TIJUANA. Har USA utvecklat ett nytt biologiskt vapen som gett fem sydamerikanska vänsterpresidenter cancer? Frågan ställs nu öppet av Venezuelas president Hugo Chávez, sedan hans kollega i Argentina, Cristina Kirchner, blivit den senaste att få diagnosen.

– Visst är det underligt att fem vänsterledare fått cancer på så kort tid? Mycket, mycket underligt, måste jag säga! Jag vill inte göra några direkta anklagelser, men låt mig ställa en enkel fråga: skulle USA ha kunnat utveckla ett biologiskt, kemiskt eller radioaktivt vapen avsett att orsaka cancer hos enskilda individer? sa Hugo Chávez i ett tal inför sitt lands militär.

Utspelet kom i onsdags, på Latinamerikas motsvarighet till 1 april, men det finns inget som tyder på att det skulle röra sig om ett skämt. Tvärtom, Chávez förefaller vara allvarligt oroad, sedan även Argentinas president Cristina Kirchner insjuknat.

Kirchner har fått diagnosen sköldkörtelcancer och ska opereras den 4 januari, för att därefter vara sjukskriven under nästan hela januari månad. I vanliga fall har denna typ av cancer en gynnsam prognos – omkring 90 procent av patienterna tillfrisknar. Men Chávez anar ett mönster:

– Först Dilma Rousseff i Brasilien, just innan hon skulle inleda sin valkampanj. Sedan Fernando Lugo i Paraguay. Så jag själv, ett år före ett presidentval…. Lula da Silva…. Och nu Cristina…

Ingen av de övriga ledarna har sagt sig misstänka en amerikansk konspiration. Chávez påpekade också att hans uttalande inte innebar någon anklagelse, utan bara en spekulation.

Chávez egen diagnos är hemlig, men troligen lider han av tjocktarmscancer. De senaste månaderna har han tvingats genomgå en rad cellgiftsbehandlingar som fått håret att falla från hjässan.

Nu säger han sig vara helt återställd, men inom den venezuelanska högeroppositionen ryktas det att Chávez döljer sitt egentliga hälsotillstånd för att kunna ställa upp i presidentvalet nästa år.

Erik de la Reguera

Fem cancerfall

Dilma Rousseff, Brasiliens president. Fick diagnosen lymfkörtelcancer 2009. Nu återställd.

Fernando Lugo, Paraguays president. Fick diagnosen Non-Hodgkins lymfom 2010. Uppges vara återställd.

Hugo Chávez, Venezuelas president. Troligen tjocktarmscancer.

Lula da Silva, expresident i Brasilien (2002-2010). Behandlas mot strupcancer.

Cristina Kirchner, Argentinas president. Ska operera bort tumör i sköldkörteln i januari.

Publicerat i DN den 30 december 2011.

MEXICO CITY. Olja ska rädda Kubas kommunistregim – åtminstone om president Raúl Castro får som han vill. I början på nästa år väntas en rad internationella bolag inleda utvinningen av det svarta guldet.

En kinesiskbyggd oljerigg med namnet Scarabeo 9 bogseras just nu i sakta mak genom Karibien på väg mot Kuba. Den ägs av ett italienskt bolag och är den första av en rad oljeplattformar som ska lägga till utanför den kubanska kusten det närmaste året.

Bolag från Spanien, Norge, Ryssland, Venezuela, Brasilien, Indien, Vietnam, Malaysia, Kanada och Angola står i kö för att få hyra riggen för provborrningar när den väl lagt ankar. Det internationella intresset är så stort att vissa bedömare har börjat tala om en regelrätt oljerusch.

Utvecklingen följs noga i USA, där såväl miljövänner som exilkubaner oroas av det som håller på att ske bara några tiotal mil från Floridas kust. Den kubanska regeringens satsning på att utvinna olja och gas från Mexikanska golfens bottenskikt kan nämligen få stora konsekvenser för regionen – ekonomiskt, miljömässigt och geopolitiskt.

Exakt hur stora fyndigheter det rör sig om vet ingen, men preliminära studier har gett häpnadsväckande resultat. Redan 2004 uppskattade USA:s Geological Survey att 4 600 miljoner fat råolja och 280 miljarder kubikmeter naturgas fanns på Kubas territorialvatten. 2008 hävdade Kubas regering att reserverna i själva verket kunde vara fem gånger så stora. Det skulle göra Kuba till en nästan lika stor oljenation som USA.

