Tagged: import

LIMA. Venezuelas president Hugo Chávez är mentalt sjuk. Det anser oppositionspartiet Acción Democratica, som nu vill att landets högsta domstol avsätter honom.

Hugo Chávez har haft det motigt på sistone. För en dryg månad sedan förlorade hans ja-linje i folkomröstningen om den nya och socialistiska grundlag som han vill driva igenom.

Sedan blev hans försök att medla i den långdragna konflikten i Colombia en flopp. Och nu anklagas han av ett oppositionsparti för att vara sinnesförvirrad och därmed oförmögen att leda landet.

– Vi kommer att lämna in en rad bevis till högsta domstolen som visar att han inte är vid sina sinnens fulla bruk, sade Acción Democraticas ledare Henry Ramos på fullt allvar på måndagen.

Högeroppositionen, som fått blodad tand efter segern i folkomröstningen, försökte med samma taktik 2002. Den gången blev de dock utan framgång och troligen möter de samma öde denna gång.

Men Chávez är pressad, inte minst vad det gäller inrikespolitiken, vilket visas av att han bytt ut en rad tunga ministrar den senaste veckan.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-08

CUZCO. De anhöriga till de kidnappade civila som den colombianska FARC-gerillan lovat frige fick på nyårsdagen finna sig i att inleda ännu ett år utan sina nära och kära. Detta sedan det redan försenade frigivandet skjutits upp ännu en gång.

Den här gången berodde förseningen enligt marxist-leninistiska FARC på bristande säkerhet i det område i närheten av staden Villavicencio där överlämningen väntas ske. Gerillan uppgav att intensiva patrulleringar av colombiansk militär pågår sedan flera dagar i närheten av den plats där de kidnappade hålls fångna.

Det förnekades snabbt av Colombias president Álvaro Uribe, som i stället anklagade gerillan för att ljuga och fördröja frigivandet medvetet.

En internationell kommission med flera höga diplomater från olika länder, bland dem Argentinas förre president Néstor Kirchner, väntar otåligt på besked om var de kan hämta upp de kidnappade.

Kommissionen flög in till Villavicencio från Venezuela för flera dagar sedan, sedan president Hugo Chavez tagit initiativ och agerat kontaktman med FARC.

Det var därför inte oväntat en frustrerad Chavez som i direktsänd TV på nyårsafton läste upp det brev i vilket gerillan beklagar att frigivandet måste skjutas upp på nytt.

– Jag har anledning att tro på att det verkligen pågår militära operationer i området. Det förefaller som om den colombianska regeringen ljuger, sade Chavez, och fortsatte:

– Vi kommer inte att avbryta operationen. Möjligen kan formen för frigivandet ändras, kanske blir det tal om en underjordisk frigivning, även om det är betydligt mer riskfyllt, sade den venezuelanske presidenten.

Colombias regering hävdar dock att den egentliga orsaken till förseningen är att gerillan inte vet var samtliga de tre kidnappade som väntas friges befinner sig.

Det rör sig om förre kongressledamoten Consuelo González, förre kandidaten till vicepresidentposten Clara Rojas och hennes treårige son Emmanuel. Det är just Emmanuel, som föddes i fångenskap och vars far är gerillasoldat, som den colombianska regeringen nu tror sig ha lokaliserat i en tidigare okänd fosterfamilj.

President Uribe uppmanade därför treåringens nära släktingar att lämna blodprov för att om möjligt kunna identifiera pojken med DNA-teknik.

Hugo Chavez, som haft en kylig relation till Uribe sedan han blev av med sitt medlaruppdrag för några veckor sedan, uttryckte skepsis inför de nya uppgifterna.

– Låt oss hoppas att det är på det viset. Men jag tror att Uribe ägnar sig åt att undergräva hela den här processen genom att lägga ut rökridåer, sade Chavez.

