MEXICO CITY. En av Mexikos mäktigaste maffiabossar, Ignacio ”Nacho” Coronel, har dödats av soldater i staden Guadalajara. Hans död innebär en välbehövlig framgång för president Felipe Calderón i det krig mot maffian som krävt 24 000 dödsoffer på bara drygt tre år.

En regelrätt belägring inleddes vid middagstid på torsdagen i den exklusiva förorten Zapopan i Guadalajara. Hundratals tungt beväpnade militärer lät spärra av ett stort område i förorten, där två bostäder stod i centrum för insatsen.

Sedan följde skottlossning. Boende i området vittnar om explosioner från granater, höga skrik och intensiv automateld.

När dammet slutligen hade lagt sig låg en av den mäktiga Sinaloakartellens högsta ledare där i sitt eget blod: Ignacio ”Nacho” Coronel. Även minst en soldat miste livet.

Den 56-årige Coronel har kallats King of Ice för sin dominerande roll på USA-marknaden för metamfetamin. Men hans avdelning inom Sinaloakartellen misstänks också ha smugglat stora mängder kokain till USA.

Mexikansk polis hade utlyst en belöning på 2,3 miljoner dollar för uppgifter som kunde leda till hans gripande. Amerikanska antidrogpolisen DEA erbjöd fem miljoner dollar.

Coronel inledde sin brottskarriär i början på 90-talet som underhuggare till Juárezkartellens ledare Amado Carrillo Fuentes, ”Skyarnas herre”. Efter dennes död bildade Coronel en egen organisation, vilken kom att bli en del av en ny federation av karteller med säte i delstaten Sinaloa.

Med tiden blev denna federation känd som Sinaloakartellen. I dag räknas den som Amerikas största brottssyndikat.

Dess främste ledare är Joaquín ”El Chapo” Guzmán, som förra året listades som en av världens mäktigaste män av affärstidskriften Forbes. Hans förmögenhet uppskattas till omkring sju miljarder kronor.

Men Ignacio ”Nacho” Coronel stod inte långt efter ”El Chapo”. Han räknades som den tredje mäktigaste ”capon” inom Sinaloakartellen, omsatte tiotals miljoner dollar varje år och hade upprättat sin bas i mångmiljonstaden Guadalajara.

Enligt källor inom amerikanska DEA som citeras i tidskriften Proceso var Coronels stjärna i stigande, och det till den grad att han utan problem skulle ha kunnat bryta sig loss från Sinaloakartellen och bli sin egen.

Spekulationer om en splittring inom Sinaloakartellen har följt. Möjligen kan orsaken till Coronels fall sökas där, eftersom han annars utmärkt sig för att ha högt uppsatta beskyddare inom polis och militär.

Mexikos president Felipe Calderón vill dock inte kännas vid några sådana förklaringar. Efter tre och ett halvt år av öppen konfrontation med kartellerna, drygt 24 000 dödsoffer och en alltmer infiltrerad statsapparat var det en lättad president som på plats i Guadalajara kunde bedyra:

– Vi viker oss inte en tum i kampen mot maffian!

Erik de la Reguera

Miljarder i potten för mäktiga karteller

MEXICO CITY. Den huvudsakliga skiljelinjen i kriget i den mexikanska undre världen går mellan två mäktiga organisationer: Sinaloakartellen och Zetas. Med hjälp av halshuggningar, massavrättningar och oheliga allianser försöker de sätta skräck i sina fiender.

Det mexikanska knarkkrigets fragmenterade geografi kan lätt ge ett kaotiskt intryck, med minst sju olika brottssyndikat som utkämpar slag på platser runt om i landet.

Men bakom detta våld finns en strikt affärsmässig logik.

Mellan 15 och 25 miljarder dollar per år ligger i potten för den som kontrollerar drogsmugglingen från Mexiko till USA. Ytterligare miljardbelopp kan tjänas på att smuggla vidare en del av dessa droger till Europa. De främsta konkurrenterna på denna illegala marknad är två:

Sinaloakartellen, ledd av Joaquín ”El Chapo” Guzmán och ”El Mayo” Zambada. Deras organisation har sitt starkaste fäste i delstaten Sinaloa vid Mexikos Stillahavskust, men har utsända i minst ett tjugotal länder på tre kontinenter. Fram till sin död var Ignacio ”Nacho” Coronel nummer tre i denna organisation.

