Foto: Dado Galdieri.

I söndagens DN har fotografen Dado Galdieri och jag ett tre sidors reportage om de jordlösas rörelse MST och deras kritik av den avgående presidenten Lula da Silva i Brasilien. Den utlovade jordreformen har inte förverkligats och efter valet hotar därför allt värre konfrontationer mellan de jordlösa och de multinationella företag som i snabb takt tar över storjordbruket i Brasilien. Bäst läs- och bildupplevelse får man i papperstidningen. Enbart text och faktarutor kan hittas här.

Därutöver finns en analys av Mono Jojoys död i Colombia här, en analys av kongressvalet i Venezuela här och en kort artikel om politikermord i Mexiko här.

Ledsen att det varit lite tyst här. Har varit i Brasilien på jobbresa och sedan sjuk i influensa en dryg vecka. Men nu smattrar det på tangenterna igen.

João Tristão Camargo är 67 år gammal och medlem i de jordlösas rörelse, MST. Han har deltagit i många jordockupationer och hoppas nu få laglig rätt till jorden som han byggt sitt lilla hus på. Foto: Dado Galdieri

På väg bort från makten. Lula da Silva kan inte väljas om till Brasiliens president.

Löften på skam. Han lovade mark till de jordlösa men krocken med storjordbruket får missnöjet att växa.

Vinden susar i eukalyptusträdens kronor, solljuset strilar genom lövverket och oräkneliga trädstammar står i spikraka led på de bördiga slättlanden i São Paulo-provinsen i sydöstra Brasilien.

Inga djur syns till i den här skogen. Inget fågelkvitter hörs. Det är inte en vanlig skog. Den är skapad av mänsklig hand.

I denna enorma eukalyptusodling växer skotten till fullvuxna träd på bara sex år och deras enda syfte är att tillverka cellulosa. Det är lätt att få svindel när man blickar in i en av korridorerna av trädrader.

Men storjordbrukens enformighet bryts plötsligt av. Någon har röjt ett par hektar mark, och i gläntan har ett litet hus byggts av virket. En leende kvinna i gummistövlar kommer gående mot oss mellan stubbarna.

– Välkomna. Vi kom hit i december förra året, tack vare de jordlösas rörelse MST. Som ni ser har vi ju kommit i gång rätt bra, säger Neidi de Freitas och bjuder in oss på kaffe kokat på vatten från den nygrävda brunnen.

Medan pannan värms på visar hon stolt runt bland hönsen och grönsaks- och fruktodlingarna på den lilla gården.

– Allt är ekologiskt odlat. Vi använder inga kemikalier alls, säger hon.

Äldste sonen Alan, 14, står och snickrar på ett dass en bit bort i skogsbrynet. Han verkar inte så förtjust över flytten. ”Det är tråkigt här”, säger han.

Men mamma Neidi är nöjd.

– Tidigare bodde vi trångt i en favela i São Paulo och jag var hela tiden orolig för att Alan skulle dras in i droger och brottslighet. Här känns det lugnare. Och så vet jag att vi får mat på bordet, säger hon.

Neidi de Freitas historia är långt ifrån unik. Den organisation hon tillhör, Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra (MST), de jordlösas rörelse, har cirka 400 000 familjer som medlemmar och många av dem kommer just från fattiga kåkstäder.

Andra är jordlösa lantarbetare som velat slippa arbeta för patron. Gemensamt har de drömmen om en egen bit jord att odla.

– Jag känner mig faktiskt fri här, säger Neidi de Freitas och ser ut över sin mark.

Runt omkring höjer sig eukalyptusträden som en påminnelse om att hennes ekologiska odling bara är en ö i ett hav av storskaligt och kapitalintensivt jordbruk.

En mer symbolisk bild av dagens Brasilien är svår att tänka sig. För detta är ett land där två utvecklingsmodeller i praktiken är på väg att kollidera.

Å ena sidan den dominerande utvecklingsmodellen med exportinriktad jordbruksindustri. Å den andra de jordlösas och småbondeorganisationernas försök med småskalig, lokal och ekologisk produktion.

