MEXICO CITY. Spaniens utrikesminister Miguel Ángel Moratinos reste på måndagen till Kuba för att försöka förmå Raúl Castros regering att frige de omkring 200 politiska fångarna på ön. Samtidigt såg tillståndet ut att förvärras för den hungerstrejkande regimkritikern Guillermo Fariñas.

Efter en vår då den redan snålt tilltagna yttrandefriheten på Kuba krympt till obefintlighetens gräns, verkar det nu finnas ett litet hopp om en upptining.

Kuba är i stort behov av ökade utländska investeringar, och på grund av USA:s långvariga handelsbojkott har inflödet av kapital från Europa blivit särskilt viktigt. Men sedan 1996 har EU en så kallad gemensam ståndpunkt angående Kuba, vilket hindrar en fördjupning av diplomatiska och ekonomiska relationer så länge människorättssituationen är allvarlig på ön.

Denna ståndpunkt ska tas upp till diskussion i augusti och den spanske utrikesministern Moratinos är en stark anhängare av att häva den. Men han är också väl medveten om att en rad länder, däribland Sverige, först kräver tydliga steg mot mer yttrandefrihet.

Moratinos besök är tänkt att ge stöd till den dialog som katolska kyrkans ledare på Kuba försöker hålla i gång med Castroregimen och som syftar till att förbättra levnadsförhållandena för de politiska fångarna och ge dem friheten åter.

Hittills har dock resultaten varit blygsamma: två frigivna regimkritiker och ett tiotal fångar som förflyttats till fängelser som ligger närmare deras hem.

Samtidigt uppges en av samvetsfångarna, Guillermo Fariñas, vara nära att dö till följd av den hungerstrejk som han nu uthärdat i nära fyra månader.

Erik de la Reguera

MEXICO CITY. En ny politisk karta träder fram i Mexiko efter söndagens viktiga lokalval. Det gamla maktpartiet PRI stärker sin ställning i landet, vilket kan få stor betydelse för presidentvalet 2012. Men samtidigt förlorar PRI också makten i tre delstater som länge varit dess främsta bastioner.

En knapp tredjedel av Mexikos befolkning var kallad till valurnorna när borgmästare och guvernörer skulle utses på söndagen. Den fråga som dominerat valkampanjen var det maffiavåld som krävt drygt 22 000 människoliv sedan den sittande presidenten Felipe Calderón kom till makten 2006.

Under kampanjen har brottskartellernas makt gjort sig påmind i form av morden på tolv kandidater som visat sig vara misshagliga för olika maffiabossar. Även på själva valdagen krävdes dödsoffer i maffiauppgörelser – omkring 20 i landet som helhet – men av allt att döma utan direkt koppling till själva valet.

Den strategi som Calderón använt sig av för att bekämpa den organiserade brottsligheten har fått hård kritik av oppositionen och lett till sviktande stöd för hans regerande parti PAN. Något som också avspeglade sig i söndagens val.

Vid denna upplagas pressläggning tydde allt på att oppositionspartiet PRI (Institutionaliserade revolutionens parti) gått starkt framåt och segrat i 9 av 12 delstater. Bland annat vann PRI i delstaten Tamaulipas, där partiets kandidat Rodolfo Torre mördades för en vecka sedan. Nu valdes i stället Torres bror till guvernör.

Men PRI, denna ideologiska kameleont som härskade oavbrutet i Mexiko från år 1929 till 2000, förlorar samtidigt makten i tre av sina traditionella fästen: Oaxaca, vars sittande guvernör Ulises Ruiz misstänks för tiotals politiska mord; Puebla, där PRI-guvernören Mario Marin lät fängsla journalisten Lydia Cacho 2006 för hennes avslöjanden om pedofilnätverk; Sinaloa, där PRI regerat i symbios med olika brottssyndikat i årtionden.

Att dessa tre delstater nu hamnar utanför PRI:s kontroll är följden av en allians mellan det regerande högerpartiet PAN och center-vänsterpartiet PRD. Denna märkliga förbrödring mellan de båda ärkefienderna i mexikansk politik – vänsterflygeln i PRD anklagar fortfarande Calderón för valfusk – kan enligt en del analytiker också vara en försmak av vad som väntar inför presidentvalet 2012.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 6 juli 2010.

MEXICO CITY. I Brasilien har sökandet efter syndabockar efter kvartsfinalförlusten mot Holland börjat ersättas av ett krav inför framtiden: mais samba, meninos! (mer samba, pojkar). Oavsett vem som efterträder Dunga som förbundskapten är förväntningarna därför, som sig brukar, enorma.

Vad är viktigast – att spela vackert eller att vinna? Frågan är evig inom brasiliansk fotboll, och har blivit högaktuell efter den snöpliga sortin ur VM i Sydafrika.

Besvikelsen lade sig som en våt filt över Rio de Janeiro, Sao Paolo och resten av landet när slutsignalen ljöd i fredags. Och filten ligger kvar där, över ett land som närmast är i chocktillstånd. Inte minst på grund av sättet som man åkte ur.

