Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Tagged: import

Hon vet att hon är avlyssnad på telefon

[Publicerat med anledning av att Lydia Cacho och Roberto Saviano får 2011 års Olof Palmepris. Mer om priset här.]

MEXICO CITY. Lydia Cacho har avslöjat pedofilnätverk som sträckt sig långt in i maktens korridorer och räddat kvinnor ur modernt sexslaveri. I dag är hon en av Mexikos mest kända och respekterade journalister. Men hon har fått betala ett högt pris för sitt arbete.

”Jag lever hellre ett hederligt och ansvarsfullt liv under dödshot, än ett långt och tryggt liv i underkastelse”, skriver Lydia Cacho när jag slutligen får kontakt med henne på e-post.

Då har det gått fem dagar sedan jag började söka denna 48-åriga mexikanska journalist och författare. Det visar sig att hon befinner sig utanför Mexico City och att det inte är möjligt att träffas för en intervju. Alla hennes telefoner är avlyssnade – ”Det är inte något jag tror, utan något jag vet” – så att ringa upp henne är inte något alternativ. De anonyma män som skickar mordhot till Lydia Cacho skulle kunna fastställa hennes geografiska position med hjälp av samtalet. Intervjun får i stället göras via e-post.

Säkerhetsarrangemangen kan tyckas överdrivna, men är det inte. Sedan år 2000 har mer än 80 journalister mördats i Mexiko, enligt Reportrar utan gränser. Landet räknas numera som ett av världens absolut farligaste att arbeta i som journalist. Och ingen av mina kolleger här har större anledning att oroa sig för utvecklingen än Lydia Cacho.

Hon blev känd för en bredare allmänhet i Mexiko 2005, då hon gav ut reportageboken ”Los demonios del Edén” (Paradisets demoner). I boken avslöjade hon ett pedofilnätverk i strandorten Cancún, och en rad höga politiker och företagare pekades ut som medskyldiga.

En av dessa företagare bad guvernören i delstaten Puebla, Mario Marin, om hjälp för att tysta den obekväma journalisten. Cacho greps och fördes till ett fängelse i Puebla, där det var tänkt att hon skulle få lära sig en läxa.

Ett oväntat starkt opinionstryck räddade dock Lydia Cacho från allvarligare övergrepp och hon släpptes snart mot borgen. Men när hon sedan försökte hålla guvernören Marin ansvarig, stötte hon på patrull. Trots ett bandat telefonsamtal som läckts till tidningen La Jornada på vilket den utpekade företagaren tackar guvernören för tjänsten, friades Marin av högsta domstolen. Än i dag syns denne man på societetens middagsbjudningar i Mexico City. Och hans politiska parti, PRI, ser ut att ha goda chanser att återerövra presidentposten i valet i juli.

Samtidigt har den sittande presidenten Felipe Calderóns krig mot knarket ökat riskerna för journalister som arbetar på fältet. Sedan 2006 har uppemot 50 000 männi­skor dödats i en våldsspiral som polariserat Mexiko och fått en rad stora medier att anpassa rapporteringen till regeringens verklighetsbeskrivning. I den utkämpar heroiska poliser och militärer en rättfärdig och outtröttlig kamp mot maffian.

Men Lydia Cacho har i sin rapportering envist påmint om att det inte finns några sådana vattentäta skott mellan maffia och stat i Mexiko.

”Det finns många exempel. När jag intervjuade chefsåklagaren i delstaten Quintana Roo för ett par månader sedan, visste han inte vad han skulle ta sig till, för han hade upptäckt att 40 procent av poliserna arbetar för maffian”, skriver hon.

Dessa kopplingar mellan myndigheter och maffia blir särskilt tydliga i det moras av trafficking, barnpornografi och kvinnomord som Lydia Cacho gjort till sin uppgift att blottlägga. Gång på gång har hon dragit fram machismons smutsigaste hemligheter och visat hur manliga makthavare gett kriminella beskydd.

