Yearly Archive: 2007

Sven-Göran Eriksson är tillbaka på jobbet efter några veckors välbehövlig semester i Värmland. DN träffade honom i en flygkabin och frågade hur han ser på Englands avgörande matcher i VM-kvalet och den stundande Premier League-starten.

Det är först när jag knäppt säkerhetsbältet som jag märker vem som sitter i flygplansstolen bredvid. Svennis. Eller ”mr Eriksson”, som engelsmännen kallar honom.

Klädsamt solbränd efter flera veckors semester hemma i Värmland och oklanderligt ekiperad i kostym hälsar han artigt på förbluffade passagerare, som nickar menande när de går förbi hans plats.
– Jag trivs utmärkt i England. Människorna här är artiga och trevliga. Det är ett fotbollstokigt land, säger han med ett leende.

Vi lyfter från Belfast. Kvällen innan har han sett Englands U19-landslag få stryk mot Frankrike, i en match som präglades av det nordirländska vädret för kvällen – hällregn och snålblåst.
– Jag tycker ändå att det var starkt av juniorerna att ta sig till EM-final. De är framtiden, de där killarna, säger han och lutar sig tillbaka i flygstolen.

Att säga att Sven-Göran Eriksson är stor i England är att göra sig skyldig till en kraftig underdrift. Efter att ha varit fotbollslandslagets förbundskapten i över fyra år är han numera ett kändare ansikte för de brittiska fansen än både Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic.

I England är det Svennis som är svensk fotboll personifierad, trots – eller kanske på grund av – de senaste årens besvärande skriverier om hans kärleksliv.
– På sistone har det väl varit lite lugnare, säger han vänligt, men med en blick som visar att han helst slipper fler frågor om sitt omsusade privatliv.

Vi övergår i stället till att prata om det som står honom närmast om hjärtat. Fotbollen.

Sven-Göran Eriksson har av naturliga skäl följt försäsongens spelarövergångar i Premier League med stort intresse. Den 13 augusti spelas första matchen och mycket talar enligt honom för att det blir en kvartett som gör upp om ligasegern.
– Jag tror att topplagen kommer att bli Chelsea, Arsenal, Manchester United och möjligen Liverpool, säger Svennis.

När han pressas på vilket enskilt lag som han tror tar hem pokalen, skrattar han till och säger:
– Äsch, du vet … Om jag uttalar mig om det, så blir det ett himla liv. Det är bäst att jag låter bli.

Sven-Göran Erikssons närmaste månad kommer att ägnas åt förberedelser inför de fyra avslutande matcherna i Englands VM-kval. Den 4 september möter hans mannar Wales på bortaplan, några dagar senare Nordirland, sedan Österrike, och till sist ställs de mot gruppledarna Polen.
– Just nu ser det bra ut. Vi har en match mindre spelad än Polen och kan gå om dem om vi vinner mot Wales. Men nyckelmatchen ser ut att bli mötet med Polen på Wembley den 12 oktober, säger Svennis till DN.

Det är ingen tvekan om att England är favoriter till gruppsegern. Fansen kräver ett avancemang till slutspelet. Men frågan är vad Sven-Göran Eriksson har tänkt att göra efter VM i Tyskland 2006?
– Jag har kontrakt fram till 2008 och så länge jag har förtroendet kvar från ledningen så är det vad som gäller, säger han medan flyglunchen dukas bort.

Uttalanden i olika tidningar av Svennis gamle bundsförvant och assisterande tränare, Tord Grip, har gjort gällande att det finns en paragraf i tränarparets kontrakt som ger dem rätt att lämna sina uppdrag efter VM. Men dessa spekulationer förnekas bestämt av Sven-Göran Eriksson.

Han säger att han inte heller för några förhandlingar med Svenska fotbollsförbundet om att ta över ledningen för det svenska landslaget.
– För några år sedan var jag inblandad i en del diskussioner med dem, men sedan dess har jag inte hört något, säger han.

Flygplanet börjar nedstigningen mot London, den stad som den svenske stjärntränaren haft som hem sedan han lämnade Rom och Lazio i januari 2001. Vi börjar tala om juli månads bombattentat i den brittiska huvudstaden. Han blir fåordig, men det är tydligt att de har berört honom starkt.
– Det som hände var bedrövligt, säger Sven-Göran Eriksson allvarligt.

Nyheten om de första dåden fick han höra på väg hem från Singapore, där han var en bidragande orsak till att London fick uppdraget att arrangera de olympiska spelen 2012.
– Men jag vet inte om säkerhetsrutinerna för landslaget har förändrats. Vi har inte haft någon samling sedan det där hände, säger han sedan vi landat i London.

