Tagged: import

MEXICO CITY. Efter mer än 30 år kan rättvisan vara på väg att hinna ifatt ”den blonde dödsängeln”, Alfredo Astiz. Denne förre argentinske marinkapten, som bland annat utpekats som ansvarig för svenskan Dagmar Hagelins död, är en av de åtalade när en stor rättegång inleds i Buenos Aires på fredagen.

”Megaprocessen.” Så kallas den serie rättegångar i vilken sammanlagt ett femtiotal personer ska åtalas för brott begångna vid den argentinska marinens skola, ESMA, under diktaturåren 1976–1983. Ett hemligt tortyrcenter upprättades vid denna skola, dit tusentals misstänkta ”kommunister” fördes. Få av dem kom någonsin ut igen.

Fångarna misshandlades, gavs elchocker, trycktes ned under vatten, våldtogs och förnedrades på alla tänkbara vis. Tusentals torterades till döds. Kropparna brändes till aska på stora grillar. Andra drogades ned och flögs ut över Río de la Plata, där de knuffades ut och dog vid kollisionen med vattenytan.

Mellan 15 000 och 30 000 människor ”försvann” på det sättet under militärdiktaturen.

Länge gick de ansvariga fria tack vare amnestilagar, men sedan några år drivs en rad processer mot militärerna. I den rättegång som inleds på fredagen åtalas 19 personer.

En av dem är den förre kaptenen Alfredo Astiz, som bland annat har utpekats som ansvarig för svenskan Dagmar Hagelins försvinnande 1977.

Astiz har i sin frånvaro dömts till livstids fängelse i såväl Frankrike som Italien, men aldrig funnits skyldig av en domstol i Argentina. In i det sista var det dock osäkert om han verkligen skulle kunna stå på de anklagades bänk. På torsdagsmorgonen fördes han till sjukhus för akut behandling av en tumör i ena njuren.

Dagmar Hagelins far Ragnar Hagelin säger till DN att han är nöjd med att förövarna nu har häktats och satts i fängelse. Svenskans fall kommer, enligt honom, att tas upp i en separat rättegång som inleds först om några månader.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 11 december 2009.

MEXICO CITY. Det blev som väntat storseger för Evo Morales i söndagens president- och parlamentsval i Bolivia. Hans parti MAS ser ut att få två tredjedels majoritet i kongressen. Trots det kan den laddade konflikten mellan öst och väst i landet vara på väg att blossa upp på nytt.

Preliminära valresultat gav på måndagen 63 procent av rösterna till Evo Morales, som därmed med största sannolikhet väljs om till Bolivias president för fem år framåt. Hans främste utmanare Manfred Reyes Villa fick omkring 28 procent av rösterna, enligt denna första sammanräkning.

Valet gick lugnt till och fick tummen upp av observatörer från såväl EU som den amerikanska samarbetsorganisationen OAS.

Efter att ha utropat sig till segrare lovade Morales att de socialistiska reformerna ska accelereras. Hans parti MAS tycks ha fått fler än två tredjedelar av delegaterna i kongressens underhus och senat, vilket, om det stämmer, skulle ge regeringen betydligt större möjligheter att driva igenom sin politik än tidigare.

Samtidigt är dock risken stor för att det leder till en upptrappad konflikt med de rika låglandsområdena i öster.

Trots segern sett till landet i dess helhet lyckades Morales inte få majoritet i de upproriska provinserna Santa Cruz, Beni och Pando. Oppositionen varnade där för att en alltför radikal politik från Morales sida kan få allvarliga följder.

– Vi måste alla vara medvetna om att polariseringen i landet lever kvar, sade högerkandidaten Manfred Reyes Villa.

Evo Morales sträckte därför ut en hand till oppositionen.

– Oppositionsledare, borgmästare, företagsledare, tvivlande intellektuella, känn er välkomna att bidra till och arbeta för Bolivia. Min regering ska byggas på dialog och kompromisser, sade han.

Men de försoningsfulla tongångarna kan komma att förbytas i hård polarisering redan när Bolivia går till lokal- och regionalval i april nästa år.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 8 december 2009.