I strandorten Cancún har hon grundat ett härbärge för kvinnor och barn som flyr från våld och prostitution. Och i sin senaste bok, ”Esclavas del Poder” (Maktens slavar), skildrar hon hur fattigdomen och den extrema ojämlikheten i länder som Mexiko utgör grogrund för såväl sexhandel som lagliga maquiladoras – ibland inom ett och samma företag.

De senaste åren har Lydia Cacho fått en rad internationella utmärkelser för sitt arbete, men hoten fortsätter att strömma in.

”Jag bokar alltid alternativa resrutter och hotell, och köper biljetter i sista minuten. För jag vet att den dag de får tillräcklig information, kan de döda mig”, skriver hon.

Erik de la Reguera

5 fakta om Lydia Cacho

1. Blev känd i hela Mexiko 2005, då hon avslöjade pedofilen Succar Kuris nätverk i Cancún och ­namngav en rad högt uppsatta politiker och affärsmän som medskyldiga. Mordhotades och greps några månader senare av polis på order av delstatsguvernören i Puebla.

2 . Författare till sju böcker. På svenska finns ”Jag låter mig inte skrämmas”, utgiven 2009 på Natur & Kultur.

3. Skriver varje måndag en av Mexikos mest lästa kolumner, ”Plan B”, som publiceras i bland annat dagstidningen El Universal.

4. Sedan år 2000 driver hon ett härbärge och en kvinnojour i Cancún i södra Mexiko, där utsatta kvinnor och barn kan få en fristad och ges tillgång till terapi.

5. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har erbjudit Lydia Cacho hjälp med att gå i exil. Hittills har hon tackat nej, trots återkommande hot.

Publicerat i DN Kultur den 23 januari 2012. Länk.

På cykel i DF

Kör igång årets bloggande med en liten film om cyklande i Mexico City av Rodrigo de la Mora och Darío López Ortega.

Även jag har för vana att ta en sväng på två hjul ett par gånger i veckan, men sällan lika äventyrligt som den här sköne killen. Håller mig för det mesta i Coyoacan, vilket i och för sig inte är så illa. Kombinerat med besök på muséer, en kunnig guide och fint väder kan en cykeltur här rent av bli en minnesvärd dagsutflykt – vilket bland andra den här researrangören har upptäckt.

Nätet av cykelbanor är på väg att byggas ut. Än så länge är det inte ordentligt sammanlänkat, vilket kan vara frustrerande för oss som skulle vilja se cykeln ta sin plats i trafiken på allvar. Men den dag då man någorlunda säkert kan cykla från Unam-universitet i söder till exempelvis stadsdelen Condesa eller Zona Rosa och ta en kaffe på någon av El Pendulos fina ”cafebrerias”, kommer den här fantastiska staden att få ännu ett rejält uppsving.

Bästa bokkaféet i DF

MEXICO CITY. I januari sjunker temperaturen farligt nära nollstrecket i Mexico City. Då kan den som tröttnat på den genomgående usla isoleringen i mexikanska hus finna räddningen i en bra bok och en värmande kopp kaffe.

Små kaféer har numera blivit standardinslag hos bokhandlar som Gandhi och Fondo de Cultura. Bästa upplevelsen finns dock hos El Pendulo, som stolt kallar sig just Cafébreria, bokkafé. I själva verket rör det sig om en ”bokrestaurang”, där man utöver en stort utbud av böcker också kan avnjuta konserter, litteraturaftnar och utmärkt mexikansk mat. Bara sex El Pendulo finns i hela denna tjugomiljonersstad, men de är väl värda att leta upp.

Mina favoriter ligger i stadsdelarna Zona Rosa, Polanco och Condesa, och öppettiderna sträcker sig ofta fram till midnatt. Mer info på pendulo.com.

Publicerat i DN Resor den 15 januari 2012.

