Nelson Peralta i orkestern Starband. Foto: Erik de la Reguera

PUEBLO NUEVO. När Nicaragua håller val på söndag talar det mesta för att den tidigare gerillakommandanten Daniel Ortega blir omvald som president. DN åkte ut på landsbygden och pratade med en blåsorkester för att försöka förstå varför.

Fem timmars skakig bussfärd från Nicaraguas huvudstad Managua ligger den lilla staden Pueblo Nuevo. Omgiven av lummiga, intensivt gröna berg, är den tätort i en region där merparten av befolkningen fortfarande är småbönder.

Så var det före revolutionen 1979, och så är det än i dag.

Från ett av husen i staden hörs hög ompa-ompamusik. Det är en blåsorkester som övar.

-Bravo! ropar Petrona Zeledon när musiken tystnar.

De tiotalet männen ler lite generat men stolt. Petrona är eldsjälen bakom deras orkester, hon drog igång den då många av dem bara var barn.

Under 1980-talets år av revolutionär yra och inbördeskrig i Nicaragua lärde Petrona känna Inger Bröms från Upplands Väsby utanför Stockholm. Vänskapen mellan de båda lärarna ledde till att vänskapsföreningar bildades och projekt startades.

De hade kanske inte väntat sig att just ”Starband”, som blåsorkestern heter, skulle bli det mest uthålliga och framgångsrika av projekten. Men sedan den mexikanska banda-musiken slagit igenom i Centralamerika kan musikerna i bandet nu faktiskt försörja sig på att ge konserter runt om i regionen.

Samtidigt har sandinisternas ledare från 80-talet, Daniel Ortega, återvänt till makten. Mycket tyder på att han blir omvald i söndagens presidentval. För Petrona Zeledon är det inte längre något självklart positivt.

-Jag sympatiserar med sandinisternas rätteviseideal. Men Daniel Ortega borde inte ha ställt upp igen.

Enligt Nicaraguas författning får en president inte ställa upp till omval. Men tack vare sandinisternas kontroll över högsta domstolen fick Ortega förra året tillstånd att ställa upp ändå, eftersom begränsningen av mandatperioder inskränkte Ortegas ”mänskliga rättigheter”.

Inte oväntat har domslutet kritiserats hårt av oppositionen.

-Demokratin är definitivt i fara. De våldsutbrott vi sett på sistone kan vara början på något betydligt värre. Särskilt om vi får se valfusk på söndag, säger Ulises Alfaro, parlamentsledamot för högerpartiet PLC, till DN.

De senaste veckorna har tusentals oppositionsanhängare av oklara skäl blivit nekade röstkort, vilket lett till kravaller på olika platser. Problemet ska vara på väg att lösas, uppger regeringen, men internationella valobservatörer uttrycker stark oro.

Human Rights Watch och andra människorättsorganisationer har kritiserat Ortegas auktoritära tendenser, inte minst gentemot journalister.

Så hur kommer det sig då att han har stöd av så många? Jag ställer frågan till blåsorkestern.

– I min familj kommer vi att rösta på Ortega, eftersom hans regering gett oss en ko, några hönor och ett tiotal plåtar att bygga bättre tak av. Många andra i min by har fått liknande stöd, säger 20-årige Nelson Peralta, och ställer ned tuban på marken.

Flera av de andra nickar. Stödprogrammen till fattiga har utvidgats på senare år. Nya satsningar har finansierats av bistånd från Venezuela. Tillsammans med förbättrad service på sjukhus och fler studieplatser på statliga universitet har det gjort Ortega populär bland de fattiga. Oppositionen hävdar att stöden ofta bara ges till sandinistanhängare. Men det är tydligt att många i den dryga hälft av befolkningen som lever i djup fattigdom uppskattar Daniel Ortegas politik.

Petrona Zeledon har svårt att blunda för hans auktoritära tendenser. Men till slut säger även hon:

– Jo, jag kommer nog att rösta på honom ändå. Han förtjänar en chans till.

Erik de la Reguera

Bättre ekonomi försvårar för oppositionen

MEXICO CITY. Nicaraguas ekonomi växer i år med omkring fyra procent, vilket är den högsta siffran bland Centralamerikas länder. Samtidigt minskar fattigdomen. Men det beror inte i första hand på att Ortega skulle ha satsat på någon omfattande socialistisk reformpolitik.

