MEXICO CITY. Tusentals lantarbetare har dött i en mystisk njursjukdom i Centralamerika. Forskarna är osäkra på vad som ligger bakom de stigande dödstalen, men misstankar finns om en koppling till dåliga arbetsförhållanden och besprutningsmedel på sockerplantager.

Jesús Ignacio Flores kände sig trött och illamående. Han orkade knappt kliva upp ur sängen, trots att han visste att förmannen väntade där ute på fälten.

Det var inte likt honom. Han hade jobbat på fälten längs Stillahavskusten i Nicaragua sedan han var 16 år och var van vid det tunga arbetet bland raderna av sockerrör. Men när symtomen började visa sig för tre år sedan orkade han bara inte längre – han blev sängliggande. Och tillståndet, det förvärrades.

– De sista månaderna var hemska. Han hickade oavbrutet, kunde inte sova, fick kramper och våldsam huvudvärk. Aptiten försvann. Han kräktes upp nästan allt han åt och drack, och fick stora blåsor på läpparna. Huden blev torr. Synen kom och gick. Han kunde inte kissa. På slutet yrade han nästan bara, säger Gloria Esperanza Mayorga till nyhetsbyrån AP.

Lantarbetaren Jesús Ignacio Flores var hennes make. Han avled den 19 januari i år, 51 år gammal. Sjukdomen som tog hans liv – kronisk njursvikt – har på bara några år förvandlats till en växande epidemi i Centralamerika.

Under 2009 omkom 2 793 personer i njursvikt i Nicaragua, El Salvador, Guatemala och Costa Rica, enligt Världshälsoorganisationen WHO. Många av dem var män som arbetade på sockerplantager nära den heta Stillahavskusten.

Aktivister och läkare är övertygade om att giftiga bekämpningsmedel lett till sjukdomen. Några hundra anhöriga har organiserat protester och kräver skadestånd från sockerbolaget Grupo Pellas.

Men bolaget vägrar betala. Det hänvisar till forskarvärlden, som fortfarande är osäker på vad som ligger bakom epidemin. Studier finns som tyder på att tio eller tolv timmar långa arbetsdagar, i kombination med höga temperaturer kan leda till uttorkning – och senare kronisk njursvikt. Men det är bara en av många teorier. Såväl forskningen som rättsprocesserna lär därför dra ut på tiden.

Erik de la Reguera

Dödstalen stiger i flera länder

Njurarna är organ i människokroppen som har till uppgift att balansera vätskor och salter, och utsöndra slaggprodukter som bildats vid ämnesomsättningen. Så kallad kronisk njursvikt kan orsakas av ärftliga sjukdomar, diabetes, högt blodtryck, åderförkalkning, svår uttorkning, förgiftning, och en rad andra tillstånd. Om en person med kronisk njursvikt inte behandlas avlider denne så småningom.

I svåra fall behandlas njursvikt med dialys eller en transplantation. Men i många länder i Centralamerika är dessa behandlingar dyra och svåröverkomliga, inte minst för en lantarbetare.

Enbart under 2009 avled 2 793 personer till följd av njursvikt i Nicaragua, El Salvador, Guatemala och Costa Rica, enligt Världshälsoorganisationen WHO. Dödstalen ökar och lantarbetare förefaller särskilt hårt drabbade. Varför är ännu oklart.

Publicerat i DN den 16 februari 2012.

MEXICO CITY. Fler än 50 000 dödsoffer har nu krävts sedan president Felipe Calderón inledde sin militär­offensiv mot maffian i Mexiko. En av världens främsta experter på organiserad brottslighet säger till DN att regeringens strategi är ett ”fullständigt misslyckande”.

Femton kroppar grävdes i förra veckan fram på en gård i den mexikanska delstaten Veracruz. Liken befann sig i långt gången förmultning.

I många andra länder hade det gett upphov till indignation och krav på en grundlig utredning, men i Mexiko lades händelsen snabbt till handlingarna – och den växande listan över makabra fynd.

Minst 50 000 människor har dödats i maffiarelaterat våld sedan 2006, då president Felipe Calderón inledde sin stora offensiv mot maffian. Av dem har 1 300 påträffats i massgravar. Offrens identitet förblir ofta okänd.