MEXICO CITY. När Bolivia går till presidentval på söndag är den sittande presidenten, aymaraindianen Evo Morales, storfavorit till segern. Men i takt med att hans parti MAS stärker greppet om makten blir också de inneboende motsättningarna i Morales ”etnosocialistiska” politiska projekt tydligare.

För tio år sedan hade en indian vid makten i Bolivia varit något närmast otänkbart. Än märkligare hade det varit att påstå att en kokaodlare skulle kunna bli vald till president. Då, på senhösten 1999, ledde exgeneralen (och förre diktatorn) Hugo Banzer en skoningslös jakt på kokaodlande indianer i djungeldalgången Chapare i Bolivia. Denna ”maffia”, som USA:s ambassadör kallade småbönderna, anklagades för att smutsa ned Bolivias namn och vara kokainkartellernas förlängda arm.

Men när det i morgon, söndag, hålls val i landet är situationen den omvända. Kokabusken – som i tusentals år varit en medicinalväxt för Andernas urfolk – har fått grundlagsskydd, indianbefolkningen är för första gången i Bolivias historia den drivande kraften i landets politik, och kokaodlarnas ledare Evo Morales kommer troligen att bli omvald som president, fyra år efter att han sveptes till makten i 2000-talets största valskräll i Latinamerika.

Oppositionen förefaller samtidigt vara splittrad och på reträtt efter flera år av hård politisk konfrontation.

Den främste utmanaren, högerpolitikern Manfred Reyes Villa, står anklagad för att ha försnillat pengar under sin tid som guvernör i provinsen Cochabamba och hans parhäst, Leopoldo Fernández, utreds för delaktighet i en massaker på Moralessympatisörer 2007.

I stort sett alla opinionsundersökningar ger Evo Morales mer än 50 procent av väljarsympatierna, medan Reyes Villa hamnar på någonstans mellan 20 och 30 procent. En seger för den sittande presidenten verkar därför närmast oundviklig. Hans socialistiska parti MAS siktar på att ta två tredjedelar av platserna i den ”plurinationella församlingen”, som parlamentet kallas i den nya författning som godkändes av väljarna tidigare i år.

Med två tredjedelars majoritet i senat och underhus skulle Morales få fria händer att omsätta författningens ordalydelser till realpolitik, vilket han vill göra genom att stifta ett hundratal lagar. Men det öppnar också för konflikter inom det egna partiet.

Den breda koalition av folkrörelser som ryms inom MAS består av såväl socialister, som mer traditionalistiska indianrörelser. De har hittills kommit överens eftersom Evo Morales fokuserat på att genomföra välfärdsreformer, som en folkpension och ekonomiskt stöd till fattiga föräldrar som skickar sina barn till skolan.

Men i bakgrunden växer en konflikt om vilken utvecklingsmodell som landet ska gå mot. Gruvnäringen är, tillsammans med naturgasutvinningen, den viktigaste motorn för tillväxten, och socialisterna vill gärna bygga ut den. Liksom på andra håll i Latinamerika är dock stora delar av indianrörelsen skeptiskt inställd till gruvor och värnar hellre miljön och ”Pachamama”, Moder jord.

Även Morales hjärtefråga, kokaodlingen, riskerar att leda till nya konflikter.

Sedan 2005, då Morales kom till makten har kokabuskarna ökat i omfattning i Bolivia och enligt FN-organet UNODC går en ansenlig del av bladen till kokainproduktion. Men med sina kärntrupper i kokans mecka, Chapare, varken kan eller vill Evo Morales gå hårt fram mot odlarna.

Erik de la Reguera

Guide: Bolivia är Sydamerikas fattigaste land

Urfolken (främst aymara- och quechuatalande indianer) utgör omkring 60 procent av de nio miljoner invånarna i Bolivia, som är Sydamerikas fattigaste land.

I många år dominerades boliviansk politik av ättlingar till europeiska bosättare, vilka till största delen bor i den östra delen av landet. Sedan aymaraindianen Evo Morales kom till makten 2005 har dock landets politik förändrats i grunden.

De konflikter som uppstått har varit nära att leda till inbördeskrig.