Maffia lamslår Colombia

MEXICO CITY. Ett tiotal städer i norra Colombia har de senaste dagarna lamslagits av en paramilitär maffia kallad Los Urabeños. Maktdemonstrationen har haft udden riktad mot landets regering, men understryker också det skifte som ägt rum i Colombias undre värld.

”Från och med klockan 00.00 natten mot torsdag skall all ekonomisk aktivitet upphöra. Handel och transporter ska avbrytas och kommunhus stängas. Vi vill inte se någon på gatorna. Ingen får arbeta.”

Det hotfulla budskapet stod att läsa på tusentals flygblad som delades ut runt om i nordvästra Colombia tidigare i veckan. För tio år sedan hade sannolikheten varit hög att någon av vänstergerillorna Farc eller ELN legat bakom påbudet – men tiderna förändras. Nu var undertecknaren Autodefensas Gaitanistas de Colombia (ungefär ”Colombias gaitanistiska självförsvarsgrupper”), en paramilitär kokainmaffia som i folkmun är mer känd som Los Urabeños.

Dess högste ledare, Juan de Dios Usuga, alias ”Giovanni”, sköts till döds av polis på nyårsdagen. Omständigheterna är något oklara, men Los Urabeños påstår att han blev kallblodigt avrättad. Gruppen lät därför helt sonika utlysa ett 48 timmars utegångsförbud i nordvästra Colombia, som ”repressalie” mot regeringen.

Resultatet blev dramatiskt. I torsdags uppgavs minst ett tiotal städer i provinserna Chocó, Antioquia, Córdoba, Sucre och Magdalena vara helt paralyserade, med avsevärda följder för den lokala ekonomin. Även delar av miljonstaden Medellín låg öde. Och i fredags rapporterades semesterorten Santa Marta se ut som en spökstad, innan utegångsförbudet till slut upphörde igår.

För att återställa ordningen har regeringen satt in 500 tungt beväpnade poliser. Minst 28 personer har gripits, och en belöning på omkring 7 miljoner kronor har utlysts till den som kan leda polisen till maffians ledare. Men Los Urabeños får sägas ha lyckats över förväntan med sin maktdemonstration.

– Ingen väpnad organisation har lyckats besegra den colombianska staten. Vi är inte rädda den här gången heller, sa president Juan Manuel Santos i en kommentar.

Sedan bildandet 2006 har Los Urabeños förvandlats till ett av Colombias mäktigaste brottssyndikat. Dess snabba tillväxt är talande för hur den undre världen stöpts om på senare år.

Omstruktureringen började 2004, då de paramilitära grupper som bekämpade gerillan runt millennieskiftet avväpnades av regeringen Uribe. Omkring 30 000 man demobiliserades då, men processen led av allvarliga brister, vilket bland annat Human Rights Watch har dokumenterat.

Vid sidan av det ideologiska korståget var paramilitärerna ofta djupt involverade i kokainexport – en verksamhet som många av dem helst inte ville överge. Snart växte därför nya organisationer fram, med idel bekanta ansikten i ledarpositionerna. En av dessa organisationer var Los Urabeños.

I takt med att Farc och ELN-gerillorna pressats tillbaka har dessa nya grupper tagit över allt mer av kokainexporten. I dag tros de mönstra flera tusen man och stå för merparten av det drogrelaterade våldet i landet. Enbart Los Urabeños uppskattas ha omkring 1 200 man i sina led.

Erik de la Reguera

De nya kokainligorna

Los Urabeños. Grundades 2006 av före detta medlemmar i paramilitära AUC. Har sin bas i regionen Urabá (därav namnet) i nordvästra delen av landet. Anses vara den mäktigaste av de nya maffiorna.

Rastrojos. Har sin bas runt staden Cali i södra Colombia. Ses som arvtagare till Calikartellen, som dominerade kokainsmugglingen på 1990-talet. Många gamla paramilitärer bland medlemmarna.

