Indianerna vågar ta sig ton igen

CALDONO. I flera veckor har indianrörelser över hela Amerika laddat för protester i samband med måndagens årsdag av Columbus ankomst till kontinenten. DN har besökt Colombia, där ursprungsfolken hamnat i kläm mellan staten och gerillan.

Under trädkronorna på torget i det lilla samhället Caldono i södra Colombia har flera hundra nasa­indianer samlats. Männen ser bistra och väderbitna ut och de äldre kvinnorna bär traditionella klädedräkter. Många är småbönder från den omgivande landsbygden.

Från en liten scen på torget riktar indianernas representanter hård kritik mot samtliga aktörer i den väpnade konflikten i landet – regeringen, gerillorna och paramilitärerna. De gör det väl medvetna om att det rasar hårda strider mellan Farcgerillan och armén i grannkommunen Toribío, bara en halvtimmes färd härifrån, och att det kan finnas utsända spioner i publiken som noterar varje kritiskt ord.

I folkmassan står Roberto Ipia och lyssnar. Han håller i en stav med färgglada tofsar, som visar att han har valts till representant av folket i sin hemtrakt.

– Förr brukade gerillan gå in på våra områden och rekrytera ungdomar med tvång. Men sedan ett par år tillbaka är vi bättre organiserade. Vi har skapat vår egen ”indianvakt”, och när ett barn eller en tonåring förs bort går vi tillsammans upp till gerillans läger och kräver att de ska släppa dem, säger Roberto Ipia, som är guvernör i Las Mercedes, en del av indianreservatet Sath Tama Kiwe.

– Vi är självklart obeväpnade, men om vi är tillräckligt många brukar gerillan ge med sig, för de vill inte bli anklagade för att ha begått en massaker, säger han.

Dessa ickevåldsmetoder har blivit något av den colombianska indianrörelsens signum de senaste åren. Från att ha varit en relativt anonym grupp organisationer har de på kort tid förvandlats till en politisk kraft som varken president Álvaro Uribe eller de marxistiska gerillorna i landet längre kan ignorera.

I Colombia är det en anmärkningsvärd bedrift. På landsbygden här har det varit den starkes lag som gällt ända sedan 1950-talet, då våldsspiralen tog fart genom inbördeskriget ”La Violencia” och sedan övergick i dagens konflikt mellan staten och marxistgerillorna Farc och ELN. Attentat och politiska mord skördar hundratals liv varje år, många av dem civila.

En annan guvernör, Telesforo Campo, berättar om indianernas dagliga kamp för överlevnad:

– Militären kan komma och plocka upp vilken ung indiankille som helst och anklaga honom för att vara gerillasoldat. Arméhelikoptrar skjuter oprovocerat mot våra hus. Paramilitärer riktar hot mot våra ledare. Även gerillorna vill så klart att vi ska lyda dem. Men det här är vårt territorium, det är inte till för dem, utan för att skapa liv – ett annat liv, säger han.

I årtionden har denna strävan pågått i det tysta. Men förra året marscherade tiotusentals indianer från landsbygden in mot städerna den 12 oktober, årsdagen av Columbus ankomst till Amerika. Deras krav var fred, jord, respekt för självbestämmandet och bättre skola och sjukvård. Sammandrabbningar med polis och militär krävde då minst ett dödsoffer och hundratals skadades. Men indianerna lyckades stoppa flera omstridda lagar som de ansåg hotade deras mark.

– Där vi bor finns guld, silver och andra metaller. Transnationella företag vill utvinna dem och rege­ringen försöker hitta sätt att ge dem tillstånd. Men de här bergen är heliga för oss, säger Roberto Ipia och ser upp mot de djungelbeklädda sluttningarna runt Caldono.

Motståndet mot gruvdrift har nasaindianerna gemensamt med många andra urfolk i Amerika. Deras rörelser har växt i styrka sedan början av 90-talet, då de fick medvind av kalla krigets slut och 500-årsjubileet av Columbus landstigning 1992. Och de tar inte nödvändigtvis hänsyn till den politiska höger-vänsterskalan.

I Ecuador pågår just nu stora protester mot en ny vattenlag-stiftning som landets socialistiske president Rafael Correa vill driva igenom. Urfolken misstänker att det är början på en utbyggnad av gruvnäringen. Men även Correas liberala kollega Alan Garcia i Peru har mött hårt motstånd från indianorganisationer som motsätter sig hans planer på ökad gruvdrift och oljeexploatering.

Indianfolkens krav är nästan alltid desamma: begränsat självstyre på det egna territoriet, vetorätt om utvinningen av naturresurser, utbildning på det egna språket och bättre sjukvård, försörjning och boende.

Eftersom de flesta indianer är småbönder är jordfrågan central. I en del länder, som Colombia, bildades reservat under kolonialtiden som gav ursprungsfolken lagstadgad rätt till mark. I andra länder har de tvingats slåss för varje bit mark. Detta har gjort att organiseringen tagit sig olika former: allt från mayaindianerna i zapatistgerillan i Mexiko, via indianrörelserna i Ecuador, Brasilien och Chile till den koalition av organisationer som förde aymaraindianen Evo Morales till makten i Bolivia 2005.

På lokalplanet ser det dock slående lika ut: direktdemokrati varvas ofta med val av representanter och besluten tas antingen med enhällighet eller genom valsedeln. I sina bästa stunder rör det sig om ett slags demokratisk experimentverkstad med få motsvarigheter i Latinamerika – eller resten av världen.

Men konsensussökandet kan lätt ta formen av majoritetens diktatur över den enskilde. Och en del indianfolk delar ut fysiska bestraffningar som stämmer dåligt överens med mänskliga rättigheter. Så även om indianrörelserna utan tvivel stimulerat till ett ökat folkligt deltagande i Latinamerika rör det sig inte nödvändigtvis om en idyll.

De senaste veckorna har förberedelserna inför årets stora manifestationer som inleds den 12 oktober varit intensiva. I Colombia kallas måndagens marsch för Minga (ungefär ”kollektivt arbete för det gemensammas bästa”).

– Det handlar i grunden om att bygga ett nytt Colombia tillsammans, säger nasaindianen José Goyes, som deltar i organiseringen.

På torget i Caldono är vännerna Maria-Cecilia Valencia och Rosmary Zety överens om att deras rörelse redan uppnått mycket.

– För tjugo år sedan hånades och förolämpades vi indianer när vi kom ned till Caldono. I dag möts vi av respekt, säger Maria-Cecilia Valencia.

Hon är noga med att påpeka att också kvinnornas situation förändrats:

– Tidigare var kvinnans plats alltid i hemmet. Men nu finns det till och med kvinnliga guvernörer!

På samma sätt som hos zapatisterna i Mexiko eller bland kokaodlarna i Bolivia har indianernas organisering i Colombia lett till att kvinnornas position stärkts.

– Men det har inte varit lätt ska du veta, männen strävade emot. Det har varit en kamp inom kampen, säger Rosmary Zety.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 12 oktober 2009.