Yearly Archive: 2008

BUENOS AIRES. Nyligen frigivna Clara Rojas återförenades på söndagskvällen med sin treårige son Emmanuel, som togs ifrån henne av Farc-gerillan när han var bara åtta månader gammal. Den lyckliga återföreningen kontrasterar dock skarpt mot tusentals andra barns öde i Colombia.

Medieuppbådet var stort i Colombias huvudstad Bogotá när den förra vicepresidentkandidaten Clara Rojas anlände med flyg från Venezuela på söndagen.

Efter sex år av fångenskap i Farc-gerillans läger, där över 700 kidnappade fortfarande väntar på frigivning, kunde hon återvända hem.

Före avfärden från Caracas hade hon tackat president Hugo Chávez för hans insatser. Farc frigav henne och kongressledamoten Conzuelo Gonzalez som ett erkännande av Chávez försök att medla i konflikten.

På ett barnhem i Bogotá väntade ett känslosamt möte med Rojas treårige son Emmanuel, som föddes i djungeln som frukten av en relation med en manlig gerillasoldat. Redan vid åtta månaders ålder togs han från sin mor; av ”säkerhetsskäl”, uppgav gerillan.

Mediernas strålkastarljus var av naturliga skäl utestängt från mötet mellan mor och son, men på kvällen skickades bilder ut av en glädjestrålande Rojas med sin son i famnen.

Historien utgör en strimma av hopp mitt i den destruktiva konflikt som plågat Colombias befolkning i över fyrtio år och i vilken många barn inte haft samma tur som lille Emmanuel.

Båda sidor i konflikten, paramilitärerna (som getts stöd av militären) och vänstergerillorna, har under årens lopp använt sig av minderåriga som soldater och informanter. Människorättsorganisationer uppskattar att det fortfarande finns mellan 7.000 och 14.000 barnsoldater under 18 år i Colombia.

Många av dessa ungdomar har inte fyllt 12 år när de får ett vapen i händerna för första gången.

– De väpnade grupperna – paramilitärer såväl som gerillor – skickar direkt ut barnen i strid, det görs ingen skillnad på dem och de äldre, säger Eduardo Gallardo på Unicef till DN.

Farc, som är den största gerillan i landet med omkring 15.000 stridande, tillåter enligt sina egna bestämmelser rekrytering av ungdomar från 15 år och uppåt. I praktiken bryter man dock ofta mot denna regel. Många 13-åringar finns i dess led.

De flesta av ungdomarna ansluter sig frivilligt, vilket är en följd av den fattigdom och våldsamma logik som sedan årtionden härskar på den colombianska landsbygden.

– Barnen attraheras av den status som man får i de väpnade grupperna. Många har också drabbats personligen av konflikten. Inte sällan har någon av deras nära anhöriga dödats, säger Eduardo Gallardo.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-15

BUENOS AIRES. Socialdemokraten Álvaro Colom svors på måndagskvällen in som Guatemalas nya president. På det viset bröts fem decennier av högerstyre i det lilla centralamerikanska landet.

– I vår sköra demokrati inträffade ett mirakel den 4 november. Tänk, trots allt, så vann vi. För första gången på femtio år kommer Guatemala att få uppleva en socialdemokratisk regering, sade Colom inför de församlade dignitärerna från olika delar av världen.

Den 57-årige ingenjören, som tidigare varit finansminister i en annan regering, har en gedigen uppgift framför sig. Guatemalas politiska system är allvarligt undergrävt av korruption och narkotikamaffians makt har växt oroväckande mycket de senaste åren.

Landet är också ett av Latinamerikas fattigaste, samtidigt som inkomstfördelningen är extremt skev.

Colom lovade därför på måndagen att skapa 700.000 nya arbetstillfällen och bygga 200.000 bostäder under sin fyraåriga mandatperiod.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-15

BUENOS AIRES. Ödet för de över 700 kidnappade som sitter i Farcgerillans läger kommer att avgöras av ett krasst politiskt schackspel mellan parterna. Den venezuelanske presidenten Hugo Chávez försöker genom sin medling ändra förutsättningarna för spelet. Men frågan är om någon av parterna har en genuin vilja till att sluta fred.

Den venezuelanske presidenten Hugo Chávez försöker genom sin medling ändra förutsättningarna för spelet. Men frågan är om någon av parterna har en genuin vilja till att sluta fred.