Medan ordkriget fortsatte väntade anhöriga till de över 700 kidnappade som sitter i FARC:s läger otåligt på att detta första steg mot förhandlingar mellan parterna, i så fall de första på fem år, skulle bli verklighet.

Erik de la Reguera

DN 2008-01-01

Den kommunistiska enpartistaten kan stå inför stora förändringar. För Yasmely skulle ett öppnare Kuba ge nya möjligheter. Hon praktiserar på ett laboratorium – med dagliga resor på fyra timmar. Chansen att komma ut i världen hänger på en kemiutbildning.

Berättat för Erik de la Reguera:

”Vad som händer när Fidel Castro dör? Inte vet jag! Det är det ingen som vet. Vi får väl bara vänta och se, antar jag. Men jag hinner ändå inte tänka så mycket på politik. Jag har fullt upp med min praktik på ett läkemedelslaboratorium. Det blir långa dagar, för labbet ligger två timmars resa från mitt hem. Först tar jag en ”kamel”, en sån där buss som är påhakad på ett lastbilsflak och sen byter jag till en mindre buss.

Det är värt det, för jag gillar verkligen arbetet. Jag hoppas att jag kan få arbeta med det på riktigt om några år.

Just nu går jag sista året på gymnasiet och har kemi som specialinriktning. Alla som går den utbildningen får göra praktik på en arbetsplats, och jag fick min på det där labbet.

Frågan är bara om jag kommer in på kemiutbildningen på universitetet sedan. Det är svårt – man måste ha höga betyg. Inte för att jag har dåliga betyg, alltså, men det finns de som har bättre.

När jag inte pluggar eller jobbar brukar jag sitta och prata med mina vänner i kvarteret. Det finns alltid någon man kan prata med, om inte annat någon av grannarna i den lilla gränd där jag bor. Här är dörrarna alltid öppna och man kan komma och gå som man vill.

Fram tills för en månad sedan hade jag en pojkvän, men det tog slut. Jag tycker fortfarande om honom och vi träffas ofta, men nu bara som vänner.

Många häromkring talar om att försöka ta sig till USA med de där båtarna som smugglarna använder sig av. Det skulle jag aldrig göra, det är alldeles för farligt, brukar jag säga.

Men när jag säger det, svarar de bara att det är många som tagit sig över den vägen och att det är lättast vid jul och nyår. Jag försöker ändå övertala dem att låta bli. Men, nåja, det är ju deras liv.

Kabel-tv är vanligt i min förort och på kvällarna brukar jag se på mexikanska såpoperor hos någon av mina vänner. De där tv-serierna är så härligt romantiska! Det är som en skruvad utbildning i hur man löser kärleksproblem!

Min bästa vän Yoslaine säger att det är olagligt. Hon har alltid trott mycket på revolutionen, så hon borde ju veta. Men det känns konstigt att man inte skulle kunna få se på tv.

Vi har varit vänner ända sen vi föddes, Yoslaine och jag. Hon bor rakt över gatan och vi är lika gamla: 18 år. Varje dag träffas vi efter skolan och pratar i flera timmar. Hon går sjuksköterskeprogrammet, och vill fortsätta med det på universitetet.

Lyckas hon komma in så får hon kanske åka utomlands, till Venezuela eller något annat land. Enda chansen att få resa utomlands är genom jobbet eller om man är elitidrottsman. Störst chans har läkare och sjuksköterskor, men vem vet, kanske finns det en liten möjlighet också för mig. Det vore spännande.

Först ska jag försöka hitta en egen lägenhet. Det är dyrt, man måste ha mycket pengar. Men vi är trångbodda i min familj och jag måste dela säng med en kusin, så det vore skönt att ha lite mer utrymme.

Nu måste jag gå! Det är dags för middag och min mamma har gjort en av sina smarriga pastarätter!”

DN 2007-12-31

HAVANNA. Trots att manliga kubanska boxare radar upp framgångar så är damboxning fortfarande förbjudet på Kuba. DN:s Erik de la Reguera och Karl Melander har träffat Namibia Flores Rodriguez, som otåligt väntar på att få gå sin första match i ringen.

