Yearly Archive: 2008

BUENOS AIRES. Omkring fyrtio fångar med sympatier för Zapatistgerillan i den mexikanska delstaten Chiapas hungerstrejkar sedan en månad för att kräva sin frihet.

Fångarna sitter i en rad olika fängelser i den sydliga delstaten, men har det gemensamt att de hävdar att de fängslats på falska grunder. Nästan samtliga är tzotzil- eller tzeltalindianer och aktiva i sociala organisationer närstående Zapatisterna.

Lokala människorättsorganisationer intygar att många av fångarna verkligen har dömts på svaga grunder och uppmanar regeringen att utlysa en amnesti, något som dock avvisas av guvernören i Chiapas.

Initiativet till protesterna togs av Zacario Hernández, en befrielseteologisk präst från kommunen Chamula, som fängslats efter motsättningar med lokala makthavare. Hernández har hungerstrejkat i en dryg månad.

Zapatistgerillan gjorde uppror 1994, men är numera främst att betrakta som en politisk rörelse. Dess mest kände representant är den maskerade Subcomandante Marcos.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-14

BUENOS AIRES. Ledamöter i Perus kongress tuggade på torsdagen kokablad i protest mot att FN:s internationella drogövervakningsråd INCB uppmanat landet att förbjuda seden.

Kokabladen delades ut före torsdagens plenum och ett stort antal ledamöter tog för sig. Många riktade sedan hård kritik mot INCB.

Såväl i Peru som Bolivia har kokaplantans blad tuggats eller druckits i form av te under årtusenden. Bladen anses motverka hunger och höjdsjuka och seden är djupt förankrad i den andinska kulturen.

Många politiker i regionen, bland dem Bolivias president Evo Morales, hävdar att böndernas odling av kokabusken inte i sig är ett problem.

De menar i stället att det är de rika ländernas efterfrågan på det kemiskt manipulerade kokainpulvret som skapat grogrunden för narkotikasmuggling och maffians tillväxt.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-14

BUENOS AIRES. Den historiska uppgörelse som nåddes på fredagskvällen mellan de trätande länderna i norra Sydamerika förefaller ha räddat freden, åtminstone för tillfället. På sikt riskerar dock grundorsakerna till konflikten att på nytt konfrontera USA-vänliga Colombia med de socialistiska presidenterna i Venezuela och Ecuador.

På sikt riskerar dock grundorsakerna till konflikten att på nytt konfrontera USA-vänliga Colombia med de socialistiska presidenterna i Venezuela och Ecuador.

När Latinamerikas ledare samlades till krismötet i Santo Domingo i fredags kväll var de väl medvetna om att miljoner oroliga tittare följde deras debatt i direktsändning. Den inledande heta ordväxlingen övergick därför snart i ett förbluffande ”lyckligt” slut.

Colombia bad om ursäkt för attacken mot ett gerillaläger på ecuadoriansk mark för en vecka sedan, landet lovade att det inte skulle upprepas och presidenterna skakade symboliskt hand, allt medan jubel och kramkalas utbröt bland de församlade dignitärerna.

Slutet gott, allting gott, alltså? Knappast. Uppgörelsen innebär att krigshotet avvärjts för tillfället och att ett första steg tas mot normaliserade relationer mellan Ecuador och Colombia.

Men det avgörande problemet återstår att lösa: den porösa gränsen mellan länderna, som Farc-gerillan utnyttjar i kriget mot den colombianska staten. Detta djungelområde har alltid varit svårt att övervaka och är sedan flera år ett av Farc:s starkaste fästen.

Ecuadors president Rafael Correa sade nyligen att hans land inte gränsar till Colombia i norr, utan till Farc. Men medan president Correa hävdar att Farc-gerillan är Colombias problem, anklagar den colombianska regeringen honom för att ge gerillan en fristad på ecuadoriansk mark.

Den bristen på förtroende kommer att ta tid att reparera och på sikt kan det också leda till nya och än allvarligare kriser.
En starkt bidragande orsak till fredagens helomvändning var att den annars så polemiske Hugo Chávez anlade en försoningsfull ton under debatten.