Visserligen har bistånd från Venezuela gjort utökat stöd till landsbygden möjligt, men samtidigt erbjuder Nicaragua också utländska företag extremt fördelaktiga villkor för investeringar i landet.

Pragmatism är kännetecknande för Ortega. Hans vänner ser det som vishet, hans fiender som makthunger.

Men tillväxten i ekonomin – om än från extremt låga nivåer – gör högeroppositionens uppgift svår. Främste utmanaren Fabio Gadea är en ägare av radiostation som försöker framställa sig som det minst korrupta alternativet av kandidaterna. Den tidigare korruptionsdömde Arnoldo Aleman ser dock ut att vara chanslös.

I valrörelsen har oppositionen riktat in sig på Ortegas maktmissbruk och auktoritära tendenser.

De omstridda lokalvalen 2008, då Ortegas sandinistparti av allt att döma fuskade sig till segern i omkring ett trettiotal kommuner, och den pågående omvalskampanjen som troligen strider mot författningen, ses av många som tydliga tecken på att regeringen i praktiken kontrollerar domstolsväsendet och inte drar sig för att missbruka det.

-Den största faran för demokratin och de mänskliga rättigheterna i Latinamerika utgörs inte längre av militärkupper, utan av demokratiskt valda regeringar som går i auktoritär riktning. En av dessa regeringar är den i Nicaragua, säger Jose Miguel Vivanco, Amerikachef på Human Rights Watch, till DN.

Erik de la Reguera

Kandidaterna

Daniel Ortega tillhör sandinistpartiet FSLN och var ledare under revolutionsåren 1979-1990. Han valdes som president 2006, men då med en betydligt mindre radikal agenda.

Fabio Gadea är kandidat för liberala PLI och framställer sig som ofläckad av korruptionsskandaler. Var medlem i motståndsrörelsen Contra under inbördeskriget på 1980-talet.

Arnoldo Aleman är kandidat för högerpartiet PLC. Var president 1997 – 2002. Har listats som en av världens tio mest korrupta politiker av organisationen Transparency International.

Sandinistgerillan störtade diktator 1979

Huvudstad: Managua

Befolkning: 5,8 miljoner

Språk: spanska

Historia: 1979 störtades diktatorn Anastasio Somoza av den socialistiska sandinistgerillan. Efter det inleddes ett politiskt experiment av sandinisterna, som snabbt fick väpnad opposition i form av den USA-understödda Contras-gerillan.

Hundratals svenska vänstersympatisörer reste till Nicaragua under 1980-talet och etablerade vänskapsband med nicaraguaner.

1990 valdes Violeta Chamorro till president, vilket satte punkt för sandinisternas tid vid makten.

Daniel Ortega tog sedan hårdare personlig kontroll över sitt parti. 2006 valdes han på nytt till president.

Publicerat i DN den 2 november 2011.

MEXICO CITY. ”Den blonde dödsängeln”, marinofficeren Alfredo Astiz, har dömts till livstids fängelse i Argentina. Astiz har blivit något av en symbol för militärdiktaturens brott i landet och anses vara ansvarig för bland annat svenskan Dagmar Hagelins försvinnande 1977.

Den 59-årige Alfredo Astiz såg sammanbiten ut när domen mot honom lästes upp i en rättssal i Buenos Aires natten till torsdagen svensk tid. På ett torg i närheten stod hundratals människorättsaktivister och anhöriga till Astiz offer och följde den historiska händelsen via storbildsskärm.

När orden ”livstids fängelse” ekade ut över torget utbröt applåder och jubel. Många hade väntat på denna stund i över 30 år.

– Det är en oerhörd glädje! Jag är väldigt stolt över att Argentina nu är ett av få länder i Latinamerika som kommit så här långt, säger Liliana Pelegrino, som är en av dem som vittnat i rättegången, till DN.

Hon kunde inte vara på plats i Argentina när domslutet kom, utan fick reda på det i sitt hem i Stockholm.

– För mig innebär det här en tröst och en upprättelse. Men det handlar inte om hämnd. Det handlar om rättvisa, säger Liliana Pelegrino.

