Yearly Archive: 2009

TEGUCIGALPA. Förra söndagens statskupp i Honduras, då president Manuel Zelaya avsattes och utvisades av landets militär, har delat landets befolkning i två antagonistiska läger. Själva synen på demokratin och dess spelregler står på spel.

– Militären gjorde rätt som kastade ut Manuel Zelaya. Han ville bli diktator på samma sätt som Hugo Chávez, men nu har vi i stället fått en regering som värnar om konstitutionen, säger revisorn Manuel Romero, en av många honduraner som stöder kuppmakarna i landet, trots omvärldens protester.

– Visst hade jag föredragit om det skett på demokratisk väg, men nu är det som det är, lägger han till.

Det kan förefalla som en uppenbar motsägelse – att demokratin skulle kunna skyddas genom att bryta mot demokratiska spelregler – men i Honduras är det accepterat i breda samhällslager.

Under nästan hela 1900-talet var kupper och andra märkliga maktövertaganden mer regel än undantag i Honduras, och på 80-talet blev landet en nära allierad till USA i kampen mot kommunismen. Många av de officerare som nu lett kuppen mot Zelaya fick sin politiska skolning under en tid då alla medel var tillåtna för att stoppa det röda hotet.

Den äldre generationen i Honduras har också vant sig vid att leva i en formell demokrati, där den egentliga makten ligger i händerna på sex sju mäktiga familjer, de amerikanska bananjättarna Dole och Chiquita, katolska kyrkan och – naturligtvis – militären.

Manuel Zelaya föddes in i denna elit och kom till makten tack vare den. Men efter segern 2006 började han svänga alltmer åt vänster: han höjde minimilönen kraftigt, anslöt sig till Hugo Chávez vänsterprojekt Alba och riktade kritik mot USA:s roll i Latinamerika.

Droppen för etablissemanget kom när Zelaya ville skapa en grundlagsförsamling för att skriva om författningen.

– Zelaya är den förste presidenten i vårt lands historia som gjort något för de fattiga. Jag stöder honom för att jag tror på frihet, på demokrati, säger Ruth Rodriguez, en av många unga honduraner som nu för första gången deltar i demonstrationer.

Hon tillhör också de omkring 50 procent av landets befolkning som lever i fattigdom. Bland dem gror en rörelse som vill se mer gräsrotsdemokrati.

Så medan militären och den politiska eliten menar att de räddat landet undan en populistisk president som ville bli diktator på livstid, blir allt fler honduraner kritiska till ett system där bara vissa intressen representeras i maktens korridorer.

Erik de la Reguera

DN 2009-07-04

TEGUCIGALPA. Idet skumringen faller over hovedstaden i Honduras, Tegucigalpa, onsdag kveld, fikk mange av byens innbyggere det uvanlig travelt med å komme seg hjem. Etter militærkuppet i landet våger ingen lenger å bevege seg ensom i gatene etter mørkets frembrudd.

Da Aftenposten.no var på stedet i går takket taxisjåfører nei til lengre kjøreturer, butikkmedarbeidere dro hjem og gateselgerne pakket sammen sakene i all hast.

Tilfeldige fengslinger
Klokken 22 var hele byen nærmest helt øde. Kun de grønnkledde mennene med automatvåpen var å se mens de patruljerte i gatene i det stille regnet.

Det har vært portfud hver natt i Tegucigalpa etter søndagens militærkupp. Onsdag fikk den nye regjeringen i Honduras også parlamentets godkjennelse til å sette til side flere av innbyggernes konstitusjonelle rettigheter.

Det innebærer at politiet og militæret nå får rett til å bryte seg inn i personers hjem uten en ransakelsesordre – de timene som portforbudet gjelder (altså fra ti om kvelden til seks den påfølgende morgenen). De kan også holde folk fengslet i opp til 24 timer uten at det er en strafferettslig mistanke rettet mot dem.

– Vil hindre demonstrasjoner
Innbyggerne mister også bevegelsesfriheten, retten til å demonstrere, fri informasjonsflyt og roen i sine hjem. Alt for å hindre voldsomme protester, så klart, mener den nytilsatte presidenten Roberto Micheletti.

