Category: Artiklar

MEXICO CITY. När chefen för världshälso- organisationen WHO, Margaret Chan, i veckan fick träffa den 83-årige Fidel Castro i Havanna fann hon honom vara såväl ”dynamisk” som ”fysiskt stark”. Riktigt lika gott ställt är det inte med relationerna mellan Kuba och Obamaadministrationen, även om turismen ser ut att vara på väg att öka.

WHO-chefens åsikter om den äldre Castrobroderns hälsa fick stor uppmärksamhet i världens medier, trots att Chan, som är läkare i grunden, var noga med att påpeka att hennes bedömning inte byggde på någon regelrätt hälsoundersökning.

– Han följde med mig ut när jag lämnade byggnaden, vilket var en avsevärd sträcka, så han är stark i kroppen. Jag är betydligt yngre än vad han är, men jag blev ändå trött innan han var det, sade hon.

– Jag måste förresten få säga att Castros kunskaper om hälsofrågor, och särskilt om sjukvårdspolitik, är imponerande. Ett råd till er alla, och särskilt till er som är läkare, är att inte tala med honom om ni inte är rejält pålästa, sade Chan.

Kuba har de senaste veckorna rapporterat sju dödsfall i svininfluensan och Chan var på ön för att lova stöd till bland annat vaccinationer. Det redan hårt ekonomiskt pressade Kuba vill till varje pris undvika en omfattande epidemi, eftersom det skulle kunna slå mot turistnäringen på ön.

Just turismen ser bara ut att bli viktigare för Kuba. Tidigare i år tog Obamaadministrationen beslut om att slopa reserestriktionerna för exilkubaner och nu diskuterar USA:s kongress också ett fullständigt hävande av det reseförbud som länge gällt för övriga amerikaner. När New Orleans borgmästare nyligen var på besök på Kuba hymlade han inte med att hans stad gärna blir en språngbräda för turister.

Även Hollywoods grädda verkar ana att något kan vara på gång. Skådespelaren och regissören Sean Penn reste för några dagar sedan till Kuba för att samla material till en stor artikel om landet som ska publiceras i tidskriften Vanity Fair. Tätt i hälarna hade han Michael Douglas, som dock bara verkade vilja ströva runt i Havanna.

En amerikansk turistboom skulle kunna bli en räddare i nöden för Castroregimen, som efter förra årets förödande orkaner befinner sig på ruinens brant. President Raúl Castro söker desperat efter sätt att skära i kostnaderna och för bara några veckor sedan kom besked om att de gratis luncher som i åratal funnits på kubanska arbetsplatser nu ska ersättas med en mindre kontantersättning.

De ekonomiska problemen skyller Castro som vanligt på det amerikanska handelsembargo som infördes 1962. En överväldigande majoritet av länderna i FN:s generalförsamling röstade i onsdags för ett slopande av detta embargo men Obamaadministrationen säger sig vilja använda det som ett påtryckningsmedel för att få Kuba att gå mot mer demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Erik de la Reguera

Systern hade kontakt med CIA

Fidel Castro föddes den 13 augusti 1926 som den näst äldsta brodern i en syskonskaramed sju barn. Hans fem år yngre bror Raúl Castro är i dag president på Kuba.
Efter revolutionen 1959 uppstod spänningar inom familjen,
mycket till följd av den jordreform som delade upp familjens
egendomar. Äldste brodern Ramón, som hade skött om ägorna, uppges ha blivit vred påFidel, medan systern Juanita gick
i exil 1964. För en vecka sedan erkände Juanita Castro, i dag 76 år, att hon hade kontakter med CIA på 60-talet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 30 oktober 2009.

MEXICO CITY. När Uruguay går till presidentval i dag, söndag, är de två främsta kandidaterna så olika de kan bli: till vänster en gammal gerillasoldat som suttit fjorton år i fängelse och till höger en stram expresident känd för sin privatiseringsiver.

Favorit till segern är den regerande center-vänsterkoalitionen Frente Amplios (Den breda fronten) affi schnamn José ”Pepe” Mujíca, en man som väcker känslor i alla läger. Denne 74-årige före detta gerillakrigare ligger strax under 50-procentsstrecket i de senaste opinionsundersökningarna, och lyckas han ta sig över det i söndagens val krävs ingen andra valomgång.

På 60-talet gick Mujíca med i marxistgerillan Tupamaros, som utförde en rad bombattentat och kidnappningar, och under militärdiktaturen 1973–1985 satt han bland annat elva år i isoleringscell. Sedan återgången till demokrati har Mujíca varit en av vänsterpartiet Movimiento de participación populars förgrundsgestalter.

