Jag var på Kuba nyligen. Här är repen och artiklarna jag skrev därifrån. Klicka på bilderna för att läsa artiklarna:
Den sista artikeln, den om Angel Valodia Matos (mannen bakom taekwondo-skandalen), har för övrigt också citerats i AB, Expressen, Verldens Gang, Norska TV2 och SVT.
HOLGUÍN, KUBA. Även Kuba har ett ”Ara-fall” – en omdiskuterad händelse där en idrottare som anser sig bortdömd av korrupta domare i OS har mötts av förståelse på hemmaplan.
Minns ni skandalen i OS när den kubanske taekwondo-utövaren Angel Valodia Matos sparkade den svenske domaren Chakir Chelbat i ansiktet? Nu hävdar kubanen i en exklusiv intervju med Dagens Nyheter att han före bronsmatchen i Peking erbjöds 10.000 dollar för en läggmatch. Och att han tror att svensken accepterade pengarna.
Under fem månader har han undvikit att kommentera händelsen. Men nu tar han bladet från munnen.
DN finner Angel Valodia Matos i den lilla staden Holguín på östra Kuba, där han är på besök hos sin systers familj. Han tar emot i familjens enkla hus och säger att ”jo, det är väl dags att berätta”, medan resten av familjen lyssnar i tystnad.
Få tevebilder från Peking-OS har vevats så mycket som de som visar hur den kubanske taekwondostjärnan Angel Valodia Matos i vredesmod riktar en spark mot den svenske domaren Chakir Chelbat sedan han diskvalificerats.
Sinnet rann på Matos, svensken träffades av sparken, fördes till sjukhus och tvingades sy fyra stygn i en spräckt läpp.
Men på Kuba fick Matos stöd av Fidel Castro, som anklagade domarkåren i OS för att vara ”korrupt”, och han är därför fortfarande hjälte i sitt hemland, där många minns OS-guldet i Sydney 2000.
Det som inte kommit fram, menar Matos, är vad som inträffade före matchen i Peking.
– När jag stod och värmde upp kom motståndarens tränare fram och erbjöd mig 10.000 dollar för en läggmatch, hävdar han. Jag tackade nej. Men sedan såg jag hur samme tränare gick fram och talade med den svenske domaren i avskildhet. Så när jag diskvalificerades antog jag att svensken hade erbjudits pengarna. Det var därför jag blev så arg, säger han.
Men diskvalificeringen kom sig ju av att du dröjde för länge utanför mattan vid ett skadeavbrott?
– Ja, det stämmer, men enligt regelboken måste domaren varna upprepade gånger om att tiden är på väg att rinna ut, och det gjorde han inte. (Chelbat har dock tidigare sagt att han varnade Matos flera gånger, DN:s anmärkning.)
Varför har du väntat så länge med dessa anklagelser?
– Allt det jag säger nu finns med i det brev vi skrev till berörda kommittéer. Men det har inte lett till någonting och därför känns det som att det är dags att berätta nu.
Hur utbredd tror du att korruptionen var i Peking-OS?
– Jag har inga bevis, men jag misstänker att ytterligare två-tre matcher i OS-turneringen i taekwondo var uppgjorda. Och här på Kuba uppmärksammades också flera märkliga domslut i boxnings- och judoturneringarna.
Hur ser du då på ditt eget agerande efter domslutet?
– Min reaktion var inte bra och jag beklagar det inträffade. Men ärligt talat tycker jag att domaren förtjänade det!
Är det allt vad du har att säga till domaren?
– Ja.
Vad har du gjort sedan du blev avstängd?
– Jag arbetar som hjälptränare vid Kubas landslagsuttagningar. Avstängningen svider inte så mycket, för jag hade i vilket fall tänkt dra mig tillbaka efter OS. Men det är klart, ingen vill avsluta sin karriär på det här viset.
Erik de la Reguera
DN 2009-01-21
BUENOS AIRES. Den förra gerillan och numera vänsterpartiet FMLN gick kraftigt framåt i söndagens parlamentsval i El Salvador. Men det regerande högerpartiet Arena såg ändå ut att behålla majoriteten i kongressen med hjälp av sina stödpartier.