– Även i de fall då polisen griper en gärningsman, visar statistiken att 90 procent till slut går fria. Mexikos institutioner är helt enkelt extremt ineffektiva och korrupta. Strategin är ett fullständigt misslyckande, säger Edgardo Buscaglia, forskare vid Columbiauniversitetet i USA, till DN.

Han räknas som en av världens ledande experter på organiserad brotts­lighet och protesterade mot Calderóns strategi redan 2006 – då mordtalen var en sjättedel av dagens.

– Problemet är att man inte insåg grundorsaken. Efter maktskiftet år 2000 försvann den gamla enpartistatens korrupta kontrollmekanismer. Det ledde till ökad konkurrens och våld i den undre världen, säger Buscaglia.

Han menar att militärinsatsen bara har förvärrat situationen. De länder som lyckats få bukt med liknande våldsspiraler har använt helt andra metoder.

– I Italien och Colombia krävdes en pakt mellan samtliga partier om en utrensning inom eliten. I Italien åtalades en tredjedel av parlamentsledamöterna för korruption under 1990-talet. I Colombia har nästan lika många gripits på senare år. Maffian försvinner inte för det, men den försvagas och blir lättare att hantera. Här i Mexiko har inte en enda kongressledamot fängslats, säger Buscaglia.

Ett antal ledare för brottssyndikat har förvisso gripits eller dödats de senaste åren. Vissa gränsstäder, som Tijuana, har också lyckats minska dödstalen lokalt. Men våldet har ökat ännu mer i andra delar av landet, samtidigt som de två största organisationerna, Sinaloakartellen och Zetas, flyttat fram sina positioner.

Calderóns sista hopp står sannolikt till att en jämvikt – och därpå följande ”fred” – uppnås mellan dessa båda maffior. Men så sent som i torsdags tvingades Mexikos försvarsminister erkänna att statsmakten har mist kontrollen helt i vissa områden i landet.

I juli väntar presidentval, och de tre huvudkandidaterna Enrique Peña (PRI), Josefina Vázquez (PAN) och Andres Manuel López Obrador (PRD) försöker nu distansera sig från Calderóns impopulära krig. Konkreta idéer om vad som bör göras i stället är det dock ont om.

– Det saknas politisk vilja i samtliga partier. Ta kampanjbidragen, till exempel. Alla vet att enorma belopp tvättas ”vita” varje år och att en del av dessa pengar går till att köpa politiskt inflytande. Trots det finns inte en enda fällande dom för ”smutsiga” kampanjbidrag, säger Edgardo Buscaglia.

Han tillägger:

– Tyvärr krävs det ofta att våldet slår direkt mot eliten innan en reaktion kommer. Men i Mexiko gömmer sig eliten i huvudstaden…

Mexico City har hittills varit ganska skonat från maffiornas uppgörelser. Det senaste året har våldet ökat i de fattiga ytterområdena men de välbärgade stadsdelarna har klarat sig lindrigt undan. Så här långt, åtminstone.

Erik de la Reguera

Två brottssyndikat strider om makten

Mexikos regering har nyligen rapporterat att omkring 47.000 människor dödats i maffiarelaterat våld mellan september 2006 och september 2011.

Efter slutet på mätperioden har ytterligare minst 3.000 människor mördats, vilket tar den totala dödssiffran till över 50.000 under president Felipe Calderóns mandatperiod. Antalet döda per år har ökat dramatiskt sedan Cálderon satte in militär för att bekämpa maffian för fem år sedan.

I den undre världen strider två stora allianser av brottssyndikat om de 20–25 miljarder dollar som smugglingen av droger, vapen och människor över USA:s södra gräns genererar varje år. Allianserna leds av Sinaloakartellen respektive Zetas, som båda mönstrar tusentals man och har tillgång till spetsteknologi inom såväl telekommunikationer som transportmedel.

Något grovhugget kan man säga att Sinaloakartellen kontrollerar smugglingen längs Stillahavskusten, medan Zetas säkrat kusten mot Mexikanska golfen och Karibien.

Publicerat i DN den 13 februari 2012. Länk.

MEXICO CITY. Rio de Janeiros poliskår gick ut i vild strejk på fredagen, med bara en vecka kvar till karnevalsfirandets början. Omkring 14 000 soldater har försatts i högsta beredskap, utifall strejken skulle leda till laglöshet.