Krocken märks ännu inte av så tydligt, eftersom en av huvudaktörerna, de jordlösas rörelse, håller låg profil inför presidentvalet den 3 oktober. Men i det tysta växer ett uppror som kan bli nästa brasilianska presidents stora huvudvärk.

När de jordlösas rörelse började ockupera jord 1984 ägde en procent av bönderna omkring hälften av marken i Brasilien. I dag är fördelningen nästan lika skev. Men den ockupationsstrategi som till en början var en succé, eftersom enorma arealer faktiskt låg oanvända och ineffektiviteten i jordbruket var utbredd på 80- och 90-talen, har det senaste decenniet lett till en allt bittrare strid.

I presidentvalet 2002 stödde de jordlösas rörelse Lula da Silvas kandidatur. Den förre fabriksarbetaren segrade och lovade en storskalig jordreform.

Men åtta år senare står det klart att jordreformen aldrig blev av. Visserligen har Lulas regering bromsat en del polisinsatser mot jordlösa, räddat 30 000 människor ur ”slavliknande” förhållanden på storgods och delat ut mark till 600 000 familjer.

Men enligt rörelsen har mycket av den nya marken funnits i periferin, det vill säga i Amazonas regnskog. Och många av de 600 000 familjerna hade redan eget land – de flyttades bara längre bort.

Samtidigt har Lula fokuserat på något annat: så kallad agro-business.

I en artikel i tidskriften The Economist hyllades nyligen Brasiliens jordbrukspolitik och dess satsningar på storskalig, högteknologisk produktion. Det statliga jordbruksverket Embrapa har varit en nyckel i denna utveckling.

Forskning har bidragit till en kraftig ökning av den odlade arealen och förbättrad effektivitet och produktivitet.

De traditionella storgodsen ersätts snabbt av industrier ägda av multinationella företag som fokuserar på enskilda produkter som sockerrör (för bland annat etanoltillverkning), soja-bönor (för biodiesel och foder) och eukalyptus (för cellulosa).

Brasiliens ekonomi växer med omkring 7 procent i år och exportintäkterna från jordbruksindustrins olika grenar har en betydande del i det. Ökade skatteintäkter har också gett reformutrymme: stödprogram har kommit de fattigaste till del, inte minst på landsbygden. Miljontals brasilianer har på så sätt lyfts ur den värsta misären.

Men kritiker menar att mekaniseringen av jordbruket också lett till att tusentals lantarbetare förlorat sitt jobb och hamnat i städernas slumområden – eller i Amazonas utkanter.

Lulas tidigare miljöminister Marina Silva avgick 2008 i protest mot att miljön kommit i andra hand när tillväxten i ekonomin prioriterats.

De jordlösas rörelse ifrågasätter också att Embrapas stöd går nästan uteslutande till industrin när småjordbruken står för huvuddelen av Brasiliens livsmedelsförsörjning.

På det som tidigare var residenset på ett storgods har rörelsens folkhögskola ”Rosa Luxemburgo” sitt säte. Där möter vi Maisa Adrielle da Silva.

– Problemet är att de stora jord-ägarnas lobby är enormt mäktig i kongressen. Det är det som stoppat Lula. Han har böjt sig för dem, helt enkelt, säger Maisa Adrielle da Silva, som studerar agronomi och är andra generationens aktivist för den jordlösa rörelsen.

Hennes tro på den socialdemokratiska väg som Lula står för har fått sig en törn.

– Vi måste bygga socialismen underifrån. Det är enda vägen framåt, säger Maisa Adrielle da Silva.

Bakom henne breder storjordbruket ut sig runt skolan. Inte minst företaget Cutrales apelsinodlingar, som producerar en tredjedel av all apelsinjuice i världen.

För ett år sedan tog sig en grupp jordlösa ockupanter in där på odlingarna, högg ned träd och röjde upp mark. Det utlöste ett mediedrev och fick såväl företagareliten som många politiker att gå i taket. Till och med president Lula kallade dem vandaler.

Den jordlösa rörelsens metoder, som tidigare setts som moraliskt rättfärdigade av stora delar av medelklassen, framställs nu allt oftare som skadegörelse.

