Yearly Archive: 2007

CARACAS. När Hugo Chavez segrade i presidentvalet i december lovade han öka reformtakten för att upprätta det han kallar ”tjugohundratalets socialism” i Venezuela. Hans politiska projekt bygger dock fortfarande på att ärkefienden USA köper den venezolanska oljan.

Längs gågatan i stadsdelen Katia i Caracas myllrar det av försäljare som säljer allt från tvättmedel till piratskivor. De tillhör den stora informella delen av ekonomin, som sedan många år sysselsätter nära 50 procent av den arbetsföra befolkningen i Venezuela.

En av dem är Juan Garcia. Han står vid ett bord belamrat med leksaker. Mellan barbiedockor och plastgrävskopor skymtar en drygt 30 centimeter hög Hugo Chavez.

– Före valet i december sålde jag minst femtio såna här Chavezdockor varje dag, säger Juan Garcia leende och visar hur man kan få ”chaveziton” att sjunga nationalsången om man trycker på dess rygg.

På förpackningen står det ”Made in China”. Det är ingen slump. Venezuelas ekonomi har de senaste åren växt med rekordtakt, tack vare enorma oljeintäkter. Men det mesta av pengarna går till konsumtion av importvaror, snarare än till investeringar i inhemsk produktion.

Chavez har använt en del av pengarna till sina så kallade ”misiones”, de sociala program som gjort honom populär i fattiga områden, och till att stödja allierade i regionen, framförallt regeringarna i Bolivia, Kuba och Ecuador.

Han har dessutom ökat vapeninköpen kraftigt.

Enligt en nyligen offentliggjord amerikansk underrättelserapport ökade Venezuelas försvarsutgifter med 12,5 procent under 2006.

Chavez har upprepade gånger hävdat att han tror att USA förbereder en invasion av landet, något som de flesta bedömare dock anser osannolikt.

George W Bush och Hugo Chavez må avsky varandra som pesten, men de är samtidigt ömsesidigt beroende av varandra.

Drygt 60 procent av Venezuelas oljeexport går till USA, ett förhållande som är svårt att ändra på eftersom den venezolanska råoljan kräver en typ av raffinaderier som är ovanliga i resten av världen.

Så medan oron i Mellanöstern gör att George W Bush behöver den venezolanska oljan för att undvika en energikris på hemmaplan, har Chavez i praktiken inte någon annan kund att sälja till.

Den dag USA anser sig kunna leva utan Venezuelas olja skulle landet stå inför ett BNP-ras på närmare 40 procent.

Det är därför inte förvånande att Chavez gör sitt bästa för att rusta inför en osäker framtid. Han har flirtat öppet med Kina, som han ser som en alternativ marknad för den venezolanska oljan.

Den kinesiska regeringen har dock inte visat sig särskilt villig att investera i de raffinaderier som krävs.

Men än så länge går det bra för Chavez.

Intäkterna från oljeexporten nådde förra året motsvarande 500 miljarder kronor, en enorm summa pengar för ett utvecklingsland med 28 miljoner invånare.

Chavez fick 63 procent av rösterna i presidentvalet, vilket till stor del berodde på de populära hälso- och utbildningsprogram som regeringen driver i fattiga förorter och på landsbygden. Och tillväxten för 2006 hamnade på 10 procent, vilket är en av de högsta siffrorna i regionen.

Men bakom tillväxtsiffrorna finns i första hand en expansionistisk stat.

– Exportintäkterna från oljan har finansierat en massiv ökning av de statliga utgifterna, framförallt satsningar på stora infrastrukturprojekt. Det är där tillväxten sker, medan den privata sektorn inte alls frodas i samma utsträckning, säger José Manuel Puente, professor i nationalekonomi vid IESA-universitetet i Caracas.

– Många investerare har blivit skärrade av den senaste tidens tal om nationaliseringar. Det råder helt enkelt stor osäkerhet om vart Chavez är på väg, och många väljer att säkra sina tillgångar i dollar, säger José Manuel Puente.

Chavez förklarade för några veckor sedan att hans regering kommer att förstatliga det stora telefonibolaget CANTV, som privatiserades 1991. Amerikanska Verizon äger en ansenlig andel i CANTV och var just på väg att sälja den till den mexikanske mångmiljardären Carlos Slim när Chavez kungjorde sina avsikter.