Hon är en av omkring 5 000 människor som kidnappades och fördes till Marinens mekaniska skola, ESMA, under militärdiktaturen 1976-1983. Offren anklagades för att vara vänsteraktivister och för att på olika sätt ha konspirerat mot staten. I praktiken kunde dock ofta alla som råkade stå i ”fel” adressbok hamna i torterarnas våld.

Alfredo Astiz var en av de mest aktiva torterarna på ESMA. Nu har han dömts för att ha kidnappat och mördat två franska nunnor och tre kvinnor som var aktiva i anhörigorganisationen Mödrarna på Plaza de Mayo, men Astiz tros ha varit ansvarig för betydligt fler brott.

Han har bland annat pekats ut som ansvarig för den 17-åriga svenskan Dagmar Hagelins försvinnande i januari 1977. Hagelins far Ragnar Hagelin bor sedan många år i Stockholm och även han har följt rättegången noga.

– Jag stannade nästan hela natten framför min dator och lyckades följa allt som hände där. Du kan tänka dig: efter 34 års kamp för att få rättvisa är det här en av de största stunderna i mitt liv, säger Ragnar Hagelin till TT.

Hur viktigt är det här för dig?
– Åh, jag kan inte finna riktiga ord för att beskriva mina tankar för dig eller för Sverige. Efter 34 års kamp. . . Ibland undrar jag hur jag har kunnat klara mig, säger 78-årige Ragnar Hagelin.

Dagmar Hagelins fall är ett av många som väntar på att få en separat rättegång i Argentina. Enligt officiella uppgifter ”försvann” minst 13 000 människor under militärdiktaturen. Många människorättsorganisationer uppskattar dock det egentliga antalet till uppemot 30 000.

Erik de la Reguera

Svenska Dagmar Hagelin kidnappades 1977

Den 17-åriga svenskan Dagmar Hagelin kidnappades av ett militärt kommando i Argentinas huvudstad Buenos Aires den 27 januari 1977. Hon hade åkt ut till förstaden El Palomar i Buenos Aires för att besöka väninnan Norma Burgos, men möttes i stället av civilklädda män som fört bort Burgos kvällen innan.

Hagelin försökte fly från sina angripare. När hon var på väg att runda ett gathörn blev hon skjuten. Den man som höll i pistolen har senare identifierats av vittnen som marinofficeren Alfredo Astiz.

Dagmar Hagelin fördes sedan till Marinens mekaniska skola, ESMA, dit även väninnan Norma Burgos förts. De båda vännerna träffades helt kort vid ett tillfälle. Då låg svenskan kedjad vid en säng, svårt misshandlad och med ett öppet sår i huvudet.

Norma Burgos överlevde tortyren på ESMA och kunde vittna om mötet. Men än i dag är det oklart vad som hände med Dagmar Hagelin sedan. Svenskans fall står i kö och väntas tas upp i en framtida rättegång.

Intensiv jakt på vänstern

Efter en statskupp i mars 1976 inledde militärjuntan en intensiv jakt på vänstergerillan Montoneros medlemmar. Snart hade den förvandlats till en ren utrotningskampanj riktad mot alla med vänstersympatier.

Efter återgången till demokrati 1983 ställdes de högsta juntaledarna inför rätta och dömdes till fängelsestraff, men 1990 fick de amnesti. Rättegångarna återupptogs 2005 och denna gång mot samtliga ansvariga. Hittills har ett fyrtiotal militärer dömts.

Publicerat i DN den 28 oktober 2011.

MEXICO CITY. Farcgerillan har inlett en ny offensiv mot centralmakten i Colombia, bara dagar före de viktiga lokalvalen på söndag. Upptakten till valen har präglats av maffiamord på politiker, röstköp och illegal kampanjfinansiering. Minst 41 kandidater har dödats hittills.

En militärkonvoj kom i fredags körande genom en stor oljepalmsodling några mil utanför staden Tumaco i södra Colombia. Landsvägens lugn förbyttes hastigt i kaos när flera hemmagjorda bomber exploderade där militärfordonen passerade.

Soldaterna som klättrade ut ur bilarna möttes av intensiv maskingevärseld och exploderande handgranater. Minst tio regeringssoldater och en gerillasoldat dödades i bakhållet.