Med bara två månader kvar till presidentvalet i El Salvador hölls parlaments- och lokalval i landet på söndagen. När 60 procent av rösterna var räknade såg vänsterpartiet FMLN ut att bli landets ledande politiska kraft.
Enligt preliminära uppgifter får FLMN 37 av de 84 platserna i kongressens enda kammare, vilket är fem fler än partiets nuvarande antal. Det konservativa högerpartiet Arena förlorar en ledamot och får 33 platser.
Trots det verkade Arena behålla greppet om majoriteten i kongressen, på grund av stödet från småpartierna PCN och PCD.
I huvudstaden San Salvador gav de första siffrorna segern till högerkandidaten Norman Quijano, som jublande deklarerade slutet på tolv års vänsterstyre i staden.
Inför presidentvalet i mars leder FMLN:s kandidat Mauricio Funes i opinionsmätningarna. En seger för honom skulle innebära att FMLN hamnar i regeringsställning för första gången sedan fredsavtalen skrevs under 1992.
Erik de la Reguera
DN 2009-01-19
HAVANNA. En 33-årig bloggare i Havanna har blivit ett hot mot den kubanska regimen. Hennes blogg har miljontals besökare. DN:s Erik de la Reguera har träffat henne.
När Yoani Sánchez kommer gående över den lilla innergård där vi har stämt möte har hon precis suttit tio minuter på hotellets lilla internetkafé.
– Det kostar sex dollar per timme att vara uppkopplad, så jag försöker göra det mesta av min tid på nätet, säger denna 33-åriga språkvetare som de senaste månaderna har blivit något av en världskändis i bloggosfären.
På sin blogg Generación Y skriver hon om vardagslivets vedermödor i Havanna, texter som många kubaner känner igen sig i och som står i bjärt kontrast till de statliga mediernas censurerade och ensidiga rapportering.
Bara i december hade Yoani Sánchez blogg tio miljoner besökare och hon blev nyligen korad till en av den spanskspråkiga världens mest inflytelserika intellektuella av såväl Time som Foreign Policy. Inte dåligt för någon som började blogga så sent som våren 2007.
Hon har dock fått betala ett högt pris för framgången. Sedan i mars förra året blockeras bloggen av den statliga censuren på Kuba.
– Men många här läser inte texterna på nätet, utan på de hundratals pirat-dvd:er och usb-minnen som finns i omlopp på den svarta marknaden. Så jag mäter inte framgången i antalet unika besökare, utan efter hur många som känner igen mig på gatan i Havanna, säger Yoani Sánchez.
Eftersom bloggens server är placerad i utlandet – och därmed är tillgänglig utanför Kuba – skickar hon text och bilder med e-post till vänner i Europa, som sedan hjälper henne med uppdateringarna.
Men när hon skulle ta emot det spanska journalistpriset Ortega y Gasset förra året vägrades hon utresetillstånd. Självaste Fidel Castro konstaterade då att det allvarligaste inte var att ”utsända konspiratörer” som Sánchez fanns på Kuba, utan att många kubanska ungdomar verkade tänka som hon.
Och det var inte utan anledning. Vartenda inlägg på Generación Y har fått tusentals kommentarer, såväl av regimkritiker som av försvarare av revolutionen. I ett land med en strängt begränsad eller obefintlig offentlig debatt är det ingen liten sak.
– En del menar att det blir för kaotiskt. Men jag tycker att det påminner om de diskussioner man hör i gathörnen i Havanna, säger Yoani Sánchez med ett leende.
För en dryg månad sedan kallades hon till polisförhör.
”Jag lovar att jag inte har gått mot röd gubbe, inte köpt ost på den svarta marknaden på säkert två månader och inte gått utan att betala från någon affär. Jag kan faktiskt inte minnas att jag skulle ha gjort något (överdrivet) olagligt alls på senare tid, inte ens låtsats vara utlänning för att få använda mig av internet på något hotell”, skrev hon ironiskt innan hon gick till förhöret.