Deras ärkefiende är Zetas, ett brottssyndikat anfört av före detta elitsoldater som alltmer har kommit att likna en renodlat paramilitär organisation.

Zetas bildades 1997 och var då en livvaktsstyrka åt den dåvarande ledaren för Golfkartellen, Osiel Cárdenas. Men i början på 2000-talet tog exmilitärerna i Zetas över det mesta av drogförsäljningen på östkusten – såväl i Mexiko som i USA – och har nu även etablerat band till ’Ndraghetamaffian i Italien.

De övriga brottssyndikaten i Mexiko är vart och ett allvarliga säkerhetshot, men i det pågående kriget tvingas de ofta agera dotterbolag. De har att välja mellan att antingen liera sig med Sinaloakartellen eller med Zetas.

Allianserna skiftar ofta och snabbt. Bara en sak förenar dem alla: den totala bristen på respekt för människoliv.

Erik de la Reguera

24 000 har dött i kampen mot maffian

När Felipe Calderón kom till makten i Mexiko i december 2006 valde han att sätta in militären i kampen mot maffian. Sedan dess har omkring 24 000 människoliv krävts i en allt värre våldsspiral.

Hittills i år har drygt 7 000 personer dödats. Andelen civila dödsoffer ökar i takt med att brottssyndikaten tar till terrortaktiker som bilbomber och massakrer på barer eller restauranger som använts för att ”tvätta” fienders intäkter.

En rad fall av poliser, militärer och politiker som mutats eller hotats till lydnad har uppdagats. Anklagelser har riktats mot regeringen för att inte ha förföljt Sinaloakartellens ledare i samma utsträckning som andra maffialedare. Detta argumentet förlorar dock något i styrka efter den senaste insatsen mot ”Nacho” Coronel.

Publicerat i Dagens Nyheter den 31 juli 2010.

MEXICO CITY. I Mexiko följer man utvecklingen i Arizona noga, eftersom miljontals mexikaner har släktingar eller vänner som lever papperslösa i USA. DN har träffat några av dessa oroliga anhöriga i Mexico City.

Slagord skallar i det strilande regnet utanför USA:s ambassad i tjugomiljonersstaden Mexico City. I flera dagar har demonstranter vakat i detta kvarter, där oräkneliga mexikaner fått avslag på sina visumansökningar genom åren.

Att nu motivet för deras vrede – den omstridda Arizonalagen – tillfälligt har stoppats är visserligen en lättnad för dem, men knappast något betryggande besked.

– Min svåger har bott i Arizona i sju år. För bara en knapp månad sedan kände han sig tvungen att ta sitt pick och pack och flytta till Chicago i stället. Men vi är oroliga för att den här sortens lagar ska sprida sig över hela USA, säger Laura Avila, en av dem som trotsar regnet.

Omkring sex miljoner mexikaner lever papperslösa i USA. De utgör därmed omkring hälften av alla illegala invandrare i landet. Räknar man även med dessa mexikanska migranters barn, varav de flesta är amerikanska medborgare, är det totala antalet omkring det dubbla.

Massutvisningar från delstater som Arizona skulle kunna leda till att många familjer splittras, något som den mexikanska regeringen varit noga med att påpeka i sina diplomatiska protester mot den omstridda lagen.

Men det finns även ekonomiska skäl till oron. De pengar som varje år skickas hem till anhöriga i Mexiko uppgår till omkring tio miljarder dollar, vilket är jämförbart med landets intäkter från oljan och turismen.

Även om den ekonomiska krisen i USA har haft en dämpande effekt på utvandringen, väntas omkring 300 000 mexikaner försöka ta sig över gränsen i år. I takt med att gränskontrollerna hårdnar rör sig denna ström av människor allt längre ut i den svårövervakade Arizonaöknen.

Enbart i juli månad har 57 personer hittats döda i detta karga landskap, ofta till följd av uttorkning. De fall som upprör mest i Mexiko är dock de där flyende migranter skjuts till döds av gränspolisen.

