Author: Erik de la Reguera

BUENOS AIRES. När Venezuelas president Hugo Chávez i veckan föreslog en latin amerikansk militärallians mot USA, var det bara det senaste tecknet på att det nordamerikanska inflytandet i regionen minskar.

På tio år har en rad vänsterrörelser kommit till makten, vilket på sikt kan innebära slutet för USA:s militära och politiska dominans i Latinamerika.

– Vi måste skapa en gemensam försvarsstrategi och samordna våra militära styrkor, flygvapen, arméer, mariner, nationalgarden, internationella styrkor och underrättelsetjänster, för vår fiende är densamma: USA:s imperium, sade Hugo Chávez i sin direktsända tvshow
”Aló Presidente” i söndags.
– Om de attackerar en av oss, attackerar de oss alla, lade han till.

Uppmaningen riktades i första hand till medlemmarna i den nya samarbetsorganisationen ALBA (Bolivariska alternativet för Amerika): Bolivia, Kuba, Nicaragua och den lilla önationen Dominica.

Dessa länder tillhör kontinentens fattigaste och kan knappast tyckas utgöra något större hot mot USA:s militärmaskineri. Men Chávez hoppas att andra länder med vänsterregeringar, som Argentina, Ecuador och kanske till och med Brasilien med tiden ska gå med i samarbetet.

Hans förslag har stöd av Kuba, som är i behov av militär och ekonomisk uppbackning. Också det regerande partiet i Bolivia, socialistiska MAS, och Nicaraguas president Daniel Ortega förklarade i veckan att de stödjer idén, även om den senare ser ut att stöta på patrull i den nicaraguanska kongressen.

Oavsett hur planerna utlöper, visar de hur den politiska situationen förändrats dramatiskt i Latinamerika det senaste decenniet.

För tio år sedan satt USA-vänliga och mer eller mindre liberala presidenter vid makten i nästan samtliga länder i regionen. Kalla krigets blodiga konflikter mellan
kommunistgerillor och militärregimer hade ebbat ut.

Clintonadministrationen uppmuntrade framväxten av frihandelsvänliga och demokratiskt valda regeringar. Inget verkade längre kunna hota Monroedoktrinen, som alltsedan 1823 deklarerat Latinamerika som en amerikansk intressesfär.

En decemberdag 1998 började det ändras. Då valdes den förre överstelöjtnanten Hugo Chávez överraskande till det oljerika Venezuelas president. Till en början var han, trots en vidlyftig retorik, relativt återhållsam och verkade i praktiken vara en försiktig socialdemokrat.

Men efter ett misslyckat kuppförsök i april 2002 ändrades tonen.

Chávez anklagade USA för att ha stött kuppmakarna och började träffa Kubas president Fidel Castro allt oftare.
Samma år kom det brasilianska arbetarpartiets kandidat, den förre fabriksarbetaren och fackföreningsledaren Lula da Silva, till makten i Brasilien.

Dessa segrar innebar en avgörande kursändring för vänstern i Latinamerika. Under 1990-talet hade många vänsterrörelser – allt från zapatisterna i Mexiko till indianrörelsen i Ecuador – varit misstänksamma mot de liberala demokratiska institutionerna, som man menade inte gav någon reell makt i tider då IMF:s och Världsbankens diktat satte gränserna för fattiga länders politik.

Men de senaste åren har sett en strid ström av mer eller mindre radikala vänsterpresidenter komma till makten i Latinamerika, kontinentens handel med EU och Kina har ökat och en regional integrationsprocess inletts. Allt medan
USA varit upptaget med krigen i Afghanistan och Irak efter attentaten den 11 september 2001.

Och även om Hugo Chávez hätska retorik och mångdubbling av Venezuelas militärutgifter irriterar många av vänsterregeringarna i regionen, så förefaller sprickan mellan den mer moderata Lulas falang och socialistiske Chávez vara betydligt mindre än vad Bushadministrationen
hävdar.

Vem som än väljs till ny president i USA i november väntar därför en svår uppgift i att återupprätta det amerikanska inflytandet, såväl moraliskt som militärt, över Latinamerika.

Erik de la Reguera

Bakgrund: Brasilien och Venezuela mest inflytelserika

Vänsterblocket i Latinamerika är allt annat än homogent. Mellan Fidel Castros kommunistiska Kuba och Michelle Bachelets socialliberala Chile ryms socialdemokrater som Brasiliens Lula da Silva och den argentinska peronisten Cristina Kirchner.

De två mest inflytelserika vänsterpresidenterna är utan tvekan Lula i Brasilien (Latinamerikas största och rikaste land) och Chávez i Venezuela (vars oljetillgångar femdubblats i värde sedan han kom till makten).

Hugo Chávez framställer sig som socialist, men Venezuela är
fortfarande i högsta grad ett marknadsekonomiskt land, även om regeringen ger omfattande stöd till kooperativ och de statligt ägda företagen blir allt fler.

