MEXICO CITY. Venezuelas president Hugo Chávez är sjukare än vad som tidigare befarats. En ny och elakartad tumör har opererats bort på Kuba, och med bara ett halvår kvar till nästa presidentval är frågan huruvida Chávez verkligen kan ställa upp till omval – eller ens överleva sjukdomen.

– Det läkarna misstänkte visade sig vara riktigt. Den tumör som har opererats bort var en återväxt av samma cancer som tidigare, sa Hugo Chávez via videolänk från Kuba i söndags.

Klädd i en träningsoverall som påminde om mentorn Fidel Castros tid i sjuksängen gjorde han så gott han kunde för att ge ett piggt och förtröstansfullt intryck. Men det blir allt svårare att dölja att allt inte står rätt till med Venezuelas socialistiske president.

Den exakta diagnosen är en statshemlighet, men allt tyder på att det rör sig om tjocktarmscancer. Chávez har inte förnekat detta – och han säger själv att den tumör som läkarna opererade bort från hans buk i juni förra året var ”stor som en baseball”.

Under hösten gick han igenom en cellgiftskur som fick håret att falla från hjässan. Och nu, mindre än ett år efter den första operationen, har alltså läkarna tvingats avlägsna ännu en tumör – omkring två centimeter i diameter – på samma ställe som den första.

– Det innebär givetvis en sämre prognos, säger läkaren Floriano Marchetti, som är specialist på tjocktarmscancer, till Washington Post.

De läkare som gjort ingreppen på Kuba är försedda med munkavle, vilket Chávezkritiker tolkar som att presidentens tillstånd är värre än vad som sägs. I läckta e-postmeddelanden från tankesmedjan Stratfor, som publicerats av Wikileaks, citeras också en källa på en utländsk underrättelsetjänst som menar att Chávez bara har mellan ett och två år kvar att leva.

Dessa uppgifter är dock svåra att få bekräftade – och de avfärdas av Chávez som lösa spekulationer. Presidenten hävdar att läkarna tvärtom gett honom ”en mycket positiv” prognos, och att cancern inte spritt sig till några andra organ.

Ovissheten kring Chávez hälsa skapar en laddad stämning inför det presidentval som väntar i Venezuela i oktober. I det är Chávez den givne kandidaten för det regerande socialistpartiet PSUV. Han är ännu populär i fattiga områden, där många invånare ser honom som den enda politiker som någonsin brytt sig om dem.

Detta känslomässiga band hålls intakt av Chávez pratshow i tv, ”Alo Presidente”, som sänds en gång i veckan, och presidentens löften om att fortsätta omfördela Venezuelas oljeintäkter. Enligt officiell statistik har den extrema fattigdomen halverats sedan år 2000, samtidigt som analfabetismen i praktiken utrotats.

Men samtidigt har kokainsmugglingen och våldsnivåerna ökat i storstäderna, vilket främst drabbar de fattiga. Inflationstakten är också mycket hög, omkring 30 procent. Tillsammans med den utbredda korruptionen i staten är det vad oppositionen siktar in sig på.

– Jag önskar verkligen att vår president får ett långt liv. Jag vill att han ska se de förändringar som vi kommer att genomföra, alla de framsteg som väntar, det enade land som ligger framför oss, säger oppositionsledaren Henrique Capriles.

Denne 39-årige guvernör i provinsen Miranda är inspirerad av Brasiliens expresident Lula da Silva och valdes för ett par veckor sedan till den tidigare så splittrade oppositionens gemensamma presidentkandidat. I ryggen har han stora delar av medelklassen, som delar Capriles kritik av den urholkade demokratin under Chávez.

Presidenten har samlat alltmer av makten kring sin egen person, som så många andra caciques (starka män) i Latinamerikas historia. Men det innebär också att det inte finns någon självklar efterträdare.

En del statsvetare tror att Chávez bror Adan Chávez kan axla manteln tillfälligt, men det blir ingen lätt uppgift att tygla de falanger som intrigerar i kulisserna. En annan tänkbar efterträdare är försvarsministern Henry Rangel, som 2010 sade att armén aldrig kommer att tillåta en valseger för oppositionen.