Två dagar senare, i söndags, inträffade en liknande händelse i den östliga provinsen Arauca. Även där krävdes tio regeringssoldaters liv. Attackerna har fortsatt i veckan. Minst två soldater och en polis har dödats.

Gerillan bakom attackerna, marxistiska Farc, har varit tillbakapressad de senaste åren och förlorat flera av sina högsta ledare. Men enligt Colombias försvarsdepartement mönstrar den fortfarande omkring 8 000 man och nu har gerillans nya ledning bestämt sig för att visa att den långtifrån är uträknad.

Tidpunkten är noga vald. I helgen hålls lokalval i Colombia och drygt tusen borgmästare och ett trettiotal guvernörer ska utses.

Lokalvalen ses av många bedömare som ett slags lackmustest på hur den colombianska demokratin mår. Regeringen har mobiliserat 300 000 poliser och militärer för att skydda vallokalerna från gerillans attentat.

– Såväl gerillorna som narkotikamaffian och de nygamla paramilitärerna försöker utöka sitt inflytande på lokalplanet. Det gör man genom selektiva mord och hot. Men även genom sponsring av kandidater med kampanjbidrag, säger Alejandra Barrios, chef på Misión de Observación Electora, MOE, till DN.

Alejandra Barrios organisation har dokumenterat 41 mord på kandidater i år. Betydligt fler har utsatts för misshandel och hot. Dessutom är valfusk i form av röstköp och manipulerade vallängder vanligt förekommande. Incidenter har rapporterats från omkring en tredjedel av landets kommuner.

-Kandidaterna överskrider ofta taken för hur stora kampanjkassor får vara. Och vi vet att pengarna i många fall kommer från kokainproduktion, säger Alejandra Barrios.

De illegala väpnade grupperna i Colombia – gerillor, paramilitärer och maffian – ägnar sig alla åt kokainproduktion. De vill kontrollera lokalpolitiken eftersom den kan ge beskydd, kontroll över smugglingsrutter och värdefull underrättelseinformation.

Exakt hur djupt en del av dessa grupper lyckats infiltrera det politiska systemet i Colombia blev inte tydligt förrän 2006, då den skandal som fått namnet ”parapolitica” briserade. Minst 40 kongressledamöter har fängslats sedan dess, för samröre med paramilitärer som har tusentals civila liv på sina samveten.

Någon liknande utrensning har dock inte ägt rum på lokalnivå.

-Grundproblemet är att det fortfarande finns en acceptans för allianser av det här slaget inom den politiska eliten. Partierna liknar skrupellösa, röstmaximerande företag, säger Alejandra Barrios.

Erik de la Reguera

Oroligheterna eldas på av djup fattigdom

MEXICO CITY. Illegal tillverkning och export av kokain har i över 30 år varit drivmedel för den väpnade konflikten i Colombia. Men våldsspiralen är också en följd av den djupa fattigdom som råder på landsbygden och i många av städernas slumområden.

Det går att bo i Colombias huvudstad Bogotá i månader och aldrig märka av att det pågår en väpnad konflikt i landet, annat än genom den stadiga ström av internflyktingar som anländer till stadens fattigaste områden.

På landsbygden är situationen ofta helt väsensskild. Där stöter man på fattiga småbönder som är klämda mellan gerillor, paramilitärer och arméförband.

Jämfört med de värsta åren kring millennieskiftet har situationen förbättrats. Gerillan har pressats ut i periferin och kokainproduktionen minskat något. De paramilitära förband som med lokala eliters goda minne mördade vänstersympatisörer håller lägre profil än tidigare.

Men konflikten är långt ifrån över och enligt den enskilda organisationen Codhes lever drygt fyra miljoner colombianer fortfarande som flyktingar i sitt eget land.

– Under första halvåret i år tvingades 90 000 fly från sina hem. Många av dem var småbönder, säger Marco Romero, chef på Codhes, till DN.

Regeringen drev nyligen igenom en lag som ska göra det möjligt för internflyktingar att återvända hem, men Marco Romero ställer sig frågande till hur den ska sättas i verket:

– Lagen är ett steg i rätt riktning. Men man har inte avsatt tillräckligt med pengar. Staten måste både garantera säkerheten för de återvändande småbönderna och se till att det är möjligt för dem att få en vettig utkomst från något annat än att odla kokablad.