Som pensionären Santos Ortega uttrycker det utanför USA:s ambassad:

– Vad har dessa pojkar gjort för att förtjäna att avrättas på det viset? Och vilken rätt har den där guvernören i Arizona att göra skillnad på folk efter deras hudfärg?

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 juli 2010 (som en del i ett större paket om Arizonalagen).

I den mexikanska gränsstaden Ciudad Juárez står den 23-årige Shohn Huckabee och hans 36-årige vän Carlos Quijas åtalade för marijuanasmuggling.

De uppger att militären gripit dem på oklara grunder och att marijuanan som beslagtogs i deras bil den 18 december förra året hade placerats där av soldater. Dessutom berättar de att de fick ögonen förbundna, att de torterades med elchocker och till och med hotades med avrättning.

Med andra ord utsattes de för det som förefaller ha varit militärens “standard operating procedure” i Ciudad Juárez under de två år då de grönklädda kunnat göra vad de velat i kriget mot maffian (från mars 2008 och fram till helt nyligen, då federal polis tog över – och de senares människorättsfacit har tyvärr inte varit bättre).

Vi är flera korrespondenter här i Mexiko som har försökt göra omvärlden uppmärksam på denna enorma och växande rättsröta i vilken minst 400 personer (troligen flera tusen) – och många helt oskyldiga – har utsatts för utstuderat grym tortyr.

Se bland annat här, här och kapitel 11 i min bok Kokain.

Det som är udda i detta fall är de gripnas nationalitet. De är nämligen amerikanska medborgare. Naturligtvis kan det, som militären hävdar, röra sig om ett sätt för de gripna att slippa ta ansvar för sina eventuella brott.

Men historien låter så bekant – jag har hört den berättas av mängder av Juárez invånare – att det är svårt att avfärda den som påhitt. Kanske kan det här fallet få lagstiftarna i Washington att vakna. Läs mer i Wall Street Journal.

MEXICO CITY. Flera av Farcgerillans högsta ledare har fått en fristad i Hugo Chávez socialistiska Venezuela. Det hävdar Colombias regering, som nu kräver att omvärlden agerar. Chávez har svarat med att bryta de diplomatiska förbindelserna med grannlandet.

– Jag ser mig nödgad att bryta förbindelserna med Colombia för att rädda vårt lands värdighet. Till det internationella samfundet vill jag säga att vi inte kommer att acceptera något intrång på vårt lands territoriella suveränitet. Om vi måste gå ut i krig mot Colombia, så gör vi det, även om det sker med gråten i halsen, sade Venezuelas president Hugo Chávez i torsdags.

Då hade Colombias representant vid ett extrainsatt möte med de amerikanska staternas samarbetsorganistation OAS just anklagat Venezuela för att ge den av USA och EU terrorstämplade Farc-gerillan en fristad.

Anklagelsen mot Venezuela är inte ny, utan har upprepats av Colombia i ett par års tid. Men denna gång presenterades också ett antal fotografier, filmer och vittnesmål som bevisföring.

På bilderna, som enligt Colombia tagits av avhoppade Farc-soldater, syns några av gerillans ledare i vad som uppges vara gerillaläger i Venezuela. Vilken sida av gränsen som det faktiskt rör sig om är dock svårt att avgöra utifrån bilderna.

Colombias president Álvaro Uribe hävdar att hans regering har exakta koordinater för de platser där Farc-ledarna uppehåller sig och vill att OAS skickar en kommission för att utreda saken. Venezuela, å sin sida, vägrar gå med på detta och menar att Uribe bara försöker skylla sina tillkortakommanden i kampen mot Farc på andra.

Men egentligen handlar inte denna konflikt om huruvida Farc-gerillan finns på plats i Venezuela eller ej. Att så är fallet är numera ett relativt väldokumenterat faktum.

Den stora knäckfrågan är i stället om Venezuelas regering känt till och underlättat gerillans närvaro.

Gränsen mellan Venezuela och Colombia är 220 mil lång och mycket svårövervakad, vilket länge utnyttjats av colombianska väpnade grupper.

