MEXICO CITY. I januari sjunker temperaturen farligt nära nollstrecket i Mexico City. Då kan den som tröttnat på den genomgående usla isoleringen i mexikanska hus finna räddningen i en bra bok och en värmande kopp kaffe.

Små kaféer har numera blivit standardinslag hos bokhandlar som Gandhi och Fondo de Cultura. Bästa upplevelsen finns dock hos El Pendulo, som stolt kallar sig just Cafébreria, bokkafé. I själva verket rör det sig om en ”bokrestaurang”, där man utöver en stort utbud av böcker också kan avnjuta konserter, litteraturaftnar och utmärkt mexikansk mat. Bara sex El Pendulo finns i hela denna tjugomiljonersstad, men de är väl värda att leta upp.

Mina favoriter ligger i stadsdelarna Zona Rosa, Polanco och Condesa, och öppettiderna sträcker sig ofta fram till midnatt. Mer info på pendulo.com.

Publicerat i DN Resor den 15 januari 2012.

MEXICO CITY. Ett tiotal städer i norra Colombia har de senaste dagarna lamslagits av en paramilitär maffia kallad Los Urabeños. Maktdemonstrationen har haft udden riktad mot landets regering, men understryker också det skifte som ägt rum i Colombias undre värld.

”Från och med klockan 00.00 natten mot torsdag skall all ekonomisk aktivitet upphöra. Handel och transporter ska avbrytas och kommunhus stängas. Vi vill inte se någon på gatorna. Ingen får arbeta.”

Det hotfulla budskapet stod att läsa på tusentals flygblad som delades ut runt om i nordvästra Colombia tidigare i veckan. För tio år sedan hade sannolikheten varit hög att någon av vänstergerillorna Farc eller ELN legat bakom påbudet – men tiderna förändras. Nu var undertecknaren Autodefensas Gaitanistas de Colombia (ungefär ”Colombias gaitanistiska självförsvarsgrupper”), en paramilitär kokainmaffia som i folkmun är mer känd som Los Urabeños.

Dess högste ledare, Juan de Dios Usuga, alias ”Giovanni”, sköts till döds av polis på nyårsdagen. Omständigheterna är något oklara, men Los Urabeños påstår att han blev kallblodigt avrättad. Gruppen lät därför helt sonika utlysa ett 48 timmars utegångsförbud i nordvästra Colombia, som ”repressalie” mot regeringen.

Resultatet blev dramatiskt. I torsdags uppgavs minst ett tiotal städer i provinserna Chocó, Antioquia, Córdoba, Sucre och Magdalena vara helt paralyserade, med avsevärda följder för den lokala ekonomin. Även delar av miljonstaden Medellín låg öde. Och i fredags rapporterades semesterorten Santa Marta se ut som en spökstad, innan utegångsförbudet till slut upphörde igår.

För att återställa ordningen har regeringen satt in 500 tungt beväpnade poliser. Minst 28 personer har gripits, och en belöning på omkring 7 miljoner kronor har utlysts till den som kan leda polisen till maffians ledare. Men Los Urabeños får sägas ha lyckats över förväntan med sin maktdemonstration.

– Ingen väpnad organisation har lyckats besegra den colombianska staten. Vi är inte rädda den här gången heller, sa president Juan Manuel Santos i en kommentar.

Sedan bildandet 2006 har Los Urabeños förvandlats till ett av Colombias mäktigaste brottssyndikat. Dess snabba tillväxt är talande för hur den undre världen stöpts om på senare år.

Omstruktureringen började 2004, då de paramilitära grupper som bekämpade gerillan runt millennieskiftet avväpnades av regeringen Uribe. Omkring 30 000 man demobiliserades då, men processen led av allvarliga brister, vilket bland annat Human Rights Watch har dokumenterat.

Vid sidan av det ideologiska korståget var paramilitärerna ofta djupt involverade i kokainexport – en verksamhet som många av dem helst inte ville överge. Snart växte därför nya organisationer fram, med idel bekanta ansikten i ledarpositionerna. En av dessa organisationer var Los Urabeños.

I takt med att Farc och ELN-gerillorna pressats tillbaka har dessa nya grupper tagit över allt mer av kokainexporten. I dag tros de mönstra flera tusen man och stå för merparten av det drogrelaterade våldet i landet. Enbart Los Urabeños uppskattas ha omkring 1 200 man i sina led.

Erik de la Reguera

De nya kokainligorna

Los Urabeños. Grundades 2006 av före detta medlemmar i paramilitära AUC. Har sin bas i regionen Urabá (därav namnet) i nordvästra delen av landet. Anses vara den mäktigaste av de nya maffiorna.