Hos polisen skälldes hon ut efter noter och fick klart för sig att hon ”gått alldeles för långt” när hon försökt anordna en träff med ett tjugotal andra bloggare i landet.
Inspirationen till detta bloggande fick hon i Schweiz, där hon under ett par studieår kunde se sitt land på avstånd och för första gången fick tillgång till internet 24 timmar om dygnet och mängder av ocensurerad information.
Men hon avvisar dem som vill se en ledargestalt för oppositionen i henne.
– Vad vi behöver på Kuba är fler aktiva medborgare, inte en enda person som bräcker muren. Då hamnar vi bara i samma destruktiva spiral som tidigare, säger hon.
– Jag ser inte mig själv som en ”dissident”, utan snarare som ett barn av postmodernismen. Många av oss som växte upp under krisen på 90-talet har tappat tron på ”vänster” och ”höger”, begrepp som inte kan förklara dagens situation på Kuba, säger Yoani Sánchez.
Risken att gripas och dömas som ”amerikansk legoknekt” är ständigt närvarande. Många av de politiska fångarna på Kuba är journalister.
– Visst är jag rädd. Det är farligt för en individ att utmana en hel stats polisiära, juridiska och politiska makt. Men det finns inte längre någon återvändo. Jag har blivit ”radioaktiv”, många av mina vänner har försvunnit, men mitt bästa skydd är min transparens – jag tar inte emot pengar av någon utöver de arvoden jag får från medier jag medverkar i, säger Yoani Sánchez innan hon försvinner ut i myllret på gatan i Havanna.
Erik de la Reguera
DN Kultur 2009-01-10
GUANTÁNAMO. På nyårsdagen för 50 år sedan flydde diktatorn Fulgencio Batista från Kuba och Fidel Castros rebeller kom till makten. Sedan dess har relationerna med USA präglats av misstroende och en lång handelsblockad, men nu kan ett närmande vara på väg lagom till jubileet av revolutionen.
I Guantánamoprovinsen på Kuba finns inte bara den amerikanska militarbasen med det ökända fånglägret, utan också en kubansk stad med samma namn.
Om natten kan man från hustaken i denna stad se strålkastarljusen på militärbasen glimma vaksamt längre ut i bukten. Soldaterna och fångarna där är omringade av kubanska skyttevärn, och enda sättet att ta sig in eller ut är en militär direktflight från USA.
Annat var det före revolutionen.
– När jag var barn på 1950-talet brukade amerikanerna komma in till stan varje helg för att dricka och spendera sina dollar. Då var fattigdomen och analfabetismen utbredd och folk fick sin lön i checkar som de var tvungna att spendera i sina patroners affärer, berättar Maria González, som sitter och tar igen sig på en bänk på stadens lilla torg.
– Många unga flickor tvingades prostituera sig i desperation, säger hon.
Men när Fidel Castro kom till makten på nyårsdagen 1959 började allt det ändras.
När hans regering exproprierade stora landegendomar, genomförde jordreformer och nationaliserade företag påverkades mäktiga amerikanska intressen, vilket ledde till en eskalerande konflikt som fick John F Kennedy att införa en handelsblockad mot Kuba 1962.
Ett halvsekel senare är blockaden fortfarande högst påtaglig. I Guantánamo omges de få 50-talsbilarna av desto fler hästdroskor och cyklar och i affärerna råder brist på det mesta, och det trots att Kuba officiellt har börjat återhämta sig efter den dramatiska kris som drabbade landet efter Sovjetunionens fall.
Men nu förefaller förutsättningarna för ett närmande mellan USA och Kuba vara bättre än på länge.
Castroregimen, numera anförd av den yngre brodern Raúl, har efter många års isolering i Latinamerika börjat välkomnas in i värmen igen, och nyligen krävde alla länder i regionen att USA häver sin blockad.
Samtidigt har Barack Obama sagt sig vilja lätta på restriktionerna för resor och tillåta exilkubaner att skicka mer pengar till släktingar på ön, vilket skulle innebära ett välkommet ekonomiskt tillskott for Kuba.
