Semestern tog slut med buller och bång på söndagen. Den här historien är ju bara för bedrövlig.
Låt oss hoppas att kuppmakarna inser det hopplösa i situationen innan oskyldiga får sätta livet till.
Nu är jag i vilket fall tillbaka i matchen, gott folk. Ledsen för det långa uppehållet, men även en korrespondent behöver ladda batterierna.
MEXICO CITY. Statskuppen i Honduras är inte bara en tragedi för landets sju miljoner invånare, utan potentiellt sett också en vattendelare för demokratins utveckling i hela Latinamerika.
När det här skrivs har utegångsförbud införts i huvudstaden Tegucigalpa, militären patrullerar gatorna och undantagstillstånd råder i hela landet.
Den demokratiskt valde presidenten Manuel Zelaya befinner sig i landsflykt efter att ha väckts i ottan på söndagen och släpats ut i pyjamas av tungt beväpnad militär, som sedan satte honom på första bästa plan till Costa Rica.
Enligt radiostationen ELM ska minst en vakt ha dödats vid stormningen av presidentpalatset, flera regeringsmedlemmar har fängslats och många ledare för sociala rörelser efterlysts.
Oavsett vilka förevändningar den nya och av parlamentet utsedde presidenten Roberto Micheletti lägger fram är det därför omöjligt att dölja det uppenbara: att en statskupp har ägt rum.
Men är det då inte bara ännu en i raden av kupper i en Centralamerikas ”bananrepubliker”? Nej. Under de senaste tjugo åren har Latinamerika tagit stora steg mot en konsolidering av demokratin och dess institutioner.
Många problem återstår förvisso, men de konflikter som under kalla kriget ofta utkämpades med vapen i hand har idag blivit föremål för debatter i fria och allmänna val.
Det har bland annat lett till att en rad vänsterpresidenter kommit till makten i Latinamerika under det senaste decenniet. Manuel Zelaya är en av dem, om än inte den mest kände.
Med rötterna i Honduras liberala parti har Zelaya successivt rört sig åt vänster de senaste åren. Han har anslutit landet till det regionala samarbetsprojektet ALBA (vars främsta tillskyndare är Venezuela och Kuba), riktat kritik mot USA:s roll i Latinamerika och kommit på kollisionskurs med många av sina gamla partikamrater och det konservativa politiska etablissemanget i Honduras.
Hans kritiker menar att Zelaya är en utpräglad populist som lovar mer än han håller och att hans egentliga mål varit att hålla sig kvar vid makten så länge som möjligt. Men vänsterretoriken och löftena om sociala reformer har gett honom stöd hos bonderörelsen och bland Honduras många fattiga invånare.
Bakgrunden till söndagens kupp var presidenten planer på att genomföra en rådgivande folkomröstning om att utlysa val till en grundlagsförsamling.
Folkomröstningen, som skulle ha ägt rum i söndags men som nu fick ställas in, stämplades som olaglig av såväl högsta domstolen som kongressen, där många av ledamöterna misstänker att Zelaya bara vill ändra författningen för att kunna ställa upp till omval som president.
Denna konflikt mellan dem som vill ha ett begränsat antal mandatperioder och dem som tror på att låta populära ledare regera vidare är inte unik för Honduras – tvärtom, den går igen i många länder på kontinenten. Men Honduras är det första land där dessa motsättningar lett till en statskupp.
Därför är det föga förvånande att de amerikanska staternas samarbetsorganisation, OAS, reagerat så kraftigt: man är rädda för en spridningseffekt, där militärer i andra länder ska finna inspiration i det som nu hänt.
Men det rör sig också i högsta grad om en konflikt mellan höger och vänster. Venezuelas president Hugo Chávez, hans kollega Mauricio Funes i El Salvador och många av de andra vänsterpresidenterna i Latinamerika ser kuppen som ett test på hur lätt det är att avsätta någon av dem.