De som støtter den avsatte presidenten Zelaya har brått også fått grunn til å frykte hver gang det er noen som banker på døren deres.

Kuppmakerne i Honduras trosser fortsatt det voksende internasjonale presset, og avviste onsdag igjen alle muligheter for at president Manuel Zelaya får vende tilbake. De har varslet at han vil bli arrestert dersom han vender tilbake til landet.

– Kun gjennom invasjon
Interimspresident Roberto Micheletti sier at det bare ville være gjennom en utenlandsk invasjon at Zelaya kunne få igjen stillingen sin.

– Vi kan ikke forhandle om noe, fordi det foreligger arrestordre på Zelaya for forbrytelsene han begikk mens han var offentlig tjenestemann, sa Micheletti onsdag, ifølge internasjonale nyhetsbyråer.

– Han kommer aldri tilbake til makten. Vi har forpliktelser overfor folket. Vi trenger ikke å forhandle om noe med noen andre, føyde han til.

Erik de la Reguera

TEGUCIGALPA. En allt mer polariserad stämning rådde i Honduras huvudstad Tegucigalpa på torsdagen. Manifestationer genomfördes såväl av dem som stöder statskuppen, som av dem som kräver en återgång till demokrati. Undantagstillstånd infördes vissa tider på dygnet.

Fem dagar har nu gått sedan den demokratiskt valde presidenten Manuel ”Mel” Zelaya avsattes genom en statskupp i Honduras.

Nätterna i huvudstaden Tegucigalpa har blivit öde och tysta. DN anländer i skymningen, just som rädslan har börjat lägga sig som ett täcke över staden.

Utanför presidentpalatset ärmängder av soldater stationerade och bara någon enstaka graffitimålning med texten ”Zelaya, folket är med dig” minner om de protester som tidigare i veckan slagits ned med batonger, skarpa skott och tårgas.

Taxichaufförerna tackar den här kvällen nej till längre körningar, butiksbiträden drar ned affärslokalernas jalusier tidigare än vanligt och gatuförsäljarna packar ihop sina saker i all hast.

Vid klockan tio ligger staden i det närmaste öde. Bara de grönklädda männen med automatvapen skymtar förbi när de patrullerar gatorna i duggregnet.

Utegångsförbud har rått i Tegucigalpa samtliga nätter sedan statskuppen i söndags. Men i onsdags fick den nya regeringen i Honduras också parlamentets godkännande för att sätta flera av de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna på undantag.

Det innebär i praktiken att ett slags nattligt undantagstillstånd införts i landet. Under de timmar då utegångsförbudet gäller (för närvarande från klockan tio på kvällen till sex på morgonen) får polis och militär rätt att bryta sig in i personers hem utan husrannsakningsorder.

De kan också hålla folk fängslade i upp till 24 timmar utan brottsmisstanke.
Medborgarna förlorar sin föreningsfrihet, rätten att demonstrera, rätten till fri rörlighet, fri information och frid i sina hem.

Allt för att hindra våldsamma protester, menar den nytillsatte presidenten Roberto Micheletti.

Men de som stöder den avsatte presidenten Zelaya har med ens fått skäl att vara rädda om någon knackar på deras dörr.

– Det är uppenbart att det bara är en viss del av befolkningen som har förlorat sina rättigheter. Anhängarna till kuppmakarna fortsätter att demonstrera fritt på kvällstid, säger Eva Urbina, en av den avsatte presidentens anhängare, som vanligtvis arbetar för den svenska biståndsorganisationen Utan Gränser .

– Många här känner ändå ett stort moraliskt stöd från omvärlden. Vi har fortfarande hopp om att Zelaya ska kunna återvända till Honduras.

Det ultimatum som de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS ställde i onsdags kväll och som ger den nya regimen 72 timmar för att återinsätta Manuel Zelaya på presidentposten avvisades snabbt av den nya presidenten Roberto Micheletti.

Ingen lösning på konflikten tycks därför vara i sikte, och det trots att i stort sett hela världssamfundet har fördömt kuppen.

På torsdagen genomfördes båda sidor i konflikten manifestationer i Tegucigalpa. Många av Zelayas anhängare tågade mot kongressbyggnaden, där tungt beväpnad militär stod beredda att möta dem.