Samtidigt har andelen bolivianer som säger sig föredra demokrati framför diktatur ökat från 49 till 68 procent, enligt opinionsinstitutet Latinobarometro, vilket sannolikt beror på att delar av indianbefolkningen för första gången känner sig representerad i maktens korridorer.

Publicerad i Dagens Nyheter den 5 december 2009.

Tre huvudlinjer finns i de diplomatiska reaktionerna på söndagens omstridda val i Honduras.

a) Erkännande av valet
I denna grupp finns de liberala och konservativa regeringarna i USA, Kanada, Peru, Colombia (vars president Álvaro Uribe sade att valet var ”fritt från valfusk och omöjligt att invända mot”), Costa Rica (som menar att en fortsatt utfrysning av Honduras skulle kunna orsaka skador ”stora som en ny orkan Mitch) och Panama.

b) Fördömande av valet
Hit hör vänsterregeringarna i Venezuela, Argentina, Chile, Paraguay,Bolivia, Ecuador, Kuba och en rad andra länder.

c) Erkänner inte valet, men ignorerar det inte heller
Denna linje är ett försök till en kompromiss som lanserats av Spaniens regering och som nu också verkar få stöd av Brasilien. Tanken är att omvärlden ska erkänna Porfirio Lobo i utbyte mot en rad eftergifter från hans sida. Bland annat ett erkännande av OAS rätt att agera för att lösa krisen (vilket Michelletti vägrade). Även El Salvador och Mexiko antyder att de går på denna linje. Dessa länders förhoppning är sannolikt att Obamaadministrationen ska lockas svänga tillbaka mot en lite tuffare linje.

IDEA-chefen i Mexiko förklarade detta på ett pegagogisk sätt igår i Aristeguis talkshow (som sänds i annars bleka CNN en Español). Mer finns också att läsa i La Jornada.

Noterar för övrigt att Carl Bildt inte har skrivit ett ord om Honduras på sin blogg. Det kanske är svårt att bestämma sig. Eller så är han helt enkelt inte särskilt intresserad av den största diplomatiska krisen i Latinamerika på åratal.

Min text om Hondurasvalet i söndagens DN ströks ned något , men här finns den i längre version för den som är intresserad.

Eftersom en uppföljning nobbades av redaktörerna listar jag några tankar om valet här i stället.

1. Michelletti vägrade kompromissa. Ett återinsättande av Zelaya för en månad sedan hade helt klart varit möjligt, om det bara funnits politisk vilja från Michellettiregimens sida. Tyvärr visade det sig att så inte var fallet.

2. Kuppregimen kontrollerade valet. Hela processen, från sammanställning av vallängd till rösträkning, kontrollerades av de krafter som låg bakom kuppen. Varken FN, OAS, EU eller Cartercentret hade några valobservatörer på plats.

3. Valdeltagandet ifrågasatt. Om Zelaya hade återinsatts skulle ett valdeltagande på 60 procent ha kunnat säkra en fredlig återgång till konstitutionell demokrati. Nu blir det i stället en siffra som får stå för Michellettiregimen. Den kan lätt ifrågasättas, exempelvis genom att jämföra med det extremt låga valdeltagandet bland de 60000 exilhonduranerna i Miami (bara omkring 8 procent röstade, enligt AFP).

4. Ökad risk för våldsamheter. De radikala av Zelaya-anhängarna anser sig troligen ha fått starka argument för att börja använda våldsmedel i sin kamp. Krisen lär inte vara över.

5. Klyftan nord-syd växer. Som jag skrev i söndagens text innebär valet en ökad klyfta mellan nord och syd i Amerika.

6. Ribban sänks. Auktoritära ledare på såväl höger- som vänsterkanten i Latinamerika får lättare att vifta bort kritik mot demokratiska övertramp. Daniel Ortega i Nicaragua är bara en av dem som nu kan hävda att han åtminstone är mer demokratiskt lagd än sina honduranska kollegor. I förlängningen undergrävs de demokratiska institutionerna i regionen.