I kretsen kring Obama finns en tro att blockaden ger Castrobröderna en ursäkt för bristen på yttrandefrihet och att den hindrar invånarna från att se hur dåligt den inhemska industrin fungerar.
Samtidigt är allt fler av exilkubanerna i USA positiva till en lättnad av sanktionerna, och starka affärsintressen har börjat klaga över att europeiska och kinesiska konkurrenter tar kontroll över en marknad bara några mil från den amerikanska kusten.
Inte minst de ännu oexploaterade kubanska oljefälten i Mexikanska golfen lockar eftersom provborrningar gett indikationer på att det kan röra sig om stora fyndigheter.
Raúl Castro erbjöd veckan före jul en process där länderna utbyter ”gester”. På direkt fråga om vad som ska hända med de politiska fångarna på ön svarade han frankt att om USA friger fem fängslade kubanska spioner kan Kuba skicka över fångarna till USA ”med familjer och allt”.
Erik de la Reguera
DN 2008-12-31
HAVANNA. Musiken, ransoneringarna och exilen är ständiga samtalsämnen i Havanna. Få vet mer om det än 89-åriga Francia Domech. Men hon berättar helst sjungandes.
På spänstiga ben ilar Francia fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet med koppar och fat, medan det starka espressokaffe som kubanerna har för vana att svepa i ett enda tag kokar upp på spisen.
När kaffet är drucket och vi har samtalat en stund plockar hon fram gitarren.
– Den här sången har jag tillägnat min dotter Maria-Conchita som bor i Sverige, säger hon och börjar med spröd röst sjunga:
”Det är så mycket himmel och så mycket hav mellan oss / att jag i bland tror att jag aldrig mer kommer att få se dig / timmarna förflyter tomma, tysta / själva livets färg försvann med dig / det är därför jag vankar av och an som en vilsen fågel”
Denna smärta av att ha anhöriga på andra sidan havet är något Francia delar med många andra på denna ö med elva miljoner invånare.
Sedan revolutionen 1959 har en dryg tiondel av befolkningen gått i exil. Vissa av dem har lämnat landet av politiska skäl, andra och hit hör den stora majoriteten på senare år flydde av ekonomiska skäl under den djupa kris som Kuba hamnade i efter Sovjetunionens fall. Ytterligare andra har funnit kärleken.
Men de kubaner som bor i utlandet är ändå högst närvarande på Kuba. Pengarna som de skickar hem har blivit allt viktigare, inte bara för deras familjer, utan för hela landets ekonomi.
Omkring hälften av alla hushåll på Kuba beräknas regelbundet ta emot pengar från släktingar i utlandet, vilket förklarar hur så många kan ha råd med dyra kapitalvaror i ett land där en normal månadslön är 150 kronor.
Tidigare i år gav Raúl Castro de statliga butikerna tillstånd att sälja datorer, dvd-spelare och mobiltelefoner. Priserna är inte mycket lägre än i Sverige eller USA, men trots det finner man någon eller några av dessa varor i vart och vartannat hem i Havanna.
Baksidan av utvecklingen är att inkomstklyftorna på kommunistiska Kuba växer dramatiskt, något som bara lär tillta om Barack Obama gör verklighet av sitt tal om att lätta på reserestriktioner för exilkubaner och låta dem skicka hem mer pengar.
Francia, som komponerat sånger hela sitt liv, hör till den äldre generation i vilken de flesta stödjer Castroregimen, framför allt på grund av framstegen i sjukvården och utbildningen. Hon oroas över ”ungdomarnas attityd”, säger hon.
Men många av de unga som jag talar med i Havanna – och som inte vill ställa upp med namn och bild – är frustrerade över att det är så svårt att förverkliga sina drömmar och klagar över de låga lönerna och censuren.
Flera av dem sparar därför pengarna de fár frán släktingar för att ha råd med de 12.000 kronor som det kostar att ta sig ombord på en av smuggelbåtarna till Honduras.
Erik de la Reguera
DN 2009-01-03