Rangel har tvingats backa något sedan dess, men citatet illustrerar ändå mer än väl hur politiserad militären blivit under Chávez. Delvis kan det ses som en följd av kuppförsöket mot honom 2002.

Men som om inte det vore nog har Chávez också låtit beväpna en partitrogen milis som sägs mönstra minst 20 000 man. Vad som händer med den om ”el comandante” plötsligt försvinner från scenen och partiet splittras i stridande falanger är det få som vågar tänka på i dag.

Erik de la Reguera

Bolag förstatligades efter kuppförsöket 2002

1992 leder arméöversten Hugo Chávez ett misslyckat försök till militärkupp, som ger honom chansen att hålla tal i tv. Han blir känd som militären som ville bekämpa sociala orättvisor – ett budskap som slår an hos stora delar av befolkningen som är trötta på nyliberal politik.

1999 väljs Chávez till president i Venezuela. Till en början lovar han en ”företagarvänlig” politik, men efter ett försök till statskupp mot honom 2002 radikaliseras han och börjar förstatliga bolag. Chávez närmar sig Fidel Castros Kuba. Utrikespolitiken baseras på antagandet att USA:s fiende är Venezuelas vän.

2004 inleds en satsning på ”misiones”, ett slags sociala program, som minskat den extrema fattigdomen från 20 procent till 10 procent. Antalet statsanställda ökas kraftigt. Tillsammans bidrar det till att Chávez fortfarande har stöd av drygt 50 procent av befolkningen.

Inflationen ligger på omkring 30 procent idag. Huvudstaden Caracas har förvandlats till en av världens farligaste med 3164 mord förra året.

—

Publicerat i DN den 7 mars 2012. Länk.

MEXICO CITY. Kriget i Mexikos undre värld har nu definitivt tagit steget in på landets fängelser. På bara en dryg vecka har ett femtiotal interner mördats på olika anstalter, där fängelseledningen ofta vänder bort blicken eller är direkt medskyldig.

– Ansiktet var helt sönderslaget. Jag kände knappt igen min son. Det såg ut som om hundar hade gått loss på honom, säger Guadalupe med darrande röst.

Hennes son dödades i en massaker i Apodacafängelset i nordöstra Mexiko för tio dagar sedan. Sammanlagt 44 interner leddes ut på en gård där mördarna väntade. Vissa av offren halshöggs. Andra fick ögonen utstuckna.

– De hade gott om tid, så mycket står klart, säger Guadalupe.

Hon går med på att tala med DN under förutsättning att vi inte skriver ut hennes riktiga namn. Risken för repressalier är stor för den som pratar för mycket.

– Men jag vill att folk ska veta att även oskyldiga kan drabbas, säger hon.

Medan massakern pågick rymde 30 medlemmar i brottssyndikatet Zetas från fängelset. Allt tyder på att fängelsechefen och ett trettioantal anställda var inblandade i båda händelserna. Nu sitter de häktade i väntan på rättegång.

Denna korruption är inte något ovanligt i det mexikanska fängelsesystemet. Som regel måste fångar betala för allt från madrasser till toalettpapper, medan olika gäng håller i drog- och alkoholförsäljning.

Men det som nu hänt är att brottssyndikaten blivit så mäktiga att de i praktiken kan förvandla fängelser till regelrätta avrättningsplatser. Sedan nyår har 82 fångar mördats på olika fängelser i Mexiko. Det är mer än dubbelt så många som under hela förra året.

Konstant överbeläggning och brist på resurser har angetts som bidragande orsaker till krisen. På så vis påminner situationen om den i Honduras, där 360 fångar omkom i en brand nyligen.

Men människorättsaktivisten Consuelo Morales vill söka problemet i Mexiko djupare än så.

– I botten finns en attityd som grundar sig i president Calderóns krig mot knarket och den uppdelning i ”goda mot onda” som det lett till. Fångarna definieras som samhällets avskräde. Följden blir neddragna resurser, korruption och att allmänheten struntar i vad som sker bakom murarna. Detta trots att många som döms till fängelse bara har begått ringa brott – eller är helt oskyldiga, säger Consuelo Morales.