Minst 14 poliser greps och sattes i häkte i Rio de Janeiro i går, sedan de vägrat utföra sitt arbete. Trots det låg delar av sexmiljonersstaden nästan helt utan polisbevakning, och starka farhågor fanns för att strejken skulle sprida sig. I Brasiliens tredje största stad, Salvador, har en liknande strejk pågått i tio dagar, och där lett till en ökad mordfrekvens.

-Det är inte acceptabelt med strejker i så här centrala samhällsfunktioner. Rio de Janeiro förtjänar bättre, sa delstatsguvernören Sergio Cabral.

Omkring 800 000 turister väntas till Rio under karnevalen och med fotbolls-VM 2014 och sommar-OS 2016 i snabbt antågande skulle utbredd laglöshet vara något av en PR-katastrof. Militären har fått order att göra sig redo att rycka in.

Men sambadansare sida vid sida med tungt beväpnade soldater är långt från den bild som politiker och näringsliv vill kabla ut i världens medier när festen drar igång nästa helg. Det vet poliserna och det är därför de valt just denna tidpunkt för att kräva höjda löner och förkortad arbetstid.

– Det som erbjudits oss är inte tillräckligt. Vi kräver dubbelt så mycket, sa fackföreningsledaren Helio Oliveira till nyhetsbyrån AP i torsdags kväll.

Då hade flera tusen poliser just samlats till ett stormöte i centrala Rio de Janeiro för att besluta om strejken. In i det sista försökte stadens politiker avstyra konfliktåtgärderna, genom att erbjuda en löneökning på 39 procent under två år. Men det visade sig alltså vara förgäves.

En polislön ligger på omkring 7000 kronor per månad i Rio de Janeiro. Det är lägre än i andra delar av landet, samtidigt som Rio på bara några år blivit en av den västra hemisfärens dyraste städer att bo och leva i. De låga polislönerna anges ofta som ett av skälen till att det är så svårt att utrota korruptionen inom kåren.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 11 februari 2012.

MEXICO CITY. Anahuacallimuséet i södra Mexico City är byggt helt i olika vulkaniska bergarter och ritades en gång i tiden av den berömde mexikanske muralisten Diego Rivera. Han lät sig inspireras av aztekernas arkitektur, vilket framgår tydligt.

Än i dag finns stora delar av Riveras samling av föremål från förkolumbiansk tid att beskåda inuti denna fascinerande byggnad.

De närmaste veckorna kan dessutom en ny utställning beskådas på muséet, med ett urval av samtida guatemalansk konst. Bland det dryga tiotalet konstnärerna från grannlandet i söder finns Sergio Valenzuela, som kallats för Guatemalas svar på den tysk-schweiziske mästaren Paul Klee. Ett åttiotal verk finns med i utställningen, som pågår fram till den 26 februari. Mer info på http://museoanahuacalli.org.mx

Erik de la Reguera

Publicerat den 5/2 2012 i DN Resor.

[Publicerat med anledning av att Lydia Cacho och Roberto Saviano får 2011 års Olof Palmepris. Mer om priset här.]

MEXICO CITY. Lydia Cacho har avslöjat pedofilnätverk som sträckt sig långt in i maktens korridorer och räddat kvinnor ur modernt sexslaveri. I dag är hon en av Mexikos mest kända och respekterade journalister. Men hon har fått betala ett högt pris för sitt arbete.

”Jag lever hellre ett hederligt och ansvarsfullt liv under dödshot, än ett långt och tryggt liv i underkastelse”, skriver Lydia Cacho när jag slutligen får kontakt med henne på e-post.

Då har det gått fem dagar sedan jag började söka denna 48-åriga mexikanska journalist och författare. Det visar sig att hon befinner sig utanför Mexico City och att det inte är möjligt att träffas för en intervju. Alla hennes telefoner är avlyssnade – ”Det är inte något jag tror, utan något jag vet” – så att ringa upp henne är inte något alternativ. De anonyma män som skickar mordhot till Lydia Cacho skulle kunna fastställa hennes geografiska position med hjälp av samtalet. Intervjun får i stället göras via e-post.