Problemet är att oljan finns på mer än 1 700 meters djup. Utvinningen blir därför mycket dyr och – framför allt – riskabel.

Med förra årets svåra olycka på BP:s oljerigg Deepwater Horizon i färskt minne protesterar många miljövänner mot planerna på utökad oljeutvinning i området. Det är delvis för att lugna denna opinion som de utländska oljebolagen nu har lovat amerikanska ingenjörer att de ska få inspektera riggarnas säkerhetsarrangemang innan de tas i bruk.

Det är inte någon hemlighet att kommunistregimen på Kuba hyser stora förhoppningar om utvinningen. Bröderna Castro talar visserligen inte högt om det, men i staden Bayamo på östra Kuba har ett experiment pågått i flera år för att testa hur ett Kuba med växande oljeintäkter skulle kunna se ut. Där har man slopat systemet med dubbla valutor och befolkningen har fått tillgång till betydligt fler varor än bara livets nödtorft. Tillsammans med den senaste tidens ekonomiska reformer och det successivt ökade småföretagande som Raul Castro satsat på, är det troligen tänkt att vara modellen för Kubas framtid.

I dag är dock Kuba närmast konkursmässigt och fullständigt beroende av den subventionerade olja som Venezuela förser landet med. Toppskiktet i regimen består nästan enbart av män över 80 år, många i befolkningen känner sig desillusionerade och trötta på talet om revolutionen, och den underjordiska oppositionen förefaller vara på frammarsch.

Inte oväntat har därför den inflytelserika lobbyn av exilkubaner med bas i Miami försökt stoppa de utländska bolagens deltagande i oljeutvinningen – hittills utan någon större framgång.

Tvärtom vädrar allt fler företagare i USA ett missnöje med det 50 år gamla handelsembargot mot Kuba. Nyligen dömde affärstidskriften Forbes ut embargot som ”misslyckat” och varnade för att amerikanska bolag missar en ”enorm affärsmöjlighet”. De mäktiga oljebolagen verkar därmed vara på väg att sälla sig till de företag inom turistindustrin som gärna skulle ha investerat på Kuba om det varit lagligt.

Erik de la Reguera

Fler riggar på gång

Scarabeo 9 väntas anlända till Kuba runt nyår, efter att först ha passerat Trinidad och Tobago, och där ha inspekterats av amerikanska säkerhetsexperter. Ytterligare oljeplattformar väntas anlända till Kuba nästa år. På grund av USA:s handelsembargo mot Kuba får oljeplattformarna inte bestå av mer än 10 procent amerikanska komponenter.

Först ut att inleda storskaliga provborrningar blir spanska oljebolaget Repsol.

Reserverna i havsbottnen utanför Kuba beräknas till mellan fyra och 20 miljarder fat råolja. USA:s kända oljereserver är 21 miljarder fat.

Publicerat i DN den 27 december 2011.

Alejandro Ramirez köar till katolska kyrkans soppkök.

TIJUANA. I Mexikos gränsstäder växer nu antalet hemlösa till följd av den ekonomiska krisen i USA. Utvisningarna från USA har ökat kraftigt de senaste åren, samtidigt som allt färre försöker ta sig norrut. DN har besökt ett soppkök i Tijuana.

Dagen gryr i den mexikanska gränsstaden Tijuana. Solens strålar blänker i taggtråden på de höga betongmurarna. Radhusen i San Diego i Kalifornien skymtar på andra sidan – de ligger bara något stenkast bort, men för många i Tijuana är avståndet närmast oöverstigligt.

Ett par kvarter från muren står uppemot tusen personer, de flesta av dem män, i en kö som ringlar runt gathörn efter gathörn. De väntar på att ett soppkök som drivs av katolska kyrkan ska öppna och servera en efterlängtad frukost. Kylan får det att ryka ur deras munnar. Många gör åkarbrasor och har fällt upp jackornas huvor. 40-årige Alejandro Ramirez står och gnuggar händerna för att hålla värmen.

– Det blir rysligt kallt här på natten. Jag hade tur som fick plats på ett av härbärgena i går kväll. Men många tvingades sova under bar himmel, säger han och nickar mot de andra i kön.

På bara ett år har antalet personer som äter frukost här ökat med omkring 40 procent. Många av dem som står här nu började köa redan klockan fem i morse.

– Ja, det blir fler för varje dag. Men jag kan inte fortsätta så här, för jag har en familj att försörja i södra Mexiko, säger Alejandro Ramirez.