I Monterrey är Guadalupe också mån om rentvå sin sons namn.

– Han greps av poliser som placerade droger i hans bil. Så han var ingen maffiamedlem. Tvärtom hade han svårt att försvara sig. Han misshandlades konstant. Vi tvingades betala 500 pesos (300 kronor) per vecka till ett gäng i fängelset för att de skulle hålla sig ifrån honom, berättar Guadalupe.

Familjen bad förgäves fängelsechefen om hjälp.

– Men nej, han skakade bara på huvudet och sa: ’Det är inte mycket jag kan göra. Jag kontrollerar bara vakterna. Där inne är det andra som styr.’

Erik de la Reguera

36-årige Fredy Diaz är yogalärare på olika ungdomsvårdsanstalter i Mexico City. Han har själv avtjänat ett sjuårigt fängelsestraff och fann en väg ut ur kriminaliteten genom intresset för yoga.

Yogaläraren visar vägen ut ur kriminaliteten

MEXICO CITY. Fängelser i Mexiko fungerar ofta som ett slags skolor i brott. DN har besökt en ungdomsvårdsanstalt i Mexico City, där tätt sammanträngda tonåringar försöker överleva i en tuff verklighet.

– Det är som en minikartell här inne, säger Brian med låg röst och nickar mot grupperna av unga killar runt honom i sovsalen.

Han är 17 år och har bara varit här en vecka. Ungdomsvårdsanstaltens blå byxor, vita t-shirt och sandaler i plast känns ovana mot kroppen. Men han har redan blivit tvungen att försvara sig med nävarna vid flera tillfällen.

– Man måste sätta sig i respekt snabbt, säger han.

Sängen delar han med två andra pojkar som han knappt hunnit hälsa på. Ett fyrtiotal unga män samsas på mycket liten yta.

Några meter bort pågår en yogalektion. Instruktören Fredy Diaz har brett ut en plastmatta på betonggolvet och visar kråkans position för storögda tonåringar.

– Kom igen – nu är det er tur, säger han uppmuntrande.

Fredy har själv suttit inne, så han är inte naiv. Han vet att det är den starkes lag som gäller och att droger inte är svåra att få tag på. Men han betonar att det ändå råder mer ordning på den här anstalten, än på större fängelser där gängledare kan ha platt-tv och datorer i cellen, sköta storskalig drogförsäljning och ta in prostituerade närhelst de vill.

Problemet är att många av tonåringarna ser maffialedarna som förebilder.

– När man säljer droger kan man tjäna 1000 pesos (600 kronor) på bara några sekunder. Det är lika mycket som vanligt folk tjänar på en vecka, säger 15-årige Alan med ett kaxigt leende.

Han åkte fast när han stod och sålde marijuana i ett gathörn i Ciudad Neza, en förort till Mexico City. Något i hans blick säger mig att han inte ångrar sig. Alan är en av 7,2 miljoner ungdomar i Mexiko som varken har ett arbete eller studerar – och därmed utgör ett slags arbetskraftsreserv för maffian.

– En polare till mig jobbar för brottssyndikatet La Familia Michoacana. Han tjänar stora pengar. Problemet är att det är farligt. Man måste ställa upp när de ringer. Och motståndarna ger sig ofta på ens familj. De dödar din mamma, hugger huvudet av din bror, såna grejer.

Yogalektionen fortsätter. Instruktören Fredy Diaz gör sitt bästa för att behålla tonåringarnas intresse. Många av dem verkar nöjda med att få slippa tristessen för en stund. Men när lektionen är slut säger Fredy till mig:

– Jag hoppas så klart att några har hjälp av yogan, på samma sätt som den hjälpte mig. Ibland tyr sig också någon av dem till mig. Men det råder brist på resurser här. Och när dessa killar kommer ut behövs det jobb och en rättvisare inkomstfördelning. Annars hamnar de lätt fel.

Erik de la Reguera

82 mördade i fängelserna bara i år

Minst 50 000 människor har dödats i maffiarelaterat våld i Mexiko sedan 2006. Allt fler mord begås inne på fängelser. Enbart under januari och februari månad i år har 82 mord ägt rum på olika anstalter i Mexiko, mer än dubbelt så många som under hela 2011.