Aktien sjönk som en sten, och fallet hindrades först när den ansvarige ministern garanterade att ägarna skulle att få marknadsmässiga priser för sina andelar.

Förtroendet för den venezolanska regeringen är dock på upphällningen bland kapitalägarna, vilket inte minst visar sig genom att priset för en dollar på den svarta valutamarknaden stigit till nära det dubbla jämfört med den officiella kursen.

Regeringen använder sig sedan flera år av fast valutakurs, priskontroller och andra finansiella regleringar för att hindra hyperinflation och kapitalflykt. Trots det hade Venezuela förra året en inflation på drygt 17 procent, en av de högsta i regionen.

– Inflationen äter upp en stor del av den höjda levnadsstandard som till exempel butiker med subventionerade livsmedel gett i fattiga områden, säger José Manuel Puente.

Sedan 2004, när de olika sociala programmen startades, har dock fattigdomen minskat med ett par procentenheter, mätt i antal personer som lever på mindre än två dollar per dag.

Det är en utveckling som måste fortsätta, om Chavez ska ha möjlighet att sitta kvar vid makten till år 2021, som han sagt sig vilja.

Erik Gustafsson

DN 2007-02-02

…än har jag inte hunnit med så mycket här i Buenos Aires. Har mest pustat ut. Det börjar kännas att jag varit på arbetsresa i snart tre månader.

Men nu har jag skickat en artikel som ska gå i DN i helgen. Så då är fältet fritt för lite slappande i Argentinas vackra huvudstad.

Sa jag förresten att det är sommar här? Det är lite märkligt, känns som uppochnedvända världen på nåt sätt. Och det är det ju också – långt ned på södra halvklotet.

Nog med intelligensbefriade kommentarer. Nu är det softish landish, lite tango och en och annan cuentacuentos i Buenos Aires som gäller. Och om ni saknar mina bokstäver kan man alltid checka den här artikeln om Venezuela som gick i DN i fredags.

Ha´t och hasta pronto, compadres.

CARACAS. De fattiga älskar honom och oljepengarna flödar. Venezuelas president Hugo Chávez har medgång. Men många menar att hans ”socialism för 2000-talet” börjar likna 1900-talets auktoritära Sovjetsystem.

När solen går ned över Caracas tänds de fladdrande lysrören i högstadieskolan i förorten José Felix Rivas. Små grupper av män och kvinnor kommer gående över skolgården för att delta i kvällsundervisningen.

En av dem är Teresa Ruiz. Hon är 44 år och har precis börjat läsa in årskurserna 7-9, som hon missade som tonåring.

– Jag hade ingen som vägledde mig på den tiden. Men nu har jag Chavez. Tack vare honom kan jag studera, och kanske till och med läsa på universitet. Förr kostade det pengar, men nu är det gratis, och man kan få studiestöd för att läsa vidare, säger Teresa Ruiz.

Hon vill utbilda sig till socialarbetare eftersom hon, som hon uttrycker det, ”i praktiken redan arbetar som det” i sitt bostadsområde. Sedan lägger hon allvarligt till:
– Jag älskar verkligen Chavez. Han är en förebild för mig – faktiskt nästan som en far.

De andra kvinnorna och männen som samlats runt henne nickar instämmande och fyller i med egna, liknande berättelser.

Många av dem hade aldrig satt sin fot i en skola när regeringen inledde sin alfabetiseringskampanj för tre år sen. Vuxenundervisningen blev en chans att förändra ett liv de aldrig valt, men inte heller sett någon väg ut ur.
När man besöker huvudstadens fattiga förorter är det svårt att inte slås av den optimism som råder, trots de svåra förhållandena. Det är här Hugo Chavez har sina kärnväljare, de som gav honom 63 procent av rösterna i presidentvalet i december förra året. Men här finns också baksidan av Chavez projekt.

En stund efter det att jag pratat med Teresa Ruiz och de andra kommer en kvinna fram till mig och tar mig åt sidan.

– Jag vill bara att du ska veta att alla som bor här inte är chavistas. Visst, det är bra att man kan läsa in grundskolan och att det finns gratis sjukvård. Men jag gillar inte presidentens sätt att leda landet, säger Marina.