Erik Gustafsson

Tog det bara lugnt i helgen, gick på konstmuseum, jazzkonsert och såg en helt okej kubansk film på bio (”Mañana”). Sedan lyssnade jag till när min indisk-kanadensiska vän Zarina berättade om hur det är att arbeta som socialarbetare i Thailand när man är uppväxt i Bombay. Allt medan en fuktig havsbris rufsade om håret på oss.

Har med andra ord kommit över min gnällighet.

Och fokus har skiftat. På torsdag lyfter planet mot Venezuela. Chavezlandia väntar.

Hoppas allt är väl med er. Uppskattar era kommentarer mer än ni anar, compas.

Och förresten, om någon har kritik mot det jag skriver så är det helt okej att föra fram den också. Det här är inte Grandma, ni vet.

Hablando de eso, det här landet väcker väldigt dubbla känslor. Det går inte att förneka att många av de sociala reformer som genomförts på Kuba gör landet närmast unikt i Latinamerika – hälsovården, utbildningen, kvinnors rättigheter… allt är imponerande.

Men som fritänkande människa och journalist har jag väldigt svårt att acceptera att det, som någon uttryckte det, krävs en ”trade-off” för att åstadkomma allt detta – en trade-off som innebär att man inte får säga eller skriva vad som helst och att inte vem som helst kan få tillgång till internet eller en mobiltelefon.

Det finns dem som menar att allt handlar om vad man menar med ”frihet”. Frihet från hunger. Frihet från att ens barn dör i sjukdomar som lätt går att bota. Eller frihet från att någon hindrar en från att säga vad som helst.

Jag vägrar att välja. Kanske för att jag inser att jag antagligen hade suttit inspärrad nu om jag fötts i Kuba.

Men framförallt för det absurda i resonomanget om ”den upplyste despoten”.

Kuba har en av världens mest välutbildade befolkningar. Oavsett hur mycket man odlar ledarkulten kring Fidel Castro, så framstår därfor ledarskiktets censur närmast som en desperat rädsla för att avslöjas som inkompetenta, snarare än som ”de upplystas vänande om det kommunistiska medvetandet”.

Landet är dock utan tvekan fascinerande. Det utgör en sista utpost för den samhällsmodell som försvann som realistiskt alternativ åren 1989-91. För många unga vänstermänniskor i Latinamerika (och även i andra delar av världen) representerar Kuba dock fortfarande ett alternativ.

Frågan är bara om de inser vad detta alternativ innebär i praktiken.

HAVANNA. Kvällen är sen i stadsdelen Vedado i Havanna. Spridda grupper av ungdomar står utanför ett av stadens få internetkaféer och småpratar. Ett tiotal datorer skymtar bakom glasrutorna, men alla är upptagna.

– Último! (”jag är sist i kön”) ropar en tjej på karaktäristiskt kubanskt vis, där hon står på trottoaren utanför kaféet.

Hon heter Julia och berättar att hon är utbildad danspedagog och undervisar i salsa, rumba och son – de danser som tillsammans med romen, cigarrerna och revolutionen gjort Kuba världsberömt. Ikväll vill hon surfa på nätet. Det är ingen dans.

– Du som är utlänning kan surfa på Internet utan problem. Men vi vanliga kubaner får bara tillgång till ”intranet”, ett mejlprogram som fungerar ungefär som Outlook, där var och en har sin fasta mejladress, berättar hon.

– Men jag har en vän som har ordnat ett internet-konto och med det kan jag surfa på nätet. Så är det här, det gäller att ha kontakter, då kan man ta sig runt förbuden.

Fortfarande är internet en lyxvara som i stort sett bara tillåts på arbetsplatser i Kuba. Allt fler ungdomar lyckas dock med hjälp av kontakter eller mutor skaffa sig uppkoppling i hemmet, trots att straffet för det är upp till 20 års fängelse. De som inte kan få internet hemma gör som Julia, försöker ordna ett ”utlänningskonto” på internetkafeer.

Kommunistregimens officiella förklaring till censuren är att USA:s handelsembargo hindrar Kuba från att få tillgång till de transatlantiska fiberkablar som utgör en viktig fysisk länk i internet. Mycket av trafiken går i stället via satellit, vilket gör kostnaden hög.

Men det är också uppenbart att regimen är rädd för de effekter som den unga generationens möte med fri information kan få. Och det trots att kubanerna i dag är ett av världens mest välutbildade folk.

Hårda restriktioner finns även för användande av mobiltelefoner och parabolantenner.