Cirka 230 000 interner finns registrerade i Mexikos fängelsesystem. Det är 43 000 fler än vad det egentligen finns plats för. Överbeläggningen är tillsammans med den djupt rotade korruptionen grogrund för en allt värre kris inom fängelsesystemet, som tar sig uttryck i såväl våld som omfattande maktmissbruk.

Samtidigt lever omkring hälften av Mexikos befolkning i fattigdom. 7,2 miljoner personer i åldern 15-29 år varken arbetar eller studerar. Enligt USA:s regering får samtidigt omkring 450 000 människor i Mexiko idag sin försörjning från maffian.

—

Publicerat i DN den 29 februari 2012.

MEXICO CITY. Tusentals lantarbetare har dött i en mystisk njursjukdom i Centralamerika. Forskarna är osäkra på vad som ligger bakom de stigande dödstalen, men misstankar finns om en koppling till dåliga arbetsförhållanden och besprutningsmedel på sockerplantager.

Jesús Ignacio Flores kände sig trött och illamående. Han orkade knappt kliva upp ur sängen, trots att han visste att förmannen väntade där ute på fälten.

Det var inte likt honom. Han hade jobbat på fälten längs Stillahavskusten i Nicaragua sedan han var 16 år och var van vid det tunga arbetet bland raderna av sockerrör. Men när symtomen började visa sig för tre år sedan orkade han bara inte längre – han blev sängliggande. Och tillståndet, det förvärrades.

– De sista månaderna var hemska. Han hickade oavbrutet, kunde inte sova, fick kramper och våldsam huvudvärk. Aptiten försvann. Han kräktes upp nästan allt han åt och drack, och fick stora blåsor på läpparna. Huden blev torr. Synen kom och gick. Han kunde inte kissa. På slutet yrade han nästan bara, säger Gloria Esperanza Mayorga till nyhetsbyrån AP.

Lantarbetaren Jesús Ignacio Flores var hennes make. Han avled den 19 januari i år, 51 år gammal. Sjukdomen som tog hans liv – kronisk njursvikt – har på bara några år förvandlats till en växande epidemi i Centralamerika.

Under 2009 omkom 2 793 personer i njursvikt i Nicaragua, El Salvador, Guatemala och Costa Rica, enligt Världshälsoorganisationen WHO. Många av dem var män som arbetade på sockerplantager nära den heta Stillahavskusten.

Aktivister och läkare är övertygade om att giftiga bekämpningsmedel lett till sjukdomen. Några hundra anhöriga har organiserat protester och kräver skadestånd från sockerbolaget Grupo Pellas.

Men bolaget vägrar betala. Det hänvisar till forskarvärlden, som fortfarande är osäker på vad som ligger bakom epidemin. Studier finns som tyder på att tio eller tolv timmar långa arbetsdagar, i kombination med höga temperaturer kan leda till uttorkning – och senare kronisk njursvikt. Men det är bara en av många teorier. Såväl forskningen som rättsprocesserna lär därför dra ut på tiden.

Erik de la Reguera

Dödstalen stiger i flera länder

Njurarna är organ i människokroppen som har till uppgift att balansera vätskor och salter, och utsöndra slaggprodukter som bildats vid ämnesomsättningen. Så kallad kronisk njursvikt kan orsakas av ärftliga sjukdomar, diabetes, högt blodtryck, åderförkalkning, svår uttorkning, förgiftning, och en rad andra tillstånd. Om en person med kronisk njursvikt inte behandlas avlider denne så småningom.

I svåra fall behandlas njursvikt med dialys eller en transplantation. Men i många länder i Centralamerika är dessa behandlingar dyra och svåröverkomliga, inte minst för en lantarbetare.

Enbart under 2009 avled 2 793 personer till följd av njursvikt i Nicaragua, El Salvador, Guatemala och Costa Rica, enligt Världshälsoorganisationen WHO. Dödstalen ökar och lantarbetare förefaller särskilt hårt drabbade. Varför är ännu oklart.