Bland dem finns såväl högerextrema paramilitärer som renodlade knarksyndikat och vänstergerillor. Gemensamt för dem är att de ser Venezuela som ett närmast idealiskt transitland vid kokainsmuggling till USA och – i allt högre grad – Europa.

Colombia menar att Farc särbehandlas av venezuelanska myndigheter. Som bevis anförs e-postkorrespondens från två beslagtagna bärbara datorer, i vilka Farcledare diskuterar diverse aktiviteter i Venezuela.

Problemet är att dessa datorer beslagtogs i samband med en oanmäld räd mot ett Farc-läger i grannlandet Ecuador 2008, vilket närapå utlöste ett regionalt krig. Fruktan för en ny sådan attack är grunden för Venezuelas kraftiga diplomatiska protester.

De flesta bedömare tror dock inte att det går så långt som till väpnad konflikt. Álvaro Uribe ska snart lämna presidentposten och hans efterträdare Juan Manuel Santos har hittills skickat mer försonliga signaler till sina socialistiska kolleger i grannländerna.

Erik de la Reguera

Nära krig mellan länderna för två år sedan

Den 1 mars 2008 attackerade colombiansk militär ett Farc-läger ett par kilometer in på ecuadorianskt territorium. Farcs utrikespolitiske talesman Raúl Reyes och 24 andra personer dödas.

De socialistiska presidenterna i Ecuador och Venezuela reagerade genom att beordra trupp till gränsen mot Colombia. Under några dagar befann sig norra Sydamerika vid randen av ett storkrig.

Ett toppmöte i Dominikanska republiken lyckades gjuta olja på vågorna för en tid, men misstroendet mellan högerregeringen i Colombia och socialistregeringarna i grannländerna har levt kvar.

Colombia har presenterat e-postmeddelanden från Raúl Reyes datorer i vilka höga venezuel-anska militärer sägs hjälpa Farc. Venezuela har kontrat med att anklaga regeringen Uribe för att ha nära band till paramilitära dödsskvadroner.

Publicerat i Dagens Nyheter den 24 juli 2010.

Nu finns ett RSS-flöde för mina artiklar. Det går att följa här: [Erik de la Reguera – Artiklar].

Sedan tidigare finns RSS för bloggen, men eftersom jag inte vill sitta och länka till artiklarna i inläggen tänkte jag att det kunde vara bra med ett nytt flöde enbart för artikelarkivet.

Använd gärna dessa flöden för länkar på era bloggar eller liknande.

MEXICO CITY. En före detta diktator och kokainsmugglare har valts till president i det sydamerikanska landet Surinam. Människorättsaktivister varnar för att det kan sätta stopp för den historiska rättegång som inletts om militärens mord på oppositionella.

Med 36 röster av 51 utsågs den 64-årige Dési ”Bouta” Bouterse till ny president av Surinams parlament i tisdags.

Sedan dess har detta Sydamerikas minsta självständiga land – stort som Tunisien och inklämt mellan Brasilien och Guyana – hamnat i världens strålkastarljus på ett sätt som få av nationens halva miljon invånare kan ha önskat sig.

Anledningen är Bouterses bakgrund. Under hela 1980-talet var denne tidigare arméofficer, vars förebilder sägs vara Che Guevara och Fidel Castro, de facto Surinams diktator. Åren 1980 och 1990 ledde han militärkupper mot demokratiskt valda regeringar som vågade utmana hans befallningar.

Anklagelser om grova människorättsbrott har förföljt Bouterse, trots att han efter demokratiseringen försökt rentvå sitt namn. 2007 inleddes en rättsprocess – som ännu pågår – mot honom och elva av hans underhuggare.l
Ex-militärerna står åtalade för ”decembermorden” 1982, då femton oppositionsledare sköts till döds. Men Bouterse har konstant vägrat infinna sig i rättegångssalen.

Människorättsorganisationer befarar därför att han kommer att försöka sätta stopp för rättegången efter sitt tillträde som president i augusti. Något som avvisas bestämt av en talesman för Bouterse.

– Den valde presidenten kommer att garantera att rättssystemet fortsätter att fungera oberoende, sade talesmannen till nyhetsbyrån AP.