Tre veckor har gått sedan han åkte fast i en poliskontroll i samhället Lemoore i Kalifornien. Han hade bott där i tio år och arbetat som lantarbetare för omkring 12 000 kronor i månaden. En del av pengarna kunde han skicka hem, men i likhet med elva miljoner andra migranter i USA, saknade han laglig rätt att vistas i landet.

– Jag hade inget körkort. Det var det jag blev utvisad för, säger han.

I spåren av den ekonomiska krisen har antalet utvisningar ökat kraftigt i USA. Omkring 390 000 människor har utvisats varje år sedan början på krisen 2008, vilket är mer än en fördubbling jämfört med år 2000. Många har skickats till Mexiko efter att ha gripits för någon mindre förseelse.

Samtidigt är de som försöker ta sig illegalt till USA färre än på mycket länge. Ryktet om den dåliga ekonomin har tillsammans med snabbt utbyggda bevakningssystem lett till att USA:s befolkningstillväxt nu är den lägsta sedan krigsåren på 1940-talet, endast 0,92 procent.

Enligt forskningsinstitutet Pew Hispanic Center lämnar lika många mexikaner USA, som de som försöker tar sig in i landet – en verklighet som rimmar illa med konservativa politikers tal om den illegala invandringen som ett växande “hot”.

Men även söder om gränsen sätter krisen sina spår. Sedan 2007 har den summa som mexikaner i USA skickar hem till släktingar i Mexiko minskat från 164 till 147 miljarder kronor – vilket ger ett konkret avtryck i fattiga familjers plånböcker. Samtidigt stiger arbetslösheten i gränsstäderna, där de som utvisats hamnar.

De flesta av de som utvisats vill därför försöka ta sig tillbaka. Särskilt de som har sina familjer på den amerikanska sidan.

I kön till soppköket i Tijuana möter jag Antonio Reyes. Han var bara var elva år gammal när han anlände till USA tillsammans med sina föräldrar. I dag är han 41 år och borde därför haft goda chanser att undvika utvisning, iallafall om man utgår från regeringen Obamas instruktioner om hur lagarna ska tillämpas.

Men New York Times avslöjade nyligen att instruktionerna i många fall inte har följts. Antonio Reyes är en av dem som fått erfara det. För några veckor sedan utvisades han. Orsaken: han ville bli medborgare.

– Jag har levt nästan hela mitt liv i USA. Mina två tonårsdöttrar är amerikanska medborgare. Men myndigheterna upptäckte att jag hade åkt fast en gång för att ha rökt marijuana – för 24 år sedan! Så de satte mig i en arrest och bussade mig hit, säger han och skakar på huvudet.

Han är besluten att ta sig hem. Priset ligger på mellan 3000 och 5000 dollar om man tar hjälp av smugglare. Försöker man på egen hand i bergen löper man risk för att rånas eller kidnappas. Men stannar man i staden utsätter man sig för en annan fara: polisen.

– För ett par dagar sedan blev jag rånad av polisen. De letar efter personer som oss. Har man pengar, släpper de en. Annars hamnar man i arresten, säger Antonio Reyes.

Runt honom i kön nickas det tyst. Och föreståndaren på soppköket, Margarita Andonaegui, bekräftar att den mexikanska polisen rånar migranter systematiskt:

– De tar ifrån dem allt. Till och med tennisskor och märkeskläder. På det viset förvandlas de som utvisats från USA till illaluktande hemlösa på bara några dagar. Det drabbar i stort sett alla, säger hon.

Kön ringlar långsamt framåt. På papptallrikarna där framme väntar hot-cakes, ris, bönor och en kopp kaffe. Men de som står i kön till soppköket är långt ifrån de enda i Tijuana som drabbats av krisen.

I utkanten av staden möter jag 23-årige Eduardo Ruvalcaba. Han är en av de mexikaner som valt att återvända självmant efter att ha blivit av med ett jobb i USA. För två år sedan fick han sparken från ett stålverk i Kalifornien och nu hjälper han sin pappa i familjens kvartersbutik i stället. Men det är svårt att få det att gå runt.

– De som förr köpte flera kilo stek, köper nu bara lite grönsaker och kanske ett hekto kött att göra soppa på. Intäkterna har halverats, säger Eduardo Ruvalcaba.

Han funderar på att ta sig över gränsen igen.

– Det kan knappast vara värre än här. Om någon av mina bekanta hör av sig och säger att det finns jobb, så sticker jag, säger han.