Nu ställs denna representant för regeringskoalitionens vänsterflygel mot högeroppositionens kandidater: dels ex-presidenten Luis Alberto Lacalle, känd för sin nyliberala politik och den som har bäst chans att utmana Mujíca, dels Pedro Bordaberry, som är son till ledaren för militärkuppen 1973.

Stämningen är relativt lugn inför valet. Efter fyra år av center-vänsterstyre i Uruguay verkar inte någon vilja bli sedd som överdrivet radikal eftersom den sittande presidenten Tabaré Vázquez har stöd av 60 procent av uruguayerna. Men han kan inte väljas om.

I Frente Amplio är man mån om att framställa Mujíca som en garant för den socialdemokratiskt färgade politik som Vázquez fört och som bidragit till att fattigdomen sjunkit från 34 till 20 procent och att arbetslösheten minskat med fyra procentenheter till 8 procent.
– Jag representerar varken apokalypsen eller det förlovade landet, förklarade Mujíca för några dagar sedan. Det här är ett val, inte ett krig, lade han till.

På söndag hålls också två folkomröstningar i Uruguay. Den ena avgör om poströstning ska tillåtas för de 500 000 uruguayer som finns i utlandet (varav mellan 5 000 och 8 000 bor i Sverige) och den andra om en 20 år gammal amnestilag för militärens brott ska hävas.

Erik de la Reguera

Fakta: Socialdemokratisk politik sedan 2005

Uruguay har 3,3 miljoner invånare, ligger inklämt mellan Brasilien och Argentina och är mindre än hälften så stort som Sverige. Landet är i dag en av Latinamerikas bäst fungerande demokratier men styrdes åren 1973–1985 av en militärjunta. Under diktaturen tvingades hundratusentals uruguayare i exil, bland annat till Sverige.
Sedan Tabaré Vázquez förde center-vänsterkoalitionen Frente Amplio (Den breda fronten) till makten 2005 har landet präglats av en socialdemokratisk politik, bland annat med satsningar på utbildning. En omskriven reform ska ge varje elev en bärbar dator.

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 oktober 2009.

Den colombianska indianrörelsen, som jag skrev om här, har de senaste veckorna anordnat en rad fredliga protestmarscher i landet och samlat omkring 60 000 deltagare. De har bland annat krävt fred, rätt till jord och stopp för exploatering av naturresurser på deras mark.

Mer än så behövs uppenbarligen inte i Colombia för att bli stämplad som gerillasympatisör och hotas till livet. Bland arrangörerna av La Minga, som manifestationen kallas, finns José Goyes. Han blev uppringd av en okänd man för en vecka sedan, den 16 oktober, ett samtal som lät så här:

– Är det José Goyes?

– Ja, det är jag.

– Hijo de puta (ung. son of a bitch), vi har letat efter dig i flera dagar, men innan vi skjuter dig ska vi slå sönder ansiktet på dig, din bög. Sen kommer vi fylla dig med bly.

(“¿Hablo con José Goyes?”, “Si con el” respondió Goyes, “Gran h.p. hace días te estamos buscando pero antes de pegarte unos tiros te vamos a dar en la cara marica, luego te vamos a agarrar a plomo”)

Det är inte första gången som José Goyes hotas på det viset. Han och hans familj lever i kappsäck till följd av en rad hotelser och atentat.

Men i dag, den 23 oktober, trappades hoten upp ytterligare. I ett brev från den paramilitära gruppen Aguilas Negras Nueva Generación förklarades José Goyes och en rad andra ledare för människorättsorganisationer och sociala rörelser vara ”militära mål”, något som i Colombia är att likställa med en dödsdom:

”Ni är gerillans försvarare, för ni ber om jord för att odla koka och stärka indianerna och gerillan, och ni förstår inte allt som president Álvaro Uribe gjort för landet. […] I dag har vi beslutat att förklara dessa förbannade byråkrater, människorättsaktivister, NOMADESC, CUT VALLE, PCN, CONSEJO COMUNITARIO DE LA TOMA, CERRO TIJERAS, licifredy, Eduar Villegas, Jose Goyes, Diego Escobar, recheche, Plutarco, Meraldiño Consejal för militära mål.” (min fetning)

Jag intervjuade José Goyes i Cali i samband med en resa jag gjorde i Colombia nyligen (ett kort citat av honom finns i artikeln om La Minga). Då talade han mycket om ickevåldsmetoder och vikten av att inte stödja någon av de väpnade grupperna. Och så sade han det här:

– Vår kamp är för att skydda Pachamama, moder jord, stoppa miljöförstöringen och återfå balansen i ekosystemen. Temperaturen stiger i världen och vattenreserverna förorenas. Men vi försöker skydda vår skog och våra berg. Vår kamp mot de multinationella företagen är för att försvara våra berg mot exploatering.