Men de kanske mest graverande anklagelserna mot Bouterse handlar om något annat. 1999 dömdes han i sin frånvaro till elva års fängelse av en domstol i Nederländerna. Brottsrubriceringen: kokainsmuggling.

Den nederländska domstolen fann Bouterse skyldig till att ha uppmanat chefer inom tullmyndigheten som varit lojala mot honom att blunda för vissa känsliga försändelser till Europa. Den därpå följande Interpolefterlysningen har gjort det omöjligt för Bouterse att resa fritt utanför Surinam.

Erik de la Reguera

Sydamerikas minsta självständiga land

Land: Surinam.

Yta: 163 270 kvadratkilometer.

Antal invånare: 490 000 .

Religion: Hinduer 27 procent, protestanter 25 procent, katoliker 23 procent, muslimer 20 procent och inhemska religioner 5 procent.

Språk: nederländska (officiellt språk och modersmål för 60 procent av befolkningen), engelska, sranang tongo (surinamiska), urdu, javanesiska och mandarin.

Statsskick: Republik (fram till självständigheten 1975 var landet en nederländsk koloni och gick under namnet Nederländska Guyana).

Främsta exportvaror: Bauxit, socker, guld, olja och bananer.

BNP per capita: 5 675 dollar (kan jämföras med Sveriges 37 526 eller Brasiliens 9 837 dollar).

Publicerad i Dagens Nyheter den 22 juli 2010.

MEXICO CITY. Attacker mot civila har de senaste månaderna blivit allt vanligare i Mexikos knarkkrig. Ett skrämmande bevis för det kom i söndags när minst 18 människor dödades av okända män på en födelsedagsfest i miljonstaden Torreón.

Klockan var halv två på natten när åtta stadsjeepar stannade till utanför en festlokal i Torreón i norra Mexiko. Fyrtiotalet gäster var då på plats i lokalen och stämningen var god.

Bildörrarna svängde upp och en grupp svartklädda män rusade in i lokalen beväpnade med automatvapen. Någon skrek en order: ”Skjut på allt som rör sig!”

När maskingevärssalvorna hade tystnat var 17 civilpersoner döda (12 män och 5 kvinnor). Ytterligare en kvinna avled senare av inre blödningar.

Ett tjugotal personer rapporteras ha skottskadats, flera av dem så allvarligt att deras liv fortfarande på måndagen hängde på en skör tråd.

Motivet till massakern är än så länge okänt. Polisen misstänker en uppgörelse i den undre världen och en regeringstalesman fördömde dådet som ”barbari”.

Det faktum att festlokalen från början hade bokats för en gayfest, vilken ställdes in på grund av dåligt väder, antyder att det också skulle kunna röra sig om ett hatbrott.

Men oavsett motivet är det få bedömare i Mexiko som tvekar om vilka förövarna är. Allt tyder på att de tillhör någon av de olika narkotikakarteller som utkämpar ett brutalt krig i landet.

Sedan i december 2006, då president Felipe Calderón tillträdde, har minst 24 000 människor dödats i detta krig, vilket i första hand handlar om kontroll över smugglingsrutter för droger till USA och Europa.

Enligt regeringen har cirka 1 000 civila dödats i korseld, i massakrer eller på annat sätt de senaste tre åren. Och trenden är tydlig: i takt med att kriget trappas upp drabbas civila allt oftare.

Granatattacker mot polisstationer och civila byggnader sker i stort sett dagligen. I förra veckan detonerade dessutom en bilbomb för första gången i Ciudad Juárez, ett av detta krigs blodigaste slagfält. Och resultatet är talande: en läkare fanns bland de fyra dödsoffren.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 20 juli 2010.

MEXICO CITY. Argentina blir första land i Latinamerika att erkänna homosexuella äktenskap i lag. Det står klart sedan den argentinska kongressen röstat igenom en ny och epokgörande lag efter en maratondebatt.

Ett par timmar var kvar till gryning i Buenos Aires när omröstningen slutligen kunde ske på torsdagen. Då hade debatten, som direktsändes i argentinsk teve, pågått i nära femton timmar och positionerna föreföll mer låsta än någonsin.