Men än så länge är telefonen tyst.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 28 december 2011.

MEXICO CITY. ”För en kärleksfull republik”. Det budskapet ska föra vänstern till makten i Mexiko nästa år. Åtminstone om man ska tro vänsterkandidaten Andres Manuel López Obrador, som vill sätta punkt för fem år av blodigt krig mot narkotikamaffian.

– Regeringen har försökt bekämpa våld med våld, ondska med ondska. Det går inte. Nu måste vi istället skapa en kärleksfull republik. För bara om man gör gott kan man bli lycklig på riktigt! sa Andres Manuel López Obrador nyligen efter att säkrat presidentkandidaturen för det mexikanska center-vänsterpartiet PRD.

Talet om en kärleksfull republik kan låta vagt, men har sprängkraft i ett land där omkring 45 000 människor dödats i maffiarelaterat våld sedan 2006. Den 59-årige López Obrador, eller AMLO som han kallas för sina initialers skull, vet att många av hans anhängare på landsbygden och i städernas fattigkvarter hyser en religiöst färgad indignation över det han kallar det moraliska förfallet i Mexiko.

Men det kristna kärleksbudskapet är också tänkt att sudda ut medelklassens bild av honom som en radikal bråkmakare.

I presidentvalet 2006 blev López Obrador slagen med en hårsmån av Felipe Calderón från konservativa partiet PAN – ett resultat som fick vänsterkandidaten att protestera upprört mot det han såg som ”ett valfusk orkestrerat av maffian”.

En pressad Calderón valde kort efter makttillträdet att förklara krig mot narkotikamaffian, vilket sannolikt var en strategi för att vinna ökad legitimitet. Omkring 50 000 soldater sattes in mot brottsligheten och hundratals korrupta poliser rensades ut. Åtgärderna applåderades av USA. Men fem år senare är situationen värre än någonsin i Mexiko.

Antalet maffiarelaterade mord har mångdubblats, brottssyndikat som Zetas utövar ett skräckvälde i delar av landet och arméns anseende har fläckats av rapporter om tortyr, försvinnanden och korruption.

Samtidigt har andelen fattiga i Mexiko ökat till omkring 50 procent.

– Jag lovar att skapa fyra miljoner jobb och dra tillbaka armén under mina första sex månader vid makten. Men vi måste också återupprätta moraliska värden och skapa en kärleksfull republik, säger López Obrador.

Budskapet har satt myror i huvudet på hans motståndare. Hittills har den tvålfagre Enrique Peña från partiet PRI lett i opinionsmätningarna, vilket bedömare tolkat som att många väljare hoppas att Peña ska kunna ”kontrollera” maffian och återge landet den stabilitet som rådde under PRI:s maktinnehav 1929-2000.

Men med ett drygt halvår kvar till valet tvekas det i kampanjhögkvarteren. Kan Mexiko verkligen vara redo för budskapet ”make love, not war”?

Erik de la Reguera

Fler än 15 000 döda

I presidentvalet 2006 segrade det regerande högerpartiet PAN:s kandidat Felipe Calderón med 0,56 procentenheters marginal. Protester och anklagelser om valfusk skakade Mexiko i flera månader efter valet. Den förlorande vänsterkandidaten Andres Manuel Lopez Obrador utnämnde sig till och med till Mexikos “legitime president”.
Felipe Calderon kunde till slut svära presidenteden, varpå han inledde en militäroffensiv mot maffian. Fem år senare har maffiarelaterade morden ökat kraftigt. Förra året rapporterades drygt 15 000 ha dödats, vilket är en mångdubbling jämfört med 2006. Ett antal höga maffialedare har dödats eller gripits, men brottssyndikatens makt verkar inte ha minskat. Tvärtom har makten i den undre världen koncentrerats till ett fåtal organisationer.
Sinaloakartellens ledare Joaquin “El Chapo” Guzman har listats som en av världens rikaste och mäktigaste män av affärstidskriften Forbes. Att maffian ger kampanjbidrag i lokalval har också dokumenterats upprepade gånger.

Publicerat i DN den 18 december 2011.

MEXICO CITY. Sedan statskuppen i Honduras 2009 har antalet attacker mot journalister ökat kraftigt. Så sent som i förra veckan mördades radiojournalisten Luz Marina Paz, och nu varnar organisationen Reportrar utan gränser för ”ett aldrig tidigare skådat” hot mot den fria pressen.