Rastrojos. Har sin bas runt staden Cali i södra Colombia. Ses som arvtagare till Calikartellen, som dominerade kokainsmugglingen på 1990-talet. Många gamla paramilitärer bland medlemmarna.

Paisas. Har basen i Medellín, där den ökände kokainkungen Pablo Escobar härskade fram till sin död 1993.

Aguilas Negras (Svarta örnarna). Nätverk av före detta paramilitärer som finns över nästan hela landet. Har ett starkt fäste i Cucuta, vid gränsen till Venezuela.

Publicerat i DN den 8 januari 2012.

TIJUANA. Har USA utvecklat ett nytt biologiskt vapen som gett fem sydamerikanska vänsterpresidenter cancer? Frågan ställs nu öppet av Venezuelas president Hugo Chávez, sedan hans kollega i Argentina, Cristina Kirchner, blivit den senaste att få diagnosen.

– Visst är det underligt att fem vänsterledare fått cancer på så kort tid? Mycket, mycket underligt, måste jag säga! Jag vill inte göra några direkta anklagelser, men låt mig ställa en enkel fråga: skulle USA ha kunnat utveckla ett biologiskt, kemiskt eller radioaktivt vapen avsett att orsaka cancer hos enskilda individer? sa Hugo Chávez i ett tal inför sitt lands militär.

Utspelet kom i onsdags, på Latinamerikas motsvarighet till 1 april, men det finns inget som tyder på att det skulle röra sig om ett skämt. Tvärtom, Chávez förefaller vara allvarligt oroad, sedan även Argentinas president Cristina Kirchner insjuknat.

Kirchner har fått diagnosen sköldkörtelcancer och ska opereras den 4 januari, för att därefter vara sjukskriven under nästan hela januari månad. I vanliga fall har denna typ av cancer en gynnsam prognos – omkring 90 procent av patienterna tillfrisknar. Men Chávez anar ett mönster:

– Först Dilma Rousseff i Brasilien, just innan hon skulle inleda sin valkampanj. Sedan Fernando Lugo i Paraguay. Så jag själv, ett år före ett presidentval…. Lula da Silva…. Och nu Cristina…

Ingen av de övriga ledarna har sagt sig misstänka en amerikansk konspiration. Chávez påpekade också att hans uttalande inte innebar någon anklagelse, utan bara en spekulation.

Chávez egen diagnos är hemlig, men troligen lider han av tjocktarmscancer. De senaste månaderna har han tvingats genomgå en rad cellgiftsbehandlingar som fått håret att falla från hjässan.

Nu säger han sig vara helt återställd, men inom den venezuelanska högeroppositionen ryktas det att Chávez döljer sitt egentliga hälsotillstånd för att kunna ställa upp i presidentvalet nästa år.

Erik de la Reguera

Fem cancerfall

Dilma Rousseff, Brasiliens president. Fick diagnosen lymfkörtelcancer 2009. Nu återställd.

Fernando Lugo, Paraguays president. Fick diagnosen Non-Hodgkins lymfom 2010. Uppges vara återställd.

Hugo Chávez, Venezuelas president. Troligen tjocktarmscancer.

Lula da Silva, expresident i Brasilien (2002-2010). Behandlas mot strupcancer.

Cristina Kirchner, Argentinas president. Ska operera bort tumör i sköldkörteln i januari.

Publicerat i DN den 30 december 2011.

MEXICO CITY. Olja ska rädda Kubas kommunistregim – åtminstone om president Raúl Castro får som han vill. I början på nästa år väntas en rad internationella bolag inleda utvinningen av det svarta guldet.

En kinesiskbyggd oljerigg med namnet Scarabeo 9 bogseras just nu i sakta mak genom Karibien på väg mot Kuba. Den ägs av ett italienskt bolag och är den första av en rad oljeplattformar som ska lägga till utanför den kubanska kusten det närmaste året.

Bolag från Spanien, Norge, Ryssland, Venezuela, Brasilien, Indien, Vietnam, Malaysia, Kanada och Angola står i kö för att få hyra riggen för provborrningar när den väl lagt ankar. Det internationella intresset är så stort att vissa bedömare har börjat tala om en regelrätt oljerusch.

Utvecklingen följs noga i USA, där såväl miljövänner som exilkubaner oroas av det som håller på att ske bara några tiotal mil från Floridas kust. Den kubanska regeringens satsning på att utvinna olja och gas från Mexikanska golfens bottenskikt kan nämligen få stora konsekvenser för regionen – ekonomiskt, miljömässigt och geopolitiskt.