Aguilas Negras anklagelser om kokaodling är för övrigt lätt patetiska eftersom det är allmänt känt att paramilitärerna själva är bland de mest storskaliga kokaodlarna i Colombia.

Mer info om hoten finns sannolikt inom kort på urfolksorganisationen CRIC:s hemsida: www.cric-colombia.org

CALDONO. I flera veckor har indianrörelser över hela Amerika laddat för protester i samband med måndagens årsdag av Columbus ankomst till kontinenten. DN har besökt Colombia, där ursprungsfolken hamnat i kläm mellan staten och gerillan.

Under trädkronorna på torget i det lilla samhället Caldono i södra Colombia har flera hundra nasa­indianer samlats. Männen ser bistra och väderbitna ut och de äldre kvinnorna bär traditionella klädedräkter. Många är småbönder från den omgivande landsbygden.

Från en liten scen på torget riktar indianernas representanter hård kritik mot samtliga aktörer i den väpnade konflikten i landet – regeringen, gerillorna och paramilitärerna. De gör det väl medvetna om att det rasar hårda strider mellan Farcgerillan och armén i grannkommunen Toribío, bara en halvtimmes färd härifrån, och att det kan finnas utsända spioner i publiken som noterar varje kritiskt ord.

I folkmassan står Roberto Ipia och lyssnar. Han håller i en stav med färgglada tofsar, som visar att han har valts till representant av folket i sin hemtrakt.

– Förr brukade gerillan gå in på våra områden och rekrytera ungdomar med tvång. Men sedan ett par år tillbaka är vi bättre organiserade. Vi har skapat vår egen ”indianvakt”, och när ett barn eller en tonåring förs bort går vi tillsammans upp till gerillans läger och kräver att de ska släppa dem, säger Roberto Ipia, som är guvernör i Las Mercedes, en del av indianreservatet Sath Tama Kiwe.

– Vi är självklart obeväpnade, men om vi är tillräckligt många brukar gerillan ge med sig, för de vill inte bli anklagade för att ha begått en massaker, säger han.

Dessa ickevåldsmetoder har blivit något av den colombianska indianrörelsens signum de senaste åren. Från att ha varit en relativt anonym grupp organisationer har de på kort tid förvandlats till en politisk kraft som varken president Álvaro Uribe eller de marxistiska gerillorna i landet längre kan ignorera.

I Colombia är det en anmärkningsvärd bedrift. På landsbygden här har det varit den starkes lag som gällt ända sedan 1950-talet, då våldsspiralen tog fart genom inbördeskriget ”La Violencia” och sedan övergick i dagens konflikt mellan staten och marxistgerillorna Farc och ELN. Attentat och politiska mord skördar hundratals liv varje år, många av dem civila.

En annan guvernör, Telesforo Campo, berättar om indianernas dagliga kamp för överlevnad:

– Militären kan komma och plocka upp vilken ung indiankille som helst och anklaga honom för att vara gerillasoldat. Arméhelikoptrar skjuter oprovocerat mot våra hus. Paramilitärer riktar hot mot våra ledare. Även gerillorna vill så klart att vi ska lyda dem. Men det här är vårt territorium, det är inte till för dem, utan för att skapa liv – ett annat liv, säger han.

I årtionden har denna strävan pågått i det tysta. Men förra året marscherade tiotusentals indianer från landsbygden in mot städerna den 12 oktober, årsdagen av Columbus ankomst till Amerika. Deras krav var fred, jord, respekt för självbestämmandet och bättre skola och sjukvård. Sammandrabbningar med polis och militär krävde då minst ett dödsoffer och hundratals skadades. Men indianerna lyckades stoppa flera omstridda lagar som de ansåg hotade deras mark.

– Där vi bor finns guld, silver och andra metaller. Transnationella företag vill utvinna dem och rege­ringen försöker hitta sätt att ge dem tillstånd. Men de här bergen är heliga för oss, säger Roberto Ipia och ser upp mot de djungelbeklädda sluttningarna runt Caldono.

Motståndet mot gruvdrift har nasaindianerna gemensamt med många andra urfolk i Amerika. Deras rörelser har växt i styrka sedan början av 90-talet, då de fick medvind av kalla krigets slut och 500-årsjubileet av Columbus landstigning 1992. Och de tar inte nödvändigtvis hänsyn till den politiska höger-vänsterskalan.