När den 38-åriga Luz Marina Paz var på väg till arbetet i onsdags gled en motorcykel upp bredvid hennes bil. En av de båda männen på motorcykeln höll i ett maskingevär. Han vände sig om och riktade det mot henne.

Sekunderna senare var bilen perforerad av kulhål och både Luz Marina Paz och hennes manlige medpassagerare döda.

Motivet till morden är ännu oklart. Men antalet mördade journalister sedan statskuppen i Honduras i juni 2009 steg därmed till 17.

Denna dystra siffra gör att Honduras seglar upp i topp på listan över Latinamerikas farligaste länder att arbeta i som journalist. Antalet journalistmord är lika högt som i Mexiko, och då ska man komma ihåg att Honduras har en betydligt mindre befolkning.

-Det har aldrig varit så farligt att vara journalist här, och vi vet inte ens vem som ligger bakom attackerna, säger tidningen La Tribunas chefredaktör Adan Elvir till nyhetsbyrån EFE.

Situationen kompliceras av att Honduras är ett extremt våldsamt land, med en skyhög mordstatistik som ofta tillskrivs kriminella gäng och narkotikasmugglare. Polisen är i många fall korrupt och regeringen har nu börjat sätta in armén i kampen mot maffian.

Men samtidigt är det slående många av de mördade journalisterna som varit öppet regeringskritiska. Inte ett enda av morden har lett till några gripanden eller fällande domar sedan början på 2010.

Den fria pressen kan därför stå inför ”ett aldrig tidigare skådat hot”, menar Reportrar utan gränser i ett uttalande.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 12 december 2011.

MEXICO CITY. Panamas exdiktator Manuel Noriega väntas i dag, söndag, återvända från Frankrike för att ställas inför rätta i sitt hemland. Drygt 20 år efter att han greps av amerikanska trupper finns fortfarande misstankar om att han har vänner på höga poster i landet.

Säkerhetspådraget i Panama City är stort inför den 77-årige förre generalen Manuel Noriegas ankomst. Högerregeringen i landet är mån om att ingenting händer honom innan han kan ställas inför rätta och en stor polis- och militärkonvoj väntas därför föra honom till fängelset El Renacer (”Pånyttfödelsen”), där han ska invänta rättegången.

Exgeneralen står åtalad för att ha beordrat morden på tre oppositionspolitiker under sin tid som Panamas starke man på 1980-talet. Ett hundratal anhöriga och vänner till offren demonstrerade i Panama City i fredags för att kräva en rättvis rättegång.

– Visst har han avtjänat ett långt straff utomlands. Men i Panama har han inte suttit en enda dag i fängelse. Husarrest är absolut inte acceptabelt för den här typen av brott, han måste bli kvar i fängelse! säger Carlos Abadia, en av ledarna för demokratirörelsen Cruzada Civilista på 80-talet.

Farhågan bland aktivisterna är att Noriega nu ska sjukförklaras på grund av hög ålder och få avtjäna sitt straff under bekväma omständigheter i hemmet. De misstänker att den gamle diktatorn har kvar kontakter inom militären och den ekonomiska eliten.

Men regeringen avvisar farhågorna.

-Panama är redo att ta emot Noriega, sa inrikesministern Roxana Mendez till nyhetsbyrån AFP.

Under 1980-talet var Manuel Noriega en av USA:s närmaste allierade i Centralamerika. Hans hårda tag mot oppositionen ansågs säkra USA:s kontroll över den strategiskt viktiga Panamakanalen vid en tid då sandinisternas revolution skakade Nicaragua och gerillakrig rasade i både El Salvador och Guatemala.

Till Noriegas vänner räknades dock också den colombianska Medellinkartellens ledare Pablo Escobar. Dennes kokaintransporter till USA ledde till enorma vinster som Noriega var mer än villig att tvätta vita. Vittnen har berättat om hur propellerplan fulla med dollarsedlar möttes av militärkonvojer på flygplatsen i Panama City, varifrån lasten sedan fördes till statliga bankkontor.

I samband med kalla krigets slut blev Noriegas affärer till slut en politisk belastning för USA. Han vägrade avgå, vilket ledde till att USA:s president George Bush den äldre beordrade en militär operation 1989 i vilken Noriega kunde gripas. Sedan dess har han avtjänat långa fängelsestraff – först i USA och sedan i Frankrike.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 11 december 2011.