– Men som du ser hjälper inte de förbuden heller, säger Julia med ett skratt och visar upp sin nya telefon.

Kommunistregimen vet att den inom kort måste ändra lagarna så att informationsteknologin blir mer tillgänglig – det är en förutsättning för tillväxt i ekonomin. Frågan är bara vilka krafter som släpps lösa när det väl sker.

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades i UNT den 7/1 2007.

HAVANNA. Kuba har sedan slutet av juli förra året befunnit sig i ett politiskt limbo, sedan landets ledare Fidel Castro insjuknat och lämnat över sina maktbefogenheter till sin bror Raul.

Kuba är i dag ett land utan tydligt politiskt ledarskap. I fem månader har Fidel Castro varit frånvarande, en frånvaro som inte minst märks genom att hans tidigare så ofta förekommande tal inte längre hörs på radio eller i tv.

När han i juli meddelade att han skulle genomgå en allvarlig operation och därför tänkte lämna ifrån sig sina maktbefogenheter till sin fem år yngre och betydligt mindre karismatiske bror, Raul, var det ingen som vågade spekulera i hur länge han skulle vara borta.

Efter hand som tiden gick tilltog rykten om hans nära förestående död, rykten som har förstärkts av att den kubanska regeringen uttryckligen sagt att den betraktar Fidels hälsa som en statshemlighet.

En ansedd spansk läkare, José Luis García Sabrido, som undersökt Fidel Castro förnekade nyligen att den kubanske ledaren skulle ha cancer. Han hävdade tvärtom att Fidels tillstånd är stabilt och att han återhämtar sig från operationen. Strax före nyår meddelade också Fidel Castro från sjuksängen att han, som han uttryckte det, långtifrån gett slaget om sin hälsa förlorat.

De flesta kubaner tar dessa och andra uppgifter med en rejäl nypa salt. De avvaktar och ser vad som sker. Många har fullt tillräckligt med att bekymra sig om vad man ska äta till middag följande dag.

På den privata grönsaksmarknaden i stadsdelen Vedado i Havanna finns lök, tomater, rotfrukter och andra grönsaker i en omfattning som statliga butiker sällan kommer i närheten av.

Men för America Sobrina är bergen av grönsaker och frukt ingen tröst. Hon rynkar bekymrat pannan och säger:
– Tio pesos för ett knippe lök? Kan det stämma?
Grönsaksförsäljerskan Grisel slår ut med händerna och svarar att, ja, det är priset.

– Då får det vara. Jag kan nog hitta lök i de statligt subventionerade butikerna också, säger America Sobrina uppgivet.

Hon är en av många kubaner som har svårt att få vardagen att gå ihop. Och det trots att den kubanska regeringen nyligen redovisade tillväxtsiffror på drygt tolv procent för 2006, en siffra som, om den stämmer, gör landets ekonomi till den snabbast växande i hela Latinamerika.

Bakgrunden till tillväxten är framförallt att Venezuelas president Hugo Chavez förser Fidel Castro med kraftigt subventionerad olja och att Kuba skickat tiotusentals läkare till sina allierade Venezuela, Bolivia och Brasilien, där de utför arbeten som kommer de fattigaste till del men som också inbringar inkomster till den kubanska staten.

Men många vanliga kubaner märker inte av de höga tillväxtsiffrorna annat än genom de kommunikéer som partiledningen utfärdar. Den djupa depression som Kuba genomgick under 1990-talet är över, men det är långt kvar till det artificiella välstånd som landet kunde åtnjuta under de årtionden som Sovjetunionen köpte kubanskt socker till överpriser.

Regimen har svårt att öka produktiviteten, inte minst på grund av att den förhärskande planekonomin är ett klumpigt styrinstrument i den globala ekonomin. Samtidigt har ett slags parallell ekonomi vuxit fram i städerna, framförallt inom tjänstesektorn. I Havanna är det numera vardag att anlita ”illegala” taxichaufförer, mekaniker och frisörer.

Denna svarta marknad får också sin näring från den småskaliga korruption som de senaste åren tilltagit i landet. Inte minst inom turistnäringen, där utländsk hårdvaluta utgör en svår frestelse för många lågavlönade kubaner.

Drygt 48 år efter det att Fidel Castro, Ernesto Che Guevara och de andra unga männen i den numera legendariska gerillan lyckades driva ut diktatorn Batista från Kuba har landet förändrats i grunden.