I skuggan av ett plåttak på en innergård i Havanna pågår en boxningsträning. Några tappra nöter kombinationer i värmen. Jabb, jabb, rak höger, vänsterkrok. Om och om igen.

Ingen säger något; det enda som hörs är raspandet från skor på betongen, dova andetag och slagen mot skyddshandskar.

Ljuden blandas med larmet från trafiken på gatan utanför och reggaetoner som kommer från en och annan bilstereo.

Till slut visslar tränaren i sin pipa och boxarna pustar ut några sekunder innan det är dags för nästa kombination.

En av dem som torkar svetten ur pannan är Namibia Flores Rodriguez. Hon är klubbens enda kvinnliga boxare och tränar därför ofta med männen.

– Det är bra träning. Många av dem som kommer hit är väldigt duktiga och det gör att man utvecklas snabbt, säger hon.

Mitt på gården finns klubbens boxningsring. För några månader sedan fick Namibia chansen att gå upp i den och sparra mot den norska boxaren Kari Jensen. Norskan vann EM-guld i 54-kilosklassen förra året och anses tillhöra den absoluta världseliten.

– Hon var stor som ett hus men jag lyckades ändå ge henne en rejäl match, säger Namibia, och hennes tränare nickar instämmande.

Men trots att Namibia tillhör samma viktklass som Kari Jensen, har hon aldrig fått chansen att gå en riktig match mot norskan eller någon annan av stjärnorna i damboxningen. Hon har i själva verket inte fått gå någon match alls.

På Kuba är damboxning förbjuden sedan strax efter revolutionen 1959. Det var inte lämpligt för kvinnokroppen att ägna sig åt något så manligt som boxning, ansåg de revolutionära ideologerna. Inte minst inflytelserika Vilma Espin, som deltog i revolutionen och länge var gift med Raúl Castro, motsatte sig att kvinnor skulle boxas.

Så medan herrsidan blomstrade blev damerna tvingade att sluta med boxningen, ägna sig åt andra och ”mindre våldsamma” kampsporter, eller fly utomlands för att kunna utöva sin idrott.

Sedan dess har Kuba producerat åtskilliga världsmästare och olympiamästare i en till synes aldrig sinande flod av extremt talangfulla herrboxare. Men damboxning existerar i praktiken knappt alls.

– Så vitt jag vet är jag den enda kvinnliga boxaren i Havanna, säger Namibia till oss efter träningen.

Hon leder ut sin gula mountainbike från klubbens innergård. Den har inga bromsar, säger hon, ”men eftersom den förra cykeln blev stulen så får den här duga, jag lånar den av grannen”.

Cykelturen hem till stadsdelen 10 de Octubre tar ungefär en halvtimme. Det första Namibia gör när hon har låst upp dörren till sin lilla etta är att sätta en stor kastrull med vatten på spisen, för att kunna skölja av sig svetten med varmvatten.

Längs ryggraden har hon ordet ”taekwondo” intatuerat. Det var hennes ingång till idrotten, förklarar hon.

– När jag var tonåring hamnade jag i slagsmål med några andra på min skola. En vän tipsade om att jag borde börja träna taekwondo för att kunna försvara mig bättre. Jag gjorde så, och nu har jag svart bälte sedan några år, berättar hon.

Men nu är det boxningen som gäller.

– När jag först började med boxning var det mest för att det var roligt. Men sedan fick jag kontakt med en tränare som sade att det inte alls var omöjligt att damboxning skulle tillåtas på nytt. Sedan dess har jag tränat hårt, säger hon.

Vilma Espin avled i juni i år och många inom boxningen trodde då att det skulle öppna för damerna att få boxas på nytt. Inte minst eftersom damboxning tros bli en officiell OS-gren i framtiden.