Kriget mellan Farcgerillan och den colombianska staten har pågått i över 40 år och krävt tio tusentals dödsoffer.
Ledarna på båda sidor i konflikten, marxist-leninistiska Farcs Manuel Marulanda (alias ”Tirofijo”) och den sittande presidenten Alvaro Uribe, är djupt märkta av denna traumatiska period i landets historia.

President Uribe förlorade sin far i ett av gerillans attentat och har sedan han valdes 2002 varit inställd på att krossa gerillan med
vapenmakt. Hans militäroffensiv har pressat tillbaka gerillan, som numera främst kontrollerar en rad djungelområden utan större befolkning.

Men tack vare den lukrativa kokainhandeln – och inte minst – kidnappningarna har Farc överlevt som ett allvarligt hot mot statens våldsmonopol.

Den åldrade Manuel Marulanda, å sin sida, har varit gerillasoldat i nästan hela sitt liv och är mannen bakom den kriminella strategi som nu fyller Farcs kassakistor. Det är en lukrativ affär som gerillan inte kommer att avstå från frivilligt, oavsett vilka följder det har för dess popularitet.

Båda parter är med andra ord inställda på fortsatt krig. Det är därför utan tvekan en svår uppgift som Hugo Chávez gett sig in på, vilket inte minst visade sig i november, då en förargad Alvaro Uribe proklamerade Chávez nyligen påtagna medlaruppdrag som avslutat.

Att Chávez ändå ihärdigt försöker medla beror dels på att Farc har förtroende för honom, dels på att han själv har ett genuint intresse av fred i landet. På kort sikt hoppas han förbättra sin image på hemmaplan och internationellt genom medlingsframgångarna.

Han är i behov av att vända den politiska motvind som han fått efter förlusten i folkomröstningen om hans förslag till ny grundlag i december.

Men Colombia är också en hörnsten i Chávez bolivariska integrationsprojekt. Både Venezuela och Colombia tillhör det territorium som nationalhjälten Simon Bolívar befriade från Spanien. Och så länge Farc för sitt blodiga krig mot staten är det osannolikt att en vänsterkandidat kan segra i ett demokratiskt val.

Fredsavtal mellan staten och gerillorna i landet skulle däremot öppna för en Chávezvänlig politiker på presidentposten, vilket Chávez – som är närmast fixerad av geopolitik – vet skulle skapa ett block av vänsterpresidenter från Venezuela till Ecuador.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-12

BUENOS AIRES. En oerfaren gerillasoldat förlöste henne med kejsarsnitt ute i djungeln. Sedan blev hon fråntagen sitt barn. Clara Rojas, en av de båda kvinnor som frigavs av Farcgerillan i torsdags, skakar Colombia med sina berättelser från tiden i gerillans läger. Trots det ger frigivandet hopp om en gryende fredprocess.

De dramatiska bilderna från frigivandet i den colombianska djungeln sydöst om huvudstaden Bogotá har vevats om och om igen i Colombias tv-kanaler det senaste dygnet. Inte minst de scener som visar hur Clara Rojas och Consuelo Gonzalez kramar om sina fångvaktare innan de med tårar i ögonen möter gruppen som sänts ut för att hämta dem.

Händelsen är full av symboler. Det var till exempel ingen slump att just Clara Rojas släpptes. Fortfarande sitter 774 personer, såväl civila som militärer, fängslade i Farc-gerillans djungelläger. Men av alla dem är den förre kandidaten till vicepresidentposten Clara Rojas kanske den som bäst symboliserar hoppet om fred i Colombia – ett land hårt polariserat av politiskt våld sedan mer än 40 år tillbaka.

Clara Rojas kidnappades av gerillan när hon reste runt och drev valkampanj tillsammans med sin vän och kollega, den förra presidentkandidaten Ingrid Betancourt, som kidnappades samtidigt. Det var den 23 februari 2002 – för knappt sex år sedan.

I isoleringen i djungeln inledde Clara Rojas en relation med en av de manliga gerillasoldaterna. Inom kort fann hon sig vara gravid. Ungefär samtidigt skildes de båda vännerna Rojas och Betancourt åt.

– Jag har inte hört något från Ingrid Betancourt sedan 2003, då gerillan delade på oss av ”säkerhetsskäl”, sade Clara Rojas – ett besked som inte gav mycket tröst till de fransk-colombianska anhöriga till Betancourt.

Ensam och utan tillgång till kvalificerad sjukvård bar Clara Rojas sitt barn under nio månader i djungeln. När värkarna började en dag i april 2004 var hennes enda stöd en gerillasoldat med tvåårig sjukvårdsutbildning.