Men de senaste dagarnas demonstationer till stöd för kuppmakarna visar också att en del honduraner är nöjda med att ha blivit av med Zelaya, som anklagats för att ha polariserat landet och låtit Venezuelas president Hugo Chávez få för stort inflytande över utrikespolitiken.

De stora politiska partierna, Högsta domstolen, katolska kyrkan och mäktiga affärsintressen har allierat sig med militären mot Zelaya, så om han till slut med omvärldens hjälp lyckas återvända till presidetpalatset kommer han antagligen att få en svår sits under sitt sista halvår vid makten.

Men det skulle åtminstone vara en sits som räddar demokratin.

Erik de la Reguera

DN 2009-07-02

MEXICO CITY. Dramatiken tilltog i det av en militärkupp drabbade Honduras på tisdagen, sedan landets avsatte president Manuel Zelaya förklarat att han tänker återvända hem. Samtidigt florerade uppgifter om att flera militärförband gjort uppror mot kuppmakarna.

– Jag återvänder som president. Jag tänker fullfölja mitt mandat, sade Manuel Zelaya på en presskonferens i New York efter att ha talat inför FN:s generalförsamling.

Innan han talade godkände församlingen enhälligt ett krav på att Zelaya ”omedelbart och villkorslöst” ska återinsättas på sin post.

Den avsatte presidenten väntas få sällskap på hemresan på torsdag av ordföranden för de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS, Argentinas president Cristina Kirchner, ordföranden i FN:s generalförsamling Miguel D’Escoto och kanske ytterligare några av de presidenter som stöder honom i Latinamerika.

Beskedet ger råg i ryggen till Zelayas sympatisörer, vars protester slagits ned brutalt av polis och militär de senaste dagarna. Men samtidigt höjs insatserna i en redan laddad konflikt.

Zelaya, som i söndags väcktes av upproriska militärer och sedan tvingades sätta sig på ett plan till Costa Rica i bara pyjamasen, har gått från att vara en relativt anonym vänsterliberal till att bli en symbol för den radikala väns-terströmning som leds av Venezuelas president Hugo Chávez.

– Vi får inte låta det här sluta med fördömanden, vi måste i handling visa vår solidaritet med det honduranska folket, sade Chávez vid mötet i Nicaragua, där ledarna för en rad länder i Latinamerika kom överens om att avbryta alla diplomatiska förbindelser med den nya regimen.

I stort sett hela världssamfundet, inklusive USA, har de senaste dagarna fördömt statskuppen och pressen på de ansvariga i Honduras ökar.

Trots det visar den nya regimen, med Roberto Micheletti i spetsen, inga tecken på att ge efter.

Micheletti håller fast vid att maktskiftet gått rätt till, att hans utnämnande som president bara är en logisk följd av Zelayas påstådda brott mot författningen och att en arresteringsorder väntar Zelaya om han skulle våga sig tillbaka.

På tisdagen förekom dock allt ihärdigare uppgifter om att militärförband i norra delen av landet vägrar lyda order, vilket skulle kunna vara ett första tecken på att ledningen i Tegucigalpa börjar förlora kontrollen.

Erik de la Reguera

Fakta: flera tidigare kupper i Honduras

Honduras är ett av Latinamerikas fattigaste länder. Under 1900-talet plågades landet av en rad statskupper när militären och olika jordägareliter slogs om kontrollen över staten.

Jämfört med grannländerna Nicaragua, El Salvador och Guatemala var vänsterrörelsen länge relativt svag i Honduras, vilket gjorde landet till en viktig allierad i USA:s försök att stoppa ”kommunismens frammarsch” på 80-talet.

Den nicaraguanska Contrasgerillan hade bland annat baser i Honduras, där CIA gav utbildning. Efter de blodiga inbördeskrigens slut i Centralamerika har dock Honduras långsamt gått mot mer demokrati.

Den avsatte presidenten Zelaya ville införa mer av direktdemokrati, vilket mötte hårt motstånd av landets politiska elit.

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 juli 2009.

MEXICO CITY. Latinamerikas vänsterpresidenter gjorde på måndagen intensiva ansträngningar för att få stopp på militärens maktövertagande i Honduras. Medan diplomatins kvarnar malde var det spänt på gatorna i Tegucigalpa, där en generalstrejk inletts och skottlossning rapporterades.