MEXICO CITY. Mexikos inrikesminister Francisco Blake har omkommit i en helikopterkrasch, vars omständigheter än så länge väcker fler frågor än de ger svar. Blake hade en ledande roll i kriget mot maffian och hans död är ett tungt bakslag för president Felipe Calderón.

Det var i fredags som en franskbyggd regeringshelikopter lyfte från en militärbas i Mexico City. I den satt den mäktige inrikesministern Francisco Blake, som räknades som nummer två i landets regering eftersom det inte finns någon vicepresident.

Helikoptern var på väg till Xochitepec och resan beräknades ta cirka en timme. Men efter bara tio minuter störtade den i ett glesbebyggt område strax söder om Mexico City. Blake och sju andra ombordvarande omkom. Orsaken till kraschen var ännu ett drygt dygn senare oklar.

Inrikesministern hade särskilt ansvar för kampen mot maffian och tillhörde president Felipe Calderóns inre krets. Myndigheterna försökte därför snabbt ta loven av spekulationer om ett eventuellt attentat.

– Mycket tyder på att dåliga väderförhållanden kan ha orsakat olyckan, sa president Calderón i en kommentar.

Men några timmar senare sa en meteorolog vid landets vädertjänst i en radiointervju att förhållandena varit relativt goda.

Detta är tredje gången på sex år som en minister med ansvar för maffiabekämpning dör i en flyg- eller helikopterkrasch i Mexiko.

2005 omkom säkerhetsminister Ramon Martin Huerta i en krasch som tillskrevs dåliga väderförhållanden.

2008 störtade inrikesminister Juan Camilo Mouriños jetplan mitt på Reforma-avenyn i Mexico City . Då gavs piloten skulden, men till och med president Calderón har senare erkänt att han misstänkt ett attentat.

Samma farhågor finns nu – och de är inte helt tagna ur luften. I en pågående rättegång i Chicago har två lokala kriminella vittnat om hur de 2008 fick en förfrågan av det mexikanska brottssyndikatet Sinaloakartellen om granatgevär som skulle användas till attentat.

Året därpå greps en av kartellens män i Mexiko, misstänkt för att ha förberett mord på presidenten. Även Sinaloakartellens fiender i Zetas och Juarezkartellen har pekats ut som ”narkoterrorister” – ansvariga för bland annat attacker mot amerikanska konsulat i norra Mexiko.

Inrikesministerns död kommer olägligt för president Calderón. Han är redan pressad av en ny rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch, i vilken det slås fast att hans militära strategi mot maffian varit ett totalt misslyckande.

Dödstalen har stigit från 1 500 till omkring 15 000 per år och antalet människorättsbrott ökat kraftigt. Human Rights Watch har bland annat dokumenterat att 39 civila ”försvunnit” i militärens operationer.

Erik de la Reguera

45 000 döda under fem års krig mot maffian

Mexikos regering inledde 2006 en militäroffensiv mot maffian, efter det att Felipe Calderón från konservativa partiet PAN valts till president. Målet för offensiven uppgavs då vara att få stopp på maffiavåldet och den organiserade brottslighetens infiltration i staten.

Fem år senare är resultaten nedslående. Omkring 45 000 människor har dödats, paramilitära maffior som Zetas och Sinaloakartellen växt i styrka och enligt Human Rights Watch har militären de senaste åren använt sig av tortyr och ”försvinnanden” på ett sätt som inte skådats sedan 1970-talets ”smutsiga krig”.

Felipe Calderón fortsätter hävda att den militära strategin är den enda rätta, men med bara ett år kvar till nästa presidentval har de flesta politiker i landet – inklusive de inom hans eget parti – börjat ta avstånd från den renodlat militära inriktningen.

Publicerat i DN den 13 november 2011.

MEXICO CITY. En person som ska ha varit nätaktivist och bloggare har hittats halshuggen i den mexikanska gränsstaden Nuevo Laredo. Det är fjärde mordet av det slaget i höst. Tidigare i veckan utsattes också en tidningsredaktion för ett brandattentat.

”Hej, jag heter ’Rascatripas’ och så här gick det för mig för att jag inte förstod att man inte ska publicera saker på sociala medier”. Det hotfulla budskapet stod att läsa på en lapp som hittades bredvid en halshuggen manskropp i Nuevo Laredo i onsdags.

Liket dumpades bara ett stenkast från gränsen till USA, vid foten av en staty som föreställer Christofer Columbus. Inte långt därifrån påträffades också två andra kroppar i början på september – intill ett liknande budskap.