Paisas. Har basen i Medellín, där den ökände kokainkungen Pablo Escobar härskade fram till sin död 1993.

Aguilas Negras (Svarta örnarna). Nätverk av före detta paramilitärer som finns över nästan hela landet. Har ett starkt fäste i Cucuta, vid gränsen till Venezuela.

Publicerat i DN den 8 januari 2012.

Chávez misstänker USA för cancerkonspiration

TIJUANA. Har USA utvecklat ett nytt biologiskt vapen som gett fem sydamerikanska vänsterpresidenter cancer? Frågan ställs nu öppet av Venezuelas president Hugo Chávez, sedan hans kollega i Argentina, Cristina Kirchner, blivit den senaste att få diagnosen.

– Visst är det underligt att fem vänsterledare fått cancer på så kort tid? Mycket, mycket underligt, måste jag säga! Jag vill inte göra några direkta anklagelser, men låt mig ställa en enkel fråga: skulle USA ha kunnat utveckla ett biologiskt, kemiskt eller radioaktivt vapen avsett att orsaka cancer hos enskilda individer? sa Hugo Chávez i ett tal inför sitt lands militär.

Utspelet kom i onsdags, på Latinamerikas motsvarighet till 1 april, men det finns inget som tyder på att det skulle röra sig om ett skämt. Tvärtom, Chávez förefaller vara allvarligt oroad, sedan även Argentinas president Cristina Kirchner insjuknat.

Kirchner har fått diagnosen sköldkörtelcancer och ska opereras den 4 januari, för att därefter vara sjukskriven under nästan hela januari månad. I vanliga fall har denna typ av cancer en gynnsam prognos – omkring 90 procent av patienterna tillfrisknar. Men Chávez anar ett mönster:

– Först Dilma Rousseff i Brasilien, just innan hon skulle inleda sin valkampanj. Sedan Fernando Lugo i Paraguay. Så jag själv, ett år före ett presidentval…. Lula da Silva…. Och nu Cristina…

Ingen av de övriga ledarna har sagt sig misstänka en amerikansk konspiration. Chávez påpekade också att hans uttalande inte innebar någon anklagelse, utan bara en spekulation.

Chávez egen diagnos är hemlig, men troligen lider han av tjocktarmscancer. De senaste månaderna har han tvingats genomgå en rad cellgiftsbehandlingar som fått håret att falla från hjässan.

Nu säger han sig vara helt återställd, men inom den venezuelanska högeroppositionen ryktas det att Chávez döljer sitt egentliga hälsotillstånd för att kunna ställa upp i presidentvalet nästa år.

Erik de la Reguera

Fem cancerfall

Dilma Rousseff, Brasiliens president. Fick diagnosen lymfkörtelcancer 2009. Nu återställd.

Fernando Lugo, Paraguays president. Fick diagnosen Non-Hodgkins lymfom 2010. Uppges vara återställd.

Hugo Chávez, Venezuelas president. Troligen tjocktarmscancer.

Lula da Silva, expresident i Brasilien (2002-2010). Behandlas mot strupcancer.

Cristina Kirchner, Argentinas president. Ska operera bort tumör i sköldkörteln i januari.

Publicerat i DN den 30 december 2011.

Det svarta guldet ska rädda kommunismen på Kuba

MEXICO CITY. Olja ska rädda Kubas kommunistregim – åtminstone om president Raúl Castro får som han vill. I början på nästa år väntas en rad internationella bolag inleda utvinningen av det svarta guldet.

En kinesiskbyggd oljerigg med namnet Scarabeo 9 bogseras just nu i sakta mak genom Karibien på väg mot Kuba. Den ägs av ett italienskt bolag och är den första av en rad oljeplattformar som ska lägga till utanför den kubanska kusten det närmaste året.