Scenerna i Honduras huvudstad Tegucigalpa på måndagen påminde om kalla krigets 70- och 80-tal: tungt beväpnad militär slog en järnring kring staden för att hind-ra sympatisörer till den nyss avsatte presidenten Manuel Zelaya att delta i protester, de flesta stora medier tvingades sprida kuppmakarnas propaganda och förföljelser av oppositionella rapporterades från en rad platser i landet.

– Militären griper folk, de bryter sig in i deras hem. Vi känner till minst fyra personer i vår närhet som har ”försvunnit” sedan de förts bort av soldater. Många ledare för sociala rörelser verkar ha efterlysts, säger Suyapa Martínez på telefon till DN.

Hon är ledare för en kvinnoorganisation som stöder den avsatte presidenten.

–Tevekanalerna har tagits över av militären, de flesta av radiostationerna har tystnat, elektriciteten kommer och går och internetuppkopplingarna är instabila, säger Suyapa Martínez.

Trots att det i praktiken verkade råda undantagstillstånd i Tegucigalpa på måndagen vågade sig grupper av demonstranter ut för att protestera mot statskuppen.

Polisen använde tårgas mot demonstranter som genomförde en manifestation till stöd för Zelaya, rapporterar Reuters. Demonstranterna hade samlats vid det hårdbevakade presidentpalatset i Tegucigalpa.

En rad fackföreningar inledde också en generalstrejk.

I grannlandet Nicaragua samlades samtidigt Centralamerikas presidenter och medlemmarna i den regionala samarbetsorganisationen Alba för ett krismöte.

Venezuelas president Hugo Chávez förklarade där att han tänker verka ”på alla tänkbara vis” för att hans allierade Manuel Zelaya ska återfå presidentposten. Han undvek denna gång att använda sig av hot om vapenmakt, sannolikt på grund av den massiva uppslutningen i såväl Nord- som Sydamerika mot kuppen.

Det är nämligen inte bara de mest radikala av vänsterledarna som reagerat skarpt. Söndagens statskupp har fått varningsklockorna att ringa i presidentpalats över hela Latinamerika och även USA har fördömt makt-övertagandet.

”Det här är ett hot mot oss alla”, sade Chiles socialdemokratiska president Michelle Bachelet efter kuppen, ett uttalande som sammanfattar många latinamerikans-ka regeringars syn på saken.

Trots de centralamerikanska ländernas dåliga rykte som ”bananrepubliker” har mycket hänt sedan kalla krigets dagar, då ett regeringsskifte nästan alltid var synonymt med en kupp av något slag.

I hela Latinamerika har demokratin konsoliderats de senaste tjugo åren. Konflikter löses numera som regel i parlamenten och genom allmänna val, i stället för med vapen i hand. Det har i sin tur öppnat vägen för en rad vänsterregeringar, samtidigt som militärens roll i politiken har minskat. Nu är dessa vänsterregeringar – oavsett om de är socialdemokrater eller hör till Chávez mer radikala läger – måna om att statskuppen i Honduras inte ska sända ett budskap till militärerna i deras länder om att vapnen på nytt kan komma att ersätta röstsedeln.

Erik de la Reguera

Fakta: Flera vänsterregeringar i regionen

Honduras har sju miljoner invånare och är ett av Latinamerikas fattigaste länder. När den nu avsatte presidenten, Manuel ”Mel” Zelaya, kom till makten 2006 tillhörde han det liberala partiet, men han svängde snabbt åt vänster, lovade sociala reformer, anslöt landet till det av Hugo Chávez initierade samarbetsprojektet ALBA och kom på kollisionskurs med det konseravtiva etablissemanget.

Kuppen mot Zelaya tolkas därför av grannländerna inte bara som en inrikespolitisk angelägenhet, utan som en utmaning mot hela den radikala vänsterns projekt i regionen. Nyligen kom vänsterkandidaten Mauricio Funes till makten i El Salvador, den gamla gerillakommandanten Daniel Ortega är president i Nicaragua, och på Kuba, norr om Honduras, håller sig Castrobröderna kvar vid makten.

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 juni 2009.