Yearly Archive: 2007

Sov lite länge i dag, men så är det ju söndag också. Hade inga intervjuer inbokade, så jag slog på tv:n – och vem hade vi där, om inte vår käre Hugo Chavez!

Han kör sin talkshow ”Aló Presidente!” på söndagar – från klockan elva och fram till… ja, fram till det att han är klar. Och skillnaden från andra talk shows är förstås att Hugo föredrar att prata om politik och om sig själv, framför att intervjua gäster. Och om han låter nån annan säga nåt, så är det alltid hyllningstal till hans ”bolivarianska revolution”.

Just nu pratar Hugo om sin farmor (eller om det är hans mormor). Det gör han naturligtvis för att understryka sin fattiga uppväxt på landsbygden. Eller nej, förlåt, det gör han så klart bara för att hylla sin farmor (mormor?).

Erik: – Du, Hugo, vill du ha en kopp kaffe? Jag är lite sugen på frukost.

Hugo: – Ja, året har verkligen börjat ovanligt revolutionärt…

Erik: – Äsch, klockan är för mycket, de serverar inte hotellfrukosten längre. Inte ens McDonalds på hörnet serverar sin äckliga frukost längre.

Hugo: – Fantastisk utveckling, står det här, fantastisk…

Erik: – Men du, sluta läsa högt ur de regeringsvänliga tidningarna nu. Det känns som om vi talar förbi varandra. Jag är hungrig, kan vi inte äta frukost?

Hugo: – Har ni nånsin sett en konflikt mellan de döda? Har ni nånsin sett en konflikt på en kyrkogård?!

Erik: – Du, jag är visserligen hungrig, men ryktet om min död är betydligt överdrivet. Och du ser ju rätt pigg ut också. Kom nu, så går vi och äter frukost.

Hugo: – Syrien är en socialistisk republik som håller socialismens fana högt! Det är därför som våra länder står enade!

Erik: – Eh, okej, det där får vi nog ta ett snack om. Men först frukost, okej?

Hugo: – Vi kommer alltid att stå på Syriens sida! För vi står på mänsklighetens sida mot imperialismen!

Erik: – Men lugna ned dig nu… och du, alla de politiska fångarna då? Assad är ju inte direkt känd för att respektera mänskliga rättigheter!

Hugo: – … men Nicaragua då! Där besökte jag just min vän Daniel Ortega, som blivit ny president. Han är socialist!

Erik: – Mmmm… återstår att se, säger jag. Men du, nu är det dags att ta en dusch och sedan fylla magen med nåt. Fortsätt prata du, men nu går jag.

Hugo: – Go home, gringo! Go home!

Erik: – Nu får du ta och skärpa dig. Jag är faktiskt från Sverige! Kom igen, jag bjuder på kaffe. Jag menar, jag gillar ju ditt engagemang för de fattiga, dina sjuvårds- och alfabetiseringsprogram. Så låt oss bli kompisar. Och äta frukost!

PS till er som saknar mustaschen. Jag gick och klippte mig häromdagen, här i Caracas. Frisören hade långt hår, han såg ut som nån i Europe. Och efter en stunds klippande sa han auktoritärt: ”Du skulle vara mycket snyggare utan den där mustaschen!” Så jag är ledsen, kära Olle Nordin-fans, men hur värjer man sig mot sådan övertalning? Mustaschen is no more.

Det är bara att följa hjärtat. Må så vara att det verkar galet. Men molnen över Caracas natthimmel döljer inte längre mitt mål, de höljer det inte längre i dunkel.

Och i dag publicerades en text i DN som jag skrivit.

Och jag ringer och fixar och donar inför andra jobb. Och nästa vecka blir nog bra. Jag tror att det ordnar sig.

För jag har fattat ett beslut.

Och för att fira det tänker jag strunta i att alla säger att det är så farligt här på kvällarna och gå ned till mitt favoritkafe och beställa en av deras smaskiga capuccinos och kanske en våffla också, en med socker på, och sen ska jag flanera hem i den ljumma kvällen och låtsas som att jag inte ser de läskiga typerna i gathörnen.

Och det där borde jag ju inte ha skrivit för nu blir ni säkert oroliga, men det kan vi ju alltid lösa genom att jag lovar att skriva ett litet inlägg i kommentarerna här nedan när (om?) jag kommer tillbaka oskadd från promenaden.

CARACAS. Den redan närmast allsmäktige Hugo Chávez vill styra Venezuela genom presidentdekret. Avsikten är, enligt honom själv, att snabbt kunna driva igenom ett helt paket med ”revolutionära lagar” som ska föra landet närmare det han kallar för tjugohundratalets socialism.