Inför tv-publiken manade han sina kollegor till besinning, föll ut i uppsluppen sång och hävdade att problemet egentligen inte var Colombia, utan att dess allierade USA försöker införa sin doktrin om preventiv krigsföring på kontinenten.

Colombias president Álvaro Uribe spelade med i de vänskapliga tongångarna, men fortsatte samtidigt hävda Colombias rätt att – enligt den så kallade självförsvarsprincipen – angripa gerillaläger i grannländer.

Det kan i förlängningen leda till en direkt konfrontation med just Hugo Chávez, då mycket talar för att Farc-läger finns även på den venezuelanska sidan gränsen.

Samtidigt är det osäkert hur Farc kommer att reagera på förlusten av två av dess högsta ledare på bara en vecka: först Raúl Reyes och nu senast Ivan Ríos. Hittills har gerillan manat till lugn och ett fångutbyte, men i takt med att den pressas allt mer, samtidigt som president Uribe inte visar tecken på förhandlingsvilja, kan de hårdföra falangerna i Farc vinna övertaget.

Det i sin tur riskerar att dra in grannländerna i konflikten på nytt, då Farc numera tonat ned sin marxist-leninism och i stället sällat sig till Chávez ”2000-talets socialism” och drömmen om ett starkt, integrerat Sydamerika.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-09

BUENOS AIRES. Krigsrisken i norra Sydamerika förefaller ha minskat betydligt sedan ett toppmöte i Dominikanska republikens huvudstad Santo Domingo på fredagskvällen tagit en förbluffande vändning. Samtidigt kom uppgifter om att ännu en hög ledare för Farc-gerillan dödats i strid.

Det blev ett märkligt toppmöte, ja, kanske det märkligaste i Latinamerikas historia. Få gånger har diplomatiska förhandlingar utspelat sig så öppet och ärligt framför världens ögon. I direktsänd tv dessutom.

Ett tjugotal statschefer hade samlats i Santo Domingo för att försöka få stopp på den dramatiska eskaleringen av krisen i norra Sydamerika, som inleddes när en colombiansk räd in på ecuadorianskt territorium dödade Farc-ledaren Raúl Reyes och ett tjugotal andra gerillasoldater i lördags.

Det var efter en vecka av vedergällningshot och massiva trupprörelser som de trätande presidenterna nu skulle ses öga mot öga. Inte oväntat började det därför med ett hätskt
utbyte av anklagelser.

Ecuadors Rafael Correa krävde en ursäkt utan förbehåll av sin colombianske kollega Álvaro Uribe. Men svaret blev som tidigare: Uribe beklagade angreppet, samtidigt som han hävdade Colombias rätt att försvara sig mot attacker från gerillaläger i grannländer.

– Sedan 2004 har 40 gerillaattacker skett från baser i Ecuador, sade Álvaro Uribe.

Sedan anklagade han utan vidare Rafael Correa för att ha fått omfattande ekonomiskt stöd till sin presidentvalskampanj från Farc. Vid det laget var mötet på väg att spåra ur, inte minst när Correa demonstrativt gick på toaletten medan Uribe pratade.

Men en rad tunga presidenter från övriga Latinamerika lyckades lugna känslorna.

De båda kvinnliga presidenterna, Argentinas Cristina Kirchner och Chiles Michelle Bachelet, bidrog till en ändrad samtalston.

– Jag minns hur bra ni brukade komma överens för bara några år sedan. Vad hände, hur hamnade vi här? frågade Cristina Kirchner de tre surmulna presidenterna Rafael Correa, Álvaro Uribe och Hugo Chávez.

Där någonstans vände det. Efter ytterligare några timmar av mangling nåddes överraskande en gemensam resolution, i vilken Colombias ursäkt godtogs under förutsättning att något liknande aldrig mer skulle hända, samtidigt som Ecuador förklarade sig nöjt med ursäkten.