Publicerat i DN den 16 februari 2012.

MEXICO CITY. Fler än 50 000 dödsoffer har nu krävts sedan president Felipe Calderón inledde sin militär­offensiv mot maffian i Mexiko. En av världens främsta experter på organiserad brottslighet säger till DN att regeringens strategi är ett ”fullständigt misslyckande”.

Femton kroppar grävdes i förra veckan fram på en gård i den mexikanska delstaten Veracruz. Liken befann sig i långt gången förmultning.

I många andra länder hade det gett upphov till indignation och krav på en grundlig utredning, men i Mexiko lades händelsen snabbt till handlingarna – och den växande listan över makabra fynd.

Minst 50 000 människor har dödats i maffiarelaterat våld sedan 2006, då president Felipe Calderón inledde sin stora offensiv mot maffian. Av dem har 1 300 påträffats i massgravar. Offrens identitet förblir ofta okänd.

– Även i de fall då polisen griper en gärningsman, visar statistiken att 90 procent till slut går fria. Mexikos institutioner är helt enkelt extremt ineffektiva och korrupta. Strategin är ett fullständigt misslyckande, säger Edgardo Buscaglia, forskare vid Columbiauniversitetet i USA, till DN.

Han räknas som en av världens ledande experter på organiserad brotts­lighet och protesterade mot Calderóns strategi redan 2006 – då mordtalen var en sjättedel av dagens.

– Problemet är att man inte insåg grundorsaken. Efter maktskiftet år 2000 försvann den gamla enpartistatens korrupta kontrollmekanismer. Det ledde till ökad konkurrens och våld i den undre världen, säger Buscaglia.

Han menar att militärinsatsen bara har förvärrat situationen. De länder som lyckats få bukt med liknande våldsspiraler har använt helt andra metoder.

– I Italien och Colombia krävdes en pakt mellan samtliga partier om en utrensning inom eliten. I Italien åtalades en tredjedel av parlamentsledamöterna för korruption under 1990-talet. I Colombia har nästan lika många gripits på senare år. Maffian försvinner inte för det, men den försvagas och blir lättare att hantera. Här i Mexiko har inte en enda kongressledamot fängslats, säger Buscaglia.

Ett antal ledare för brottssyndikat har förvisso gripits eller dödats de senaste åren. Vissa gränsstäder, som Tijuana, har också lyckats minska dödstalen lokalt. Men våldet har ökat ännu mer i andra delar av landet, samtidigt som de två största organisationerna, Sinaloakartellen och Zetas, flyttat fram sina positioner.

Calderóns sista hopp står sannolikt till att en jämvikt – och därpå följande ”fred” – uppnås mellan dessa båda maffior. Men så sent som i torsdags tvingades Mexikos försvarsminister erkänna att statsmakten har mist kontrollen helt i vissa områden i landet.

I juli väntar presidentval, och de tre huvudkandidaterna Enrique Peña (PRI), Josefina Vázquez (PAN) och Andres Manuel López Obrador (PRD) försöker nu distansera sig från Calderóns impopulära krig. Konkreta idéer om vad som bör göras i stället är det dock ont om.

– Det saknas politisk vilja i samtliga partier. Ta kampanjbidragen, till exempel. Alla vet att enorma belopp tvättas ”vita” varje år och att en del av dessa pengar går till att köpa politiskt inflytande. Trots det finns inte en enda fällande dom för ”smutsiga” kampanjbidrag, säger Edgardo Buscaglia.

Han tillägger:

– Tyvärr krävs det ofta att våldet slår direkt mot eliten innan en reaktion kommer. Men i Mexiko gömmer sig eliten i huvudstaden…

Mexico City har hittills varit ganska skonat från maffiornas uppgörelser. Det senaste året har våldet ökat i de fattiga ytterområdena men de välbärgade stadsdelarna har klarat sig lindrigt undan. Så här långt, åtminstone.

Erik de la Reguera

Två brottssyndikat strider om makten

Mexikos regering har nyligen rapporterat att omkring 47.000 människor dödats i maffiarelaterat våld mellan september 2006 och september 2011.