Ytterligare ett mord inträffade i oktober. Då var det den 39-åriga nätaktivisten María Elizabeth Macías Castro som hittades halshuggen i staden.

De ansvariga för morden tros vara Zetas, ett brottssyndikat som har ett av sina starkaste fästen i Nuevo Laredo. Stadens gräns mot Texas är strategisk för smuggling av droger och invånarna har på senare år fått se sina lokala medier utsättas för flera attentat och därpå följande självcensur. Numera står ofta ingenting i lokaltidningarna om skottlossningar eller mord.

Svaret från medborgarnas sida har blivit att använda sociala nätverk och bloggar med anonyma chattrum, som ”Nuevo Laredo en vivo”. Den man som hittades död i onsdags uppges ha varit moderator på denna blogg. Hans identitet har dock ännu inte kunnat bekräftas.

Tidigare i veckan rusade beväpnade män in på lokaltidningen El Buen Tonos redaktion i delstaten Veracruz, där Zetas har ett annat av sina starkaste fästen. Männen hällde ut bensin och satte eld på redaktionen.

Även i Veracruz har medborgarna börjat vända sig till sociala medier för att finna trovärdig information. Men avsändarnas anonymitet gör det svårt att skilja på sanning, rykten och propaganda.

För en dryg vecka sedan lades till exempel en video ut på nätet i hackernätverket ”Anonymous” namn i vilken man krävde att Zetas skulle släppa en kidnappad Anonymousmedlem, annars skulle alla kartellens allierade i Veracruz namnges.

Men kidnappningen har inte gått att bekräfta. Hotet sattes aldrig i verket. Och en del detaljer i videon – som en smått överdriven hyllning av armén – antyder att det lika gärna kan ha rört sig om en del i ordningsmaktens propagandakrig.

Erik de la Reguera

Nuevo Laredo är syndikatets främsta fäste

Brottssyndikatet Zetas bildades i slutet av 1990-talet av ett antal avhoppade mexikanska elitsoldater.

I dag mönstrar denna paramilitära maffia flera tusen man, varav många är avhoppade poliser och militärer. Sedan ett drygt år tillbaka ligger Zetas i öppet krig med sina forna allierade i Golfkartellen.

Ett av Zetas främsta fästen är Nuevo Laredo, invid gränsen till USA. Staden har 370 000 invånare och två och en halv miljon lastbilar passerar varje år gränsposteringen. Det gör den viktig även för smuggling av kokain och andra droger.

Publicerat i DN den 11/11 2011.

GUATEMALA CITY. Det finns anledning att känna oro för Centralamerikas demokratier efter helgens presidentval i Guatemala och Nicaragua. I ena landet segrade en före detta armégeneral med mörkt förflutet, i det andra rapporteras om flera fall av valfusk och våldsamheter under valdagen.

Den förre armégeneralen Otto Pérez Molina fick 54 procent av rösterna i Guatemalas presidentval i söndags. Han kommer nu få möjlighet att infria sitt löfte om ”den knutna nävens politik” – i praktiken en militäroffensiv mot maffian över hela landet.

Men människorättsorganisationer har fört fram misstankar om att Pérez Molina kan ha varit inblandad i massakrer på civila under inbördeskriget på 1980- och 90-talen, då omkring 200 000 människor dödades. Frågetecken finns om den nya presidenten kommer att respektera de FN-sponsrade rättegångar som sent om sider har inletts mot militärer skyldiga till massakrerna.

En av Perez Molina skarpaste kritiker, Claudia Samayoa på människorättsorganisationen Udefegua, sa till mig häromdagen att faran för övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i den stundande militäroffensiven får ses som ”total”. Militärernas ökade inflytande bådar med andra ord inte särskilt gott för demokratin i landet.

Samtidigt finns en högst reell verklighet bakom kraven på hårdare tag. Mordfrekvensen i Guatemala är en av de högsta i världen och omkring 18 människor mördas varje dag.

Till viss del beror det på att smugglingen av kokain från Colombia och Peru numera ofta går via Centralamerika och att mexikanska brottssyndikat som Zetas och Sinaloakartellen etablerat sig i olika gränsprovinser i Guatemala, där de tar emot och paketerar om kokainet för vidare transport mot USA. Samtidigt mutar och hotar de lokala politiker och poliser till lydnad.

