Dagens Nyheters årliga Utrikesdag i Stockholms konserthus. Jag och mina korrespondentkolleger finns på plats för att berätta om olika aktuella ämnen och svara på frågor.

Det roligaste med denna tillställning brukar vara att få träffa er läsare, så kom för all del gärna fram och säg hej vid bordet där jag är posterad.

Programmet inleds strax efter klockan ett. Jag och fotografen Roger Turesson pratar om vårt reportage Flykten genom Mexiko på Stora scenen klockan 15.30.

Resten av programmet och mer info om Utrikesdagen finns här och man kan anmäla sig här. Hasta pronto.

LIMA. Ett tjugotal lantarbetare har hittats döda på en ranch i norra Guatemala, de flesta av dem halshuggna. Polisen misstänker att det mexikanska narkotikasyndikatet Zetas ligger bakom dådet.

När några invånare i samhället Caserio La Bomba i provinsen Petén åkte upp till ranchen Los Cocos för att köpa ost och mjölk i söndags möttes de av en skräckinjagande scen. Vid huset låg kvarlevorna av 25 män och två kvinnor. Alla utom ett av offren hade fått huvudet avhugget.

Massakern är en av de värsta i Guatemala sedan inbördeskrigets slut 1996. De döda uppges vara vanliga daglönare som avrättats för något som deras chef, ranchägaren Otto Salguero, anklagas för att ha gjort. På en vägg hade ett hotfullt budskap skrivits i ett av offrens blod: ”Salguero: jag kommer att hitta dig. Efter det kommer du att se ut så här.”

Den ende av arbetarna som lämnades vid liv – och som verkar ha fått i uppgift att ta hand om några barn – vittnade senare för polisen om hur bilar med ett femtiotal män i militäruniformer anlänt till ranchen.

Männen var beväpnade och krävde att få veta var ägaren Salguero befann sig. När de inte fick något tillfredsställande svar började de döda arbetarna, en efter en.

Den man som ledde mördarna kallades kaibil, vilket är namnet på de specialtrupper som begick grova människorättsbrott i Guatemala under inbördeskriget. Sedan tidigare är det känt att flera av dessa kaibilsoldater deserterat och anslutit sig till det mexikanska narkotikasyndikatet Zetas, varför polisen nu misstänker dem för dådet.

Anhöriga till Salguero har dessutom tidigare hotats, kidnappats och mördats av män som arbetar för den lokale Zetas-ledaren i regionen, ”Z200”.

Polisen misstänker att ranchen, som bara ligger tio mil från gränsen till Mexiko, kan ha använts för kokainsmuggling. Mängder av olagliga landningsbanor finns i denna del av Guatemala och de används ofta för att ta emot laster med kokain från Sydamerika. Peténprovinsen har på så vis fått strategisk betydelse för smugglingen norrut genom Mexiko och vidare mot USA.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 17 maj 2011.

Den 27 april 2010 öppnade paramilitärer eld mot en fredlig bilkaravan, inte långt från samhället San Juan Copala i södra Mexiko. Den finske medborgaren Jyri Jaakola och människorättsaktivisten Bety Cariño dödades i skottlossningen.

Några månader senare skrev jag följande reportage om situationen i San Juan Copala. Och sedan dess har de flesta av anhängarna av den autonoma kommunen tvingats på flykt.

När Gabino Cué tillträdde som ny guvernör i december hoppades många att den sociala konflikten skulle gå att lösa relativt snabbt. Men paramilitärerna finns kvar och hittills har ingen gripits. Många av triqui-indianerna från San Juan Copala lever ännu som internflyktingar i Oaxaca eller i andra delstater.

Tidskriften Contralinea publicerade i veckan följande nedslående reportage (på spanska): Copala – las armas se imponen. Det illustrerar den komplexa situation som råder i området. Men också den ingrodda rasismen och totala frånvaron av en rättsstat – något som den mexikanska regeringen rimligen bär ett ansvar för.

Onsdagen den 27 april arrangeras följande aktiviteter i Sverige för att kräva rättvisa för Jyri Jaakola och Bety Cariño:

Stockholm: Café Hängmattan (Södermannagatan 10, T – Medborgarplatsen) kl 19-22.

Minnesstund. Mer info på följande Facebooksida.

Malmö: Glassfabriken. Kl 18-22.

Seminarium – Mänskliga rättigheter i Mexiko, ett år sedan dödskjutning av fredsarbetare. Medverkande: Antonio Alonso från Mexiko som kommer att prata om ursprungsfolkens situation och autonomi, Ida Asplund, som arbetat som fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko under det senaste året och Tatjana Markus som var nära vän till dödade Jyri. Mer info på följande Facebooksida.