Mycket tyder på att denna eskalering av konflikten med de multinationella företagen kommer att fortsätta och förvärras snabbt, trots att Lulas handplockade efterträdare Dilma Rousseff ser ut att gå mot en seger i presidentvalet.

Rousseff har inte samma folkrörelsebakgrund som den gamle fackföreningsaktivisten Lula och många inom den jordlösa rörelsen ser därför skeptiskt på henne. Flera aktivister som DN talar med säger att en ny ockupation av apelsinodlingarna är under planering.

I botten på denna konflikt finns en idé om frihet och utveckling som dessa småbönder inte vill kompromissa om.

Många av dem ser sig inte heller ha något val.

67-årige João Tristão Camargo bär en stock på axeln på väg till sitt hus i ett av de jordlösas rörelses läger. Han kan varken läsa eller skriva och har jobbat hela sitt liv för ett av de stora bolagen som odlar eukalyptusträd. När han fyllde 50 fick han veta att han inte längre var önskvärd som grovarbetare.

För honom är det här sista chansen.

– Om Gud vill kan jag få laglig rätt till jorden där jag byggt mitt lilla hus. Det är vad jag hoppas, så att jag och min fru kan få lite ro på ålderns höst. Mycket slit är det, men ändå betydligt bättre än att leva som utfattig, hungrig och gammal i staden, säger João Tristão Camargo och vandrar vidare längs grusvägen.

Erik de la Reguera

Jordlösa ockuperar för att få mark

Brasilianska staten kan dela ut jord till ockupanter som börjat bruka oanvänd jordbruksmark. n De jordlösa aktivisterna i Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra går in på oanvänd jord och försöker bita sig fast trots att landägarna ofta protesterar.

I dag väntar 90 000 familjer i rörelsen i tillfälliga läger på laglig rätt till jorden. 300 000 familjer har redan fått jord.

Brasilien har världens största regnskog

Huvudstad: Brasilia

Yta: 8 511 965 kvadratkilometer (världens femte största land).

Folkmängd: 192 miljoner. Omkring 80 procent bor i städerna.

Statsskick: Republik.

Språk: Portugisiska (officiellt språk) och en rad indianspråk.

Religion: 74 procent katoliker, 15 procent protestanter, resten ateister, agnostiker eller övriga religioner.Miljö: Brasilien har ett i huvudsak tropiskt klimat. I väster finns världens största kvarvarande regnskog Amazonas, vars yta dock minskar. Amazonas rymmer en enorm biologisk mångfald och är den artrikaste regionen i världen.

Exporten av kött och socker växer

Jordfördelningen på den brasilianska landsbygden är fortfarande ojämn – 1,6 procent av landägarna äger 46 procent av all brukbar jord – men de traditionella godsen ersätts alltmer av storjordbruk styrda av multinationella företag.

Mellan 1996 och 2006 ökade värdet av landets jordbruksproduktion från 90 till 430 miljarder kronor. Nötköttexporten har tiodubblats och Brasilien har blivit världens största exportör. Landet är också världsledande vad gäller export av socker och etanol. Produktion av sojabönor har ökat från 15 miljoner ton till 60 miljoner ton sedan 1990.

Kritiken mot denna storskaliga modell riktas ofta mot följderna för Amazonas regnskog. Det är dock omstritt hur stora effekterna varit.

Från fabriksarbetare till president

Luiz Inácio Lula da Silva, ofta bara kallad Lula, valdes till Brasiliens president 2002 och blev omvald 2006. I valet i nästa vecka är han av författningen hindrad att ställa upp.

Lula föddes den 6 oktober 1945 i staden Caetés i nordöstra Brasilien. Där växte han upp i en fattig familj som senare flyttade till São Paulo.

Som fabriksarbetare blev han fackligt förtroendevald och 1980 var han med och grundade arbetarpartiet PT. Han var den förste fackligt aktive industriarbetare som blev statschef i ett land Latinamerika. Han lovade då att göra allt för att ”utrota hungern” i Brasilien.

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 september 2010.

MEXICO CITY. Dagens kongressval i Venezuela har kommit att likna en förtroendeomröstning om president Hugo Chávez, trots att valet inte handlar om honom. Hög inflation, stigande arbetslöshet och skenande brottslighet har satt press på presidenten och hans socialistparti PSUV.