För många brasilianer är fotbollslandslaget den främsta ambassadören för nationen, och då är det inte oväsentligt hur man vinner, eller för den skull – som nu – förlorar.

När Gazeta Esportiva listar ”Dungas sju dödssynder” är det därför självklart spelstilen som hamnar överst:

”Brasilien har alltid kännetecknats av offensiv fotboll, bländande dribblingar och tekniskt passningsspel. Men Dungas landslag av årgång 2010 har övergett fantasin och i stället satsat på pragmatism”.

Ingen av spelarna i laget får godkänt av brasiliansk press och Dunga visste att han inte hade något annat val än att avgå:

– Jag tar på mig det fulla ansvaret för det här, sade han efter matchen.

Hetaste namnet till att bli Dungas efterträdare är Luiz Felipe Scolari, som lotsade Brasilien till guld 2002. Uppdraget står klart: att återupprätta Brasilien som sambafotbollens hemland inför hemma-VM 2014.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 4 juli 2010.

MEXICO CITY. ”Ett himmelsblått mirakel”, triumferade Uruguays största dagstidning El País efter segern på straffar mot Ghana i fredagens sena kvartsfinal. Men uruguayanerna har inte slutat drömma. Nu har de satt siktet på guld – som i VM-turneringarna 1930 och 1950.

På Plaza Independencia och mängder av andra platser i Uruguays huvudstad Montevideo var det smockfullt framför storbildsskärmarna i fredags. Ett enormt jubel och glädjerus bröt ut när den sista straffen satt i nätet och firandet fortsatte hela natten.

Ett dygn senare har en viss oro börjat infinna sig. Anfallsstjärnan Luis Suarez har redan stängts av en match för den hands som berövade Ghana ett mål i kvartsfinalen och nu ska Fifa ta ställning till om han även missar en eventuell final.

Suarez sade efter matchen att ”det var värt att bli utvisad”, eftersom Ghana sedan missade straffen. Han vågade sig till och med på en liknelse med ”Guds hand” á la Maradona, vilket sannolikt inte uppskattas av Fifa.

– Suarez reagerade instinktivt, fick lämna matchen och får inte spela semifinalen. Vad mer vill ni ska hända? sa Uruguays coach Oscar Tabarez i ett försök att rädda kvar Ajax-spelaren i turneringen.

Uruguay är ett märkvärdigt land på många vis. Med bara drygt tre miljoner invånare har landet kallats Sydamerikas Schweiz.

Struliga storasystern Argentina har varit ett eller ett par snäpp bättre i det gröna fältets schack de senaste årtiondena. Annat var det i början på 1900-talet, då Uruguay räknades som en stormakt inom fotbollen.

Den första VM-turneringen någonsin förlades till landet 1930 – och värdnationen tog guld. Tjugo år senare fick Uruguays blåvitrandiga landslag på nytt lyfta VM-bucklan. Men efter det har det varit glesare mellan jublen.

Den senaste stora framgången kom 1970, då laget tog sig till semifinal. Sedan kom de mörka åren av militärdiktatur och ekonomisk stagnation. Men nu är både demokratin och fotbollsframgångarna tillbaka.

Som den store hjälten i straffläggningen, Sebastian ”El loco” (galningen) Abreu, uttryckte det:

– Vi har skrivit historia i och med den här segern. Nu har vi nått det resultat som nåddes 1970. Men målet är att upprepa 1930 och 1950 års triumfer.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 4 juli 2010.

MEXICO CITY. Mord på ledande politiker, kidnappningar och kampanjbidrag med tvivelaktiga avsändare. När tolv av Mexikos delstater i morgon väljer guvernörer har kokainkartellernas avtryck i landets politik aldrig varit tydligare.

Valkampanjerna inför lokalvalen i Mexiko har varit de blodigaste i mannaminne. Enbart under den sista veckan har hundratals människoliv krävts i olika våldsdåd.

En del av detta våld är i första hand politiskt betingat, som i delstaten Oaxaca där en av Mexikos kvarvarande caciques (starka män) Ulises Ruiz inte verkar dra sig för något för att få sin handplockade kandidat vald till guvernör.

Men den stora merparten av ”försvinnandena”, morden och kidnappningarna utförs av de narkotikamaffior som sedan flera år utkämpar ett blodigt krig om intäkterna från drogsmugglingen. Lokalvalen har präglats av dessa kriminella organisationers försök att köpa eller hota sig till politiskt beskydd.

Mexikos president Felipe Calderón tvingades nyligen erkänna att många lokalpolitiker har att välja mellan ”plata o plomo”, silver eller bly. Mordet på guvernörskandidaten Rodolfo Torre i delstaten Tamaulipas i måndags är bara det senaste och tydligaste beviset för detta. Samtidigt är det nu 50 dagar sedan en av Calderóns närmaste bundsförvanter, förre senatorn Diego Fernandez de Cevallos, kidnappades av okända män.

Budskapet är tydligt: nu går ingen säker. Inte ens Mexikos politiska elit.

Mitt i denna upptrappning ser det gamla maktpartiet PRI (Institutionaliserade revolutionens parti) ut att stärka sin position. Det mesta tyder på att PRI går starkt framåt i valet, trots att Calderóns högerparti PAN ingått en rad oheliga allianser med bland andra vänsterpartiet PRD.