Inför Peking-OS i augusti i år beslutade dock Internationella olympiska kommittén (IOK) att låta damboxningen vänta i farstun, då sporten enligt kommittén inte utövas på tillräckligt hög nivå än.

– Jag är 31 år, så till nästa OS kommer jag att vara för gammal. Men det är klart att jag gärna skulle delta i ett VM, säger Namibia.

Hon tror att hemligheterna bakom de kubanska herrarnas boxningsframgångar är flera.

– Träningsprogrammen här är väldigt bra. Och det finns så många duktiga boxare att de hela tiden sporrar varandra till att bli ännu bättre. Men sen ser många också boxningen som en väg ut ur fattigdomen. Lyckas man vinna ett OS-guld är framtiden säkrad. Då får man en garanterad lön på livstid av staten och kanske en lägenhet eller en ny bil, säger Namibia.

Listan på kubanska OS-guldmedaljörer är lång. Men Teofilo Stevenson och Felix Savon är Kubas främsta boxningslegendarer.

Stevenson var samtida med Muhammad Ali, men de båda giganterna kunde aldrig mötas eftersom Fidel Castro hade avskaffat all professionell idrott 1962. ”Slåss inte för pengar, slåss för Kuba” var boxningens nya motto.

Under revolutionens första årtionden respekterades denna idealistiska hållning av kubanska boxare. När managern Don King erbjöd Felix Savon ett proffskontrakt värt tio miljoner dollar, svarade han: ”Vad ska jag med tio miljoner dollar till när jag har elva miljoner kubaner bakom mig?”

Nya talanger odlades fram genom ett hårt men effektivt träningsprogram, som utvecklades av den legendariske coachen Alcides Sagarra.

Men till slut påverkades även boxningen av den ekonomiska kris som drabbade Kuba efter Sovjetunionens fall. Det första avhoppet till väst kom 1991, då Jorge Luis Gonzalez sökte politisk asyl i Finland i samband med en turnering.

Sedan dess har avhoppen blivit allt fler. I oktober i år fick VM i Chicago genomföras utan kubanskt deltagande sedan landslagsledningen fått kalla fötter efter flera tunga avhopp. Det är uppenbart att många boxare drömmer om en proffskarriär utomlands.

För Namibia Flores Rodriguez är det dock äran och möjligheten till ett bättre liv på Kuba som lockar. Hon har fortfarande hopp om att damboxning ska tillåtas, även om hon uttrycker sig försiktigt.

– Mitt mål är att få tävla. Får jag det, så tror jag att jag kan kvalificera mig till ett VM. Och då vet ingen vad som kan hända, säger hon leende innan hon hastar i väg till gymmet för att styrketräna.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-30

BOGOTA. För första gången på flera år finns nu ett litet hopp om fred i det krigshärjade Colombia. Ett frigivande av tre av de många civila som sitter fängslade i FARC-gerillans djungelläger är nära förestående, och många hoppas att det ska vara första steget mot nya fredssamtal.

När Venezuelas president Hugo Chavez i november fick i uppdrag att försöka förhandla fram ett fångutbyte mellan den marxist-leninistiska FARC-gerillan och regeringen i Colombia sågs det av många bedömare som ett första steg mot konkreta fredsförhandlingar i så fall de första mellan parterna sedan 2002.

Chavez blev snabbt av med sitt medlaruppdrag efter att ha förargat president Álvaro Uribe genom att ringa landets ÖB utan tillstånd.

Men trots det fick Chavez i veckan grönt ljus för att hämta ut tre kidnappade civilpersoner som FARC-gerillan sagt sig vara beredd att frige.

På fredagen stod därför en grupp helikoptrar och flygplan startklara på en flygplats i sydvästra Venezuela. Under kvällen väntades de inleda sin färd mot staden Villa-
vicencio i grannlandet Colombia.