Tipsa gärna om fler evenemang i kommentarerna.

MEXICO CITY. För ett år sedan berättade DN om Bertha García och hennes försvunna tonårsdotter i Ciudad Juárez i norra Mexiko. I reportaget intervjuades också människorättsaktivisten Marisela Ortíz (på bilden nedan). Nu har båda kvinnorna tvingats gå under jorden efter mordhot.

-> Läs tidigare artiklar här <-

Ingen svarar längre på Bertha Garcías mexikanska mobilnummer. En röstbrevlåda slår på, dag som natt, men det är inte någon som ringer upp om man lämnar ett meddelande.

– Sista gången jag hörde något av Bertha var för ett par månader sedan. Då hade hon fått ta emot ett mordhot. Hon sa att hon skulle försöka gå under jorden. Som jag förstod det hade hon ansökt om skyddad identitet. Men sedan dess vet jag inte vad som hänt, för även jag har ju blivit tvungen att fly, säger människorättsaktivisten och högstadieläraren Marisela Ortíz.

DN når Ortíz på telefon i en stad i södra USA, där hon fått en tillfällig fristad. Av säkerhetsskäl vill hon inte att vi skriver stadens namn. De som är ute efter henne rör sig ledigt på båda sidor av gränsen.

– Det är otroligt frustrerande att tvingas fly så här. Jag längtar hela tiden tillbaka till Ciudad Juárez. Men man leker inte med sin familjs liv, säger hon.

Marisela Ortíz är en av grundarna av frivilligorganisationen Nuestras Hijas de Regreso a Casa (Våra döttrar ska tillbaka hem) och har i tjugo år kämpat för rättvisa i hundratals fall av brutala kvinnomord och ”försvinnanden”.

Men en morgon i mars i år kom skräcken på besök till den skola där Marisela Ortíz arbetar. På en banderoll hade någon textat:

”Marisela Ortiz, din skitlärare, om du fortsätter med din aktivism kommer vi att döda hela din familj. Vi börjar med din son Ravvy, han står på vår lista nu. Högaktligen, J.L.”

Denna signatur – JL – tillhör en av de högsta ledarna inom Juarezkartellen. Att förfalska den är inget man gör ostraffat i den undre världen. Med andra ord var det allvar.

– Jag har fått ta emot många hot genom åren. Men den här gången var det underskrivet av en person man måste ta på allvar. Mot bakgrund av vad som hänt de senaste månaderna var det inte läge vänta och se, säger Marisela Ortiz.

Ett blodigt maffiakrig rasar sedan några år i Ciudad Juárez. Staden har kommit att kallas världens farligaste. Omkring nio maffiamord äger rum varje dag.

I år har också flera aktivister mördats i Ciudad Juárez. Amnesty International har slagit larm om att situationen för människorättsförsvarare förvärras snabbt och att det ofta är röster som är kritiska till militären eller lokala politiker som tystas.

Även Bertha Garcia var kritisk till myndigheterna. Så sent som i december förra året sa hon till en lokaltidning att polisen inte gjorde sitt jobb. Då hade hennes tonårsdotter Brenda varit försvunnen i nästan två år, utan att polisen fått upp ett enda spår.

Efter det blev Bertha Garcia alltså hotad till livet. Och nu går hon inte att få tag på. Mycket talar för att hon håller sig gömd. Men i skräckens Ciudad Juárez är det svårt att veta säkert.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN+ (endast för Ipad) den 25 april 2011.

Få mångmiljonstäder har ett så oförtjänt dåligt rykte som Mexico City. Låter man sig dras ned i denna megametropols gap och slukas hel finns det ingen återvändo – man charmeras, fascineras och löper en inte försumbar risk att förvandlas till chilango, som Mexico City-borna kallas.

Själv är jag helt såld.

I aprilnumret av DN Världen bjuder jag på ett antal tips för den trugade besökaren. Ni som är prenumeranter får den gratis, men tidningen går även att köpa separat i butik.

Naturligtvis finns det många fler saker att göra i denna stad än vad som får plats med på ett tidningsuppslag. Uppmärksamma läsare har kanske noterat att jag på andra håll tipsat om jazzklubbar, skridskobanor, ambulerande filmfestivaler, wifi-hotspots, konstmuseer, rockfestivaler, de dödas dag och en massa annat som jag inte hittar länkarna till nu.

Det händer med andra ord saker hela tiden. Missa därför inte DF, som staden kallas i Mexiko. Jag avslutar med denna bild på det anrika, om än inte särskilt mysiga, Cafe La Habana, för den som vill följa i Roberto Bolaños fotspår på Avenida Bucareli.