– I förlängningen handlar detta om ett val av utvecklingsmodell. President Santos vill storsatsa på så kallad agroindustri. Men man måste också satsa på småjordbruken, för Colombia är inte Sverige eller Tyskland; här lever fortfarande en tredjedel av befolkning på landsbygden, säger Marco Romero.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 27 oktober 2011 (länk 1 och 2)

Har skrivit följande artiklar inför och efter valet i Argentina:

– Livstid väntar ”den blonda dödsängeln” (23 okt)
– Rättegång gynnar Kirchner (23 okt)
– Lyckad reformpolitik bakom Kirchners seger (25 okt)

Valresultatet: Kirchner 54 procent, Binner 17 procent, Alfonsin 11 procent. Segermarginalen är den största sedan återgången till demokratin 1983. Allt tyder också på att Kirchner återfår kontrollen över kongressens båda kamrar, vilket gör maktutövandet betydligt smidigare för henne.

Bland reaktionerna i olika medier ställer sig många frågan om Kirchner verkligen kan upprätthålla Argentinas makalösa tillväxttakt. The Economist skriver att ekonomin är på väg att överhettas och att inflationen snart riskerar spinna iväg bortom all kontroll, vilket i och för sig har varit tidningens ståndpunkt i omkring fyra år nu. Då är nog Clarins oro över den stora sojaimportörern Kinas ekonomiska problem och Brasiliens avmattning frågor som Kirchner tar på större allvar.

Slutligen är det intressant att notera att en socialistisk kandidat (Binner) kom på andra plats i presidentvalet. Detta samtidigt som peronistpartiets traditionella antagonister, radikalerna, fick nöja sig med tredje plats. På sikt kan det leda till att landets politiska karta ritas om.

MEXICO CITY. Cristina Kirchners storseger i söndagens presidentval i Argentina har tre huvudsakliga förklaringar: hög tillväxt i ekonomin, en fördelningspolitik som hindrat att klyftorna växt och liberala reformer som fört landet i mer sekulär och demokratisk riktning.

När rösterna var nästan sluträknade i går hade Argentinas sittande president Cristina Kirchner fått 54 procent, medan den närmaste utmanaren, socialisten Hermes Binner, fick 17 procent av väljarstödet. På tredje plats kom socialdemokraten Ricardo Alfonsin med 11 procent.

Kirchners segermarginal – 37 procentenheter – är en av de största i Argentinas historia. De huvudsakliga förklaringarna är tre:

– Ekonomin. När Cristina Kirchners make, Néstor Kirchner, kom till makten 2003 hade Argentina precis gått igenom den värsta krisen i mannaminne. De åtta år som gått sedan dess har präglats av en ekonomisk boom. Höga världsmarknadspriser på framförallt soja har gjort att tillväxten legat på omkring åtta procent per år, trots liberala ekonomers varningar om att regeringens protektionistiska åtgärder är riskabla.

– Fördelningspolitiken. Paret Kirchner bröt med den nyliberala politik som rått fram till 2003. Sedan Cristina Kirchner tog över makten 2007 har minimilönen och bidrag till fattiga höjts. Oppositionen menar att hög inflation undergräver satsningarna, men Argentina har lyckats hålla positionen som Sydamerikas minst ojämlika land trots boomen som gjort vissa lantbrukare till mångmiljonärer.

– Liberala reformer. De gamla maktstrukturerna i Katolska kyrkan och militären har försvagats. Homo- och heteroäktenskap har likställts, diktaturens bödlar från åren 1976-83 lagförts och anslagen till militären minskats.

Sammantaget har reformerna fört Argentina i mer sekulär riktning och stärkt stora delar av befolkningens förtroende för demokratin.

Erik de la Reguera

—

Publicerat i Dagens Nyheter den 25 oktober 2011.

MEXICO CITY. ”Den blonda dödsängeln” Alfredo Astiz väntas inom kort dömas till livstids fängelse i Argentina för brott begångna under militärdiktaturen. Astiz har utpekats som ansvarig för svenskan Dagmar Hagelins försvinnande men vägrar erkänna någon skuld.

