Yearly Archive: 2007

Ni har säkert hört talas om karnevalen i Rio, dess motsvarighet i Trinidad & Tobago och kanske till och med Mardigrass i New Orleans. Men tro det eller ej; även i Österrike är det karneval.

Det här med karneval visar sig dock inte alltid vara som man tror att det ska vara. När jag i morse åt en något försenad frukost på stammisfiket i förorten gjorde Stjärnan mig uppmärksam på en äldre man som stod ett par meter bort och pratade med två tanter. Han var oklanderligt klädd i den lite väderbitna österrikiska färgskalan, som sträcker sig från mörkgrönt till jordfärgat läder. Hjässan var täckt av prydligt bakåtkammat, grånat hår – ja, han såg helt enkelt ut som en något åldrad österrikisk gentleman.

Den röda clownnäsan var därför en smula förvånande. Vår gentleman stod lugnt och pratade med tanterna, medan den röda näsan guppade upp och ned, upp och ned. Ingen verkade säga något om den eller ens tycka att det var det minsta konstigt att vår gentleman valt att klä näsan i en röd boll.

Vid det laget var jag härdad. Redan kvällen innan hade jag konfronterats med män klädda i tajta shorts, hängslen och knästrumpor när jag tog en große bier på förortens populäraste hak. De unga kvinnor som gjorde dem sällskap bar långa klänningar med broderier, och de log och skrattade och ropade glada saker på tyska till varandra. Alla var på väg till balen på slottet.

Sa jag ”balen på slottet”? Ja, det gjorde jag… när vi gick hem genom natten ekade allsången av tyska 80-talshits från den gamla slottsbyggnaden.

Men hey, det tar inte slut där.

I dag tågade en märklig procesion genom lilla Perchtoldsdorf, förorten till Wien som numera är mitt hem. Det var män med dragspel, knästrumpor, folkdräkter, häxor med kvastar, spetsiga hattar, konfetti och gratis (om än något surt) vin.

Ibland undrar jag var jag hamnat.

Nu sitter jag på ett internetkafe och om en dryg timme ska jag se en sambaprocesion.

Just det. En sambaprocesion. Det är kväll och temperaturen kryper nedåt nollgradigt här i centrala Wien. Men inget går upp mot frejdig tyska blandat med samba. Eller vad säger ni, meine Freunden?

…förutom jag, som blandar spanska, engelska, svenska och ett och annat ”Jah, danke!”.

Våren verkar vara på väg. Och Wien är vackert, särskilt på natten. Då det är stjärnklart.

Jag återkommer med intrikata rapporter om österrikisk politik, Paris Hiltons alpina valsande och filosofiska funderingar om rullar och cirklar.

Auf Wiedersehen, compas.

Men ack, så vackert.

Snön låg pudervit på åkrarna när jag landade i går morse. I det blekblå ljuset såg fasaderna i innerstan ut som hägringar. Och på El Mundo var det varmt och mysigt trots kylan utanför, vilket så klart berodde på alla vänner.

Mindre varmt och mysigt: jag blev tvungen att göra en rotfyllning direkt. Aj. Aj. Aj.

Nu är det bara fem dagar till Wien. Dags att påbörja ett nytt kapitel i bloggen.

Eftersom Venezuela verkar vara på allas läppar just nu, inte minst inom stora delar av vänstern, så vill jag tipsa om några nyskrivna artiklar som handlar om de tre ödesfrågor som kommer att avgöra framtiden för Chavez bolivariska revolution: ekonomin, demokratin och försöket att skapa en folkrörelse uppifrån.

Jag måste säga att jag finner det märkligt att så många vänstermänniskor idealiserar Chavez (som blir allt mer lik en modern Perón), för att inte tala om vurmandet för Castros Kuba. Krav på demokrati och yttrandefrihet tycks i dessa kretsar bara ses som uttryck för borgerligt hyckleri.

Som om det vore nödvändigt att välja mellan social rättvisa och demokrati. Var det inte 100 år sedan som vi lärde oss att det valet är fiktivt?

Tydligen inte, auktoritära strömningar fortsätter att poppa upp världen över, såväl till höger som vänster. Det tidiga 2000-talet liknar allt mer det tidiga 1900-talet, något som är illavarslande för de miljoner människor som riskerar att offras av ideologer med sikte på det Utopia som antas vänta i slutet av lidandets tunnel.

Nej, det är hög tid att låta de röster som tystades den där septemberdagen 2001 höras på nytt. Innan det är för sent.

CARACAS. På söndagsförmiddagar sänds en minst sagt annorlunda tv-pratshow i Venezuela. Den heter ”Aló Presidente” (Hallå presidenten) och programledare är ingen mindre än landets president Hugo Chavez.

Som en latinamerikansk version av Leif ”Loket” Ohlsson svarar han på samtal från när och fjärran och talar om sin ”bolivariska revolution”.

– Fem drivkrafter ska föra oss närmare 2000-talets socialism! förkunnade Chavez nyligen i direktsändning.

En av dessa drivkrafter är den lag som godkändes i veckan och som ger Hugo Chavez rätt att stifta lagar utan att först tillfråga parlamentet. Bedömare i omvärlden var då inte sena med att varna för att presidenten börjar likna en diktator.

Men Chavez viftar bort kritiken, stärkt som han är efter att ha fått 63 procent av rösterna i valet förra året. Hans utbildnings- och sjukvårdsprogram för de fattigaste har gjort honom populär och pengarna strömmar in i statskassan tack vare de höga världsmarknadspriserna på olja.

Chavez vet dock att det snabbt kan bli ensamt på toppen om pengarna börjar sina. Därför är en annan av hans drivkrafter att skapa så kallade grannskapsråd i hela landet.

Några av dessa grannskapsråd finns redan. Oppositionen menar att de i dag utgör ett slags partikontor som Chavez använder för att undergräva oppositionella borgmästares maktbas. En rädsla finns därför för att råden ska förvandlas till statliga kontrollorgan, som det system som finns på kommunistiska Kuba.

Det tillbakavisas så klart av Chavez, som menar att det handlar om att fördjupa demokratin. Men det står klart att Chavez hoppas få större folklig förankring genom råden – något som han länge saknat eftersom han aldrig haft någon stor folkrörelse i ryggen.

När jag möter några av medlemmarna i ett grannskapsråd i Caracasförorten Katia är de hoppfulla inför framtiden.

– Visst är de flesta som är med i vårt råd chavezsympatisörer. Men vi vill gärna att andra ska vara med också – och naturligtvis får man kritisera presidenten, det här är en demokrati! säger Ivan Palma och Maria Farias.

Frågan är bara vem som kontrollerar vem i slutändan. Presidenten eller de ”demokratiska” råd som ska granska honom.

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades i UNT den 4/2 2007.

”Du kanske ska vara glad för att det är 30 grader varmt?! Här regnar det och är två meter djup slask!” skrev en vän uppbragt till mig nyss.

Uttrycket Nordens Venedig får genast en annan dimension.

Det är sånt som får beslutet att korsa Atlanten på nytt (om än för en tillfällig visit) att framstå i något grådaskig dager. Men ni modo, i nästa vecka flygs det.

Får nog ta en tangolektion i hettan om jag ska klara av de snabba kasten.

Men stjärnor är till för att följas.