Brösttonerna och vapenskramlet från Chávez sida är förmodligen främst ett sätt att påpeka allvaret i situationen för OAS. Men fungerar inte diplomatin är Chávez säkert inte främmande för att börja flyga trupper till sina allierade i Honduras grannländer, Nicaragua och El Salvador.
Mycket talar dock för att den nya ledningen i Honduras tvingas backa innan det går så långt. Inte minst eftersom USA tagit tydlig ställning mot kuppmakarna.
Erik de la Reguera
DN 2009-06-29
CIUDAD JUAREZ. Den förre tevejournalisten Mauricio Funes svor på måndagen presidenteden i El Salvador. Hans vänsterparti FMLN kommer därmed till makten för första gången sedan inbördeskrigets slut.
”El pueblo unido, jamás sera vencido” (ett enat folk kan aldrig besegras) skallade ropen när Mauricio Funes stegade in till ceremonin i San Salvador på måndagen.
Denna ramsa är vanlig i vänsterdemonstrationer i Latinamerika, men den här dagen fick den en ny innebörd eftersom den 49-årige Funes står inför den svåra uppgiften att ena landet och försöka nå försoning efter åratal av polarisering och blodig konflikt.
Allt sedan 1932, då en militärregim slog ned en växande student- och bonderörelse i landet, har vänstern i El Salvador drömt om ett maktskifte. Men under många år stängdes de demokratiska vägarna av auktoritära regimer och på 1980-talet förvandlades El Salvador till en av kalla krigets allra hetaste fronter när vänstergerillor försökte störta den USA-stödda regeringen.
Kriget varade i tolv år och krävde minst 75 000 människoliv, ett nationellt trauma som än i dag präglar politiken.
Sedan fredsavtalen 1992 har El Salvador styrts av demokratiskt valda högerregeringar, men i presidentvalet i mars i år kunde Funes – som anses tillhöra den moderata grenen i FMLN – leda sitt parti till seger.
Stora utmaningar väntar den nye presidenten, som tar över makten i ett land hårt drabbat av den ekonomiska krisen och som kommer att tvingas till kompromisser i kongressen för att kunna regera.
Erik de la Reguera
Publicerad i Dagens Nyheter de 2 juni 2009.
MEXICO CITY. En av årets mest emotsedda politiska debatter i Latinamerika, den mellan Hugo Chávez och hans fränaste kritiker på kontinenten, slutade i antiklimax i helgen när bataljen fick ställas in. ”Om du vill debattera man mot man får du se till att bli vald till president först” blev Chávez svar till författaren Mario Vargas Llosa.
Många venezuelaner hade bänkat sig framför teveapparaterna i helgen för att se en extrainsatt upplaga av Hugo Chávez talkshow ”Aló Presidente”. Det var tioårsjubileum för programmet, som närmast förvandlats till en institution i Venezuela och som ofta präglas av ett slags regerande i direktsändning när presidenten kritiserar sina ministrar och fattar beslut mitt framför tittarnas ögon.
Men den här gången var det upplagt för debatt.
Bland de inbjudna gästerna fanns tre av Chávez hårdaste kritiker: den peruanske författaren Mario Vargas Llosa och de mexikanska liberala tänkarna Enrique Krauze och Jorge Castañeda.
Dessa tre intellektuella deltog i förra veckan i ett forum i Caracas som anordnades av en liberal tankesmedja, och de uttryckte då oro för Hugo Chávez auktoritära tendenser och den allt hårdare tonen mot oppositionen och tevekanalen Globovision.
Det fick presidenten att gå i taket. Han bjöd in Vargas Llosa, en stark kandidat till Nobelpriset i litteratur, och de andra till sitt program – och fick snabbt ett ja.
Men sedan började en hård förhandling om förutsättningarna: Chávez ville att liberalerna skulle ställas mot tre vänsterintellektuella, medan Vargas Llosa, Krauze och Castañeda ville debattera direkt med presidenten.
Sista budet var en debatt enbart mellan Vargas Llosa och Chávez, men det sade presidenten nej till.