7. EU:s roll. När USA ses som en part i konflikten, blir EU:s roll mer betydelsefull. Carl Bildt har som utrikesminister i EU:s ordförandeland Sverige en svår uppgift i att jämka samman olika ståndpunkter. Spanien har redan sagt att landet inte kommer att erkänna valresultatet som legitimt. Men vad säger resten av EU-länderna? Står man upp för de demokratiska principerna på samma sätt som om det gällt ett land i Europa?

—

Vidare till Uruguay. Mycket kan sägas om Mujicas seger (och jag hade så klart gärna skrivit mer om det i tidningen). Men här nöjer jag mig tills vidare med ett enda ord.

Abort.

Uruguay har sedan tidigare tagit imponerande steg när det gäller homosexuellas rättigheter. Får vi nu också få se fri abort i Uruguay?

Till sist en ursäkt till alla bloggläsare. Utrymmet i tidningen har krympt i dessa kristider, samtidigt som jag har suttit och jobbat intensivt med en bok som kommer i vår. Men nu ska det bli bättre på bloggfronten, lo prometo.

MEXICO CITY. I dag, söndag, hålls ett presidentval i Honduras som kuppregimen i landet hoppas ska lösa de senaste månadernas politiska kris. Det mesta tyder dock på att situationen snarare är på väg att förvärras, samtidigt som relationerna mellan nord och syd i Amerika har nått ett nytt lågvattenmärke.

Valkampanjen i Honduras har varit av det märkligare slaget. Medan de två stora partiernas kandidater åkt land och rike runt, har landets demokratiskt valde president Manuel Zelaya suttit instängd på Brasiliens ambassad i huvudstaden Tegucigalpa, omringad av tungt beväpnad kravallpolis. Hans anhängare har mötts av vattenkanoner och skarpa skott.

När det dessutom utlystes utegångsförbud för en månad sedan var det få som trodde att valsegraren skulle erkännas av omvärlden.

Men trots att Honduras fortfarande styrs av den regim som kom till makten i juni, sedan militären stormat presidentpalatset och under vapenhot satt Manuel Zelaya på ett plan ut ur landet, är det just vad som håller på att hända. USA:s president Barack Obama har sagt sig vara beredd att erkänna segraren i valet för att få ett slut på krisen.

Det har dock lett till att Obama hamnat på kollisionskurs med vänsterregeringarna i Sydamerika. Med Brasiliens president Lula da Silva i spetsen menar de att Zelaya först måste återinsättas, innan något val kan hållas. Dels för att kuppmakarna inte ska kunna framstå som segrare, och dels för att det är svårt att garantera fria och rättvisa val som det är nu.

Beläget på den landremsa som förbinder Nord- och Sydamerika slits Honduras mellan två intressesfärer: det USA-dominerade Nordamerika (där även de flesta av länderna i Karibien ingår) och den nya, växande sydamerikanska gemenskapen, där Brasilien är den regionala stormakten.

Konflikten i Honduras uppstod när liberalen Manuel Zelaya för ett par år sedan vände bort blicken från stormakten i norr och i stället allierade sig med Hugo Chávez i Venezuela, i utbyte mot stora mängder subventionerad olja. Samme Chávez är för övrigt en av de drivande krafterna bakom Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU.

Utöver geografin finns självklart också en ideologisk dimension. I Sydamerika har bara högerregeringarna i Colombia och Peru ställt sig bakom USA:s linje, medan vänsterregeringarna i Centralamerika – ibland kallat USA:s bakgård – tagit ställning för Zelaya.

Oavsett vem som segrar i söndagens val ser det med andra ord ut att dröja innan de vänskapliga tongångarna från det panamerikanska toppmötet i våras, då Obama skakade hand med bland andra Chávez, återvänder.

Erik de la Reguera

Fakta: De två främsta kandidaterna

Porfirio ”Pepe” Lobo från det konservativa partiet är favorit till segern och lovar förändring i form av ett nytt skolsystem och bättre sjukvård.

Elvin Santos är kandidat för det liberala partiet, som även Manuel Zelaya tillhörde. Santos var vicepresident i Zelayas regering fram till 2008 men också en skarp kritiker av dennes närmanden till Hugo Chávez i Venezuela.

Båda kandidaterna har helt eller delvis gett sitt stöd till statskuppen i landet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 29 november 2009.