Hon vill inte uppge sitt efternamn. När jag frågar varför, svarar hon att hon är rädd för att hon inte ska få delta i kvällsundervisningen om det kommer ut att hon är kritisk mot Chavez.

Denna oro, välgrundad eller ej, är ett återkommande tema bland dem som inte sympatiserar med presidenten. En del säger sig tro att de kubanska läkarna i de många vårdcentraler som regeringen skapat bara ger vård till Chavez-trogna. Att det finns listor med namn på dem som röstat på Chavez – och dem som inte gjort det.
Detta tillbakavisas naturligtvis av såväl läkarna som regeringen, men det säger en del om det sociala tryck som oliktänkande upplever.

Polariseringen är en följd av åtta år av konflikt mellan presidenten och de sektorer i samhället som känner sig hotade av hans socialistiska retorik, framförallt kapitalägare, utländska investerare och den övre medelklassen.

När Chavez kom till makten 1999 var det tack vare löften om omfattande förbättringar för de fattiga. Men de första åren uteblev reformerna och fattigdomen i landet ökade i stället fram till 2003, enligt regeringens egen statistik.

Vändningen kom i och med den militärkupp som i februari 2002 berövade Chavez makten under två dramatiska dagar. Kuppmakarna fick stöd av den konservativa eliten och indirekt också av USA:s regering, som oroades av den anti-amerikanska retoriken. Men Chavez lyckades med viss tur och mycket politisk skicklighet navigera tillbaka till presidentpalatset Miraflores.

Sedan dess har skarpa skiljelinjer skurit genom det venezolanska samhället. De högerkonservativa krafterna har högljutt varnat för ”kommunism”, medan Chavez upprepade gånger har sagt att han tror att Bush-administrationen förbereder en invasion.

Även medierna har dragits in i denna dynamik.

– Chavez har blivit allt aggressivare i sina angrepp mot de medier som granskar honom. Till en början uttalade han sig bara nedsättande i största allmänhet, men efter hand har tonen skärpts och flera tv-kanaler och tidningar har utsetts till ”folkets fiender”, säger Elides Rojas, chefredaktör för den stora liberala morgontidningen El Universal, när DN träffar honom.

– Det leder ofrånkomligen till viss självcensur. Ny lagstiftning har gjort det lättare att dömas för förtal och vi har därför numera en hel stab med advokater anställda. Så fort jag är det minsta osäker på något måste jag ringa till dem, säger Elides Rojas med en suck.

Den hårdare linjen mot medierna har visat sig genom att presidenten för ett par veckor sedan förklarade att den marksända tv-kanalen RCTV inte får förlängt sändningstillstånd, när det nuvarande går ut i maj.

RCTV ägs av en av Venezuelas rikaste män och har varit en ständig nagel i ögat på Chavez, inte minst eftersom kanalens nyhetssändningar öppet stödde kuppmakarna i februari 2002.

– Oavsett skälen, så förvånar det mig att Chavez väljer att ta strid och stänga ned kanalen just nu. Han kontrollerar ju i praktiken redan hela maktapparaten, säger Elides Rojas.

Sedan oppositionen valde att bojkotta parlamentsvalen 2005 har Chavez anhängare en överväldigande majoritet i nationalförsamlingen. Det har gjort det möjligt för presidenten att placera lojala personer på ledande poster i såväl högsta domstolen som motsvarigheten till riksrevisionen. Maktdelningen i landet är därmed i praktiken försvunnen.

Nyligen gav nationalförsamlingen Chavez också omfattande rättigheter att stifta lagar via dekret under 18 månader. Upp emot 60 lagändringar väntas under denna tid, bland annat nationaliseringar av det stora telefonibolaget CANTV, som privatiserades 1991, och flera större energibolag. Utländska oljeraffinaderier kommer i framtiden också att få finna sig i minst 51 procent statligt ägande.

Samtidigt förbereds en rad ändringar i konstitutionen, som väntas beslutas om i en folkomröstning senare i år. Chavez vill kunna bli återvald ett obegränsat antal gånger – själv har han sagt att han vill sitta kvar till år 2021.

– Alla dessa reformer syftar bara till en enda sak – att stärka Chavez grepp om makten, säger Teodoro Petkoff, en av landets ledande vänsterintellektuella och tillika en av presidentens hårdaste kritiker.