– Compadre, jag spelar i högsta divisionen och du bara i B-serien, förklarade Chávez, som uppmanade Vargas Llosa att se till att bli vald till president om han vill debattera ”man mot man”.
När programmet till slut fick ställas in var båda sidor tillbaka i skyttegravarna, varifrån de riktade anklagelser mot varandra för att ha stoppat debatten.
Erik de la Reguera
DN 2009-06-01
MEXICO CITY. Tio borgmästare och flera polischefer greps på tisdagen i en stor razzia i den mexikanska delstaten Michoacán. De gripna misstänks ha stått på brottskartellen ”La Familias” lönelistor under en längre tid.
Tusentals soldater och federala poliser deltog i operationen, som inleddes tidigt på morgonen och varade i flera timmar. Vägspärrar sattes upp runt om i Michoacán, en delstat vid Mexikos Stillahavskust, och dramatiska scener rapporteras ha ägt rum i samband med stormningar av kommunhus och avväpningar av lokala polisstyrkor.
Invigningar av offentliga byggnader fick avbrytas när borgmästare i all hast fördes bort i handfängsel.
De tio borgmästare som nu gripits tillhör landets tre stora partier: PRI, PRD och det regerande PAN. Samtliga misstänks för samröre med La Familia, en kriminell organisation med bas i Michoacán som de senaste åren kommit att bli ökänd för sin brutalitet.
När president Felipe Calderón valde att låta militären delta i kampen mot maffian 2006 blev denna hans hemstat, Michoacán, först ut med att se soldater på gator och torg. Sedan dess har omkring 45 000 soldater satts in för att bekämpa den organiserade brottsligheten.
Men våldsvågen bara fortsätter och det beror till stor del på kartellernas grepp om politiker och poliskårer på lokalplanet: uppemot 80 procent av Mexikos kommuner tros vara helt eller delvis kontrollerade av den organiserade brottsligheten.
Korruptionen fastnade på bild för en dryg vecka sedan, då 53 fångar ostört kunde promenera ut från ett fängelse i delstaten Zacatecas mitt framför näsan på vakterna.
Bilderna från övervakningskamerorna har rullat i tevenyheterna i flera dagar. Räden i Michoacán kan därför ses som ett slags svar från regeringens sida, inte minst mot bakgrund av att det är kongressval i Mexiko i juli i år.
Erik de la Reguera
Faktaruta: Familjen satsar på kokainsmuggling
Brottssyndikatet La Familia är baserat i delstaten Michoacán, men organisationen uppges ha aktiva enheter även i andra delar av landet.
Huvudsaklig verksamhet är narkotikasmuggling. La Familia har i perioder allierat sig med brottssyndikatet Zetas och Beltran-Leyva-familjen i det pågående kriget mot Sinaloakartellen, som bara i år krävt fler än 2 300 dödsoffer i Mexiko.
Publicerad i Dagens Nyheter den 28 maj 2009.
MEXICO CITY. Årets scoop i Mexiko stod journalisten Carmen Aristegui för i veckan när hon lyckades få expresidenten Miguel de la Madrid (1982–88) att rikta saftiga anklagelser mot sin efterträdare Carlos Salinas (1988–94).
Det är första gången en expresident bryter mot den oskrivna regel som säger att man inte offentligt kritiserar sin efterträdare. Och de la Madrid skräder inte orden, han anklagar Salinas för att ha stulit mångmiljonbelopp ur statskassan och dennes bror Raúl för att ha bjudit in narkotikamaffian i statens finrum.
Men Salinas – fortfarande en mäktig man – drog i alla sina kontakter, vilket troligen medverkade till att nyhetsprogrammen i de största tv-kanalerna ignorerade nyheten.
Strax därefter gick de la Madrid ut och dementerade det han nyss sagt. Salinas slog spiken i kistan genom att konstatera att den åldrade de la Madrid ”inte varit vid sina sinnens fulla bruk”.
Erik de la Reguera
Publicerad i Dagens Nyheter den 23 maj 2009.