– Förlossningen blev komplicerad. Barnet kom inte ut. Vi tvingades till kejsarsnitt. Det tog 40 dagar innan jag hade återhämtat mig, sade Clara Rojas till radiostationen Caracol.

Lille Emmanuel, som Clara Rojas döpt sin son till, hade brutit sin ena arm vid förlossningen. Han fick vård av en ung kvinnlig gerillasoldat under denna första månad. Men hans mor fanns alltid nära.

När Clara Rojas återhämtat sig fann hon att livet som småbarnsmamma i djungeln var allt annat än lätt. En sändning med mjölkpulver och några engångsblöjor kom fram till lägret, men det var svårt att vårda pojken.

Efter åtta månader tog gerillan hennes son ifrån henne.

– Jag krävde att de skulle ge mig honom tillbaka. Jag skrev flera brev till Manuel Marulanda (Farcs ledare). Men utan svar.

Det var inte förrän helt nyligen som hon hörde något om Emmanuel. Farcs ledning hade planerat att han skulle finnas hos Clara Rojas vid frigivandet. Venezuelas president Hugo Chávez, som agerade medlare, var med på noterna. Så till den grad att han i mellandagarna döpte hela frigivningsförsöket till ”Operation Emmanuel”.

Problemet var bara att Emmanuel inte längre fanns i Farcs våld. Han hade färdats en krokig väg via olika fosterfamiljer innan han slutligen hamnade på ett barnhem i Bogotá.

Precis innan Farc skulle hämta upp honom där, strax före nyår, fick regeringen nys om pojken. Snart kunde dna-teknik visa att det verkligen var Emmanuel.

Reaktionen från Farc blev att ställa in frigivandet. Men till slut och mycket på grund av internationellt tryck, kan nu mor och son ändå återförenas.

De frigivna bar med sig livstecken från sexton andra kidnappade och nu hoppas många i Colombia att Farc ska frige fler civila.

Gerillan förklarade dock på fredagen att de kräver en stor demilitariserad zon för att göra det, vilket regeringen tidigare avvisat.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-12

Fick i dag den otacksamma uppgiften att försöka förklara och analysera konflikten i Colombia på 2500 tecken. Det är så klart närmast omöjligt, särskilt om man samtidigt ska blicka framåt och förklara för en svensk publik som i allmänhet vet mycket lite om Colombia.

Här några viktiga aspekter som jag inte fick plats med i tidningen:

– USA:s roll. Den demokratiskt dominerade kongressen har visat sig ovillig att fortsätta stödja Plan Colombia med så stora summor som tidigare. En demokratisk president lär inte göra livet lättare för Uribe, vilket sätter press på honom.

– Frankrikes roll. Sarkozy har satt mycket av sin prestige på spel i ansträngningarna att få loss Ingrid Betancourt. Det är ännu en faktor som pressar Uribe.

– Paramilitärerna. Trots avväpningen av dessa de mest blodsbesudlade av alla illegala organisationer i Colombia, så har nya band av ”auto-defensas” börjat dyka upp på landsbygden. Avgörande blir om de även denna gång har arméns indirekta stöd.

– Den demokratiska vänstern. Polo Patriotico har gått framåt de senaste åren och kan komma att utmana högern i nästa presidentval, särskilt om fredsförhandlingar inletts.

– Narkotikamaffian. Ständigt närvarande, ständigt osynlig. Gynnar en fredsprocess dem? Bristen på stora karteller minskar deras politiska inflytande nationellt, men lokalt är de en viktig maktfaktor.

– Förhandlingarna med ELN. Om de får ett genombrott kan det leda till förhandlingar även med FARC.

Och det finns så klart många, många fler faktorer. Förhoppningsvis får jag utveckla dem i tidningen. Nån som har en åsikt?

…att FARC efter flera veckor av segande lyckas släppa kidnappade Clara Rojas och Consuelo González just när jag sitter på en flight mellan Lima och Buenos Aires?

Jodå. Vilken tajming.

Men bra för fredsprocessen, så klart (om det nu finns någon sådan).

Buenos Aires är somrigt. Staden öppnar sig mot en klarblå himmel, visar sig från sin bästa sida, med fler uteserveringar, lite lugnare tempo, lite fler leenden.

Och jag fick internetuppkopplingen att fungera till slut, så vi kunde gå ut och äta en milanesa och dricka ett par glas röda Malbec med middagsätande porteños (de äter middag klockan 22 här). Inte dumt.