Exakt hur stora fyndigheter det rör sig om vet ingen, men preliminära studier har gett häpnadsväckande resultat. Redan 2004 uppskattade USA:s Geological Survey att 4 600 miljoner fat råolja och 280 miljarder kubikmeter naturgas fanns på Kubas territorialvatten. 2008 hävdade Kubas regering att reserverna i själva verket kunde vara fem gånger så stora. Det skulle göra Kuba till en nästan lika stor oljenation som USA.

Problemet är att oljan finns på mer än 1 700 meters djup. Utvinningen blir därför mycket dyr och – framför allt – riskabel.

Med förra årets svåra olycka på BP:s oljerigg Deepwater Horizon i färskt minne protesterar många miljövänner mot planerna på utökad oljeutvinning i området. Det är delvis för att lugna denna opinion som de utländska oljebolagen nu har lovat amerikanska ingenjörer att de ska få inspektera riggarnas säkerhetsarrangemang innan de tas i bruk.

Det är inte någon hemlighet att kommunistregimen på Kuba hyser stora förhoppningar om utvinningen. Bröderna Castro talar visserligen inte högt om det, men i staden Bayamo på östra Kuba har ett experiment pågått i flera år för att testa hur ett Kuba med växande oljeintäkter skulle kunna se ut. Där har man slopat systemet med dubbla valutor och befolkningen har fått tillgång till betydligt fler varor än bara livets nödtorft. Tillsammans med den senaste tidens ekonomiska reformer och det successivt ökade småföretagande som Raul Castro satsat på, är det troligen tänkt att vara modellen för Kubas framtid.

I dag är dock Kuba närmast konkursmässigt och fullständigt beroende av den subventionerade olja som Venezuela förser landet med. Toppskiktet i regimen består nästan enbart av män över 80 år, många i befolkningen känner sig desillusionerade och trötta på talet om revolutionen, och den underjordiska oppositionen förefaller vara på frammarsch.

Inte oväntat har därför den inflytelserika lobbyn av exilkubaner med bas i Miami försökt stoppa de utländska bolagens deltagande i oljeutvinningen – hittills utan någon större framgång.

Tvärtom vädrar allt fler företagare i USA ett missnöje med det 50 år gamla handelsembargot mot Kuba. Nyligen dömde affärstidskriften Forbes ut embargot som ”misslyckat” och varnade för att amerikanska bolag missar en ”enorm affärsmöjlighet”. De mäktiga oljebolagen verkar därmed vara på väg att sälla sig till de företag inom turistindustrin som gärna skulle ha investerat på Kuba om det varit lagligt.

Erik de la Reguera

Fler riggar på gång

Scarabeo 9 väntas anlända till Kuba runt nyår, efter att först ha passerat Trinidad och Tobago, och där ha inspekterats av amerikanska säkerhetsexperter. Ytterligare oljeplattformar väntas anlända till Kuba nästa år. På grund av USA:s handelsembargo mot Kuba får oljeplattformarna inte bestå av mer än 10 procent amerikanska komponenter.

Först ut att inleda storskaliga provborrningar blir spanska oljebolaget Repsol.

Reserverna i havsbottnen utanför Kuba beräknas till mellan fyra och 20 miljarder fat råolja. USA:s kända oljereserver är 21 miljarder fat.

Publicerat i DN den 27 december 2011.

Alejandro Ramirez köar till katolska kyrkans soppkök.

TIJUANA. I Mexikos gränsstäder växer nu antalet hemlösa till följd av den ekonomiska krisen i USA. Utvisningarna från USA har ökat kraftigt de senaste åren, samtidigt som allt färre försöker ta sig norrut. DN har besökt ett soppkök i Tijuana.

Dagen gryr i den mexikanska gränsstaden Tijuana. Solens strålar blänker i taggtråden på de höga betongmurarna. Radhusen i San Diego i Kalifornien skymtar på andra sidan – de ligger bara något stenkast bort, men för många i Tijuana är avståndet närmast oöverstigligt.

Ett par kvarter från muren står uppemot tusen personer, de flesta av dem män, i en kö som ringlar runt gathörn efter gathörn. De väntar på att ett soppkök som drivs av katolska kyrkan ska öppna och servera en efterlängtad frukost. Kylan får det att ryka ur deras munnar. Många gör åkarbrasor och har fällt upp jackornas huvor. 40-årige Alejandro Ramirez står och gnuggar händerna för att hålla värmen.