– Den här regeringen ar bara ute efter hämnd! Men det enda den kommer att lyckas med är att göra oss till martyrer! sa den förre marinlöjtnanten Alfredo Astiz i en rättssal i Buenos Aires i förra veckan.

Under två timmar stod den i dag 59-årige Astiz och visade upp diagram och talade oavbrutet under sin slutplädering i målet mot honom och 17 andra militärer och poliser.

Grånad men med samma klarblå ögon och det lite barnsliga ansikte som på 1970-talet gav honom öknamnet ”Den blonda dödsängeln”, förklarade han att han bara lytt order i ett ”krig” mot kommunismen.

I Frankrike är Astiz sedan länge dömd i sin frånvaro till livstids fängelse för morden på två nunnor. Nu talar det mesta för att han också kommer att dömas i sitt hemland.

Under diktaturen mördades och ”försvann” minst 13.000 människor i Argentina, enligt officiella siffror. Många var vänstersympatisörer. Andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Ett av offren var Dagmar Hagelin. Hennes fall finns inte med i den pågående rättegången, utan har brutits ut och ”står i kö”, förklarar Dagmar Hagelins far Ragnar Hagelin. Men familjen följer den pågående processen noga från Stockholm.

– I över trettio år har jag väntat på det här. Mannen som mördade min dotter ska nu äntligen ställas till svars, säger Ragnar Hagelin till DN.

Det var på morgonen den 27 januari 1977 som den 17-åriga Dagmar Hagelin åkte till förstaden El Palomar i Buenos Aires för att besöka sin vän Norma Burgos.

Det hon inte visste var att Burgos blivit gripen kvällen innan och att ett kommando nu befann sig i huset. Inget tyder på att Dagmar skulle ha varit aktiv i någon vänsterorganisation. Men det spelade mindre roll för militärerna.

När dörren öppnades stod en okänd man där. Dagmar stirrade rakt in i hans stålblå ögon och insåg snabbt vad som hade hänt. Försvinnanden och politiska mord hade blivit vanliga efter kuppen några månader tidigare. Så hon vände på klacken och sprang för sitt liv.

– Stanna! skrek mannen och drog sitt tjänstevapen.

Skottet brann av just som Dagmar var på vag att runda ett gathörn. Hon föll sårad till marken. Mannen som skjutit henne skulle senare identifieras som Alfredo Astiz.

Militärerna stoppade en taxi och lyfte in svenskan i bagageluckan, medan hon försökte göra motstånd. De tryckte igen luckan. Bilen körde i väg. Sedan dess är Dagmar Hagelin försvunnen.

Hennes far Ragnar Hagelin larmade snabbt den svenska ambassaden, men efter två veckor av resultatlös ”tyst diplomati” bestämde han sig för att ta historien till pressen. Det ledde till ökat opinionstryck, men militärjuntan förnekade in i det sista all kännedom.

I dag vet vi att Dagmar Hagelin fördes till Marinens mekaniska skola, ESMA, det mest ökända av alla underjordiska tortyrcenter.

Dit hade aven vännen Norma Burgos tagits. Och en dag träffades de båda vännerna helt kort. Dagmar Hagelin låg da fastkedjad vid en säng, med ett öppet sår över högra ögonbrynet. Håret var täckt av blod och ansiktet fullt av blåmärken. Inne på en toalett hittade Norma Burgos en blus som varit Dagmars.

– Jag sparade den. Här är beviset på att Dagmar var där, sa Norma Burgos när hon träffade Ragnar Hagelin flera år senare.

Överlevare från ESMA vittnar om hur de dagligen misshandlades med sparkar och slag, utsattes för elchocker, våldtogs och kränktes på de mest utstuderade vis. Döda brändes i krematorier. Andra injicerades med muskelavslappnande läkemedel och flögs ut over havet, där de kastades ned mot en säker död.

Övergreppen fortsatte i flera år. Och efter återgången till demokrati såg militärerna länge till att de var skyddade av amnestilagar.

Det var inte förrän 2003, då vänsterpresidenten Nestor Kirchner kom till makten, som rättsprocesser mot juntaledarna kunde inledas på allvar. Kirchners fru Cristina valdes till president 2007 och har fortsatt på den inslagna vägen.