Men Perez Molinas kritiker menar att en militäroffensiv kan undergräva rättsstaten på samma sätt som skett i Mexiko de senaste åren. Andra underliggande orsaker till våldet, som korruptionen, straffriheten och att halva landets befolkning lever i fattigdom, riskerar också att ignoreras. Inför valet uppges Perez Molina dessutom ha spenderat betydligt mer pengar än vad som var tillåtet. Var de pengarna kom ifrån? Ingen som vet.

Demokratin är ung och skör i Centralamerika. Med undantag för Costa Rica, som haft folkvalda regeringar i obruten följd sedan 1953, präglades merparten av 1900-talet av inbördeskrig, militärkupper och amerikanska interventioner.

Det gäller också Nicaragua, där den gamle gerillakommandanten Daniel Ortega nu ser ut att ha lyckats hänga kvar vid presidentposten en mandatperiod till, trots att det sannolikt skett i strid mot författningen. Räkningen av rösterna gick betydligt långsammare där än i Guatemala (som fått ett modernare rösträkningssystem tack vare bland annat svenska Sida), men med 38 procent av rösterna räknade hade Ortega fått 64 procent – ett betydligt bättre resultat än i de flesta opinionsmätningar inför valet.

Oppositionen hävdar att utbrett valfusk ägt rum. Flera fall av våldsamheter har rapporterats från olika platser i landet och internationella valobservatörer från den amerikanska samarbetsorganisationen OAS uppger att de blivit nekade tillträde till 20 procent av vallokalerna.

Vid denna upplagas pressläggning tydde därför mycket på att den redan allvarliga krisen för Nicaraguas demokrati var på väg att fördjupas. Rykten om kupper och ett stundande inbördeskrig florerade.

Samtidigt: Ortega har skrotat mycket av sin socialism och närmat sig den ekonomiska eliten i landet, vilket gör en statskupp som den i Honduras 2009 osannolik.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 8 november 2011.

GUATEMALA CITY. Farcgerillans högste ledare Alfonso Cano har dödats i Colombia. Det är första gången i gerillans drygt fyrtioåriga historia som den colombianska staten lyckas döda dess främste politiske ledare.

– Det här är det största slaget mot Farc någonsin! Jag vill tacka de hjältemodiga colombianska soldater som deltagit i denna operation, sa Colombias president Juan Manuel Santos vid en presskonferens natten till lördagen.

Militärräden mot gerillaledaren Alfonso Cano, eller Guillermo León Saenz som hans namn var i det civila, inleddes i fredags morse. Flyg bombarderade Canos läger i djungeln i den sydliga provinsen Cauca och senare hittades gerillaledarens plånbok och glasögon på platsen, vilket bekräftade att han befunnit sig där.

Enligt den colombianska militären dröjde det sedan några timmar innan ett kommando nådde ikapp den flyende gruppen med gerillakrigare. En kort eldstrid utbröt i vilken Alfonso Cano, två av hans närmaste män och en kvinna ska ha dödats.

Det var i mitten på 2008 som Alfonso Cano blev Farcs högste ledare. Han efterträdde gerillans grundare Manuel Marulanda alias ”Tirofijo”, som avled av naturliga orsaker.

Genast inledde den colombianska armén en operation för att döda eller gripa Alfonso Cano. En belöning på fem miljoner dollar erbjöds till den som kunde ge uppgifter som ledde till Canos gömställe. Men trots det lyckades gerillaledaren länge undgå förföljarna genom att röra sig söderut i landet och ha enbart en liten grupp av trogna rådgivare runt sig.

Det senaste året har Farc inlett mer offensiva operationer, med en rad attacker och attentat mot soldat- och polistransporter. Strategin som sjösatts har gjort gerillaenheterna mindre och mer mobila, samtidigt som krypskyttar och vägbomber används i högre grad.

Santos första år på presidentposten har med andra ord präglats av en del kännbara militära motgångar, även om armén också slagit ut flera av Farcs befäl på mellannivå. Det var därför en både lättad och stolt Santos som konstaterade att Cano aldrig blev äldre än 63 år.

Vilken effekt Canos död kommer att få för gerillan återstår att se. Farc har fortfarande omkring 8 000 gerillasoldater i sina led och de senaste åren har organisationen visat att den är förmögen att hämta sig efter svåra motgångar.

Den colombianska regeringen hoppas att splittring ska uppstå och att deserteringar ska ske. Men någon avgörande kris för gerillan får ses som ganska osannolik, åtminstone så länge Farc har kokainsmuggling att fylla sina kassakistor med och mängder av arbetssökande, utfattiga småbönder och sluminvånare som potentiella rekryter.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 8 november 2011.