I Ecuador pågår just nu stora protester mot en ny vattenlag-stiftning som landets socialistiske president Rafael Correa vill driva igenom. Urfolken misstänker att det är början på en utbyggnad av gruvnäringen. Men även Correas liberala kollega Alan Garcia i Peru har mött hårt motstånd från indianorganisationer som motsätter sig hans planer på ökad gruvdrift och oljeexploatering.

Indianfolkens krav är nästan alltid desamma: begränsat självstyre på det egna territoriet, vetorätt om utvinningen av naturresurser, utbildning på det egna språket och bättre sjukvård, försörjning och boende.

Eftersom de flesta indianer är småbönder är jordfrågan central. I en del länder, som Colombia, bildades reservat under kolonialtiden som gav ursprungsfolken lagstadgad rätt till mark. I andra länder har de tvingats slåss för varje bit mark. Detta har gjort att organiseringen tagit sig olika former: allt från mayaindianerna i zapatistgerillan i Mexiko, via indianrörelserna i Ecuador, Brasilien och Chile till den koalition av organisationer som förde aymaraindianen Evo Morales till makten i Bolivia 2005.

På lokalplanet ser det dock slående lika ut: direktdemokrati varvas ofta med val av representanter och besluten tas antingen med enhällighet eller genom valsedeln. I sina bästa stunder rör det sig om ett slags demokratisk experimentverkstad med få motsvarigheter i Latinamerika – eller resten av världen.

Men konsensussökandet kan lätt ta formen av majoritetens diktatur över den enskilde. Och en del indianfolk delar ut fysiska bestraffningar som stämmer dåligt överens med mänskliga rättigheter. Så även om indianrörelserna utan tvivel stimulerat till ett ökat folkligt deltagande i Latinamerika rör det sig inte nödvändigtvis om en idyll.

De senaste veckorna har förberedelserna inför årets stora manifestationer som inleds den 12 oktober varit intensiva. I Colombia kallas måndagens marsch för Minga (ungefär ”kollektivt arbete för det gemensammas bästa”).

– Det handlar i grunden om att bygga ett nytt Colombia tillsammans, säger nasaindianen José Goyes, som deltar i organiseringen.

På torget i Caldono är vännerna Maria-Cecilia Valencia och Rosmary Zety överens om att deras rörelse redan uppnått mycket.

– För tjugo år sedan hånades och förolämpades vi indianer när vi kom ned till Caldono. I dag möts vi av respekt, säger Maria-Cecilia Valencia.

Hon är noga med att påpeka att också kvinnornas situation förändrats:

– Tidigare var kvinnans plats alltid i hemmet. Men nu finns det till och med kvinnliga guvernörer!

På samma sätt som hos zapatisterna i Mexiko eller bland kokaodlarna i Bolivia har indianernas organisering i Colombia lett till att kvinnornas position stärkts.

– Men det har inte varit lätt ska du veta, männen strävade emot. Det har varit en kamp inom kampen, säger Rosmary Zety.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 12 oktober 2009.

1: Oväntad återkomst höjer insatser i Honduras

2: ”Militär sköt mot Zelayas anhängare”

3: Analys: Kuppen har satt demokratins framtid på spel.

Det har varit en intensiv vecka här i Bolivia. Insamlandet av material till den kommande boken fick oväntat kombineras med DN-skrivande om Zelayas comeback. Och detta i ”la capital más alta del mundo”, som La Paz kallas i radiojinglarna. Höghöjdsträning, alltså.

Senaste nytt från Honduras är att de första trevande försöken till samtal mellan parterna har inletts. Troligen ett sätt för Michelletti att undvika ett allt för tufft uttalande av FN:s säkerhetsråd, som ska diskutera Honduras i dag (skönt förresten att se Brasilien ta på sig en så aktiv roll).

Det som inger hopp är att de största partiernas presidentkandidater försöker medla. Oavsett deras personliga åsikter om kuppen, så har de ett starkt intresse av att valet i november blir av och erkänns som legitimt av omvärlden. Press börjar därmed komma från kuppmakarnas egna led, vilket nog Michelletti inte är helt okänslig för.

Nu är vi i Cochabamba, ett par tusen meter lägre än La Paz (men fortfarande på Kebnekajsehöjd). Var ute i Chapare i förrgår och det är svårt att inte imponeras av den grad av demokratisk organisering som kokaodlarna byggt upp där. Men samtidigt ökar kokaodlingen i omfattning, vilket kan bli en tuff nöt för Evo i framtiden.