PRI förlorade makten år 2000, efter 71 år av oavbrutet och korrupt styre. De flesta mexikaner är väl medvetna om att det var efter det som våldet tog fart.

De nya makthavarna monterade ned stora delar av säkerhetspolisen, som på goda grunder anklagades för att vara en politisk polis. Men då försvann också de instanser som å PRI:s vägnar reglerat och kontrollerat den organiserade brottsligheten i landet.

Resultatet blev att kokainkartellerna började strida inbördes och successivt kunde ta kontroll över delar av staten, istället för tvärtom.

Många väljare verkar nu hoppas att PRI ska kunna återge staten denna kontroll. Men det är en riskabel kalkyl.

Dels för att de mexikanska kartellernas intäkter från drogsmuggling till USA och Europa har ökat kraftigt. Och dels för att även PRI numera är beroende av ekonomiska kampanjbidrag, till skillnad för hur det var under åren av enpartistyre.

Erik de la Reguera

Mexikos strategi mot maffian döms ut

MEXICO CITY. En av världens främsta experter på organiserad brottslighet, Edgardo Buscaglia, riktar i en DN-intervju hård kritik mot den mexikanska regeringens strategi mot maffian. ”Så länge man inte också slår mot dess finansiella och politiska beskyddare kommer våldet att fortsätta”, säger han.

DN når Edgardo Buscaglia när han befinner sig i Afghanistan, ett land som liksom Mexiko är präglat av narkotikahandel. Där är det rå-opium och heroin som dominerar, medan det i Mexiko är marijuana, metamfetamin och kokain som är maffians främsta kassakor.

– Mexiko har ännu inte förvandlats till en havererad stat, som i Afghanistan. Men det finns områden i Mexiko där de lokala regeringarna i praktiken är i händerna på den organiserade brottsligheten. Och dessa områden blir allt större, vilket givetvis är oroande. I delstaten Tamaulipas, där partiet PRI:s guvernörskandidat mördades tidigare i veckan, är till exempel alla kommuner utom två i praktiken kontrollerade av maffian, säger Buscaglia, professor vid Itam-universitetet i Mexico City.

Buscaglia varnar för att många politiker i Mexiko blivit en del av maffian.

– Deras roll är att erbjuda beskydd för dessa kriminella organisationer. I utbyte får de omfattande kampanjbidrag, säger han.

Det var för att stävja denna utveckling som Felipe Calderón valde att sätta in armén 2006. Sedan dess har 50 000 man kommenderats ut i olika delstater. Men våldsvågen bara tilltar och de senaste tre åren har fler än 22 000 människor dödats i maffiarelaterat våld.

– Erfarenheter från länder som Italien och USA visar att man även måste bekämpa de finansiella nätverken och korruptionen. För när staten går till offensiv reagerar alltid maffian med att lägga ned mer pengar på att köpa sig lojaliteter, säger Buscaglia.

Och någon brist på pengar har inte den mexikanska maffian. Enbart under 2009 beräknas tio miljarder dollar ha tvättats vita i landet.

– Det finns listor från bland annat USA:s finansdepartement över de företag som det rör sig om. Men mycket lite görs från mexikansk sida för att frysa dessa tillgångar, säger Buscaglia.

Att försöka slå undan fötterna för maffian genom att legalisera kokain och andra droger, som författaren Carlos Fuentes och andra liberala debattörer i Mexiko förespråkar, avfärdar Buscaglia som orealistiskt.

– Legaliseringsargumentet dyker alltid upp när våldsdåden ökar i ett land. Samma sak med talet om att sluta en ”pakt” med maffian. Då är det mer sannolikt att den ekonomiska elit som i dag frotterar sig med maffian kommer att dra öronen åt sig när våldet också börjar drabba dem. När det sker väntar en utrensning inom politik och näringsliv. Och sedan kan en ny politisk och ekonomisk klass ta över.

Men detta kommer att ta tid, lägger han till. Säkert åratal. Under tiden mördas ett trettiotal människor varje dag i kriget mellan kartellerna. Och Mexiko blir allt mindre likt en demokrati.

Erik de la Reguera

Tolv delstater väljer guvernör på söndag

Guvernörer, lokala parlament och borgmästare väljs i morgon i 12 av Mexikos 32 delstater: Aguascalientes, Chihuahua, Durango, Hidalgo, Oaxaca, Puebla, Quintana Roo, Sinaloa, Tamaulipas, Tlaxcala, Veracruz och Zacatecas.

Av en slump motsvarar det de båda mäktigaste kartellernas huvudsakliga intressesfärer. I de delstater som ligger närmast Stilla havet har Sinaloakartellen ansenlig makt. Deras ärkefiender Zetas har däremot sina starkaste fästen i nordöstra Mexiko och längs kusten mot Mexikanska golfen.

Den territoriella kontroll som lokala politiker får genom allmänna val kan underlätta kartellernas smuggling av kokain och andra droger, men också människohandel, försäljning av piratprodukter och annan kriminell verksamhet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 3 juli 2010.