Bolag från Spanien, Norge, Ryssland, Venezuela, Brasilien, Indien, Vietnam, Malaysia, Kanada och Angola står i kö för att få hyra riggen för provborrningar när den väl lagt ankar. Det internationella intresset är så stort att vissa bedömare har börjat tala om en regelrätt oljerusch.

Utvecklingen följs noga i USA, där såväl miljövänner som exilkubaner oroas av det som håller på att ske bara några tiotal mil från Floridas kust. Den kubanska regeringens satsning på att utvinna olja och gas från Mexikanska golfens bottenskikt kan nämligen få stora konsekvenser för regionen – ekonomiskt, miljömässigt och geopolitiskt.

Exakt hur stora fyndigheter det rör sig om vet ingen, men preliminära studier har gett häpnadsväckande resultat. Redan 2004 uppskattade USA:s Geological Survey att 4 600 miljoner fat råolja och 280 miljarder kubikmeter naturgas fanns på Kubas territorialvatten. 2008 hävdade Kubas regering att reserverna i själva verket kunde vara fem gånger så stora. Det skulle göra Kuba till en nästan lika stor oljenation som USA.

Problemet är att oljan finns på mer än 1 700 meters djup. Utvinningen blir därför mycket dyr och – framför allt – riskabel.

Med förra årets svåra olycka på BP:s oljerigg Deepwater Horizon i färskt minne protesterar många miljövänner mot planerna på utökad oljeutvinning i området. Det är delvis för att lugna denna opinion som de utländska oljebolagen nu har lovat amerikanska ingenjörer att de ska få inspektera riggarnas säkerhetsarrangemang innan de tas i bruk.

Det är inte någon hemlighet att kommunistregimen på Kuba hyser stora förhoppningar om utvinningen. Bröderna Castro talar visserligen inte högt om det, men i staden Bayamo på östra Kuba har ett experiment pågått i flera år för att testa hur ett Kuba med växande oljeintäkter skulle kunna se ut. Där har man slopat systemet med dubbla valutor och befolkningen har fått tillgång till betydligt fler varor än bara livets nödtorft. Tillsammans med den senaste tidens ekonomiska reformer och det successivt ökade småföretagande som Raul Castro satsat på, är det troligen tänkt att vara modellen för Kubas framtid.

I dag är dock Kuba närmast konkursmässigt och fullständigt beroende av den subventionerade olja som Venezuela förser landet med. Toppskiktet i regimen består nästan enbart av män över 80 år, många i befolkningen känner sig desillusionerade och trötta på talet om revolutionen, och den underjordiska oppositionen förefaller vara på frammarsch.

Inte oväntat har därför den inflytelserika lobbyn av exilkubaner med bas i Miami försökt stoppa de utländska bolagens deltagande i oljeutvinningen – hittills utan någon större framgång.

Tvärtom vädrar allt fler företagare i USA ett missnöje med det 50 år gamla handelsembargot mot Kuba. Nyligen dömde affärstidskriften Forbes ut embargot som ”misslyckat” och varnade för att amerikanska bolag missar en ”enorm affärsmöjlighet”. De mäktiga oljebolagen verkar därmed vara på väg att sälla sig till de företag inom turistindustrin som gärna skulle ha investerat på Kuba om det varit lagligt.

Erik de la Reguera

Fler riggar på gång

Scarabeo 9 väntas anlända till Kuba runt nyår, efter att först ha passerat Trinidad och Tobago, och där ha inspekterats av amerikanska säkerhetsexperter. Ytterligare oljeplattformar väntas anlända till Kuba nästa år. På grund av USA:s handelsembargo mot Kuba får oljeplattformarna inte bestå av mer än 10 procent amerikanska komponenter.

Först ut att inleda storskaliga provborrningar blir spanska oljebolaget Repsol.

Reserverna i havsbottnen utanför Kuba beräknas till mellan fyra och 20 miljarder fat råolja. USA:s kända oljereserver är 21 miljarder fat.

Publicerat i DN den 27 december 2011.