Efter slutet på mätperioden har ytterligare minst 3.000 människor mördats, vilket tar den totala dödssiffran till över 50.000 under president Felipe Calderóns mandatperiod. Antalet döda per år har ökat dramatiskt sedan Cálderon satte in militär för att bekämpa maffian för fem år sedan.

I den undre världen strider två stora allianser av brottssyndikat om de 20–25 miljarder dollar som smugglingen av droger, vapen och människor över USA:s södra gräns genererar varje år. Allianserna leds av Sinaloakartellen respektive Zetas, som båda mönstrar tusentals man och har tillgång till spetsteknologi inom såväl telekommunikationer som transportmedel.

Något grovhugget kan man säga att Sinaloakartellen kontrollerar smugglingen längs Stillahavskusten, medan Zetas säkrat kusten mot Mexikanska golfen och Karibien.

Publicerat i DN den 13 februari 2012. Länk.

MEXICO CITY. Rio de Janeiros poliskår gick ut i vild strejk på fredagen, med bara en vecka kvar till karnevalsfirandets början. Omkring 14 000 soldater har försatts i högsta beredskap, utifall strejken skulle leda till laglöshet.

Minst 14 poliser greps och sattes i häkte i Rio de Janeiro i går, sedan de vägrat utföra sitt arbete. Trots det låg delar av sexmiljonersstaden nästan helt utan polisbevakning, och starka farhågor fanns för att strejken skulle sprida sig. I Brasiliens tredje största stad, Salvador, har en liknande strejk pågått i tio dagar, och där lett till en ökad mordfrekvens.

-Det är inte acceptabelt med strejker i så här centrala samhällsfunktioner. Rio de Janeiro förtjänar bättre, sa delstatsguvernören Sergio Cabral.

Omkring 800 000 turister väntas till Rio under karnevalen och med fotbolls-VM 2014 och sommar-OS 2016 i snabbt antågande skulle utbredd laglöshet vara något av en PR-katastrof. Militären har fått order att göra sig redo att rycka in.

Men sambadansare sida vid sida med tungt beväpnade soldater är långt från den bild som politiker och näringsliv vill kabla ut i världens medier när festen drar igång nästa helg. Det vet poliserna och det är därför de valt just denna tidpunkt för att kräva höjda löner och förkortad arbetstid.

– Det som erbjudits oss är inte tillräckligt. Vi kräver dubbelt så mycket, sa fackföreningsledaren Helio Oliveira till nyhetsbyrån AP i torsdags kväll.

Då hade flera tusen poliser just samlats till ett stormöte i centrala Rio de Janeiro för att besluta om strejken. In i det sista försökte stadens politiker avstyra konfliktåtgärderna, genom att erbjuda en löneökning på 39 procent under två år. Men det visade sig alltså vara förgäves.

En polislön ligger på omkring 7000 kronor per månad i Rio de Janeiro. Det är lägre än i andra delar av landet, samtidigt som Rio på bara några år blivit en av den västra hemisfärens dyraste städer att bo och leva i. De låga polislönerna anges ofta som ett av skälen till att det är så svårt att utrota korruptionen inom kåren.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 11 februari 2012.

MEXICO CITY. Anahuacallimuséet i södra Mexico City är byggt helt i olika vulkaniska bergarter och ritades en gång i tiden av den berömde mexikanske muralisten Diego Rivera. Han lät sig inspireras av aztekernas arkitektur, vilket framgår tydligt.

Än i dag finns stora delar av Riveras samling av föremål från förkolumbiansk tid att beskåda inuti denna fascinerande byggnad.

De närmaste veckorna kan dessutom en ny utställning beskådas på muséet, med ett urval av samtida guatemalansk konst. Bland det dryga tiotalet konstnärerna från grannlandet i söder finns Sergio Valenzuela, som kallats för Guatemalas svar på den tysk-schweiziske mästaren Paul Klee. Ett åttiotal verk finns med i utställningen, som pågår fram till den 26 februari. Mer info på http://museoanahuacalli.org.mx

Erik de la Reguera

Publicerat den 5/2 2012 i DN Resor.