– Det här kylskåpet kostar 2 700 bolivarer (7 300 kronor) i en privat affär. Men nu ska ni höra vilket revolutionens pris är. Chávez pris är 1 574 bolivarer! säger Hugo Chávez i det direktsända tv-programmet där han agerar försäljare av subventionerade vitvaror som lagom till valet importerats från Kina för att säljas till vrakpriser i statliga butiker.

Han syns överallt just nu, den venezuelanske presidenten. På socialistpariet PSUV:s valaffischer är hans ansikte närmast obligatoriskt, trots att söndagens val inte är ett presidentval, utan gäller de 165 platser i kongressen som ska tillsättas.

Socialistpartiet hoppas att de fattigas lojalitet mot Chávez ska få dem att gå till valurnorna. För även om presidentens popularitet har dalat något, tycker 50 procent av befolkningen fortfarande att han gör ett bra jobb.

Förra gången det hölls kongressval i Venezuela var 2005. Då bojkottade oppositionen valet, vilket ledde till att Chávez fick fria tyglar och bland annat kunde ta kontroll över domstolsväsendet.

Nu har ett tjugotal oppositionspartier bildat MUD, alliansen för demokratisk enhet, och vill försöka dra i bromsen för ”2000-talets socialism”. Regeringen tar uppenbarligen hotet på allvar, för i all hast har ändringar av valkretsarna gjorts som ger fattiga, ”röda” områden på landsbygden oproportionerligt många mandat.

De båda sidorna i valet berättar helt olika historier om Venezuela. Regeringen betonar att fattig-domen minskat från 43,8 till 27,6 procent sedan Chávez kom till makten, samtidigt som analfabetismen i praktiken utrotats och medellivslängden stigit med två år till dagens 74,3 år.

De positiva kurvorna är tydligast mellan 2003 och 2008, en period då regeringen satsade stort på ”misiones”: läkarstationer, statliga subventionerade matbutiker och annat.

Oppositionen hävdar å sin sida att framgångarna beror på att priset på Venezuelas viktigaste exportvara – oljan – steg från 10 till 86 dollar per fat mellan 1998 och 2008. Det gav höga tillväxttal och möjlighet för staten att tredubbla sina utgifter.

Nu är dock situationen annorlunda. Den globala ekonomiska krisen har slagit hårt mot Venezuela. Förra året krympte ekonomin med 3 procent, arbetslösheten stiger och inflationen är den högsta i Latinamerika: 30 procent.

Allra mest oroande för väljarna är våldsvågen som drar fram över landet. Venezuela har de senaste åren blivit ett viktigt transitland för colombianskt kokain på väg till USA och Europa. I spåren av det följer uppgörelser mellan narkotikasyndikat och gäng i slumområdena.

Förra året mördades 19 000 människor. Men kriminaliteten är inget som Hugo Chávez vill ska uppmärksammas just nu. Han talar hellre om annat – som billiga kylskåp, till exempel.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 september 2010.

MEXICO CITY. Narkotikamaffians våld i Mexiko riktas allt oftare mot folkvalda politiker. I staden Gran Morelos kämpar den nyvalde borgmästaren för sitt liv efter att ha blivit skjuten med minst fem skott i fredags. Hittills i år har tio borgmästare mördats.

Klockan var strax efter ett på eftermiddagen när Ricardo Solis gick in på en veterinärklinik med sin tvåårige son. Några sekunder senare trängde sig två män in och sköt ned borgmästaren. Solis svävade på lördagen fortfarande mellan liv och död. Han skulle ha svurit borgmästareden den 6 oktober. Nu vet ingen vem som ska styra staden.

Den senaste veckan har mer än väl illustrerat hur utsatta folkvalda politiker är i Mexiko. I torsdags mördades borgmästaren i staden Doctor González i delstaten Nuevo Leon. Även en av borgmästarens anställda mördades av männen.

Brotten sker framför allt i mindre städer i strategiska gränsstater, där maffian vill ta kontroll över smugglingsrutter. Men även mer inflytelserika politiker har börjat utsättas för attentat. Få förövare har gripits.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 september 2010.

