Flickan i Havanna får inte boxas om VM-titeln

HAVANNA. Trots att manliga kubanska boxare radar upp framgångar så är damboxning fortfarande förbjudet på Kuba. DN:s Erik de la Reguera och Karl Melander har träffat Namibia Flores Rodriguez, som otåligt väntar på att få gå sin första match i ringen.

I skuggan av ett plåttak på en innergård i Havanna pågår en boxningsträning. Några tappra nöter kombinationer i värmen. Jabb, jabb, rak höger, vänsterkrok. Om och om igen.

Ingen säger något; det enda som hörs är raspandet från skor på betongen, dova andetag och slagen mot skyddshandskar.

Ljuden blandas med larmet från trafiken på gatan utanför och reggaetoner som kommer från en och annan bilstereo.

Till slut visslar tränaren i sin pipa och boxarna pustar ut några sekunder innan det är dags för nästa kombination.

En av dem som torkar svetten ur pannan är Namibia Flores Rodriguez. Hon är klubbens enda kvinnliga boxare och tränar därför ofta med männen.

- Det är bra träning. Många av dem som kommer hit är väldigt duktiga och det gör att man utvecklas snabbt, säger hon.

Mitt på gården finns klubbens boxningsring. För några månader sedan fick Namibia chansen att gå upp i den och sparra mot den norska boxaren Kari Jensen. Norskan vann EM-guld i 54-kilosklassen förra året och anses tillhöra den absoluta världseliten.

- Hon var stor som ett hus men jag lyckades ändå ge henne en rejäl match, säger Namibia, och hennes tränare nickar instämmande.

Men trots att Namibia tillhör samma viktklass som Kari Jensen, har hon aldrig fått chansen att gå en riktig match mot norskan eller någon annan av stjärnorna i damboxningen. Hon har i själva verket inte fått gå någon match alls.

På Kuba är damboxning förbjuden sedan strax efter revolutionen 1959. Det var inte lämpligt för kvinnokroppen att ägna sig åt något så manligt som boxning, ansåg de revolutionära ideologerna. Inte minst inflytelserika Vilma Espin, som deltog i revolutionen och länge var gift med Raúl Castro, motsatte sig att kvinnor skulle boxas.

Så medan herrsidan blomstrade blev damerna tvingade att sluta med boxningen, ägna sig åt andra och "mindre våldsamma" kampsporter, eller fly utomlands för att kunna utöva sin idrott.

Sedan dess har Kuba producerat åtskilliga världsmästare och olympiamästare i en till synes aldrig sinande flod av extremt talangfulla herrboxare. Men damboxning existerar i praktiken knappt alls.

- Så vitt jag vet är jag den enda kvinnliga boxaren i Havanna, säger Namibia till oss efter träningen.

Hon leder ut sin gula mountainbike från klubbens innergård. Den har inga bromsar, säger hon, "men eftersom den förra cykeln blev stulen så får den här duga, jag lånar den av grannen".

Cykelturen hem till stadsdelen 10 de Octubre tar ungefär en halvtimme. Det första Namibia gör när hon har låst upp dörren till sin lilla etta är att sätta en stor kastrull med vatten på spisen, för att kunna skölja av sig svetten med varmvatten.

Längs ryggraden har hon ordet "taekwondo" intatuerat. Det var hennes ingång till idrotten, förklarar hon.

- När jag var tonåring hamnade jag i slagsmål med några andra på min skola. En vän tipsade om att jag borde börja träna taekwondo för att kunna försvara mig bättre. Jag gjorde så, och nu har jag svart bälte sedan några år, berättar hon.

Men nu är det boxningen som gäller.

- När jag först började med boxning var det mest för att det var roligt. Men sedan fick jag kontakt med en tränare som sade att det inte alls var omöjligt att damboxning skulle tillåtas på nytt. Sedan dess har jag tränat hårt, säger hon.

Vilma Espin avled i juni i år och många inom boxningen trodde då att det skulle öppna för damerna att få boxas på nytt. Inte minst eftersom damboxning tros bli en officiell OS-gren i framtiden.

Inför Peking-OS i augusti i år beslutade dock Internationella olympiska kommittén (IOK) att låta damboxningen vänta i farstun, då sporten enligt kommittén inte utövas på tillräckligt hög nivå än.

- Jag är 31 år, så till nästa OS kommer jag att vara för gammal. Men det är klart att jag gärna skulle delta i ett VM, säger Namibia.

Hon tror att hemligheterna bakom de kubanska herrarnas boxningsframgångar är flera.

- Träningsprogrammen här är väldigt bra. Och det finns så många duktiga boxare att de hela tiden sporrar varandra till att bli ännu bättre. Men sen ser många också boxningen som en väg ut ur fattigdomen. Lyckas man vinna ett OS-guld är framtiden säkrad. Då får man en garanterad lön på livstid av staten och kanske en lägenhet eller en ny bil, säger Namibia.

Listan på kubanska OS-guldmedaljörer är lång. Men Teofilo Stevenson och Felix Savon är Kubas främsta boxningslegendarer.

Stevenson var samtida med Muhammad Ali, men de båda giganterna kunde aldrig mötas eftersom Fidel Castro hade avskaffat all professionell idrott 1962. "Slåss inte för pengar, slåss för Kuba" var boxningens nya motto.

Under revolutionens första årtionden respekterades denna idealistiska hållning av kubanska boxare. När managern Don King erbjöd Felix Savon ett proffskontrakt värt tio miljoner dollar, svarade han: "Vad ska jag med tio miljoner dollar till när jag har elva miljoner kubaner bakom mig?"

Nya talanger odlades fram genom ett hårt men effektivt träningsprogram, som utvecklades av den legendariske coachen Alcides Sagarra.

Men till slut påverkades även boxningen av den ekonomiska kris som drabbade Kuba efter Sovjetunionens fall. Det första avhoppet till väst kom 1991, då Jorge Luis Gonzalez sökte politisk asyl i Finland i samband med en turnering.

Sedan dess har avhoppen blivit allt fler. I oktober i år fick VM i Chicago genomföras utan kubanskt deltagande sedan landslagsledningen fått kalla fötter efter flera tunga avhopp. Det är uppenbart att många boxare drömmer om en proffskarriär utomlands.

För Namibia Flores Rodriguez är det dock äran och möjligheten till ett bättre liv på Kuba som lockar. Hon har fortfarande hopp om att damboxning ska tillåtas, även om hon uttrycker sig försiktigt.

- Mitt mål är att få tävla. Får jag det, så tror jag att jag kan kvalificera mig till ett VM. Och då vet ingen vad som kan hända, säger hon leende innan hon hastar i väg till gymmet för att styrketräna.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-30