Publicerad i DN:s pappersupplaga 2/2 2008.

BUENOS AIRES. Mitt i fredagens lunchrusning exploderade en bomb i Mexico City, bara ett sextiotal meter från stadens stora polishus. En man dödades i explosionen och ytterligare två personer skadades. Polisen riktar misstankarna mot narkotikamaffian, men även vänstergerillan EPR finns på listan över tänkbara gärningsmän.

Stora materiella skador rapporterades från Chapultepecavenyn i stadsdelen Juárez, en av de mer välmående delarna av mångmiljonstaden. Två personer skadades i explosionen.

Polisen uppgav att den dödade mannen hade förlorat sina händer, vilket tyder på att han antingen bar på bomben eller försökte manipulera den i explosionsögonblicket. Enligt polisens tekniker var det tänkt att bomben skulle detoneras på avstånd med hjälp av en mobiltelefon.

Mannen har ännu inte kunnat identifieras, men däremot den kvinna som brännskadades svårt i attentatet och som tros ha haft en nära relation till den döde. Den unga kvinnan har sitt hem bara ett par kvarter från det hus där polis tidigare i veckan grep en av Sinaloakartellens främsta lönnmördare, en man smeknamnet ”El Chilango”.

Det har lett till misstankar om att dådet kan ha varit en hämndaktion för den senaste månadens många razzior och gripanden av flera av kartellens nyckelmän. Den senaste veckan har Sinaloa-kartellen förlorat droger och vapen till ett värde av 390 miljoner kronor i polisens och militärens offensiv mot organisationen.

Men även vänstergerillan EPR, som har sin bas i de sydliga delstaterna Guerrero och Oaxaca, finns på polisens lista över misstänkta. EPR grundades 1996 och gjorde inte mycket väsen av sig förrän förra året, då organisationen tog på sig ansvaret för en rad kostbara attentat mot oljeledningar i landet.

Erik de la Reguera

Publicerad i förkortad form i DN:s pappersupplaga den 17/2 2008.

I dag är en gråmulen februaridag i Buenos Aires, vilket betyder att solen är täckt av dis och att värmen faktiskt är uthärdlig.

Bageriet i bottenvåningen har öppnat efter semestern, så jag hasar ned dit i flip-flops och köper två medialunas (typ söta croissanter) och en variant på danskt wienerbröd. Farliga grejer. Får cykla sen.

Borde ställa mig och hacka jordgubbar till frukostjogurten nu, men jag är trött och seg och hamnar framför datorn i stället. Gör min vanliga runda, kollar tio-femton större medier i Latinamerika, läser mejl från läsare, kollegor o en och annan vän.

Fastnar vid en artikel på BBC om att det amerikanska oljebolaget Exxon begärt att tolv miljarder dollar av det statliga venezuelanska oljebolagets pengar ska frysas. Tänker att det där kan bli nåt, kanske en del av en större grej.

Och sen börjar jag skriva den här bloggen.

Gäspar.

Nu ska jag hacka jordgubbar.

BUENOS AIRES. Brasiliens president Lula da Silva skakas nu återigen av en korruptionsskandal. En av hans ministrar tvingades nyligen avgå för kreditkortsfiffel, och flera andra ministrar förefaller ha ägnat sig åt liknande oegentligheter.

I förra veckan fick Matilde Ribeiro, Lulas minister mot rasdiskriminering, lämna sin post sedan hon erkänt att hon köpt lyxvaror på taxfreebutiker och betalat hyrbilar för weekendresor med sitt statliga kreditkort.

Hon blev därmed den åttonde regeringsmedlemmen som fått gå under Lulas år vid makten. Men enligt uppgifter i brasilianska medier kan skandalen bara ha börjat: regeringens kreditkortsutgifter har ökat åttafallt de senaste fem åren.

Bara under 2006 spenderade politiker och statstjänstemän drygt 270 miljoner kronor med sina statliga kreditkort. En stor del av dessa pengar togs ut som kontanter i bankomater, vilket gör det svårt att följa upp vad skattebetalarnas pengar har använts till.

Ett par ministrar har redan börjat återbetala en del pengar, som de säger sig ha fått för felaktiga utgifter på grund av ”administrativa misstag”.

President Lula da Silva har nu förbjudit kontantuttag med korten, men hans politiska motståndare menar att åtgärden är för liten och kommer alldeles för sent.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-06

…undrar kanske en och annan.

En intressant text finns här, där Naomi Klein skriver om sitt besök i Chiapas och zapatisternas mörka (?) framtid.

Själv svarade jag nyligen så här på en läsarfråga i DN om samma sak:

”Zapatisterna har de senaste åren försökt bygga upp en nationell politisk rörelse som döpts till ”La otra campaña” (den andra kampanjen). Namnet kommer sig av att rörelsen grundades mitt under kampanjen inför presidentvalet 2006.