MEXICO CITY. Farcgerillans näst högste ledare Jorge Briceño, alias Mono Jojoy, är död. Gerillarörelsen har därmed lidit ännu ett svårt nederlag, samtidigt som en av de största bromsklossarna för allvarligt menade fredsförhandlingar försvunnit.

Minst 30 stridsflygplan och 27 helikoptrar deltog enligt den colombianska armén i den massiva attacken mot den betongbunker i södra Colombia där Jorge Briceño befann sig.

Efter tre anfallsvågor med fjärrstyrda bomber raserades bunkern och inte ens flyktvägarna till grottorna i bergen intill kunde rädda honom.

Den 57-årige Briceños kropp visades senare upp för medier i huvudstaden Bogotá. Han räknades som nummer två i Farcs interna struktur, bara Alfonso Cano var överställd honom. Ytterligare minst ett tjugotal gerillasoldater dödades i attacken.

Frågan är vad som nu väntar i Colombia. De senaste veckorna har en rad gerillaattacker krävt ett fyrtiotal soldaters och polisers liv.

President Juan Manuel Santos stod under hård press att slå tillbaka – något som han nu alltså lyckats med.

Briceño var operativ ledare för mycket av Farcs dagliga verksamhet, och det är sannolikt att gerillan därför väljer att beordra en taktisk reträtt.

Inte minst som militären säger sig ha funnit datorer och usb-minnen i bunkern, vilka så klart kan innehålla känslig information.

Kriget är långt ifrån slut. Farc har fortfarande 8 000–11 000 man i vapen.

Men Jorge Briceño anses ha varit den mest hårdföre i Farcs ledarskikt. Han var fruktad för sin brutalitet såväl bland fiender som hos sina egna. Vittnesmålen är många om hur han låtit avrätta dussintals av desertörer och misstänkta infiltratörer.

En viss ironi kan skönjas i att det av allt att döma var en avhoppad Farcsoldat som ledde militären på rätt spår.

Briceño kan sägas ha varit samma typ av gerillakrigare som Farcs långvarige ledare Manuel Marulanda: född fattig småbonde, gerillasoldat från barnsben, mer lagd åt maktspråk än för ideologiska diskussioner, inga skrupler vad gäller kidnappningar och med en tendens att se kriget som normaltillstånd.

Alfonso Cano och de andra som nu är kvar i Farcs högsta ledning är inte nödvändigtvis mindre brutala, men i allmänhet välutbildade och ideologiskt skolade marxister från städerna.

På sikt kan det öppna för någon typ av dialog. Dels för att de inte ser ett egenvärde i att hålla sig kvar i bergen. Dels för att regeringen aldrig skulle ha gått med på att sätta sig ned och förhandla med Jorge Briceño.

Men hoppet om fred är verkligen inte stort. Det är det sällan i Colombia.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 september 2010.

En grupp fördrivna triquikvinnor och deras barn från San Juan Copala i södra Mexiko (som jag tidigare har skrivit om här) har nu inlett en hungerstrejk i ett sista desperat försök att få omvärlden att reagera.

Trots att alla ansvariga politiker har lovat ett slut på våldet, så fortsätter nämligen de av delstatsregeringen understödda paramilitärerna i området att terrorisera San Juan Copalas invånare.

I helgen genomfördes en regelrätt stormning av kommunhuset av paramilitärerna. En man, en kvinna och en minderårig dödades (obs, preliminära uppgifter). Ytterligare tre civilpersoner – en kvinna och två män – rapporteras vara försvunna.

Många av invånarna i San Juan Copala uppges ha flytt hals över huvud för att undvika att bli massakrerade. Ett femtiotal personer har dock av olika skäl blivit kvar. De tvingas nu leva under paramilitärernas terror.

Hela staden har alltså i praktiken nästan tömts på sin befolkning. Vill man använda militära termer (trots att det rör sig om ett civilt obeväpnat samhälle) skulle man kunna säga att San Juan Copala är på väg att falla. Eller intas, beroende på vilken sida man håller på.

Detta sker medan delstatsguvernören Ulises Ruiz sitter och ser på. Ingen polis eller annan ordningsmakt ingriper. Och Mexikos president Felipe Calderón är tyst som en mus.