– Det blir rysligt kallt här på natten. Jag hade tur som fick plats på ett av härbärgena i går kväll. Men många tvingades sova under bar himmel, säger han och nickar mot de andra i kön.

På bara ett år har antalet personer som äter frukost här ökat med omkring 40 procent. Många av dem som står här nu började köa redan klockan fem i morse.

– Ja, det blir fler för varje dag. Men jag kan inte fortsätta så här, för jag har en familj att försörja i södra Mexiko, säger Alejandro Ramirez.

Tre veckor har gått sedan han åkte fast i en poliskontroll i samhället Lemoore i Kalifornien. Han hade bott där i tio år och arbetat som lantarbetare för omkring 12 000 kronor i månaden. En del av pengarna kunde han skicka hem, men i likhet med elva miljoner andra migranter i USA, saknade han laglig rätt att vistas i landet.

– Jag hade inget körkort. Det var det jag blev utvisad för, säger han.

I spåren av den ekonomiska krisen har antalet utvisningar ökat kraftigt i USA. Omkring 390 000 människor har utvisats varje år sedan början på krisen 2008, vilket är mer än en fördubbling jämfört med år 2000. Många har skickats till Mexiko efter att ha gripits för någon mindre förseelse.

Samtidigt är de som försöker ta sig illegalt till USA färre än på mycket länge. Ryktet om den dåliga ekonomin har tillsammans med snabbt utbyggda bevakningssystem lett till att USA:s befolkningstillväxt nu är den lägsta sedan krigsåren på 1940-talet, endast 0,92 procent.

Enligt forskningsinstitutet Pew Hispanic Center lämnar lika många mexikaner USA, som de som försöker tar sig in i landet – en verklighet som rimmar illa med konservativa politikers tal om den illegala invandringen som ett växande ”hot”.

Men även söder om gränsen sätter krisen sina spår. Sedan 2007 har den summa som mexikaner i USA skickar hem till släktingar i Mexiko minskat från 164 till 147 miljarder kronor – vilket ger ett konkret avtryck i fattiga familjers plånböcker. Samtidigt stiger arbetslösheten i gränsstäderna, där de som utvisats hamnar.

De flesta av de som utvisats vill därför försöka ta sig tillbaka. Särskilt de som har sina familjer på den amerikanska sidan.

I kön till soppköket i Tijuana möter jag Antonio Reyes. Han var bara var elva år gammal när han anlände till USA tillsammans med sina föräldrar. I dag är han 41 år och borde därför haft goda chanser att undvika utvisning, iallafall om man utgår från regeringen Obamas instruktioner om hur lagarna ska tillämpas.

Men New York Times avslöjade nyligen att instruktionerna i många fall inte har följts. Antonio Reyes är en av dem som fått erfara det. För några veckor sedan utvisades han. Orsaken: han ville bli medborgare.

– Jag har levt nästan hela mitt liv i USA. Mina två tonårsdöttrar är amerikanska medborgare. Men myndigheterna upptäckte att jag hade åkt fast en gång för att ha rökt marijuana – för 24 år sedan! Så de satte mig i en arrest och bussade mig hit, säger han och skakar på huvudet.

Han är besluten att ta sig hem. Priset ligger på mellan 3000 och 5000 dollar om man tar hjälp av smugglare. Försöker man på egen hand i bergen löper man risk för att rånas eller kidnappas. Men stannar man i staden utsätter man sig för en annan fara: polisen.

– För ett par dagar sedan blev jag rånad av polisen. De letar efter personer som oss. Har man pengar, släpper de en. Annars hamnar man i arresten, säger Antonio Reyes.

Runt honom i kön nickas det tyst. Och föreståndaren på soppköket, Margarita Andonaegui, bekräftar att den mexikanska polisen rånar migranter systematiskt:

– De tar ifrån dem allt. Till och med tennisskor och märkeskläder. På det viset förvandlas de som utvisats från USA till illaluktande hemlösa på bara några dagar. Det drabbar i stort sett alla, säger hon.

Kön ringlar långsamt framåt. På papptallrikarna där framme väntar hot-cakes, ris, bönor och en kopp kaffe. Men de som står i kön till soppköket är långt ifrån de enda i Tijuana som drabbats av krisen.

I utkanten av staden möter jag 23-årige Eduardo Ruvalcaba. Han är en av de mexikaner som valt att återvända självmant efter att ha blivit av med ett jobb i USA. För två år sedan fick han sparken från ett stålverk i Kalifornien och nu hjälper han sin pappa i familjens kvartersbutik i stället. Men det är svårt att få det att gå runt.