– Argentina är i dag ett helt annat land än för trettio år sedan. Men de åtalade militärerna har svurit en blodsed. Så ärligt talat tror jag aldrig vi får veta exakt vad som hände med Dagmar, säger Ragnar Hagelin.

Dom i målet mot Alfredo Astiz väntas om en till två veckor.

Erik de la Reguera

Rättegång gynnar Kirchner

MEXICO CITY. Rättegångarna mot militärjuntans bödlar är en av orsakerna till att den sittande presidenten Cristina Kirchner är storfavorit i söndagens val. Under hennes tid vid makten har den tidigare så sköra demokratin i Argentina konsoliderats och rättsstaten stärkts.

– Sedan paret Kirchner kom till makten 2003 har människorättssituationen förbättrats avsevärt i Argentina. Slopandet av amnestilagarna krävde inte bara politisk vilja från regeringens sida, utan också en stark och självständig högsta domstol, vilket landet har igen lång tid framöver, säger Jose Miguel Vivanco, Amerikachef på människorättsorganisationen Human Rights Watch, till DN.

Han menar att rättsprocesserna har betydelse för hela Latinamerika.

– Rättegångarna mot ex-militärerna i Argentina och Chile, och till viss del även domen mot Perus expresident Fujimori, har satt igång en dominoeffekt i hela Latinamerika. Det är därför mycket mindre sannolikt med militärkupper i dag än tidigare, säger José Miguel Vivanco.

Men det var inte alltför länge sedan som militären fortfarande hade en avgörande roll i Argentina. De uniformerade fanns alltid med i bakgrunden, redo att återställa ”ordningen”, som de hade gjort vid så många tillfällen under 1900-talet.

Militärens allians med katolska kyrkan och den ekonomiska eliten ruckades visserligen något under Juan Peróns stormiga styre på 1940- och 50-talen. Den förre översten Perón lät sig inspireras av Mussolinis fascistiska Italien och gav arbetarklassen en plats i politiken de aldrig haft förut. Men till slut blev även han avsatt.

Två decennier senare var det Peróns sista fru, Isabel, som blev avsatt med våld, eftersom hon inte lyckats hantera de allt hårdare konflikterna mellan vänster- och högerfalangerna inom peronismen. Metoderna som militären använde sig av den här gången var de brutalast tänkbara. Män som Alfredo Astiz fick fria tyglar att utrota vänstersympatisörer, och inte sällan med amerikanska CIA:s välsignelse.

Det var inte förrän den ekonomiska krisen 2001 vände upp och ned på hela Argentinas politik som militärens roll avtog. Den etablerade politiska klassen försvann och vänsterperonisterna Nestor och Cristina Kirchner kom till makten. Ett av deras första initiativ var att riva upp amnestilagarna som så länge skyddat militärerna.

Resultatet? Ett ökat förtroende för demokratin i landet. I dag ser 66 procent av argentinarna demokrati som bästa tänkbara styrelseskick, jämfört med 58 procent för tio år sedan, enligt opinionsmätningen Latinobarómetro. Tillsammans med den starka ekonomin är det en förklaring till att Cristina Kirchner tros väljas om som president idag, söndag.

Erik de la Reguera

Minst 13 000 ”försvann” – Dagmar Hagelin var en av dem

Enligt officiella uppgifter dödades eller ”försvann” minst 13 000 människor under militärdiktaturen i Argentina 1976–83. Rättegången som nu går mot sitt slut riktar in sig
på det som försiggick på Marinens mekaniska skola, ESMA, i Buenos Aires, där minst 5 000 personer torterades eller dödades.

Arton tidigare militärer och poliser står åtalade för att ha arbetat där. Den mest ökände av dem, marinlöjtnant
Alfredo Astiz, står åtalad för tortyr och mord på två franska nunnor och tre medlmmar av Mödrarna på Plaza de Mayo.

Trovärdiga uppgifter binder honom också till svenskan Dagmar Hagelins försvinnande. Hagelins fall kommer att tas
upp i en separat rättegång. Sedan rättegångarna mot militärjuntans förbrytare inleddes har minst ett trettiotal höga militärer och poliser dömts till fängelsestraff.

—
Publicerat i Dagens Nyheter den 23 oktober 2011 (länkar: Livstid väntar den blonda dödsängeln och Rättegången gynnar Kirchner).