Author: Erik de la Reguera

COLONIA. Den olympiska elden fortsatte på fredagen sin skandalomsusade färd runt jordklotet med ett stopp i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Men facklan fick klara sig utan Diego Maradonas hjälp, allt medan protester mot OS-arrangören Kina genomfördes i staden.

Omkring 3.000 poliser var på fredagen utkommenderade på Buenos Aires gator för att undvika oroligheter liknande dem som inträffade i San Fransisco och London tidigare i veckan, då Tibetaktivister försökte hindra OS-facklans väg till Peking.

Några handgripligheter ägde inte rum i Buenos Aires, men trots det blev stafetten knappast någon PR-framgång för den nu hårt prövade Internationella Olympiska Kommittén (IOK).

Tusentals demonstranter samlades på Plaza de Mayo-torget i staden för att protestera mot den kinesiska arméns tillslag mot tibetanska aktivister, allt medan höstsolen täcktes av ett grått rökdis från gräsbränder runt staden
Fotbollslegenden Diego Maradona lämnade också i sista stund återbud till att delta i OS-stafetten. Han hade först lovat bära OS-facklan i den hand som han en gång kallat ”Guds hand”, men av oklara skäl lämnade han inte Mexico City i tid för att hinna hem till stafetten. I stället blev det fotbollsspelaren Gabriel Batistuta och en rad andra idrottsstjärnor som löpte fram längs gatorna med den olympiska elden.

OS-facklans 137.000 kilometer långa färd inleddes i Grekland för knappt tre veckor och har blivit allt annat än ett triumftåg för den olympiska rörelsens ideal om brödraskap och fred. Protester mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter och dess stöd till regimerna i Sudan och Burma har ägt rum i Paris, London, San Fransisco och nu alltså även i Buenos Aires.
Aktivister har lyckats släcka facklan flera gånger och tvingat arrangörerna att använda så kallade ”reserveld”.

Efter att ha besökt Buenos Aires kommer OS-facklan nu att göra en rad olika stopp i Afrika och Asien, bland annat New Delhi i Indien, där det finns starka krafter som är kritiska mot Kinas politik i Tibet.

I Indonesiens huvudstad Jakarta, dit den olympiska eldens särskilda flygplan anländer den 22 april, har den planerade fackelrutten kortats ned för att undvika oroligheter. Flera länder överväga att göra detsamma.

Även i Kina väntas liknande säkerhetsåtgärder. När OS-facklan ska föras genom Hongkong den 2 maj, första stoppet när den återvänder till Kina, kommer den planerade stafettrutten att vara kortare än vad som ursprungligen var tänkt.

Erik de la Reguera

DN 2008-04-12

Ett blekt gryningsljus faller in genom vardagsrumsfönstren. På gatan nedanför bullrar bussarna förbi fyllda med morgontrötta pendlare.

Det var en stjärnklar natt och när nu solen långsamt häver sig upp över Buenos Aires takåsar blir himlen först blekgrå, sen generat röd och till sist skimrande ljust blå.

Medan ögonen vänjer sig vid ljuset funderar jag på om jag ska sätta på kaffet eller vänta lite. Bestämmer mig för att avvakta.

Jag är uppe tidigt. Det var dags att vrida till dygnsrytmen, sedan både ni och vi ändrat tid.

Nu är det fem timmars skillnad, mot tidigare tre. Och det kommer att bli mer. Resor västerut är under planering. Ut i det okända på nytt, skulle Gulliver ha sagt.

Om han nu inte rent av hade dragit till med:

”I am not a little pleased that this work of mine can possibly meet with no censurers: for what objection can be made against a writer who relates only plain facts that happened in such distant countries, where we have not the least interest with respect either to trade or negotiations?”

Det är nu sju månader sedan jag flyttade till Argentina och drygt 18 månader sedan jag lämnade Sverige. Det är inte utan att det sätter sina spår.

Läsare av den här bloggen har kanske inte hunnit lägga märke till mer än den sprudlande glädjen över att hitta gravad lax nyligen.

Men jag börjar misstänka att jag håller på att förvandlas till en utlandssvensk.

Ni vet, en sån där som lyssnar på Spanarna i P1 via webbradio i exilen (japp, gjorde det i morse), drömmer om sill och nubbe i gröngräset och äter sushi eller ceviche som substitut (fast det nog snarare är sillen som är att betrakta som ett substitut), och som i hemlighet längtar till ambassadens Luciafirande.

När jag numera ser en svensk barnfamilj storögt vandra omkring i San Telmo är det inte utan att mitt hjärta fylls av ömhet inför dessa människor som jag i ärlighetens namn inte har en aning om vilka de är.

Det är med andra ord dags att skärpa till sig. Och köpa biljetter.

Nån som har bra kontakter i Bolivia?

BUENOS AIRES. Buenos Aires hemsöks den här tiden på året av vålnader vars anhöriga ställer krav på rättvisa, allt medan bödlarna hukar i skuggorna i stadens finare kvarter.

Trettiotvå år efter statskuppen den 24 mars 1976 och 25 år efter juntans fall 1983 går de flesta av de militärer som torterade och dödade omkring 30.000 argentinare fortfarande fria på stadens gator.

En del av dem är taxichaufförer, andra poliser eller militärer, medan de mer upphöjda inte sällan njuter goda pensioner i någon av de mer ståndsmässiga villorna i stadens förorter.
Annons:

Som boende i Buenos Aires har jag snabbt blivit van vid att undvika samtal om juntaåren, om jag inte med säkerhet vet vilken bakgrund den andre har. Men ibland uppstår kusliga situationer, som när en taxichaufför höll ett fascistiskt brandtal när han hörde att jag var på väg till ett bokkafé som drivs av anhöriga till diktaturens offer.