På slutet av mötet utbröt kramkalas och applåder medan de båda ledarna symboliskt skakade hand och sade att de var vänner.

Utanför denna politiska realitysåpa fortsatte dock kriget mellan Farc-gerillan och den colombianska staten. Militärkällor uppgav på kvällen att Farcledaren Iván Ríos dödats i strid i västra Colombia.

Ríos var medlem av gerillans högsta ledning, vilket – om uppgifterna stämmer – betyder att Farc förlorat två av sina sju främsta ledare på bara en knapp vecka.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-08

BUENOS AIRES. I bakgrunden till dagens krigsmuller i norra Sydamerika finns en djupare motsättning som har att göra med såväl en historisk, som en ideologisk dimension.

Colombia, Ecuador och Venezuela tillhörde i 1800-talets början en och samma statsbildning, en federation vid namn Storcolombia.

Denna stat grundades i samband med frigörelsen från Spanien 1819 och dess första president blev befrielsehjälten Simón Bolívar, som i dag är närmast ett helgon i de trätande länderna.

Storcolombia höll bara ihop i tolv år, då stridande eliter började dela upp landet 1831, i vad som i dag är Colombia, Ecuador, Venezuela och Panama. Men Simón Bolívars dröm om en stark, enad nation i Anderna levde vidare.

I dag är det Venezuelas president Hugo Chávez som gjort Bolívars vision till sin. Han kallar sin grundläggande ideologi för bolivarism och är en anhängare av tanken på ett enat Storcolombia som ska kunna stå emot yttre tryck från det han ser som vår tids stora imperium: USA.

Stornationalismen blandas i Chávez vision upp med den ”2000-talets socialism” som såväl Rafael Correa i Ecuador som Farc-gerillan i Colombia anammat de senaste åren.

Mot den bakgrunden är det lättare att förstå varför Hugo Chávez och Rafael Correa argumenterat för att Farc ska tas bort från EU:s och USA:s terrorlistor, trots att gerillan det senaste decenniet gjort sig känd för att finansiera sin verksamhet med kokainexport och tusentals kidnappningar.

Allt fler rapporter kommer också om att Farc-gerillan har läger på den venezuelanska sidan gränsen. Hugo Chávez varnade i helgen för att en colombiansk räd in på venezuelanskt territorium kommer att leda till öppet krig mellan länderna.

Samtidigt känner Colombia råg i ryggen av stödet från USA, som gärna ser en försvagad och förödmjukad Chávez.

Det är med andra ord en explosiv cocktail som ett tjugotal latinamerikanska ledare på fredagen ska försöka desarmera när medlemmarna i den så kallade Rio-gruppen möts i Dominikanska republiken.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-07

BUENOS AIRES. Mitt under den pågående diplomatiska krisen i Anderna tågade tiotusentals människor i olika städer i Colombia för att protestera mot det gångna årtiondets brutala paramilitära våld mot civila.

Bara i huvudstaden Bogotá uppges minst 40.000 ha demonstrerat på torsdagskvällen. Många av demonstranterna ropade slagord mot president Álvaro Uribe, vars parti har visat sig ha komprometterande bindningar till dödsskvadronerna.

De paramilitära högergrupperna har det värsta människorättsfacitet av samtliga väpnade grupper i Colombia och bland andra Human Rights Watch har dokumenterat hur regeringstrupperna länge samarbetade med dem.
Paramilitärerna började växa på 1980-talet, när storgodsägare och företagare i städerna såg behov av att skydda sig mot gerillan.

I början av 2000-talet hade dessa grupper växt till en fruktad armé som styrde och ställde på landsbygden, där de terroriserade och mördade tusentals människor.

Blotta misstanken om vänsteråsikter räckte för man skulle mördas, lemlästas och dumpas i en massgrav.

Sedan några år tillbaka pågår en avväpningsprocess, men människorättsorganisationer riktar kritik mot hur den har skötts och menar att paramilitärerna fortfarande kontrollerar stora områden i Colombia.

Erik de la Reguera

DN 2008-03-07