Utanför kongressbyggnaden väntade tusentals människor som demonstrerat såväl för som emot den nya lagen. Och när så rösterna hade räknats var saken klar: Argentina blir första land i Latinamerika – det tionde i världen – att likställa hetero- och homosexuella äktenskap.

– Tänk att jag får uppleva detta i mitt land! jublade regissören José ”Pepito” Cibrián Campoy, en av dem som i timtal väntat nervöst ute i kylan.

Frågan fick liv förra året, då guvernören i provinsen Tierra del Fuego utfärdade äktenskapsbevis till två män i trots mot den då rådande lagstiftningen, vilken slog fast att ett äktenskap ingås av ”en man och en kvinna”.

Internationella profiler som artisten Ricky Martin har sedan dess gett stöd till de aktivister i Argentina som kämpat för homosexuellas rätt till äktenskap.

Motståndet har framför allt letts av katolska kyrkan, vars företrädare särskilt har provocerats av att den nya lagen öppnar för att homosexuella kan få adoptera.

– Jag oroas inte i första hand av att dessa homosexuella personer gifter sig, utan de följder som det kan få för andra – och då särskilt för barnen, sade senatorn Liliana Negre de Alonso under debatten.

Frågan har skurit genom partilinjerna och flera tunga namn som stått nära regeringen har motsatt sig lagförslaget. Att röstsiffrorna blev 33 för, 27 mot och 3 nedlagda visar hur delat landet varit.

Men center-vänsterpresidenten Cristina Kirchner, själv tillhörande peronistpartiet, förklarade snabbt att ett veto från hennes sida är uteslutet.

– Den här lagen gör Argentina till ett föregångsland, sade Kirchner.

Homosexuellas rättigheter, abort och andra frågor om individens makt över sin kropp har de senaste åren blivit centrala i den rörelse mot mer av sekulär lagstiftning som präglar latinamerikanska storstäder. Det har bland annat tagit sig uttryck i att homosexuella äktenskap numera är tillåtna i Mexico City men inte i Mexiko som helhet.

Katolska kyrkan har dock fortfarande ett starkt grepp om landsbygden i Latinamerika, vilket förklarar varför lagarna ofta ger intryck av att släpa efter stadsbornas mer liberala attityder.

Erik de la Reguera

Godkänt även i Mexico City

– Argentina blir det första landet i Latinamerika att godkänna homosexuella äktenskap på riksnivå. Länder som i andra delar av världen har antagit liknande lagar är Belgien, Holland, Spanien, Sydafrika, Kanada, Portugal, Island, Norge och Sverige.

– I USA har hittills Washington DC och fem andra delstater lagstiftat om homosexuella äktenskap. Även i Mexico City har homosexuella numera rätt att gifta sig, men det gäller inte i delstater utanför Mexikos huvudstad.

– Uruguay är det enda land i Latinamerika där homosexuella par som har registrerat partnerskap får adoptera barn. Än har dessa par dock inte fått rätt att gifta sig i landet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 16 juli 2010.

MEXICO CITY. En leende Fidel Castro som återvänder till offentlighetens ljus. Regimtrogna ”bloggare” som lägger ut bilder på honom på internet. Det blir självklart en nyhet i världens medier. Men den gamle comandantens comeback handlar betydligt mindre om hans hälsotillstånd, än om noggrant uttänkt propaganda.

Fyra år har gått sedan Fidel Castro insjuknade i en mystisk sjukdom och försvann från världens strålkastarljus.

Men i helgen – samtidigt som de första av de 52 samvetsfångar som nu ska friges uppgavs ha fått lämna sina celler – fanns han plötsligt där ute bland folk på nytt. Ja, eller åtminstone i medierna. För det räcker med att snegla på publiceringsdatum för att inse att 83-åringens utflykt var allt annat än spontan.

Bilderna togs i onsdags, en dag innan beskedet om samvetsfångarna gavs. Men trots det väntade de båda bloggarna ända till i helgen med att lägga ut bilderna på sin idol på nätet. Nog för att internetuppkopplingarna kan vara långsamma på Kuba, men knappast till den graden.

Fidels återuppståndelse ska därför i stället ses som ett sätt för regimen att sända politiska signaler.