De stora sockerodlingarna finns fortfarande kvar, men avkastningen är långt ifrån lika god som under näringens guldår i början av 1900-talet. De reformer som efter revolutionen gjorde högre utbildning och sjukvård tillgängliga för alla kubaner har fört med sig en kraftig höjning av den generella levnadsstandarden och fyra femtedelar av befolkningen bor numera i städerna – vilket är det omvända förhållandet mot 1959. Samtidigt är det i dag främst tjänstesektorn som driver ekonomin framåt, inte minst turismen.

Det enda som förefaller bestående är den spända relationen till USA:s regering. Handelsembargot som USA sedan flera decennier riktar mot Kuba har under Bush-administrationen skärpts ytterligare, efter påtryckningar från de grupper av hårdföra Miami-baserade exilkubaner som med alla medel söker ett regimskifte i Kuba.

– De där hårdföra grupperna i Miami är Fidels bästa vänner – och våra värsta fiender, säger Hector Palacios när DN träffar honom i hans hem i Havanna.

Han är en av den inhemska oppositionens mest välkända företrädare och för en knapp månad sedan frigavs han efter sitt senaste fängelsestraff. I april 2003 dömdes han till 25 års fängelse för sin politiska verksamhet – i praktiken för att ha spridit ett förslag om demokratiska reformer i Kuba.

– Vi inom den inhemska oppositionen söker en fredlig övergång till demokrati. Men polariseringen mellan USA och Castros regim gör att säkerhetspolisen kan motivera att slå ned hårt mot oss, säger Hactor Palacios, som frigavs av hälsoskäl.

– Under min tid i fängelse tvingades jag bo i en minimal cell om 1,5 x 2 meter, där värmen ibland steg uppåt 40 grader. De gav mig för lite mat, för lite vatten, för lite motion, och utsatte mig för psykologisk tortyr, säger han sammanbitet.

Men Hector Palacios blev också den förste politiske fången som frigetts sedan Raul Castro tillträdde som landets tillförordnade ledare. Än vågar dock få tro att det är en signal om en lättnad av det politiska järngrepp som kommunistpartiet hållit om Kuba det senaste halvseklet.

En del av Raul Castros uttalanden tyder på att han har för avsikt att ändra på den ledarstil som hittills präglat landet. Bland annat höll han den 20 december ett tal till studenter i vilket han uppmanade till ”en mer livlig debatt om landets framtid”. Han sade också att det är nödvändigt att tillåta intern kritik för att utveckla Kuba.

– Det är viktigt att förstå att Fidel och Raul är två fullständigt olika personer. Raul har alltid varit en lågmäld, välorganiserad person. Det har varit nödvändigt eftersom den äldre brodern krävt fullständig underkastelse, säger Angel Tomas Gonzalez, en av Kubas mest framstående oberoende journalister, som bland annat skriver för den spanska tidningen El Mundo.

– Fidels ledarstil har präglats djupt av hans uppväxt på landsbygden i östra delen av landet, som på 1920-talet var mycket lik den amerikanska Vilda Västern. Han är son till en sockerplantageägare, en auktoritär man som hade flera kvinnor, en gammaldags ”caudillo”.

– Jag tror att detta påverkade Fidels ledarstil, medvetet eller omedvetet. Han har alltid varit en man som krävt total kontroll och underkastelse. Fidel är helt enkelt den sista socker-caudillon här på ön. Naturligtvis en mycket begåvad caudillo. Men tiderna har förändrats och hans ledarstil är inte längre effektiv.

En sak är dock säker. Oavsett vad den yngre brodern vill göra, så måste han hela tiden ta hänsyn till vad Fidel Castro vill, så länge denne är i livet. Och Fidel Castro har varit uträknad förr.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-05

Efter en veckas intensivt arbete i Havanna är jag helt slut. Att på sa kort tid försöka sätta sig in i och sedan förklara det ytterst komplicerade och kontroversiella landet Kuba för en svensk allmanhet var en rejäl utmaning. I fredags gick i alla fall en ”Världen Special: Kuba” på ett uppslag i DN.

Och nu behover jag lite ledigt.

När jag igår hade skickat min sista inbokade artikel (en krönika till UNT som gar pa söndag) kände jag hur energin försvann ur kroppen. Bestämde mig for att ta ledigt och gå på en konsert.

Hamnade på ett stalle nära Plaza de la Revolucion. Ett halvkänt kubanskt band spelade son-pop-salsa och jag fann mig plötsligt sittande med en stor grupp utländska studenter från en språkskola. Det var tyskar, schweizare och en och annan kanadensare.

Efter konserten följde jag med några av dem in till Habana Vieja och åt en sen middag pa La Bodeguita del Medio, Hemingways gamla stammishak, som numera är ett ”must-see” i Havanna.