– Chavez talar mycket om ”tjugohundratalets socialism”, men det han gör i praktiken påminner allt mer om nittonhundratalets socialism, det vill säga om de auktoritära system som skapades i Östeuropa, säger Teodoro Petkoff.

Han tillhör den nya vänster-mittenopposition som växt fram i landet det senaste året. Denna strömning leds av Manuel Rosales, som fick drygt 30 procent av rösterna i presidentvalet, och de tar avstånd från de grupper på yttersta högerkanten som fortfarande när drömmar om en militärkupp.

I stället hoppas Rosales och hans anhängare på att ett socialliberalt budskap ska kunna hota Chavez popularitet.
Men i högstadieskolan i förorten José Felix Rivas råder inget tvivel om vem som är landets populäraste politiker.

– Ingen president har gjort så mycket för de fattiga som Chavez! Ingen! säger Teresa Ruiz i munnen på de andra som står runt henne.

Och faktum är att fattigdomen har börjat minska i landet de senaste åren. Frågan är bara till vilket pris det sker.

Erik Gustafsson

DN 2007-01-26

…det kallas Buenos Aires i ett av de senaste numren av Newsweek. Och det är väl bara att hålla med. Staden har de senaste åren dragit till sig kreativa människor från nord och syd, allt från filmskapare till författare, arkitekter och konstnärer. Ekonomin går på högvarv, den krisstämpel som landet fick efter kraschen 2001 har suddats ut.

Själv har jag haft några intensiva dagar här. Hamnade på en utomhuskonsert á la Parkteatern i lördags kväll (det är sommar, ni vet). Där träffade jag av en slump min vän Elizabeth, som jag inte sett på sex år. Hängde sedan på henne och några andra till ett ockuperat hus i arbetarstadsdelen La Boca, där jag blev bjuden på revolutionär pizza och öl.

När jag sedan gick hem genom natten satt barnfamiljerna fortfarande på uteserveringarna och pratade, åt och skrattade, trots att klockan var runt halv två.

I går, söndag, var det party i en flashig villa i den något poshy norra delen av stan. Min svensktalande argentinske vän Juan, som jag inte träffat på tio år, vaktar ett hus för sin chef medan hon är på semester, och det visade sig ha två takterasser, swimmingpool, grill, trädgård, etc…

Festdeltagarna tillhörde en stabil medelklass. Det blev en intressant, om än något förvirrande, kontrast mot kvällen innan.

Nu är det måndag, gatorna surrar med aktivitet och jag sitter på ett fik i centrum, har just ätit en god sallad och druckit en utsökt capuccino.

En vecka kvar i koolhetens huvudstad. Sen väntar nordligare breddgrader.

Tips om aktiviteter i och i närheten av Buenos Aires mottages tacksamt. Gärna så konkret som möjligt, che.

Vet ni vad? Jag är i Buenos Aires! Jajamen!

Det är riktigt spännande, känns som om jag velat åka hit länge. Och hittills trivs jag, hittade ett litet hotell i stadsdelen San Telmo och har ägnat eftermiddagen (efter att först ha kollapsat på hotellsängen i några timmar) till att utforska centrum.

Känner mig barnsligt uppsluppen. Me gusta! 🙂

Men en sak: vad är det med Madonna? Förföljer hon mig?

Time goes by. So slowly.

Månskärvan hänger på sned över Caracas, resten av världen girar runt den och från varenda shoppingmall strömmar blonderade slingor; luften är ljummen, Madonna ekar i medelklassens tempel och jag söker med blicken efter en stjärna. Den glimmar till. Och jag vet med ens att vintern närmar sig.

Det är bara några timmar kvar till det att min stora artikel om Venezuela ska vara klar.

Som vanligt finns det inget om. Det är bara att göra.

I´ve heard it all before, I´ve heard it all before. I´ve heard it all before.

Om nån av er är känner Fares Fares eller Alexander Skarsgård kan ni hälsa dem att ”Mata a tus Seres Queridos” (som är den spanska titeln) går att köpa på pirat-dvd i Caracas fattiga förorter.

Och apropå globalisering. I morgon är det en dag mindre till resan. Den över havet.

Det är med andra ord sant.

Time goes by. So slowly.