– De där som dog var bara en massa terrorister och kommunister, hävdade chauffören.

Men han har fel. De som dumpades i massgravarna runt tortyrcentralerna och fick kalk strödda över sina kroppar hade i de flesta fall bara begått ”brottet” att stå i någons adressbok.

En rad lägre officerare har dömts till fängelsestraff sedan 2003, då förre presidenten Néstor Kirchner avskaffade en amnestilag som skyddade militärerna. Men det är inte förrän helt nyligen som några av de högst ansvariga börjat ställas inför rätta.

I samband med det har mörkret från det förflutna åter börjat falla över miljonstaden Buenos Aires. Vittnen i rättegångarna har utsatts för dödshot och förföljelser av anonyma män, som säger att tortyroffren inte kommer att komma undan lika lätt ”den här gången”.

För ett och ett halvt år sedan ”försvann” Julio López, ett nyckelvittne i en av rättegångarna. Det var det första försvinnandet av det slaget sedan diktaturens fall 1983.

Två mystiska dödsfall har också drabbat före detta militärer, i det ena fallet till följd av en förgiftning och i det andra genom ett ifrågasatt ”självmord”. Båda hade före sin död gått med på att vittna mot sina överordnade.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-25

BUENOS AIRES. En av de mest ökända torterarna under juntaåren, den förre kaptenen Ricardo Cavallo, anlände på måndagen till i Argentina för att åtalas för en rad mord och ”försvinnanden”.

Cavallo, eller ”Serpico” som han kallades av sina kollegor på den tortyrcentral som han verkade vid, utlämnades på måndagen av spanska myndigheter för att åtalas i sitt hemland.

Han anklagas för att ha torterat tusentals personer i lokaler på Marinens mekanikerskola (ESMA) och för att vara direkt ansvarig för minst 200 av de tiotusentals så kallade försvinnanden som ägde rum under diktaturåren 1976-83.

Även svenskan Dagmar Hagelin finns bland dem som tros ha förts till ESMA. Hagelin greps och skottskadades av ett militärkommando i januari 1977, sedan hon misstagits för en annan person. Det är ännu oklart vad som hände med henne efter ”försvinnandet”.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-31

BUENOS AIRES. Larmrapporter om att den förra presidentkandidaten Ingrid Betancourt befinner sig nära döden i Farcgerillans djungelläger har den senaste veckan skakat Colombia. Landets regering öppnade därför på fredagen för ett fångutbyte.

Nya uppgifter om den fransk-­colombianska medborgaren Ingrid Betancourt framkom i veckan i Colombia, där hon blivit något av en symbol för de omkring 700 kidnappade som väntar på att få lämna Farcgerillans läger.

Efter drygt sex år i fångenskap uppges Betancourt ha besökt en lokal sjukstuga i provinsen Guaviare i sydöstra Colombia för några dagar sedan, där hon ska ha fått behandling för svår hepatit B och parasitsjukdomen leishmaniasis.

Därefter ska hon på nytt ha förts ut i djungeln av sina fångvaktare i Farcgerillan.

Sjukvårdarna på kliniken beskriver Betancourts tillstånd som allvarligt. Hon sägs ha varit svårt utmärglad och hennes möjligheter att tillfriskna i fångenskapen bedöms vara små eller inga.

Dessa uppgifter ledde på fredagen till att Colombias president Álvaro Uribe utfärdade ett dekret som gör det möjligt att utbyta fängslade gerillamedlemmar mot kidnappade, utan de förbehåll som tidigare funnits om vilken typ av brott som gerillamedlemmarna får ha begått.

Uribes initiativ mottogs försiktigt positivt av Betancourts anhöriga.

– Förslaget är ett steg i rätt riktning, men det finns fortfarande en del frågetecken som behövs rätas ut. Vi fruktar att gesten kan bero på att Uribe vet att Ingrid är mycket illa däran och att han vill slippa undan ansvaret för hennes död, sade Ingrid Betancourts ex-make Fabrice Delloye på fredagen.

De inofficiella förhandlingarna om ett frigivande av Ingrid Betancourt och ett fyrtiotal andra ur gerillans stora gisslan fick ett abrupt slut för en knapp månad sedan, i samband med en colombiansk attack mot ett Farcläger på den ecuadorianska sidan gränsen.

I attacken dödades ett tjugotal gerillamedlemmar, bland dem Raúl Reyes, som var gerillans nummer två och en av de viktigaste kontaktpersonerna i försöken att få till ett fångutbyte.

Enligt Ecuadors regering, som erkänt att den agerat mellanhand i förhandlingarna, var ett frigivande av Betancourt nära förestående när attacken ägde rum.

De senaste veckorna har dock gerillan i stället varit på reträtt, och den förefaller nu främst fokusera på att undvika nya angrepp.
Bristen på förtroende mellan parterna är med andra ord stor och det är därför osannolikt att Álvaro Uribes utspel kommer att leda till något konkret resultat, så länge det inte föreligger något konkret förslag om var utbytet ska äga rum och under vilka omständigheter.

Farc har upprepade gånger krävt att två kommuner i södra delen av landet ska demilitariseras, och att fångutbytet ska vara första steget mot fredsförhandlingar.

Det är dock inte Álvaro Uribe intresserad av, då hans militäroffensiv mot gerillan förefaller ge utdelning.

Samtidigt är båda parter i konflikten måna om att inte svärtas ned av Ingrid Betancourts eventuella frånfälle.

Inte minst som Frankrikes president Nicolas Sarkozy har engagerat sig i fallet och satt en hel del av sin prestige på spel för att få Betancourt fri.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-29