Det var skönt att prata lite strunt med dem. Men då och då kände jag mig som ett freak.
”Vadå, har du inte varit runt och sett alla turistattraktioner?”
”Vadå, du dansar salsa, men har inte hunnit med det än?”
”Vadå, du tycker både att de sociala reformerna ar imponerande OCH att det är för jävligt att internet och media censureras och att oliktänkande förföljs? …är du inte bara för eller emot?”
Och så vidare.

Saknar en cafe latte i goda vänners lag pa Copacabana (den vid Hornstull). Som substitut kanske jag kan hitta nån blueskonsert i kvall…

Förresten. For the record. Har hittills bara fått positiva erfarenheter av mina många moten med kubaner.

HAVANNA. När kubanerna på nyårsdagen firade revolutionsdagen var det något annorlunda än tidigare år. För första gången deltog inte Kubas ledare Fidel Castro i festligheterna. Samtidigt har trakasserierna ökat, säger Oswaldo Paya, företrädare för oppositionen, till DN.

”Jag har inte slutat hålla mig underrättad om vad som händer i världen och diskuterar löpande viktiga händelser med mina närmaste medarbetare”, förklarade Castro i ett skriftligt meddelande som de senaste dagarna, inför firandet av maktövertagandet 1959, har lästs upp otaliga gånger i kubansk radio.

Taxichauffören Armando Wallace vrider ned volymen och sneglar bakåt mot mig medan han svänger runt ett gathörn i full fart.

– Det är klart man blir orolig, säger han.

– Fidel är bara människa och alla ska vi dö en dag. Men vem vet vad som händer sen?

Det har gått fem månader sedan den 80-årige presidenten insjuknade i vad den kubanska regeringen uppger vara ”problem med matsmältningsapparaten”.

Fidel Castro delegerade sina maktbefogenheter till sin fem år yngre bror, Raul. Sedan dess har rykten och spekulationer om den äldre broderns hälsa frodats.

Kanske var det därför som den ansedde spanske läkaren José Luis García Sabrido nyligen tilläts möta världspressen efter att ha undersökt Castro. García Sabrido dementerade då ryktet om att den kubanske ledaren skulle lida av cancer och sade att hans patients tillstånd tvärtom var ”stabilt”.

Märkligt nog har denna nyhet lyst med sin frånvaro i de statligt kontrollerade kubanska medierna. De allra flesta kubaner svävar därför i fortsatt ovisshet om Castros hälsotillstånd.

– Det förvånar mig inte. De senaste månaderna har präglats av konstant desinformation och propaganda i medierna, säger Oswaldo Paya, den kanske främste företrädaren för den inhemska oppositionen i Kuba, när DN träffar honom.

För några år sedan ledde han ett demokratiskt experiment med studiercirklar som tusentals kubaner deltog i och som utmynnade i ett krav på en folkomröstning om demokratiska reformer.

Men 2003 slog säkerhetspolisen till mot oppositionen och grep 75 välkända aktivister. Sedan dess har Oswaldo Payas handlingsfrihet varit kraftigt beskuren.

Utanför hans hem i stadsdelen Cerro i Havanna har kvarterets revolutionsaktivister målat ”oliktänkande är förräderi” med stora bokstäver på en husvägg.

Säkerhetstjänsten bevakar huset dag och natt och besökare riskerar att gripas eller förhöras.

– De senaste månaderna har hoten och trakasserierna tilltagit. Ibland känner man sig väldigt ensam som försvarare av mänskliga rättigheter här. Och ofta är det familjen som får lida mest, säger han och slår ned blicken.

Paradoxalt nog är Oswaldo Paya och den övriga inhemska oppositionen klämd mellan två sköldar. Även de radikala grupper av exilkubaner som finns i Miami ser misstänksamt på dem.

– Vi vill ha en fredlig övergång till demokrati, gärna genom en folkomröstning eller stegvis på annat sätt. Det gillar inte de grupper som till exempel kontrollerar Radio Marti, radiokanalen som sänder till Kuba från Miami, berättar han.

– Vi motsätter oss också det amerikanska handelsembargot och att Bush-administrationen konstruerar planer för att tvinga fram en övergång till demokrati. Vi tror att en sådan process måste komma inifrån, säger Oswaldo Paya.

Men att en sådan snar förändring kan komma efter Fidel Castros eventuella död, det tror han inte.

– Varken Raul Castro eller någon annan i ledarskiktet har gjort uttalanden som skulle kunna tyda på en kursändring. Tvärtom talar de hela tiden om ”kontinuitet”, oavsett vad som händer med Fidel.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-02