Subcomandante Marcos och en rad andra maskerade comandantes har dragit nytta av en amnestilag och rest land och rike runt för att samla stöd. Uppslutningen och mediebevakningen har dock inte varit vad rebellerna hoppats, vilket inte minst berott på att de gjort sig ovänner med vänsterpartiet PRD och dess kandidat till presidentposten, Andres Manuel López Obrador.

Subcomandante Marcos avsikt var att bygga en utomparlamentarisk vänsteropposition mot López Obrador, som han trodde skulle vinna valet. Men när högerkandidaten Felipe Calderon i stället segrade fann sig zapatistledaren i ett slag isolerad.

Följden har blivit att zapatisterna, som i slutet av 90-talet åtnjöt brett stöd i Mexiko, nu bara har goda kontakter med rörelser på yttersta vänsterkanten.
I delstaten Chiapas är dock zapatisterna fortsatt starka och deras ”autonoma kommuner” fungerar relativt väl. Subcomandante Marcos återvände till djungeln i Chiapas strax före nyår, enligt honom själv för att leda försvaret av dessa civila instanser, som allt oftare utsatts för förföljelser.”

Börjar bli dags att ta en sväng dit. Nån som varit där nyligen och har förstahandsuppgifter?

BUENOS AIRES. Kanske över en miljon colombianer demonstrerade på måndagen för att visa sin avsky för Farcgerillans kidnappningar. Protesterna, som initierades av en Facebookgrupp, ger president Álvaro Uribe vind i ryggen i sin militäroffensiv mot gerillan och i det allt hetare ordkriget med Venezuelas president Hugo Chávez.

Frågan är om någon grupp i det internetbaserade sociala nätverket Facebooks historia fått större genomslag än den som initierade måndagens protester i Colombia.

Det hade pratats om dem i veckor innan de ägde rum. Medierna var exalterade till max. Och snackisen på arbetsplatserna i huvudstaden Bogotá var: ”ska du gå med?”
Svaret blev i många fall ja.

Manifestationerna mot Farc­gerillan blev bland de största i landets historia: det exakta antalet deltagare skiftar beroende på vem man frågar, men Bogotás socialdemokratiske borgmästare Samuel Moreno uppskattade på måndagskvällen att mellan 500.000 och en miljon demonstranter tågade på olika håll i huvudstaden.

”Inga fler kidnappningar, inget mer Farc”, ekade slagorden i många städer i Colombia och runt om i världen.

Förklaringen till genomslaget för de enligt egen utsago ”politiskt oberoende” nätaktivisterna är åtminstone delvis att Colombias president Álvaro Uribe snabbt gjorde deras sak till sin.

Regeringen har öppet stött uppladdningen inför protesterna, och från flera städer i Europa kommer uppgifter om att torgmöten ska ha varit orkestrerade av colombianska ambassader.

– Det här är propaganda, helt organiserad av regeringen, sade den kidnappade fransk-colombianska presidentkandidaten Ingrid Betancourts syster Astrid i Paris.

Hon och många andra av de anhöriga till de drygt 700 kidnappade som sitter i Farcs djungelläger har varnat för att protesterna kan polarisera konflikten ytterligare och därmed minska utrymmet för dialog och nya frigivanden. Men det råder inget tvivel om att de flesta som demonstrerade i Colombia på måndagen var genuint övertygade.

En pressad ledning för Farc-­gerillan förklarade i helgen att den har för avsikt att på nytt frige några personer ur sin stora gisslan. Den här gången handlar det om tre kongressledamöter, som uppges lida av hälsoproblem efter sin långa tid i djungeln.

Venezuelas president Hugo Chávez förklarade sig vara villig att hjälpa till med frigivandet, för att garantera gerillasoldaternas säkerhet.

Álvaro Uribe är utan tvekan den som gynnats av måndagens protester, som han ser som stöd för sin hårda linje mot Farc.

Sedan sitt tillträde 2002 har han försökt krossa gerillorna med vapenmakt, en taktik som hittills gett framgångar i form av att de stora vägarna nu är farbara, tillväxten har ökat och gerillan pressats in i djungeln.

Men Farc är långt ifrån besegrade. Trots sin ”strategiska reträtt” har de fortfarande drygt 15.000 man i sina led och den lukrativa kokainhandeln håller dess kassa­flöde intakt. Kidnappningarna av civila fortsätter också, även om militäroffensiven försvårat denna del av gerillans affärsverksamhet.

Farc vill få till stånd ett fångutbyte på neutral mark, som en start på fredsförhandlingar som skulle kunna ge dem ett militärt och politiskt andrum. Första steget är att utväxla 44 kidnappade politiker och militärer mot omkring 500 gerillamedlemmar.

Men även om Uribe har sagt sig vara positiv till ett fångutbyte, verkar han i nuläget inte vara beredd att byta svärdet mot pennan. Måndagens demonstrationer lär inte ha ändrat på den saken.

Erik de la Reguera

DN 2008-02-05