Dels handlar det om att hålla rättning i ledet i kommunistpartiet, där en del hökar skulle ha kunnat ifrågasätta frigivningarna av samvetsfångar om inte revolutionssymbolen Fidel visat sitt stöd genom sin blotta närvaro.

Dels handlar det om en pr-kampanj riktad till utlandet. Regimen vill framställa Kuba som ett land där yttrandefriheten är ohotad och informationen flödar fritt – inte minst på bloggar.

Man försöker indirekt dra nytta av det faktum att den inhemska oppositionens främsta röst är bloggaren Yoani Sánchez, och göra det till något slags bevis för regimens toleranta inställning.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Yoani Sánchez har visserligen lyckats undgå att fängslas, men hon har utsatts för förföljelser och fått se de statliga censorerna blockera hennes blogg för kubanska surfare.

Att gå ut och demonstrera är förenat med uppenbar risk att kastas i fängelse. Samma sak för den som vill bilda en oberoende fackförening. Och den inhemska pressen är en ständigt pågående parodi på journalistik.

En del optimister ser frigivningarna som ett tecken på att Castrobröderna är beredda att ändra på detta. Men risken finns också för att EU (och senare USA) tar tillfället i akt och börjar behandla Kuba efter samma modell som Kina, Saudiarabien och en rad andra ”vänskapliga diktaturer”. Det vill säga, att man låter ekonomiska intressen gå före demokrati och mänskliga rättigheter.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 12 juli 2010.

MEXICO CITY. Våldsamma oroligheter skakar sedan flera dagar det centralamerikanska landet Panama. Minst en person har dödats och ett hundratal har skadats i sammandrabbningar mellan polis och strejkande bananarbetare. Enligt obekräftade uppgifter ska ett trettiotal svenskar vara strandsatta mitt i konfliktområdet.

Strejkande bananarbetare har den senaste veckan blockerat vägar i västra Panama, ett land som i omvärlden mest är känt för Panamakanalen, färdigställd 1914.

Arbetarna protesterar mot att det lokala bananföretaget Bocas Fruit Company inte betalat ut deras löner på flera veckor. De vänder sig också mot en rad nya lagar, som de menar urholkar strejkrätten.

I torsdags gjorde polisen ett försök att bryta upp vägblockaderna, vilket ledde till våldsamma kravaller i provinsen Bocas del Toro. Skott avlossades, byggnader sattes i brand, sten och molotowcoctail kastades mot ordningsmakten. Minst ett hundratal personer skadades svårt.

Fackförbundet Sitrabanas hävdar att fyra av dess medlemmar dödades under dessa sammandrabbningar. Men från myndigheternas sida har man hittills bara bekräftat ett dödsfall – fackföreningsledaren Antonio Smith. Omständigheterna kring hans död är fortfarande oklara.

Utegångsförbud har införts i staden Changuinola, men oroligheterna fortsätter och det uppges vara förenat med livsfara att färdas på vägarna i området.

Enligt en uppgiftslämnare som är på plats men inte vill uppge sitt namn hade 30 svenskar på lördagen tagit skydd nära vattenkraftverket i Changuinola. Där skulle även ett trettiotal danska medborgare ha barrikaderat sig.

Kraftverket i Changuinola är under konstruktion och bland underleverantörerna finns svenska Vattenfall och det danska företaget Pihl. På Vattenfalls pressavdelning i Sverige kunde man på lördagen dock varken bekräfta eller dementera uppgifterna. Inte heller på Sveriges ambassad i Colombia, med ansvar för Panama, hade man någon information om några strandsatta svenskar.

Samtidigt föreföll konflikten vara nära att sprida sig till resten av landet. En sympatimanifestation i huvudstaden Panama City slogs häromdagen ned av polis, vilket har fått en rad fackliga företrädare att mana till generalstrejk i nästa vecka.

De fackliga organisationernas allt frostigare relationer till Panamas högerregering beror på en serie nya lagar som gör det lättare för arbetsgivare att motarbeta fackföreningar. Ett år efter sitt tillträde ser därför den konservative presidenten Ricardo Martinelli ut att stå inför sitt svåraste prov hittills.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 11 juli 2010.