I huvudstaden Caracas visar väggmålningar och kvarhängande val­affischer att Hugo Chávez inte gör någon hemlighet av att han vill ha ett socialistiskt system – ”es necesario vencer”, det är nödvändigt att segra, ekar det från väggarna.

Efter segern i presidentvalet i december förra året, då Hugo Chávez fick 63 procent av rösterna, har han upprepade gånger lovat öka takten i reformerna. När nationalförsamlingen i Venezuela på torsdagen godkände en lag som ger Chávez rätt att stifta lagar utan att först skicka dem vidare till parlamentet var det därför ett första steg mot omfattande förändringar i landet.

Presidenten har tillsatt en särskild arbetsgrupp som leds av vicepresident Jorge Rodríguez och som fått till uppgift att utarbeta lagändringarna. Hittills har regeringen meddelat att den vill förstatliga de stora energi- och telefoniföretagen, och att man tänker kräva minst 51 procent statligt ägande i de oljebolag som utvinner Venezuelas omfattande oljetillgångar.

Chávez vill också skriva om delar av landets konstitution. Dels för att kunna bli återvald ett obegränsat antal gånger – men också för att stöpa om det demokratiska systemet i grunden. Presidenten säger sig vilja avskaffa borgmästarvalen och införa så kallade grannskapsråd, något som fått kritiker att varna för att Venezuela går mot en modell som liknar det kommunistiska Kuba.

Grundlagsändringarna måste godkännas av nationalförsamlingen, men det väntas inte innebära några svårigheter eftersom oppositionen bojkottade valen 2005 och därmed inte har något inflytande att tala om i parlamentet. Chávez har dock lovat att en folkomröstning ska hållas om grundlagsändringarna.

Den splittrade högeroppositionen kritiserar Chávez för att inte respektera demokratins spelregler och för att undvika debatt om de kontroversiella lagförslagen. Även mer neutrala bedömare är ense om att maktdelningen i landet i praktiken är som bortblåst, sedan presidenten tagit kontroll över såväl parlamentet som författningsdomstolen.

Fortfarande pågår dock en livlig debatt i landets medier. Och Chávez är fortsatt populär i breda befolkningslager, inte minst i de fattiga områden där regeringens hälsovårds- och alfabetiseringsprojekt är djupt uppskattade.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-19

Det var väl ungefär hit jag skulle komma.

Men nu då? Vad händer nu?

Vaknade med ett ryck för en stund sen. Klockan är fem på morgonen här i Maracaibo. Och just nu känns hotellrummet som ett fängelse.

Efter en intensiv och upplyftande fotbollshelg tog jag ledigt i går för att pusta ut. Det var väl klokt, egentligen.

Men som vanligt är det en stjärna som fattas mig. Hur jag än spanar mot horisonten så ser jag den inte.

Världsdelarna fortsätter att slita och dra i mig.

Jag borde egentligen kliva upp ur sängen och göra mig i ordning nu.

På flygplatsen väntar kaos. Två av flygbolagen har fått alla sina flighter inställda av motsvarigheten till Luftfartsstyrelsen som straff för att de höjt priserna för mycket. Och jag som inte har någon biljett till Caracas.

Rent rationellt borde jag alltså kliva upp nu och åka ut dit så tidigt som möjligt.

Men jag gnällbloggar i stället.

Sverige spelade sin kanske sämsta match på länge, men jag hade kul! Det var en intressant upplevelse att hoppa in som sportreporter. Och stressigt.

Tidsskillnaden gjorde att jag var tvungen att skicka min artikel samtidigt som slutsignalen gick om den skulle ha en chans att komma med i sista upplagan.

Det gick. Men tangenterna glödde en stund efteråt.

Resultaten finns här och här.

Hade tur och träffade El Universals främste fotbollsjournalist på mitt hotell innan matchen. Hon heter Maria José och är 26 år.

Lite koolt, tycker jag, inte minst med tanke på att El Universal är motsvarigheten till DN i Venezuela.

Maria José hjälpte mig med en hel del praktiska saker och presenterade mig för venezolanska kollegor från olika medier.

Innan matchen började passade jag också på att presentera mig själv för Pontus Kåmark, som lite förvirrat frågade om jag hade koll på vilka som skulle spela mittbackar i det svenska laget.

Det hade jag.

Visst var det lite tråkigt att Sverige förlorade, men samtidigt var det roligt att se den venezolanska glädjen efteråt.

Folk var liksom… förvånade.

Det unnar jag dem.