Väl framme där ska FARC-gerillan meddela de internationella observatörerna i helikoptrarna var de kan plocka upp de tre kidnappade. Bland de diplomatiska sändebud som deltar i operationen finns Argentinas förre president Néstor Kirchner.

På gatorna i Colombias huvudstad Bogotá var många förväntansfulla på fredagen.

-Det är klart att man hoppas att det här ska vara början på slutet på konflikten. Eller åtminstone att alla de oskyldiga som sitter fångna i gerillans läger ska friges, säger Amanda Pedraza, på ett torg i Bogotá.

Drygt 700 personer sitter fängslade i marxist-leninistiska FARC:s läger i djungeln och många av dem är civilpersoner som kidnappats av ekonomiska skäl.

Det kan därför förefalla obetydligt att gerillan nu vill frige tre av de kidnappade, som en ”tacksamhetsgest” för Chavez ansträngningar att medla.

Men att frigivandet är ensidigt ger många av de anhöriga hopp om att fler ska släppas. Och dessutom finns Clara Rojas bland dem som nu ska friges. Hon var den fransk-colombianska före detta presidentkandidaten Ingrid Betancourts närmaste medarbetare när de båda kidnappades för fem år sedan.

Colombias president Álvaro Uribe står under stark press från Frankrikes regering att försöka förhandla fram ett frigivande av Betancourt.

FARC-gerillans ledning är medveten om Betancourts värde och kräver ett omfattande fångutbyte för att släppa henne. Och samtidigt är de måna om att behålla Hugo Chavez som medlare i konflikten, då de sympatiserar med Chavez bolivariska revolution.

Bakom de många taktiska utspelen finns dock en krass verklighet. Uribe har efter fem år av kompromisslös militäroffensiv tagit kontroll över de viktigaste vägarna i landet och drivit tillbaka gerillorna in i djungeln.

Men samtidigt är det uppenbart att enbart militära åtgärder inte kan få bukt med gerillorna.

FARC, å sin sida, har med intresse sett hur socialistiska rörelser kommit till makten via demokratiska val i länder som Venezuela, Bolivia och Ecuador, samtidigt som de senaste årens motgångar visat att en militär seger är osannolik.

Misstroendet parterna emellan är dock stort och oavsett vem som blir medlare i framtiden väntar hårt arbete för att få till stånd konkreta samtal.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-29

BOGOTA. Venezuelas president Hugo Chavez erbjöd sig på onsdagen att skicka in en helikopterkaravan i Colombia för att hämta ut tre kidnappade personer som suttit i FARC-gerillans läger i flera år. Colombias regering gav snabbt grönt ljus till idén.

Beskedet kom vid en presskonferens i Caracas, där en för dagen ovanligt formell Hugo Chavez presenterade sin plan för frigivandet.

– Vi har en rad helikoptrar och flygplan redo att flyga till Villavicencio i Colombia. Väl där kommer FARC att meddela den exakta positionen där vi kan plocka upp de tre kidnappade, sade Chavez, som uppgav att diplomater från flera olika länder, bland andra Frankrike, Brasilien och Ecuador, är beredda att delta i operationen

Colombias regering godkände senare på onsdagen Chavez förslag, vilket ökar möjligheterna för att den största ensidiga frigivningen på över 40 år ska bli verklighet.
Det var i förra veckan som FARC:s ledning förklarade att de tänkte frige tre av de drygt sjuhundra kidnappade som sitter i gerillans djungelläger. Det skulle ses som ett erkännande av Hugo Chavez försök att medla i konflikten, ett försök som fick ett abrupt slut för ett par veckor sedan då Colombias president Alvaro Uribe förklarade att Chavez hjälp inte längre var välkommen.

De tre kidnappade som kan komma att friges är den förre kongressledamoten Consuelo González, Clara Rojas och hennes son Emmanuel.

Clara Rojas var den fransk-colombianska presidentkandidatens Ingrid Betancourts närmaste medarbetare innan hon kidnappades av gerillan.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-27