– De som förr köpte flera kilo stek, köper nu bara lite grönsaker och kanske ett hekto kött att göra soppa på. Intäkterna har halverats, säger Eduardo Ruvalcaba.

Han funderar på att ta sig över gränsen igen.

– Det kan knappast vara värre än här. Om någon av mina bekanta hör av sig och säger att det finns jobb, så sticker jag, säger han.

Men än så länge är telefonen tyst.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 28 december 2011.

MEXICO CITY. ”För en kärleksfull republik”. Det budskapet ska föra vänstern till makten i Mexiko nästa år. Åtminstone om man ska tro vänsterkandidaten Andres Manuel López Obrador, som vill sätta punkt för fem år av blodigt krig mot narkotikamaffian.

– Regeringen har försökt bekämpa våld med våld, ondska med ondska. Det går inte. Nu måste vi istället skapa en kärleksfull republik. För bara om man gör gott kan man bli lycklig på riktigt! sa Andres Manuel López Obrador nyligen efter att säkrat presidentkandidaturen för det mexikanska center-vänsterpartiet PRD.

Talet om en kärleksfull republik kan låta vagt, men har sprängkraft i ett land där omkring 45 000 människor dödats i maffiarelaterat våld sedan 2006. Den 59-årige López Obrador, eller AMLO som han kallas för sina initialers skull, vet att många av hans anhängare på landsbygden och i städernas fattigkvarter hyser en religiöst färgad indignation över det han kallar det moraliska förfallet i Mexiko.

Men det kristna kärleksbudskapet är också tänkt att sudda ut medelklassens bild av honom som en radikal bråkmakare.

I presidentvalet 2006 blev López Obrador slagen med en hårsmån av Felipe Calderón från konservativa partiet PAN – ett resultat som fick vänsterkandidaten att protestera upprört mot det han såg som ”ett valfusk orkestrerat av maffian”.

En pressad Calderón valde kort efter makttillträdet att förklara krig mot narkotikamaffian, vilket sannolikt var en strategi för att vinna ökad legitimitet. Omkring 50 000 soldater sattes in mot brottsligheten och hundratals korrupta poliser rensades ut. Åtgärderna applåderades av USA. Men fem år senare är situationen värre än någonsin i Mexiko.

Antalet maffiarelaterade mord har mångdubblats, brottssyndikat som Zetas utövar ett skräckvälde i delar av landet och arméns anseende har fläckats av rapporter om tortyr, försvinnanden och korruption.

Samtidigt har andelen fattiga i Mexiko ökat till omkring 50 procent.

– Jag lovar att skapa fyra miljoner jobb och dra tillbaka armén under mina första sex månader vid makten. Men vi måste också återupprätta moraliska värden och skapa en kärleksfull republik, säger López Obrador.

Budskapet har satt myror i huvudet på hans motståndare. Hittills har den tvålfagre Enrique Peña från partiet PRI lett i opinionsmätningarna, vilket bedömare tolkat som att många väljare hoppas att Peña ska kunna ”kontrollera” maffian och återge landet den stabilitet som rådde under PRI:s maktinnehav 1929-2000.

Men med ett drygt halvår kvar till valet tvekas det i kampanjhögkvarteren. Kan Mexiko verkligen vara redo för budskapet ”make love, not war”?

Erik de la Reguera

Fler än 15 000 döda

I presidentvalet 2006 segrade det regerande högerpartiet PAN:s kandidat Felipe Calderón med 0,56 procentenheters marginal. Protester och anklagelser om valfusk skakade Mexiko i flera månader efter valet. Den förlorande vänsterkandidaten Andres Manuel Lopez Obrador utnämnde sig till och med till Mexikos ”legitime president”.
Felipe Calderon kunde till slut svära presidenteden, varpå han inledde en militäroffensiv mot maffian. Fem år senare har maffiarelaterade morden ökat kraftigt. Förra året rapporterades drygt 15 000 ha dödats, vilket är en mångdubbling jämfört med 2006. Ett antal höga maffialedare har dödats eller gripits, men brottssyndikatens makt verkar inte ha minskat. Tvärtom har makten i den undre världen koncentrerats till ett fåtal organisationer.
Sinaloakartellens ledare Joaquin ”El Chapo” Guzman har listats som en av världens rikaste och mäktigaste män av affärstidskriften Forbes. Att maffian ger kampanjbidrag i lokalval har också dokumenterats upprepade gånger.

Publicerat i DN den 18 december 2011.