Säkerhetsarrangemangen kan tyckas överdrivna, men är det inte. Sedan år 2000 har mer än 80 journalister mördats i Mexiko, enligt Reportrar utan gränser. Landet räknas numera som ett av världens absolut farligaste att arbeta i som journalist. Och ingen av mina kolleger här har större anledning att oroa sig för utvecklingen än Lydia Cacho.

Hon blev känd för en bredare allmänhet i Mexiko 2005, då hon gav ut reportageboken ”Los demonios del Edén” (Paradisets demoner). I boken avslöjade hon ett pedofilnätverk i strandorten Cancún, och en rad höga politiker och företagare pekades ut som medskyldiga.

En av dessa företagare bad guvernören i delstaten Puebla, Mario Marin, om hjälp för att tysta den obekväma journalisten. Cacho greps och fördes till ett fängelse i Puebla, där det var tänkt att hon skulle få lära sig en läxa.

Ett oväntat starkt opinionstryck räddade dock Lydia Cacho från allvarligare övergrepp och hon släpptes snart mot borgen. Men när hon sedan försökte hålla guvernören Marin ansvarig, stötte hon på patrull. Trots ett bandat telefonsamtal som läckts till tidningen La Jornada på vilket den utpekade företagaren tackar guvernören för tjänsten, friades Marin av högsta domstolen. Än i dag syns denne man på societetens middagsbjudningar i Mexico City. Och hans politiska parti, PRI, ser ut att ha goda chanser att återerövra presidentposten i valet i juli.

Samtidigt har den sittande presidenten Felipe Calderóns krig mot knarket ökat riskerna för journalister som arbetar på fältet. Sedan 2006 har uppemot 50 000 männi­skor dödats i en våldsspiral som polariserat Mexiko och fått en rad stora medier att anpassa rapporteringen till regeringens verklighetsbeskrivning. I den utkämpar heroiska poliser och militärer en rättfärdig och outtröttlig kamp mot maffian.

Men Lydia Cacho har i sin rapportering envist påmint om att det inte finns några sådana vattentäta skott mellan maffia och stat i Mexiko.

”Det finns många exempel. När jag intervjuade chefsåklagaren i delstaten Quintana Roo för ett par månader sedan, visste han inte vad han skulle ta sig till, för han hade upptäckt att 40 procent av poliserna arbetar för maffian”, skriver hon.

Dessa kopplingar mellan myndigheter och maffia blir särskilt tydliga i det moras av trafficking, barnpornografi och kvinnomord som Lydia Cacho gjort till sin uppgift att blottlägga. Gång på gång har hon dragit fram machismons smutsigaste hemligheter och visat hur manliga makthavare gett kriminella beskydd.

I strandorten Cancún har hon grundat ett härbärge för kvinnor och barn som flyr från våld och prostitution. Och i sin senaste bok, ”Esclavas del Poder” (Maktens slavar), skildrar hon hur fattigdomen och den extrema ojämlikheten i länder som Mexiko utgör grogrund för såväl sexhandel som lagliga maquiladoras – ibland inom ett och samma företag.

De senaste åren har Lydia Cacho fått en rad internationella utmärkelser för sitt arbete, men hoten fortsätter att strömma in.

”Jag bokar alltid alternativa resrutter och hotell, och köper biljetter i sista minuten. För jag vet att den dag de får tillräcklig information, kan de döda mig”, skriver hon.

Erik de la Reguera

5 fakta om Lydia Cacho

1. Blev känd i hela Mexiko 2005, då hon avslöjade pedofilen Succar Kuris nätverk i Cancún och ­namngav en rad högt uppsatta politiker och affärsmän som medskyldiga. Mordhotades och greps några månader senare av polis på order av delstatsguvernören i Puebla.

2 . Författare till sju böcker. På svenska finns ”Jag låter mig inte skrämmas”, utgiven 2009 på Natur & Kultur.

3. Skriver varje måndag en av Mexikos mest lästa kolumner, ”Plan B”, som publiceras i bland annat dagstidningen El Universal.

4. Sedan år 2000 driver hon ett härbärge och en kvinnojour i Cancún i södra Mexiko, där utsatta kvinnor och barn kan få en fristad och ges tillgång till terapi.

5. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har erbjudit Lydia Cacho hjälp med att gå i exil. Hittills har hon tackat nej, trots återkommande hot.

Publicerat i DN Kultur den 23 januari 2012. Länk.