COCHABAMBA. Den eskalerande konflikten i Honduras handlar om betydligt mer än bara en statskupp i en ”bananrepublik”. I potten finns demokratins utveckling i hela Latinamerika och möjligheten att föra en politik som utmanar mäktiga eliters intressen.

Fyra dygn efter Manuel Zelayas oväntade men spektakulära återkomst till Honduras sitter han fortfarande instängd på Brasiliens ambassad – trots att han är landets demokratiskt valde president. Runt ambassadbyggnaden står en mur av kravallpoliser och militärer som fått tydliga order av den nya regimen att gripa honom om han kommer ut.

Samtidigt har Zelayas anhängare gång på gång trotsat utegångsförbudet, vattenkanonerna, tårgasen och gummikulorna för att kräva att Michellettiregimen ska lämna ifrån sig makten. Men tre månader efter statskuppen i Honduras verkar läget mer låst än någonsin.

En lösning försvåras av att båda sidor ser sig själva som bärare av universella värden. Redan den 28 juni, då Zelaya greps av militär och sattes på första bästa plan ut ur landet, deklarerades att det här handlade om ”frihet” och ”demokrati”. Inte bara i Honduras, utan i hela Latinamerika.

Roberto Michelletti, som under kaotiska former utsågs till ny president efter kuppen, hävdar att han och hans allierade i katolska kyrkan och företagareliten i själva verket räddat Honduras från en diktatur. Beviset är, menar han, att Zelaya allierat sig med Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez och ville ändra konstitutionen för att kunna sitta kvar vid makten.

Omvärlden övertygas dock inte av dessa förklaringar och kraven på ett återinsättande av Zelaya har varit enhälliga. Natten till torsdagen meddelade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon att världsorganisationen drar in sitt stöd till det planerade presidentvalet den 29 november eftersom läget i landet är för ”instabilt”.

Men Michelletti vet att det finns andra, mer informella nätverk som stöder honom. Radikala högerkrafter i såväl Nord- som Sydamerika (bland dem flera ledande republikaner i USA) ser sedan länge Hugo Chávez som diktator och inte som den demokratiskt valde ledare, om än med vissa auktoritära tendenser, som han faktiskt är. Även i Honduras, som var USA:s bastion i Centralamerika under kalla kriget, förväxlas denna nya variant av demokratisk socialism ofta med ”kommunism”.

Manuel Zelaya var inte någon radikal företrädare för Chávez vänsterströmning, utan snarare en socialliberal president som av pragmatiska skäl accepterade subventionerad olja från Venezuela. Han har heller inte sagt sig vilja bli omvald.

Däremot ville han utlysa en folkomröstning om bildandet av en grundlagsförsamling, som skulle ge sociala rörelser utanför det etablerade politiska etablissemanget möjlighet att påverka Honduras författning.

I ett land, där drygt hälften av befolkningen lever i djup fattigdom och där det enligt tradition endast varit den rika eliten som haft tillgång till maktens korridorer, var det ett provocerande förslag. Men ändå så logiskt: sedan orkanen ”Mitchs” härjningar 1998 har Honduras civila samhälle växt i omfattning och börjat kräva en plats i politiken.

Dessa gräsrotsorganisationer utgör en del av en trend på kontinenten, där vänsterledare kommit till makten på en våg av folkligt missNöje som kanaliserats av folkrörelser.

Alltifrån den socialdemokratiske Lula da Silva i Brasilien (tidigare fackföreningsledare) till socialisten Evo Morales i Bolivia (tidigare ledare för kokaodlarna i Chapare) ser därför det som hänt i Honduras som ett hot. De fruktar att kuppen ska ge inspiration till radikala högerkrafter på andra håll i Latinamerika.

Erik de la Reguera

Bakgrund: Ett fattigt land

Honduras har sju miljoner invånare, är ett av Latinamerikas fattigaste länder och gränsar till El Salvador och Nicaragua. Under kalla kriget gjorde detta geografiska läge att Honduras blev en viktig allierad i USA:s ansträngningar för att bekämpa sandinistregimen i Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador.

En lång rad av de militärer som deltog i statskuppen den 28 juni har under årens lopp fått träning vid den militära utbildningsanstalten School of Americas i USA, och flera av dem deltog på 80-talet i förföljelser av vänsteroppositionella. Den mest ökände av dessa militärer är Billy Joya, som ledde en dödsskvad-ron vid namn ”Bataljon 3-16” och som nu är säkerhetsrådgivare till Roberto Michelletti.

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 september 2009.